Då var jag igång…

Michelle 7 veckor

Hej, finaste, finaste du….

Som du ser på fotografierna så har damen växt till sig och nu liknar det mer en bebis än en fågelunge. Hon väger 1225 gram och är 36,5 centimeter lång. Hela hennes utseende har förändrats, tycker jag i alla fall. Igår var ingen bra dag. Hon hade varit ganska så ostabil och andningsfrekvensen var väldigt hög. Sandra fick besked på att nästkommande veckor skulle bli jobbiga och såklart blir hon ännu mer orolig då. Det var tårar i mängder igår. Hon och Paddy sov över hos oss igår, delvis så var Paddy också sjuk och delvis behövdes en kort paus ifrån sjukhuset. Anton är också sjuk. Han somnade på fritids igår och de ringde till Sandra. Sen när han kom här så somnade han igen. Sov hela natten. Var vaken en stund i morse, somnade igen. Han hade jättehög feber igår. Idag är det något bättre. Men han har fortfarande feber och han får alvedon. När den verkar så piggnar han till och det är det viktigaste. Så jobbigt det är med all denna sjukdom. Jag är så trött på det. Nu har Kent precis blivit så pass bra att han orkar göra något. Det tar ju aldrig slut. Det går bara rundor. Jag får hoppas att detta är det sista. Paddys feber verkar också vara över och nu kan han äntligen träffa Michelle igen och idag passar det bättre än någonsin för damen ska få sitt allra första riktiga bad ikväll. Så spännande. Det är svårt att förstå att hon redan är 7 veckor. Tiden går så snabbt. Som sagt så tycker jag att hon har förändrats i ansiktet. Skönt att hon växer som hon ska. Sen att det fortfarande är jobbigt är en sak, men den värsta oron har släppt för min del. Det är hennes kroniska lungsjukdom som gör att hon så lätt får ”dippar”, hon kan bara göra en sak i taget…

Jag började skriva på boken i förrgår och har faktiskt kommit en bit på vägen. Det är roligt igen. Fast jag är så trött, det känns som att jag kan somna när som helst. Det är riktigt jobbigt. Så jag saknar energi, av någon anledning. Jag tycker att det precis hade vänt, jag kunde känna energin komma tillbaka, bara för att ryckas undan igen. Det blir förmodligen bättre alldeles strax, annars kommer jag bli knäpp. Vad har jag annars gjort…faktiskt ingenting. Igår pallade jag inte städa och jag har inte gjort det idag heller. Det har liksom stannat upp. Jag pallar inte. Sen när jag sitter här framför datorn så sitter jag nästan och somnar. Så tröttsamt det är. Tråkigt…

Min läkare ifrån Östra läkargruppen ringde igår, bara för att tala om det jag redan visste. Proverna var bra..det vet jag, men det säger mig ingenting. är det verkligen normalt att tappa så mycket hår. Mina ögonbryn tycker jag är värst. Det ser så tomt och knasigt ut. Jaja, det kommer väl en tid när det också vänder, annars får jag väl ta att söka hjälp igen. Det är detta jag menar….därför avskyr jag att söka läkare. Allt tar tid och sedan hittar de ingenting i alla fall. Varenda gång är det samma visa. Varför ska man då söka läkare. Det är svårt att få en diagnos. Svårare än vad man tror…Det kan ju också vara inre stress, som gör att jag tappar hår och går ner i vikt. Det behöver inte vara farligt alls, men att försöka övertyga mig om det är lönlöst, det går inte. jag är och har alltid varit likadant. Som jag har beskrivit innan så ser jag faror överallt och överreagerar. Jag målar alltid fan på väggen som det så vackert heter. Det är inte så märkligt heller. Jag har varit med om en del på vägen, så att säga.

Så här börjar boken. Känner du lust att veta mer när du läser de första raderna? Det är jätteviktigt för mig att du ger mig feedback. Både dålig och bra, det spelar ingen roll. Är det ingen som säger något så kommer jag ju tro att det är bra som det är och då gör jag inga förändringar. Därför är det så viktigt att du knappar ner någon kommentar till mig, så att jag vet….Här är en liten del av början….Läs och begrunda…

Den sällsynta bokens magi

Såja..pust, sista punkten är satt. Äntligen är den klar! Historien är nu berättad. Tills sist skaffade jag mig modet att berätta. Jag vet att det var tvunget. Att låta denna osannolika berättelse dö med mig vore inte rätt. Den måste leva vidare, förklaras, berättas och förmodligen upplevas igen. Jag har uppfyllt min del och fört den vidare. Vad som händer nu, vet jag inte. Det återstår att se.
Denna historia måste hållas levande. Till vilket pris som helst, om det så innebär att du måste offra ditt eget liv!! De papper du håller i dina händer är de sista i sitt slag. Så vad som än händer så måste du lova att föra detta vidare. Lovar du det?
Jag står med en stor lunta papper i mina händer, ser mig tyst omkring, beredd på att försvara mig mot någon, eller något. Det händer ingenting. Tystnaden finns kvar. Stoft av damm dansar i solens sken ifrån vindens fönster. Sakta, stilla och tyst dalar det ner mot golvets yta. Jag släpper blicken ifrån det dansande dammet och riktar blicken mot bunten med papper igen. Ska jag svara högt, tro? Nu är jag väl ändå lite löjlig, vem skulle höra mig? Trots det, så svarar jag högtidligt…-Ja, jag lovar. Sen fortsätter jag läsa texten som står under frågan…

Så, det var det. Blir du nyfiken? Jag satt ganska många timmar både igår och i förgår så lite text har det blivit. Som vanligt tycker jag om att skriva. Har jag väl börjat så är det svårt att sluta.

Idag har jag fått ett beslut ifrån Arbetsförmedlingen som gäller fram till september, så nu kära du är det dags. Jag ska JOBBA!! Jajamen…nu ska jag bara hitta ett ställe att vara på. Det kostar ju inte det företaget en krona. Nu ska här letas med ljus och lykta det vill jag lova. Jag har även pratat med Försäkringskassan om bilstödet, så hittar jag bara en arbetsplats så får jag det beviljat…Vilken lycka!! Äntligen något att se fram emot. Jag är så glad. Både jobb och kanske en bil som håller och som jag kan få plats med min rullstol i. Det är svårt att förklara glädjen jag känner för tillfället…Det är nu jag börjar tänka på ett sätt som inte är bra…Vad ska nu hända? Varför händer det något bra nu? Det är precis detta jag menar med katastroftänkande. Så fort det händer något riktigt bra, så är jag rädd att det ska hända något vedervärdigt i andra ändan.Det är precis så det brukar vara. Låt mig ställa mig upp, sen dra undan mattan i andra ändan…men någon gång så måste det ju gå bra. Någon gång måste det ju vara min tur. Jag håller mina tummar för det…

Nu, älskade du, så är det dags för mig att avsluta detta inlägget. Jag sänder iväg kramar i massor med en enorm glädje och lycka. Energibollarna kastas efter. Vill du ha en så tar du, annars kan du skicka vidare till någon som behöver…Sköt nu om dig, vi hörs garanterat snart igen….<3 ❤ ❤