Nu får det väl ändå vara bra…

Michelles leende

Hej, finaste…

Här hemma är det mer eller mindre kaos, det känns så i alla fall. Igår så åkte Sandra och Paddy in med lilla Stephanie till akuten. När klockan var halv sju, så hade hon inte varit på toaletten alls och hon var dessutom slö. Hon var inte uppe en enda gång och lekte heller. Men när de väl var inne så piggnade hon till och därmed togs det inte ett enda prov. Hon har varit väldigt hård i magen och klagat på att det gör ont. Det verkar däremot till att blivit något bättre. Men som sagt när hon var inne på akuten var hon piggare än vad hon varit på flera dagar. Äntligen, tänkte vi, kan vi flagga faran över…men icke sa nicke. Hon ligger idag igen och har gjort det hela dagen. Sandra tog tempen på henne nu när de kom hem och hon har 39 graders feber. Vad är det för jäkla sjuka? Dessutom började Kent klaga i natt på att han frös, och han fortsatte klaga i morse. Sen när jag långt om länge fick han ur sängen så visar det sig att han är också sjuk. Han har också legat hela dagen. Sandra och Paddy var inom Maxi och hämtade ut min Alvedon. Nu har han fått i sig det och huvudvärken var bättre, men den förbannade febern är kvar….Alltså jag avskyr verkligen detta…Jag kan ju inte hjälpa att undra vad det är vi har här hemma. Sen måste jag erkänna att jag är ganska så rädd för att bli smittad. Jag vill verkligen inte ha det de har. Sen vet vi inte ens om det smittar. Det märkliga är att både Steffie och Kent har ju varit på bättringsvägen, sen plötsligt slår det till igen. Nej, fy fasiken vad jag är trött på det. Nu måste det sluta. Jag vill verkligen inte mer…

Då var det fotografierna….Visst är hon fin, vår lilla prinsessa. Nu ser jag verkligen att det är en liten bebis. Ser du att på den översta bilden så ler hon…Det börjar ju bli dags för det snart, hon är ju 8 veckor. Hon har den vanliga syrgasen oftare nu. Hon klarar värmesängen alldeles galant. Jag hade inte trott något annat heller….Snart är det dags för sista steget innan hemgången och det är vårdrummet. Hon har verkligen kämpat på. Fast det går så bra, så kan jag naturligtvis inte låta bli att oroa mig. Det går inte en dag utan att jag känner oro för henne. Men det är tyvärr sådan jag är..jobbigt.

Idag har Emil fått hjälpa till lite. Han har fått ta Hedda, för det spelar ju ingen roll att husse är sjuk, hon behöver ju göra sina behov ändå. Sen har han fått hjälpa mig vid överflyttningarna. Det har gått bra, fast att Kent inte har orkat. Det är bra att veta till nästa gång. Jag hoppas dock att det dröjer till nästa gång.

Som du har märkt så har jag bytt kläder på bloggen. Jag tyckte det var dags för en förändring. Det blir till sist tråkigt när man ser samma sida om och om igen. Det borde göras oftare, men det tar en stund att göra ett byte och det är väl därför man gör det så sällan. Denna gången är jag jättenöjd. Jag tycker inte att den varit så fin någon gång innan. Den känns fräsch.och glad. Det var meningen också.

 

Jag tänkte avsluta med vad jag kallar för livets dikt. Det är fritt fram att sno texten, men glöm bara inte bort var den kom ifrån.

Livets dikt

Då så med dessa orden så avslutar jag för idag. Jag hoppas att du gillar mitt byte, du får gärna skriva en rad och tala om vilket. Kramar sänder jag iväg till dig och energibollarna hänger med som vanligt. Du gör vad du vill med dem. Sköt om dig nu, så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s