Söndag och allt jag känner….

Mina känslor

Älskade, finaste du…

Tänk om jag bara kunde beskriva med ord hur jag mår. Det går bara inte…det är så starkt och ibland så mörkt. Det går inte att sätta det på pränt, så är det bara…Jag skulle vilja skrika här i texten. Gråta så att tårarna blötte ner sidorna…till sist skulle jag tappa andan av sorg. Hjälp!!! Jag får inte luft…jag orkar inte mer. Ta bort det som gör ont nu…Snälla, snälla du…hjälp mig! Hur ska jag kunna förklara det med bokstäver, med meningar, med ord…det går inte, hur gärna jag än skulle vilja..Men hur gör jag det. Det är så svårt för någon annan som inte har upplevt något liknande att förstå. Det skulle jag inte önska någon för den delen. Idag har det pulserat i min vänstra stump, det känns som jag hade ett extra hjärta där. Det gör ont, smärtar så ända in i helvete..men vad finns det att göra? Inte ett skit, skulle jag vilja säga. Det är min absolut värsta mardröm, att fler stopp ska bildas och att det ska göra så fruktansvärt ont som det gör att ha en propp. Smärtan är olidlig…Skulle jag få för mig att åka in till akuten på grund av att jag inte fixar smärtan mer, så kommer de inte göra ett skit ändå. Jag kommer sannolikt få lära mig att leva med den smärtan. Jag har fått det svaret innan. Första gången var i Malmö och då ansåg de att det var bättre att vänta med ingrepp. Jag låg på sjukhuset i en vecka och inte en enda behandling. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför läkarna inget gjorde. Vad var det de väntade på?? Ingenting! När jag fick beskedet på ronden och att jag kunde åka hem samma dag, brast det för mig. Jag grät så mycket att jag inte fick luft. Jag försökte skrika åt läkarna….är ni inte kloka!!! Ni kan väl för helvete inte släppa hem mig på detta sättet…Jag hade i stort sett ingen känsel alls i ländryggen och skinkorna, det låter konstigt att man kan ha ont av att inte ha någon känsel, men det går alldeles utmärkt kan jag säga….det gör ont så ända i…..Varje steg jag tog, sprängde långt upp i ljumskarna. Deras enda svar var att du får väl gå med rollator…mmm….eller hur?? Jag var ju inte så gammal och min enda tanke var. PINSAMT!! Inte en chans att jag tänkte använda någon jävla rollator. Det gjorde jag inte heller…När jag kom hem, var jag ett vrak. Jag grät mest hela dagarna och jag kunde inte prata om det ens, utan att jag föll i tårar igen. Det tog en månad, det tog två månader, men till sist så la sig smärtan lite och jag försökte göra det bästa jag kunde. Mina ben höll väl ungefär i 6 månader, sen var det dags igen, denna gången så gjorde de ingrepp… Så du kanske förstår att jag är rädd för smärtan, tänk om det skulle hända igen. De har sagt att det inte är lönt att göra några ingrepp och jag förstår det också. Hur ska jag leva då? Ligga i sängen, kanske? Nej, det har aldrig varit ett alternativ, så det kommer aldrig hända. Jag får helt enkelt be för det bästa, att det inte händer. En annan rädsla är att det ska gå över gränsen. Det har stannat under midjan…vad händer om det byter håll och går uppåt…Tja, då är det inte så mycket att be för, eller hur? Konstigt att jag har ångest?? Nej, det är egentligen inte det. Varför är det så svårt att be om hjälp? Jag har blivit tillsagd så många gånger, från så många olika håll att jag verkligen behöver en psykolog, kurator, samtalskontakt…jag vet, JAG VET!! Tanken på att öppna sig för en helt främmande person är verkligen främmande… Var ska jag börja? Ska jag berätta historien om mitt liv så får vi bli kvar några timmar. Det tjänar inget till ändå, för de gånger jag har provat så har jag brustit ut i tårar, för att sedan inte kunna sluta gråta. Med andra ord så får jag absolut inget sagt…det går inte, tårarna tar över, jag får inte luft som vanligt och jag får fokusera med all energi jag har på att försöka andas….Jag har till och med blivit översliten på en bår på akuten när gråten är som värst. Jag kom in en gång för att jag faktiskt hade andningsbesvär när jag var förkyld. Jag skulle berätta hur det var med mig när jag brast ut i gråt, en klump bildades med en gång och jag försökte få luft, men det gick inte. Sköterskan frågade, eller rättare sagt skrek- HUR ÄR DET MED DIG; MARIA???Jag kunde inte svara, för jag fick ju inte luft…Då skriker hon BÅR!!! Det tog nog inte mer än fyra-fem sekunder sen låg jag på båren, med illfart in på intensivrummet. Väl där så fanns där ytterligare säkert tio personer, plus läkare. Syrgasmasken åkte på, det stacks i armarna och en massa saker hände på en och samma gång. Det enda jag tänkte på var att försöka andas….när jag äntligen fick tillbaka luften, så försökte jag förklara att det inte var någon fara. Den gången blev jag också inlagd och stannade nästan i två veckor, för jag fick hjälp med att inhalera en del gånger per dag. Det är den enda gången jag har astma, det är när jag är förkyld. Jag kan dock säga, att det är verkligen skrämmande i traumarummet, det händer otroligt mycket på en gång. Fast nu har jag upplevt det också..Så att brista i gråt kan för min del vara ganska överväldigande…

texten om mig

Nu till dagen då. Texten ovanför kräver nog ingen förklaring. Det är ganska tydligt. Idag har jag inte gjort ett enda dugg, mer än suttit framför datorn då. Luften har gått ur mig och jag har inte haft någon ork alls. Det tar en del på mig med allt folket som jämt är här och jag vet, jag lovar, jag vet att det borde bli en förändring. Du vet säkert som jag att förändring tar tid. Det är inte bara att göra, det måste förankras, pratas om, sen kan jag förändra. Saken är ju att jag vill ha familjen hos mig också, bara inte alla på en gång. Att det händer då och då gör ingenting, men just nu så är vi ganska slitna för att det har pågått länge nu, att vi har barnbarnen menar jag då. Michelle föddes i januari, så det är ju ett tag. Även om det bara är på nätterna, så krävs det ändå passning. Imorgon ska de till skola och dagis, det innebär att de åker ifrån Kristianstad väldigt tidigt. Har vi då någon av dem, ja då måste jag ju gå upp så tidigt. Emil ska till skolan men vi behöver inte gå upp förrän halv sju, så det är lite skillnad. Jag skulle aldrig gjort det annorlunda, såklart att vi måste finnas där för dem. Jag skulle aldrig ha hjärta att säga nej, de har det tillräckligt tufft ändå. Bakslaget nu senast bevisar det om inget annat. Det är som Sandra säger, att det ser ut som de är glada, men omigen säger jag, vad ska de göra? Gå runt och gråta, nej det fungerar ja inte men det har sitt pris att alltid försöka hålla masken, till sist så brister det. I regel tar det ett tag att hämta sig då. Jag önskar så intensivt att det var mer vi kunde göra, att det bara blev bra, NU! Jag kan se på Sandra när hon mår dåligt eller mår bra. Hennes leenden döljer inget för mamma, det kan jag lova… Jag vet att det kommer en tid då hon ligger stabilt hela tiden och att det inte kommer fler bakslag, det vet jag. Men jag vet inte när…

Eftersom jag inte har gjort ett dugg idag så har jag inte så mycket mer att berätta. Jag tänkte avsluta inlägget här för idag….Kramar med mängder av kärlek, sänder jag ut till dig, jag kastar med några energibollar om du behöver. Skicka vidare om du inte vill ha dem. Sköt nu om dig och ha en underbar söndagskväll, så hörs vi garanterat snart igen. ❤ ❤ ❤

Förresten har jag glömt i detta inlägget att skicka med en länk till först videon med Hedda på facebook. Den hittar du här En liten önskan. Sen finns det fler klipp på min nya sida, den hittar du här Kampen för livet ( den nya) Så nu är det dags på riktigt att avsluta…