Sååå ledsen jag blir….

image

Hej finaste…

Jag vet inte var jag ska ta vägen mer..
Jag ligger numera på tvåsal. En äldre dam ligger bredvid mig och hon tyckte att det var jobbigt med TV:n så jag rättade mig efter det och stängde av den för hennes skull. Sen hade hon inget sängbord eftersom de hålller på att flytta avdelningar upp och ner så här är superrörigt, så jag delar mitt med henne för att hon ska få en larmknapp. Sen har jag ingen lampa tänd utan det ända jag gör är att använda mobilen. Plötsligt börjar jag svettas och jag känner igen det, blodsockret är på väg i botten. Jag ringer på klockan för att få hjälp och när hon kommer in så frågar jag ifall de kan ta sockret. Hennes svar är, varför det? Jag förklarar att jag har symptom på blodsocker fall. Hon säger att hon inte vet ifall de kan ta det eftersom de är upptagna. Men hon säger att hon ska meddela det…. Eh, va? Ett fall kan vara farligt.. men efter någon minut kommer hon igen och säger, jag tar ditt socker men sen får du sova, det ligger ju faktiskt en till här… jag kunde inte fatta riktigt,  är detta verkligen sant. På henne lät det som jag hade legat på ringklockan hela tiden. Jag har tyvärr fått ringa två gånger innan för jag var tvungen att besöka toaletten… är det någon som kan tala om vad jag gjorde för fel denna gången. Det var längesedan jag kände mig så förnedrad..
Godnatt, finaste. Vi hörs snart igen. Kramar i massor skickar jag till dig ❤

Fy fasen för okunskap. Blir bjuden på en fantastisk överraskning

image

Hej finaste…
Idag har smärtan ändrat karaktär och det känns något bättre. Långt ifrån bra, men jag ska vara glad för det lilla, eller?
Säger jag att det är orättvist,  säger många, det kunde varit värre och att jag ska vara tacksam över det. Säger jag att jag är tacksam för det kunde varit värre, säger många, att det inte är rättvist och att det måste finnas en mening med det som hänt. Gråter jag av besvikelse över att ha mist mina ben,   då är det risk för att folk börjar prata med mig som ett barn. Blir jag arg och frusterad, säger många att jag ska lugna ner mig för det finns värre saker här i livet. Jag kan med gott samvete säga, att jag har inte en aning om vad folk förväntar sig om mig. Jag struntar högaktningsfullt i vilket, i alla fall idag. Vem vet hur jag är imorgon, jag kanske är lycklig, för då kan ju folk få titta snett på mig och tänka, hon är ju inte klok, vem är lycklig över att ha mist sina ben!

Jag är på stridshumör idag och jag tänker inte ge med mig en tum. För idag vill läkarna röntga om mig med kontrast.  Så långt är allt väl, ända till  en syster dyker upp och säger att hon ska försöka sätta en nål i min arm. Min första fråga eller rättare sagt mitt konstaterande är att det behövs inte för jag har en port. Jag tappar både hakan och humör, när hon fortsätter berätta att röntgen kräver en nål för att kunna spruta in kontrasten. Jag kommer ihåg dessa krig sedan innan. Jag säger ännu en gång att min port går att använda till just kontrast. Hon går ut och ringer röntgen,  kommer in igen och säger att då kan de inte göra undersökningen, trots att det står svart på vitt i mina journaler att förra gången jag gjorde en CT så använde de porten till kontrasten.  Är det någon som kan förklara skillnaden för mig? Gången innan dess var narkos hos mig för att sätta nål och gav upp med förklaringen att det var omöjligt att sätta en rosa nål. Sedan kan jag säga att jag har varit med om när kärlen spricker när kontrasten sprutas in och tro mig när jag säger att det glömmer man inte bort. Så nu har jag inte en aning om vad som händer. Det är för tragiskt  när sådant här händer.

image

Nu till saken som räddar hela min dag, hela min vecka. Helt underbart.. de tog upp Michelle till mig och för första gången fick jag den höga äran att hålla henne, lukta på henne, få känna tyngden av henne. Att få klappa hennes kinder och röra hennes händer. Vilken lycka. Det kändes genast bättre. Det blev en höjdpunkt. Sen följde Anton med som den stolta storebror han är. Mäkta stolt över att få köra lillasyster i vagnen. Jag kan berätta att det lilla miraklet numera väger 1710 gram. Hon har blivit av med i stort sett alla slangar. Det är bara syrgas och sond kvar,  ja sedan måste de klart ha övervakning kvar över hennes syresättning och puls. De har kunnat sätta ut vätskedrivande och nu behöver hon inte blod mer utan det fixar hon också själv.

Nu,  fina du är det dags att avsluta inlägget för denna gång. Kramar i massor får du utav mig. Vi hörs snart igen  ❤ ❤ ❤

Då blev det ambulans…

image

Hej, finaste…..

Smärtan vann igen. Det var inga utsättningssymptom…det var och är en extrem smärta. Vid åtta igår var jag tvungen att ringa efter ambulans när smärtan i sidan av magen stack iväg till en smärttopp som gjorde att det kändes som jag skulle svimma. När alla prover var tagna, röntgen var gjord, så var alla proverna stigande. Mitt  blodsocker låg på 37, vilket är skyhögt. Röntgen visade inte tecken på bukspottkörteln…inte ännu i alla fall. Nu har jag blivit insatt på antibiotika och jag har fått smärtstillande, men inget gör att smärtan försvinner.  Vid tvåtiden inatt åkte jag upp till en för mig mycket välkänd avdelning, nummer 63, och jag var ihåg kommen. Här är överbeläggning, så min säng och jag, befinner sig i duschen. Jag bryr egentligen inte mig så mycket. Det är vården jag behöver, så om jag ligger på en sal eller i en dusch kan kvitta. Det får mig ändå att fundera var vårt välfärdssamhälle tog vägen. Många som ligger här inne har gett större delen av sina liv för att bygga upp vårt Sverige, bara för att märka att allt är raserat. Så meningslöst.
Jag hoppas och ber att detta är något väldigt snabbt övergående.
Kram fina du. Vi hörs snart igen  ❤