Ja, varför inte…

familjerummet

Hej, finaste…..

Då var det första gången du får se henne i kläder. Stora flickan….Nu har de flyttat in till vårdrummet, en mycket stor dag för hela familjen. Nu får de bo tillsammans med sin dotter och nu måste någon av dem vara där hos henne. Det blir lite omställning för oss här hemma också. Ungarna ska nämligen bo där också och åka till Näsum för att gå i skola och dagis. Sen kan jag tänka mig att barnen vill vara hos hos lite då och då även nu. Det löser sig såklart. De sover över här inatt för att första natten är väl lite nervös. Det kommer bli ganska skönt även för vår del. Jag har känt att de sista dagarna har jag gått på sparlåga. Det blev ju genast intensivare när Kent också blev så sjuk att han var tvungen att stanna i sängen. Det är ju inte så att jag kan klara mig helt själv, men det ordnade sig. Tror du inte att det är min tur nu. Febern har börjat stiga ikväll och det vet i gudarna hur jag mår imorgon. Jag ber, och ber, sen ber jag igen för att detta bara är en tillfällighet och att jag mår bra igen imorgon. Förra gången jag hade en influensa så fick jag åka in med ambulans och blåljus. Jag hoppas att jag slipper denna gången. Det kan faktiskt vara så att det helt enkelt har blivit för mycket för mig, för så här har min kropp reagerat innan just när något har varit riktigt jobbigt och det börjar lätta. Min kropp visar klart och tydligt vad den gillar och inte. Ena gången svimmade jag, men det är i och för sig helt ok, för då blev jag ju inte sjuk mer sedan. Jag vill inte, vill inte, absolut inte, bli sjuk. Jag har nog med saker omkring mig ändå. Hur det än är så har jag också oroat mig över den lilla tösen och det gör jag ju fortfarande. Sedan har jag oroat mig över de andra två, hur det ska bli senare. Det är ju jättekonstigt för dem också. Inga vanliga rutiner, mamma och pappa på sjukhuset med lillasyster. Sen har vi haft våra regler och ibland tjatat, ja de har inte haft det allt för enkelt. Jag är rädd för att det kommer en dag när någon av dem reagerar på det som har hänt. Sen har vi de andra barnen. Det har inte varit jättemycket att oroa sig för, men lite här och lite där, så plötsligt har du en hel härva. Så håll nu tummarna och era tår för att jag faktiskt är friskt i morgon.

Emil är mycket bättre nu så för honom väntar skola imorgon och det gör de även för de två andra, sen blir här tyst…det kommer nog kännas väldigt konstigt. Men jag kommer gilla det i alla fall. Jag har för tillfället ont i exakt hela kroppen, även i mina fötter, som jag ju inte har kvar. Jag har haft några fruktansvärda fantomsmärtor hela dagen och det är irriterande. För när man lider av någon smärta så vill man gärna ta på det onda, kanske massera så det ska bli bättre. Vad ska jag göra? Ta i luften. Det är precis lika jobbigt när jag har klåda på mina fötter, det kan göra mig fullständigt galen. Så om du någon gång hittar mig slitande i mitt hår så är det därför…Det är nog inte värt förresten, då kanske jag blir skallig, till råga på allt. Jag bara väntar på det. Då ska jag banne mig ha en peruk med långt, lockigt hår…Det är det enda som skulle vara roligt med att bli skallig. Nej, skämt åsido, jag måste ta tag i det också, men inte just nu.

Igår var jag på platsbanken och kollade in företag, egentligen skulle jag ha ringt idag men det blev lite andra planer. Det är inte så mycket som har blivit som det ska idag. Det gör ingenting, men jag måste försöka imorgon. Jag hittade ändå några företag som kan vara intressanta. Sen är det ju inte säkert att de vill ha mig där. Trots att det inte kostar något så är det ändå ett ansvar som de måste ta. Sedan måste ju någon ta emot mig, visa mig saker o.s.v och den arbetskraften försvinner ju ifrån sin vanliga roll på företaget och tid är ju pengar, så har jag hört i alla fall. Jag ser fram emot det enormt mycket. Jag tror att det kommer påverka mitt mående till det bättre ganska så snart. Jag är inte van vid att vara stilla, som du vet, och det tar också på mitt psyke. Det är viktigt med den sociala kontakten och att man får känna sig nyttig i samhället. Jag vill verkligen inte ligga samhället till last. Det är inte min sak, riktigt.

Jag ställde några frågor igår och jag måste säga tack, ni fina, som svarade mig. Det betydde jättemycket för mig. Även om det inte var många. Jag måste nog ärligt säga att jag tror inte att det hade varit så lätt att lägga ner bloggen. Jag hade saknat den för mycket. Bloggen är ju en del av mig nu. Nu i veckan så ska jag till banken och fixa min internetdosa och då kan jag läsa mina journaler. Så där har jag att göra  i något år framåt….hahha…nej då, men det ska bli riktigt roligt att läsa vad som är skrivet. Såklart delar jag med mig, som vanligt.

Nu tänker jag säga godnatt, för nu orkar jag banne inte mer. Håll nu era tummar för mig, lova det. Kramar i massor skickar jag iväg till dig, energibollar kommer också, men jag behåller några, det känns som jag kommer att behöva dem. Sköt nu om dig, så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s