Fy fasen för okunskap. Blir bjuden på en fantastisk överraskning

image

Hej finaste…
Idag har smärtan ändrat karaktär och det känns något bättre. Långt ifrån bra, men jag ska vara glad för det lilla, eller?
Säger jag att det är orättvist,  säger många, det kunde varit värre och att jag ska vara tacksam över det. Säger jag att jag är tacksam för det kunde varit värre, säger många, att det inte är rättvist och att det måste finnas en mening med det som hänt. Gråter jag av besvikelse över att ha mist mina ben,   då är det risk för att folk börjar prata med mig som ett barn. Blir jag arg och frusterad, säger många att jag ska lugna ner mig för det finns värre saker här i livet. Jag kan med gott samvete säga, att jag har inte en aning om vad folk förväntar sig om mig. Jag struntar högaktningsfullt i vilket, i alla fall idag. Vem vet hur jag är imorgon, jag kanske är lycklig, för då kan ju folk få titta snett på mig och tänka, hon är ju inte klok, vem är lycklig över att ha mist sina ben!

Jag är på stridshumör idag och jag tänker inte ge med mig en tum. För idag vill läkarna röntga om mig med kontrast.  Så långt är allt väl, ända till  en syster dyker upp och säger att hon ska försöka sätta en nål i min arm. Min första fråga eller rättare sagt mitt konstaterande är att det behövs inte för jag har en port. Jag tappar både hakan och humör, när hon fortsätter berätta att röntgen kräver en nål för att kunna spruta in kontrasten. Jag kommer ihåg dessa krig sedan innan. Jag säger ännu en gång att min port går att använda till just kontrast. Hon går ut och ringer röntgen,  kommer in igen och säger att då kan de inte göra undersökningen, trots att det står svart på vitt i mina journaler att förra gången jag gjorde en CT så använde de porten till kontrasten.  Är det någon som kan förklara skillnaden för mig? Gången innan dess var narkos hos mig för att sätta nål och gav upp med förklaringen att det var omöjligt att sätta en rosa nål. Sedan kan jag säga att jag har varit med om när kärlen spricker när kontrasten sprutas in och tro mig när jag säger att det glömmer man inte bort. Så nu har jag inte en aning om vad som händer. Det är för tragiskt  när sådant här händer.

image

Nu till saken som räddar hela min dag, hela min vecka. Helt underbart.. de tog upp Michelle till mig och för första gången fick jag den höga äran att hålla henne, lukta på henne, få känna tyngden av henne. Att få klappa hennes kinder och röra hennes händer. Vilken lycka. Det kändes genast bättre. Det blev en höjdpunkt. Sen följde Anton med som den stolta storebror han är. Mäkta stolt över att få köra lillasyster i vagnen. Jag kan berätta att det lilla miraklet numera väger 1710 gram. Hon har blivit av med i stort sett alla slangar. Det är bara syrgas och sond kvar,  ja sedan måste de klart ha övervakning kvar över hennes syresättning och puls. De har kunnat sätta ut vätskedrivande och nu behöver hon inte blod mer utan det fixar hon också själv.

Nu,  fina du är det dags att avsluta inlägget för denna gång. Kramar i massor får du utav mig. Vi hörs snart igen  ❤ ❤ ❤

2 reaktioner på ”Fy fasen för okunskap. Blir bjuden på en fantastisk överraskning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s