Jag lever….

stumparna

Hej finaste….

Jag deltar även detta året med två stumpar istället för två ben. Bättre än inget, är det rocka sockorna så är det. World Down Syndrome Day är idag och det var ett bra reportage på Tv4 imorse. En utställning med de som hade Down Syndrom som modeller, vilken idé. Vilka fantastiska fotografier…Ja det är tur att vi är olika. Idag kan man i viss mån välja bort ett foster som har Down Syndrome, jag tycker inte det är klokt. Jag är nästan etthundratio procent säker på att jag inte hade valt bort även om så varit fallet. För jag tror på Karma….Det kan märkas och tyckas löjligt, men det är jag det. Du behöver inte tycka som jag…

Idag ser jag ännu sämre än innan, jag undrar just om jag ska blind innan jag får någon tid. Är man diabetiker så är detta en av många baksidor, synen. Jag har märkt att den har försämrats, men jag tänker, asch, det ordnar sig…men jag är ingen tonåring längre. När man var tonåring kunde man ta dagen som den kom men det går inte längre, kroppen backar varse jag vill eller ej. Det har skickats remiss men kön är så lång så det kommer ta tid. Min syn försämras vecka för vecka. Nu har jag svårt för att läsa vad jag skriver på datorn också…..jäkla skit. Så du, min fina, får stå ut med mina stavfel som jag inte ser. Det är inget ovanligt alls. Jag är nämligen så lat att jag kontrollerar aldrig texten som jag har skrivit. Det är inte bara för att jag är lat heller utan jag skriver mina känslor när jag känner dem, skulle jag redigera mitt liv i efterhand så hade nog inte denna bloggen haft lika många läsare. Det hade varit perfekt om man kunde göra så…jävlar vad jag hade ändrat då…men nu är det som det är.

Jag lider fortfarande av utsättningsbesvär men inte så illa. Igår sov jag exakt hela dagen och kvällen. Idag känns det tungt känslomässigt, men det har jag räknat med. Nu känns det inte så viktigt att försöka jaga medicinen mer, för blir det nu inte värre så är jag ju fri från skiten, precis så jag vill det ska vara. Den Mia som fanns innan smärtstillande ska nu få chansen att visa vad hon går för. Allt som varit instängt kommer nu att hitta ut och då måste jag möta det. Bara jag slipper ta tag i min barndom så är jag tacksam. Tanken på att leva i nuet, känna i nuet är starkare än någonsin. Jag vill vara den jag var för mängder av år sedan. Visst det kanske blir tufft, men jag har ju dig, eller hur? Då får jag skriva när jag mår som sämst, sen ska jag inte ta ut något i förskott heller, för det kanske går smärtfritt, vem vet? Det verkar dessutom som att även Kent är bättre idag. Han var också liggande hela dagen igår, så vi fick hjälp av svärsonen, han fick laga maten. I och för sig så äter de här också varje dag. Fast både igår och i förrgår tog de mat med sig och käkade på sin nuvarande boplats….Ja, som det kan gå.

Jag har faktiskt stora förhoppningar om att inte vara så trött som jag blir med den tunga medicineringen. Fast gudarna ska veta att det har varit mycket värre, när jag låt i Malmö så drogades jag ner duktigt, de pumpade i mig så mycket att jag inte kunde föra ett vanligt samtal och de här hemma blev oroliga. För varje gång de ringde så kunde jag i en mening verka klar för att i nästa mening prata om något helt annat. Sen somnade jag mitt i samtalet, vaknade när de kallade på mig i luren. Så här höll det på i ett par veckor, det var till och med så illa att jag kissade på mig när jag sov på natten. Det är riktigt dåligt om man inte vaknar när man är kissnödig. När de väl lyckades få mig till Kristianstad, så las jag på intensiven för en mindre operation, sen blev jag kvar för avgiftning, jag hade inte en aning om vad som hände därnere. Det enda jag kommer ihåg var att jag tog telefonen, ringde, sa att jag levde men mådde jättedåligt. Jag hade aldrig orken till att ta reda på varför jag egentligen mådde så dåligt. Vad jag visste så skulle den operationen bara ta någon timme och sedan någon timme på uppvaket innan det var dags för att åka upp på avdelningen. Jag visste inte att smärt just hade räddat mitt liv. Det hade nog inte behövts så många dagar till med den medicineringen innan jag hade lagt av. Detta var innan det beslutades att min ben skulle amputeras. Kristianstad tyckte det var Malmös sak att lösa, för att de hade gjort fel ifrån början med mina kärl. Dessvärre ansåg Malmö att det var Kristianstads sak att sköta det, så jag blev en boll mellan olika läkare som ville visa vem som hade rätt. Ja, jag älskar verkligen sjukvården ibland….Fast jag har haft stor hjälp av dem också..Det jag just berättade är det ingen som vet. Inte ens Kent vet riktigt allt och jag är inte människa att berätta allt heller. Egentligen så spelar det ingen roll, det hör till det förflutna, Men det kunde gått riktigt illa….Jag har ganska många sådana exempel, där det inte har gått som de har tänkt…men men.

Nu fina, älskade du, tänkte jag släppa dig fri för nu. Vi hörs alla gånger snart igen. Kramar i massor sänder jag dig och glöm inte bort att Rocka sockorna. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s