Tösen Michelle, barnbarn och mående

barnbarnen

Hej igen, finaste….

Jag kom på vad jag hade glömt. Jag har ju inte skrivit om lilla tösen. Hon väger nu tunga 1500 gram och banne mig om hon inte har fått lite mage…Sötnosen mår jättebra. Hon ligger i vanlig syrgasgrimma nu för tiden, det kommer lite dippar då och då, men inget större. Sen är hon 38,5 cm lång, så visst växer hon. På dessa foton är hon nymatad och nöjd….Längtar så tills vi är friska igen och kan hälsa på henne, röra henne lite…Jag längtar massor.

Förutom Michelle så ser du hennes större syskon, som för tillfället också är där mor och far är. Idag när de hämtade mat så blev Anton jätteledsen när han skulle åka ifrån oss. Det skar i mitt hjärta, så jag lovade att mormor och morfar är nog friska om ett par dagar och då ska han få stanna…Därför gjorde det mig extra glad när jag fick fotografiet av de båda. Anton såg precis ut som han ska, inga tårar eller så, och då kunde jag lugna mitt mormorhjärta….

Sedan var jag tvungen att skicka med en bild på Hedda när hon äter ett sådant ”ben” som är bra för deras tänder. Jag vet inte om du riktigt kan se det, men hon håller den mellan tassarna som en ekorre. Det såg för roligt ut…Tyvärr är de inte hennes favoriter, så jag kan lugnt rulla över dem ett par gånger innan hon äter dem. Sen gäller det hålla undan de för Caspian också, märkte jag i lördags. Den lille grabben ligger inte kvar där man lägger honom längre. Nej, han är på allt, precis som det ska vara även om han har en viss försmak för sladdar…Tråkigt att vi blev sängliggande igår. Men så kan det vara ibland. Det har varit ett par tuffa månader för oss, både med Michelle, Anton, Stephanie och deras föräldrar. Vi har gått på nålar många gånger här hemma och många tårar har runnit för tösen. När hon föddes i januari, så trodde jag ärligt inte att hon skulle överleva, så liten som 450 gram. Men det var första dagen, sen fick inget hända, men vi har fått några oroliga samtal. Då har vi som mormor och morfar inte fått visa de andra små att vi är oroliga. Ibland flyr jag in i hobbyrummet för att gråta och då har någon gång Stephanie kommit, försökt klappa om mig och sen är det precis som hon har förstått, för hon har aldrig frågat. Sen har det varit oro för dem när de blev sjuka. De åkte in en gång med Stephanie och jag trodde ett tag att hon var allvarligt sjuk eftersom hon inte gick upp, men det gick också bra. Innan henne var det Anton. Sen har hela den tiden varit en övervägning ifall det kan smitta Michelle. När var det läge för föräldrarna också att stanna här…Sen nu jag och Kent. Plus då oron över det vanliga, min hälsa. Hur länge ska kärlen palla? Nu idag blev det oro i lägret på grund av Emils medicin som vi efter tredje försöket äntligen fick uthämtat. Stackars Kent fick springa fram och tillbaka, nu när han mår så dåligt. Nej, ja sa ikväll att nu får det stoppa, för nu ORKAR jag inte mer….Jag fixar inte mer..

Sen har jag skrivit att jag är orolig för min syn. Ikväll fick jag för första gången lägga glasögonen och luta mig fram över datorn, för annars ser jag inget. Så på ett par dagar har min syn påverkats märkbart. Det är lite läskigt. Jag har inte vågat kolla ifall det finns fall där diabetes har lett till totalt mörker…Jag får väl snart ringa och säga att jag inte kan vänta 3-4 månader på en undersökning. Något är på gång, så mycket vet jag. Men när har det varit totalt smärtfritt egentligen???? Det är så många år att jag inte ens kommer ihåg det. Skulle jag känna efter, så skulle jag braka ihop. Utan jag får köra så länge jag orkar…Det brukar bli längre än vad som är bra..men så är det. Likadant om jag blir allvarligt sjuk, det krävs nästan en ambulans innan jag åker in….men är det så konstigt egentligen. Jag hoppas ju varje gång att det ska gå över igen även om jag innerst inne vet att det inte kommer gå över av sig själv. Många åthutningar av läkare har det blivit. Fast nu när jag hade en inflammerad bukspottkörtel så ringde jag själv ambulans. Det gör så ont att då går det inte att avvakta. Det är smärta om något!!!

Nej, jag antar att jag har fått med allt nu denna gången..Det enda jag inte skrivit är att jag är extremt tacksam för livet, också för att det har gått så bra för tösen. Äntligen kan jag se på framtiden med tillförsikt. Försiktigt, men ändå. Sen är jag sååå tacksam för både min älskade man och våra barn och deras familjer. Älskar er till månen och tillbaka. Jag sänder iväg så många kramar du kan ta emot. Jag puttar försiktigt iväg några energibollar också, om du behöver. Jag behåller några för eget bruk om i fall att….Jag viskar det sista. …Sköt nu om dig, så hörs vi strax igen ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s