Det blir ett inlägg till idag…

Hej igen, finaste…

Ja, egentligen skulle det inte bli något mer inlägg idag, men när jag var på den riktigt gamla bloggen för att leta efter en sak så hittade jag detta inlägget..Det är lite mer än en månad innan jag blir amputerad. Det beskriver så bra hur jag har haft det många gånger på sjukhuset…

Emil, till dig

Mitt mammahjärta brister snart…jag ringer hem och Emil är ledsen för att han saknar mig..fy fasiken vad detta är hårt..Det är som jag har sagt innan att Gud är inte så snäll..Jag måste för fan ha energi till att klara allt och det räcker för att fälla mig när jag blir så här ledsen…Vad fasiken ska jag göra..Jag måste ju vara här, det finns ingen annanstans just nu där jag kan vara…Så tillsammans med smärtan i tån så ska jag nu bära smärtan av att han är ledsen och egentligen behöver mig därhemma…Jag skulle kunna ta allt och bara springa iväg hem om jag kunde. Krama honom, finnas för honom precis som för de andre….visst har de också fått sin beskärda del när jag legat på sjukhus men hela hans uppväxt har jag farit fram och tillbaka ifrån hemmet till sjukhuset. Det känns som att när han behöver mig som mest så sviker jag. Jag hatar känslan av svek…Jag hatar känslan av att inte vara tillräcklig…Just nu räcker det inte med en försäkran om att jag ska lugna mig för han mår bra..jag hör när jag pratar med honom att han är jätteledsen och vill att jag ska komma hem…Emil du ska bara veta att hade jag kunnat så hade jag sprungit hem..men jag kan inte det. Jag behöver vara här så att jag kan bli frisk och allt det är du stor nog till att förstå det vet jag. Jag vet också att du mest önskar att jag är frisk och kan vara hemma. Det finns nog en tid för oss också, tror du inte det..Jag kommer ju att komma hem och må mycket bättre, så just nu kan jag inte finnas så mycket för dig hemma men jag finns för dig här…Du finns hos mig varje sekund på dygnet i mitt mammahjärta..jag tänker jättemycket på dig älskade vän…Du vet också även om det inte är någon tröst just nu att du kommer må bättre….Du börjar bli stor nu och även om du är lite större så går det bra att kramas….När du inte kan vara här och jag inte kan vara hemma så får vi tänka på varandra istället och kramas här…Ok?
Det blir bättre, det lovar jag….Jag älskar dig mitt hjärta

När jag läste detta inlägget så var jag tillbaka på salen, tårarna ramlade. Maktlöshet var det enda jag kände…Att få höra min son i andra sidan av luren, ledsen. Mamma, jag saknar dig så mycket, jag vill att du ska vara hemma…Allt jag någonsin önskade var att vara hemma, sen att jag skulle bli kvar i ett år var det ingen som visste och tur var väl det. För hade jag vetat det så hade jag inte under några omständigheter alls klarat ut det. Ibland fick jag ta timme för timme. Det värsta var ändå att inte vara tillgänglig för just Emil. De andra barnen hade flyttat hemifrån. Ja, inte Jocke, han hade flyttat hemifrån och sedan separerade de och han flyttade tillbaka igen. Men han var vuxen. Emil har inte haft det lättaste livet. Tyvärr är det inte bara min sjukdom som har drabbat honom, utan han har fått sin beskärda del av sina egna sjukdomar och olyckor. Jag glömmer inte hans reaktion när vi berättade för honom att vi hade fått diagnosen epilepsi. Han blev så arg…ja, egentligen så blev han nog ledsen, men det orkade han inte visa just då..Jag förstår att det var ett hårt slag för honom att ta. Det är ingen sjukdom jag heller skulle vilja ha. Men det tog någon dag sen vande han sig vid tanken och glömde i stort sett bort det. Därför blev det så jobbigt nu när han fick det sista anfallet, men både vi och läkaren tror att det var dags för en höjning och nu har han det dubbla, så får vi hålla tummarna för att det kommer att fungera. Nej minsann detta går ju inte…Nu får jag dra mungiporna på andra hållet, men det har varit en skön gråt idag. Jag behövde det fast jag inte visste om det. Nu känns det lättare och jag ska definitivt släppa dig fri….Hoppas verkligen att du har haft en bra lässtund…Många kramar av kärlek till dig. De vanliga energibollarna kommer efter. Sno en om du behöver. Kom sedan ihåg, skriv en rad, skriv ett tecken…vad som helst gör mig glad. Vi, du och jag, fina, hörs snart igen….Kärlek ❤ ❤ ❤

Mit mammahjärta brister

hårt..Det är som jag har sagt innan att Gud är inte så snäll..Jag måste för fan ha energi till att klara allt och det räcker för att fälla mig när jag blir så här ledsen…Vad fasiken ska jag göra..Jag måste ju vara här, det finns ingen annanstans just nu där jag kan vara…Så tillsammans med smärtan i tån så ska jag nu bära smärtan av att han är ledsen och egentligen behöver mig därhemma…Jag skulle kunna ta allt och bara springa iväg hem om jag kunde. Krama honom, finnas för honom precis som för de andre….visst har de också fått sin beskärda del när jag legat på sjukhus men hela hans uppväxt har jag farit fram och tillbaka ifrån hemmet till sjukhuset. Det känns som att när han behöver mig som mest så sviker jag. Jag hatar känslan av svek…Jag hatar känslan av att inte vara tillräcklig…Just nu räcker det inte med en försäkran om att jag ska lugna mig för han mår bra..jag hör när jag pratar med honom att han är jätteledsen och vill att jag ska komma hem…Emil du ska bara veta att hade jag kunnat så hade jag sprungit hem..men jag kan inte det. Jag behöver vara här så att jag kan bli frisk och allt det är du stor nog till att förstå det vet jag. Jag vet också att du mest önskar att jag är frisk och kan vara hemma. Det finns nog en tid för oss också, tror du inte det..Jag kommer ju att komma hem och må mycket bättre, så just nu kan jag inte finnas så mycket för dig hemma men jag finns för dig här…Du finns hos mig varje sekund på dygnet i mitt mammahjärta..jag tänker jättemycket på dig älskade vän…Du vet också även om det inte är någon tröst just nu att du kommer må bättre….Du börjar bli stor nu och även om du är lite större så går det bra att kramas….När du inte kan vara här och jag inte kan vara hemma så får vi tänka på varandra istället och kramas här…Ok?
Det blir bättre, det lovar jag….Jag älskar dig mitt hjärta

Sista delen..del 3

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är jag tvungen att ta med flera foton för du ska få ett sammanhang…Bilderna är inte så trevliga, men de är sanningen. Saken är den att vår ekonomi är precis lika ansträngd nu som då. Vi har aldrig råd att gå ut och äta, gå på bio, jag det finns så otroligt mycket jag skulle vilja göra men det finns inte pengar till det. Om jag nu skulle drabbas av så mycket som jag ändå har gjort så kunde jag väl ändå fått ha gott om pengar…men nej, då ska jag kämpa med det också. Emil blir tyvärr också lidande..Men så är det..

När jag skulle hem på permission så fick chaufförerna bära mig i rullstolen upp och jag var skräckslagen över att de skulle tappa mig. Jag andades inte över huvudet taget förrän jag var uppe i lägenheten eller nere. Jag och min familj förstod nog innerst inne att det aldrig skulle fungera att bo där heller. Det höll på att bli min död..jag gav upp. Det fanns inget mer att kämpa för nu. Livet var slut..Jag la mig ner i sängen på rummet i Hässleholm och vägrade äta, vägrade gå upp, vägrade prata…jag bara grät, jag skrek och sedan grät jag igen. Nätterna var många då jag somnade på en genomblöt kudde, en kudde fylld av sorg, besvikelse, bitterhet, ilska och framförallt ensamhet. Jag hade ingen mer än du här på bloggen och inte ens det räckte till. Jag orkade inte leva vidare mer nu…Då efter någon dag så skickades det en en kurator som jag än idag älskar mängder. Hon har räddat mitt liv, hon lyssnade, lyssnade igen, outröttligt och till sist vände det. Jag fick då antidepressiva läkemedel och det hjälpte mig också vidare. Aldrig någonsin mer vill jag uppleva den sorgen igen…Det var riktigt jobbigt.

Långt om länge, efter vårdplaneringar och hembesök fick jag åka till Kristianstad, men inte hem, utan till Stafvre, som är ett korttidsboende. Du vet, säkert som jag att det är till för äldre personer, dementa personer och ibland för sådana som jag, sådana som kommunen inte vet var det ska göra av. Hem kunde jag ju inte åka, för då skulle jag bli fast där. Trots allt var jag tvungen att åka till Hässleholm några dagar i veckan för fortsatt träning och omläggning av det äckliga såret som aldrig läkte…I början hade jag en förhoppning om att få hjälp av kommunen, de skulle säkert lösa detta…Skrattretande, säger jag idag…inte en chans. Jag fick förvisso stå i en alldeles speciell kö som gav mig ett visst företräde, men då kunde jag bli tvungen att tacka jag till en lägenhet på landet, utanför Kristianstad. Emil skulle ju inte fixa det för det första, jag skulle inte komma någonstans, jag har inget körkort. Det var uteslutet helt enkelt, framförallt för Emils skull. Det gick veckor, det gick månader och inget hände. Jag fick fira midsommar på boendet, jag firade påsk där…varenda jävla högtid firade jag med gamla människor. Det är inget fel på dem så det är inte så jag menar, men jag passade inte där. Där var ganska många dementa och de ville krama Emil när han kom, prata med honom och han tyckte bara det var otäckt. Det dröjde inte länge förrän han inte ville besöka mig mer…Jag höll bokstavligen på att gå under. Till sist så orkade jag inte mer utan skrev ett långt mejl till högsta myndighetschefen, han ringde mig dagen efter och veckan därpå fick vi en lägenhet…Den skulle bara tömmas och renoveras så inte förrän i augusti, 2014 flyttade jag hem på riktigt…så det är bara att räkna, jag låg inne mer än ett år. Tänk sedan vad det gör med en människa…Det går inte att beskriva. Sakta men säkert så började jag ta mig tillbaka. Jag planerade in en kräftskiva här hemma så att jag skulle få fira med vänner. Dagen innan fick jag åka in med ambulans, jag hade fått en ny bukspottskörtelinflammation. Tur att den inte var lika illa som den förra, men det blev en ny vecka på sjukhuset. Sen fick jag åka hem och tack och lov fick jag fira jul och nyår hemma. Men bra var jag inte. Jag vägrade konstant att göra något mer än vara hemma, jag var rädd för att gå ut. Såret blev infekterat gång på gång, så jag gick mer eller mindre på antibiotika hela tiden…Så en kväll så fick jag fruktansvärt ont i stumpen och var tvungen att åka in…igen…Där konstaterade de som vanligt att jag hade infektion men också att det nu skulle göras något åt såret…Det hade varit öppet väldigt länge och skelettet var inte vitt längre utan svart. Det bestämdes att det skulle amputeras lite högre upp för att få såret att försvinna, det kallas för att revidera benet. Jag fick hemskickat ett datum i januari, 2015 skulle det ske. Jag las in och operationen gjordes, såret var borta men nu hade jag ett ännu större sår. Men döm om min förvåning när det stora såret faktiskt läkte, ingen kunde vara lyckligare. Jag provade protesen för första gången på evigheter…Nu, nu skulle allt ändå bli bra. Ända fram tills någon dag senare då…för då började vänstra benet dö, det svartnade…Jag var helt vettskrämd, inte en chans att jag gick igenom det en gång till…jag orkar inte, orkar inte…var det ända jag sa…Inte en gång till. Tårarna började åter igen att blöta ner min kudde. Mina tankar och känslor går i detta läget inte beskriva…Vad är det för Gud som sitter däruppe och bestämmer?? Det finns ingen rättvisa här i världen, det konstaterade jag där och då…Men det fanns ingen återvändo…Den 5 mars, 2015 amputerades det vänstra benet och nu började en tid som ingen människa skulle behöva uppleva,…Någonsin!! Om jag tyckte det var jobbigt att leva utan ett ben, så var det inget mot vad det var att leva utan båda. Allt blev hinder som måste övervinnas. Jag försökte vara positiv, ofta sa jag, inga problem det här fixar jag samtidigt som jag inombords grät. Jag ville inte att någon skulle se hur dåligt jag mådde och framförallt hur rädd jag var. Rädd för framtiden, rädd för att falla, jag var i stort sett rädd för det mesta…Hur skulle jag klara leva utan mina ben??

Den 1:e april, 2015 så flyttar jag till rehab i Hässleholm efter äntligen blivit av med den skräckinjagande smärtpumpen…Jag fick ganska tidigt en port insatt i sidan av magen som kopplades till min ryggrad, inuti kroppen då. Det kunde användas som ryggmärgsbedövning, men det finns en extrem nackdel med den jävla pumpen, den är enormt svår att trappa ur. Det går bara inte att stänga den tvärt. Det har vi provat och hade jag kommit ur sängen då, så hade jag inte levt idag. Jag har ALDRIG skrikit så mycket och så högt. Jag skrek, skrek och skrek igen. Kroppen var genomvåt av kallsvett, det såg ut som jag duschade, det bara rann. Jag skakade som ett asplöv av smärtan. Den gången var det när jag hade amputerat första benet och skulle vidare till Hässleholm då också. Personalen på avdelningen fick ringa till smärt och be de komma ögonblickligen…därpå körde de igång pumpen och mina besvär försvann inom 10 minuter, efter det somnade jag och sov till dagen därpå. Kroppen tog stryk av denna ansträngningen..Efter det så lärde vi oss alla att när det gällde mig så var det viktigt att trappa ner den till minimum och sedan fick jag tillgång till en viss tablett (jag kommer inte ihåg vad den hette) men den fick jag använda i samband med nertrappningen för att stå ut. Anledningen till att de inte visste detta var att den pumpen används på gamla och riktigt sjuka personer som inte överlever…Sjukt, eller hur?

Det var påsk när jag åkte till Hässleholm…när jag kom dit så hade de glömt att jag behövde ha ensamsal och jag blev lagd på en fyrasal. Jag har inget emot att ligga tillsammans med andra utan det är platsen och liften som finns i taket som är avgörande…Tänk dig nu, det är påsk, jag kommer till helt fel ställe med ny personal som jag inte känner igen. De bytte avdelning också, förra amputationen låg jag på andra sidan så där kände jag all personal. Jag är ensam, min familj är hemma och firar påsk och jag har precis mist mitt andra ben. Tror du att jag mådde bra?? Nej, jag kröp ihop i fosterställning i sjukhussängen, tårarna forsade och jag var så ledsen att jag inte kunde prata. Jag bara hulkade, grät igen. Nu var livet definitivt slut…Jag gav upp igen. Inte en chans att jag skulle fixa detta…Varför skulle jag egentligen? Vad var det för mening med livet??

Denna rundan till Hässleholm var fruktansvärt jobbig. För det första så stack vår ekonomi i botten. Vi fick leva på min sjukpenning och vi blev efter med en mängd olika saker. Jag skrev om det på bloggen och det var många som gick in och hjälpte mig och familjen med ekonomiskt stöd. Framförallt var där en förening, Stödkassen, som fanns där för mig och familjen. Jag kunde prata med dem och de lyssnade, lyssnade igen. Bad andra om hjälp via en sida de startade till vår hjälp. Mias kamp. Utan dem så hade jag nog inte levt idag…Jag sökte tröst hos dem och det var enkelt att prata med dem..Idag är de mina hjältar…mina idoler..

Det var många som tog sig till det jag skrev och det de skrev så ett tag så fungerade vår ekonomi perfekt. Räddande änglar, hela högen. Det var jobbigt nog att ligga i Hässleholm, utan att familjen kunde hälsa på blev det ett helvete. Vi hade ingen bil så Kent var tvungen att förlita sig på allmänna kommunikationer. Stödkassen såg till att det fixades ett Jojokort och då kunde han hälsa på. Ja, de gjorde allt som behövdes. Det blev också publicerat en artikel i Kristianstadsbladet och en i Aftonbladet ( De finns ibland inläggen)

Jag ansökte om personlig assistent och trodde, blåögd som jag är, att det skulle bli beviljat. Men där fick jag avslag, men det är när jag är hemkommen. Kent kunde fortfarande inte jobba, vi kunde inte söka hjälp på sociala myndigheter eftersom Kent inte kunde stå uppskriven på Arbetsförmedlingen. Han fick delvis hjälpa mig och även hjälpa Emil. Visst kunde jag ta hjälp av hemtjänst men då skulle jag behöva trycka på larmet varenda gång jag behövde gå på toaletten, vilket blir många gånger eftersom jag tar vätskedrivande. Sedan var jag i så fall tvungen att hålla mig tills de kunde komma, det kunde enligt dem själva också ta uppåt en timme. Har de någonsin haft riktigt ont i magen eller gått på vätskedrivande? Då hade de vetat att det inte fungerar. Det är många aspekter som gör att det aldrig skulle fungera med hemtjänst. Så Kent är fortfarande hemma och vår situation är fortfarande likadan. Jag har precis ansökt om personlig assistent igen efter fått nya läkarutlåtande. Jag kommer aldrig kunna bli gående igen tack vare mina kärl. Så för många andra som blivit amputerade fungerar det med proteser och då behöver man inte personlig assistent, men nu fungerar inte proteser för mig och jag är lika mycket värd som andra…tycker jag, ibland..

Tillbaka till Hässleholm igen. Jag lämnade sällan rummet, jag satt därinne för att det var enda stället jag kunde finna frid och trygghet på..Varje dag åkte jag ner och tränade. Men det kändes meningslöst många gånger. Än en gång höll jag på att gå under. De höjde det antidepressiva igen och än en gång fungerade det. Den 12 maj, 2015 så blev jag utskriven…Denna gången blev det inte ett år. Jag mådde mycket bättre denna gången när jag kom hem. Jag började aktivera mig med en gång när jag mom hem..Den 19 maj åkte vi på ett bakslag. Som en blixt från klar himmel så får Emil ett krampanfall, bara sådär..Han satt ena minuten på stolen, andra minuten krampade han. Jag ringde ambulans och när jag satt med SOS i luren så slutade Emil att andas…Som jag skrek. Min enda tanke var…INTE EMIL!!! Du får göra vad du vill med mig men du tar inte Emil…Han har haft tillräckligt i sitt korta liv..Kent får igång hans andning igen, rättare sagt så börjar Emil själv att andas igen.Det känns som en evighet innan ambulansen är här, Kent åker med in. Plötsligt så sitter jag här hemma i rullstol, ensam. Ensam med en skräck som inte går att beskriva…Jag sliter åt mig mobilen och ringer min trygghet, Joakim. Han släpper allt han har för händerna och kommer hem. Han och Linnea stannar hos mig. Lång om länge, det känns som en evighet så ringer Kent. Nu har Emil vaknat men är extremt trött, men jag får prata ett par ord med honom och då känns allt mycket bättre…Det jag inte har berättat om när det gäller Emil är att han har gått igenom 3 skalloperationer, han har haft en hjärnskakning, en feberkramp. Han har diagnos ADHD och den fick vi kämpa för i flera år. Han blev mobbad i två år och ingen trodde oss. Vi krigade med skola, socialen och BUP samtidigt. Ett krig som varade i två år och Emil blev sämre och sämre. Till sist så vände det och de började lyssna men då var skadan redan skedd…Varför han har opererat skallen kommer jag att berätta om i eget inlägg.

När jag har varit hemma ett tag och faktiskt få må bra så söker jag läkare för att jag har en knuta på vänstra stumpen, den är röd, varm och svullen. Jag vet att det är en infektion men läkaren skickar hem mig med orden, det är vätska, inget att oroa sig för. Så plötsligt en morgon dyker det upp en ruva på stumpen, jag river hål på den och tänker inte så mycket på det. En vecka senare är det ett sår. Det har ännu inte gått riktigt hål utan det är som en gul hinna ovanpå. En kväll när jag sitter på toa så kliar det just där och jag kliar försiktigt, jag känner efter en stund att det rinner något varmt längs stumpen, tittar ner och ser en massa var välla ut. jag trycker lite försiktigt och det öppnar sig och stora klumpar väller ur benet, det ser ut som köttmassor med gula klumpar i. Kent får serva med papper. Till sist så har jag tryckt ut allt och det var denna massan som var knutan…Än en gång fick jag rätt…Att de aldrig ska lära sig lyssna på mig. Jag har fått en ny infektion och såret är öppet ner till skelettet igen. Så tröttsamt…Hade läkaren lyssnat på mig från början så hade det inte behövt bli ett sår ens en gång..Nu tar vi en runda till…såret vill inte läka i vanlig ordning och det bestäms en tid för operation. Nu i december 2015, i början av månaden. Så än en gång så läggs jag in för att amputera om, en så kallad revision. Det känns som jag har gjort detta innan. När jag har gjort operationen så läker såret jättebra och jag är lyckligare än någonsin. Känner du igen det?? Då kommer jag hem till jul, tänker jag. Nu ska jag bara bli av med smärtpumpen. Du kommer kanske ihåg hur svårt det var innan och det blev inte lättare denna gången, tvärtom. Jag gör precis allt för att bli av med pumpen så jag ska kunna åka hem. Dagen innan julafton stänger vi pumpen, det dröjer några timmar och jag tror att allt är som det ska…Sen smäller det till och alla symptomen kommer på en och samma gång. Det går inte vägen…Jag får fira jul och nyår på sjukhuset…Av alla saker jag har upplevt så är detta en av de värsta. Alla som känner mig vet hur viktig julen har blivit för mig. Mycket har sin grund i min taskiga barndom…Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde denna julaftonen. Jag försöker sova mellan gråtattackerna…Än en gång är jag på väg att ge upp…Men till slut, i januari får jag komma hem…

Nu är jag nästan i nutid, men tro inte att jag har fått lugn och ro för den sakens skull. Den 17:e januari så föder vår dotter Sandra en tös som är alldeles för tidigt…Michelle föds i vecka 24 och väger 450 gram. Ingen av oss tror att hon ska överleva natten, men det gör hon. Hon fick tio på alla skalor om livsvilja. Det har hon bevisat om och om igen, hon har kämpat. Samtidigt så har vi fått se efter de andra barnen Anton och Stephanie. Till att börja med när de ligger i Lund så vill inte Anton vara med dem på Ronald Mcdonald, så han bor mer eller mindre här hos oss. När de kommer till Kristianstad så blir barnen där oftare, men vi står för maten varje dag i stort sett. Det är väl klart att vi ställer upp så mycket vi kan och orkar. Vi slits mellan hopp och förtvivlan under denna tiden. De blev utskrivna förra veckan, på lördagen. De stannade hos oss fram tills på tisdagen och nu är hela familjen samlad i Näsum, precis som det ska vara.

Själv fick jag precis efter påsk åka in för jag mådde inget vidare alls. Mitt blodsocker låg då på 37…farligt högt, jag hade någon bakterie och fick dropp intravenöst. Jag blev utskriven efter bara någon dag, men jag blev bara hemma någon dag innan det var dags igen. Det var smärtorna i magen som fick mig att åka in båda gångerna och trots alla undersökningar så hittade de inget mer än att mitt blodsocker åkte jojo. Jag kom precis på att det har jag ju glömt att berätta. Efter första amputationen så fick jag veta att jag även hade diabetes. Jag har haft svårt att kontrollera mitt blodsocker och det är inte förrän nu det har blivit stabilt. Nu har jag dessutom fått ett annat insulin och jag har även måltidsinsulin numera…Samtidigt som jag låg inne så fick Emil ett krampanfall i skolan. Han har inte haft ett anfall sen då de åkte ambulansen in, då jag precis hade kommit hem ifrån sjukhuset. Han fick diagnosen Epilepsi strax därpå och fick börja medicinera. Kent fyllde även 50 år medan jag låg inne denna gången, den 5 april, rättare sagt.

Så, det var en sammanfattning, men det går inte att göra det kortare än så. Jag vill att du ska veta att det har funnits många känslor och tankar med i varje händelse. Som du säkert förstår så har jag och min familj inte haft många lugna stunder i vårt liv. Det har hänt mycket. Men såklart har det funnits många, många ljusa och bra stunder också. Vi har lärt oss att om vi står enade så klarar vi allt. Du ska också veta att som läsare spelar du en jättestor roll. Att jag får äran att dela med mig av mitt liv till dig och att du läser det. Familjen här på bloggen har blivit ganska stor och vi är över 1600 stycken nu. Glädjen över det är enorm. Du är min hjälte, min idol och jag skulle aldrig någonsin ha kommit så här långt utan dig. Klappa dig själv på axeln. Jag sänder många många kramar av kärlek till dig. Glöm aldrig bort att du är viktig, du är unik.

Jag har tagit med många olika foton, de på smyckena är för att visa vad jag gör för att fördriva tiden..Jag älskar mina pärlor, jag har oftast ganska många beställningar och det är mitt andra liv…Det är mest foton på barnbarnen här i denna delen. Går du tillbaka några inlägg så kan du följa Michelle från början. Hon föddes den 17 januari och därefter har jag dokumenterat varenda dag, vikt, längd och mående..

Jag vill ha många, många kommentarer på denna återblicken. Kritik, beröm…ja allt, bara skriv..Dela med dig av ditt liv om du vill. Vill du dela min blogg vidare, feel free…Jag har valt att vara ärlig genom hela tiden, jag tjänar inget på att ljuga och försköna…Detta är ju jag, Mia…Detta är Kampen för livet..

 

Fortsättningen…Del 2 Återblicken

Hej igen…

Att skriva om mitt, ja vårt liv så här gör ont. Det blir många tårar på vägen, trots att jag inte vill bli berörd. Jag pendlar mellan att hata mig själv, känna mig maktlös, känna ilskan på nytt…Men för din skull så SKA jag göra det. Jag hoppas du fina läsare, som ville att jag skulle sammanfatta, blir nöjd…Utan er hade jag inte levt så det är klart att jag går igenom det igen. Det behövs nog ändå. Min terapi är ju min blogg…

Nu blev socialen inkopplad och jag var tvungen att söka behandling. Det gjorde jag helt själv, jag sökte på beroendeenheten i Malmö, akuten. Där gick jag in och hon frågade vad hon kunde hjälpa mig med..Jag är alkoholist, var svaret och äntligen hade jag sagt det jag redan visste. Jag blev inlåst och Kent fick inte ens besöka mig. Samtidigt så blev min kropp sämre och sämre, den andra sjukdomen härjade fortfarande. Jag hade var i hela magen, så nu fick jag läggas in på kirurgen igen. De satte dränage, massa slangar in i magen, de tog bort gallan, en bit av levern dog….Men efter många om och men så blev jag frisk…Jag fick komma hem, jag vet ärligt inte hur lång tid jag var inlagd.

En tid efter jag hade kommit hem så blev vi vräkta ifrån lägenheten. Mitt drickande hade gjort så vi miste lägenheten. Jag fattar jävlar inte hur Kent orkade. Men vi fick hjälp av socialen till att betala hyrorna som vi låg bak, men hyresvärden ville vräka oss av princip. Sista kvällen innan kronofogden skulle komma, så ringde hyresvärden för att kolla om vi var kvar, när jag sa att vi inte hade någonstans att ta vägen, så bad han oss fara åt helvete…Morgonen därpå packade vi det nödvändigaste och lämnade lägenheten. Känslan av total förödelse, sorg, kaos…jag kan inte beskriva hur jag mådde, det går inte. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö..Vad hade jag gjort?

För att göra en historia väldigt kort, så flyttade vi hem till svärmor ett tag, sedan hjälpte socialen oss med en lägenhet, det dröjde dock lång tid. När jag var och tittade på den lägenheten, så svimmade jag när vi skulle åka tillbaka. Jag tror att allt kom ifatt mig där och då…Jag fick gå en behandling inom öppen vård eftersom jag inte gick klart i Malmö. Jag hade inte druckit på evigheter, men det var ett krav.

Det var efter det som mina kärl började jävlas på riktigt. Det stoppade i stentarna, de stentade om, opererade, stentade igen. Någon gång fick jag åka hem med stoppen och lära mig leva med smärtan. Jag lovar att detta höll på att knäcka mig totalt. Nu förkortar jag flera år med några meningar…Jag har mer eller mindre legat inne mer än vad jag varit hemma…Svärmor fick bukspottkörtelcancer när vi bodde i Trelleborg, jag vårdade henne i hemmet och hon gick bort samma år som Caroline fyllde 18 år och jag kan säga att det var fruktansvärt. Cancern åt upp henne totalt, när hon dog var hon ett skelett. Så nu är vi inne på året 2008. Efter att hon gick bort så tyckte jag att det var en bra idé att flytta tillbaka till mina rötter. Sagt och gjort, vi hyrde ett hus i Knislinge och där öppnade jag även min butik. Pärlor och secondhand…Det började bra men slutade desto sämre. Mina ben höll inte, det gick bara inte. Jag gick på starka smärtstillande hela tiden. Det gick inte bo i hus. Då kom några vänner på den ljusa idén att vi kunde bo hos dem i Kristianstad medan vi hittade en lägenhet där. Vi trodde inte att det skulle bli så långvarigt, det blev det, vi bodde där i nästan ett år. Sedan hittade vi drömlägenheten. Flyttade dit och äntligen kunde vi hitta ett normalt liv. Jag jobbade och stormtrivdes på ett företag i Malmö, jag pendlade varje dag men älskade det och Kent jobbade som stensättare. De enda barn som bodde kvar hemma var Jocke och Emil. Caroline och Sandra hade flyttat till egna bo och dessutom skaffat barn. Caroline hade Cornelia. Sandra hade Anton och Stephanie. Så livet såg ljust ut. Jag kämpade dessutom för min livs operation. De skulle byta kärlen från midjan och ner till knäna. En gigantisk operation. Det var av den anledningen vi hade kunnat flytta till just den lägenheten, för den låg på tredje våningen och där fanns ingen hiss. När vi hade bott där i ett par månader så var det dags för den operationen. Det var ibland det värsta jag har upplevt, men jag visste riskerna innan. Det skulle ta 6 månader innan kroppen var återställd. Jag visste allt detta men den skulle ju ge mig livet tillbaka. Väl hemma började processen för att återgå till både livet och så småningom jobbet. Dagarna innan jag skulle börja jobba så var jag, Kent, Emil och Cornelia på Andys lekland och när vi skulle hem så började jag springa och Cornelias ord var, ja hon skrek…MORMOR, DU SPRINGER!! Ja, jag sprang…Vilken lycka!! På måndagen började jag jobba…Jag hade varit på jobbet en stund när smärtan kom..Det hade stoppat igen!!! Jag åkte in dagen efter, blev inlagd och i Kristianstad försökte en läkare att öppna kopplingen det hade stoppat i. Dagen efter hade kroppen stängt det också. De gjorde en ny bypass, mellan ljumskarna. Det tog ett par månader för kroppen att läka i ena ljumsken som blev infekterad…Den bypassen höll i 3 månader, sen stängde min kropp den också..och denna gången kunde de inte hjälpa mig, jag fick helt enkelt lära mig leva med stoppen och smärtan…jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen…Nu var jag knäckt. Vi bodde liksom på tredje våningen utan hiss, jag hade en rullstol därnere och en uppe i våningen. Jag fick min permobil men bodde fortfarande på tredje våningen. Min drömlägenhet. Det kändes som livet höll på att gå sönder…Nu kunde det ändå inte bli värre, men jo då. Någon månad senare så höll min tå på att dö. Den svartnade, det läkte äckligt var ur den och nu fick jag veta vad verklig smärta var. Jag blev inlagd och det gjordes allt för att rädda tån. En runda till Malmö där de gav mig så mycket smärtstillande att jag tappade tiden, min familj var oroliga för det gick inte prata med mig. jag kissade ner mig på nätterna…De höll på att ta livet av mig. Kristianstads läkare insåg allvaret och begärde att jag skulle komma hem…Sagt och gjort..Då blev jag nerlagd på operation för att sätta in en dosa som masserar nerverna inifrån och jag kan styra den med fjärrkontroll. En mycket kostsam sak, den operationen tog bara någon timme och jag skulle komma upp på avdelningen lite senare. Det tog tre dagar innan jag kom upp igen. De hade avgiftat mig. Efter legat inne i fyra månader togs beslutet…jag skulle amputera det högra benet…Den 23 september, 2013 så amputerade jag bort högra benet under knät. Det var fruktansvärt, det var hemskt och jag kände mig som en halv person väldigt, väldigt länge..Jag fick en mängd olika komplikationer, det var infektion, sedan var det smärta, infektion igen och till sist långt om länge så fick jag äntligen åka till Rehab i Hässleholm..Där fick jag träna dagligen, infektionerna fortsatte, såret blev större och större och till sist så blottades skelettet..Amen när skulle det sluta…Varför i helvete blev det aldrig bra..På hemmafronten var det inte enklare…Kent kunde ju inte jobba, Emil var tvungen att ha stöttning, han har ADHD och numera epilepsi men det visste vi inte då. Samtidigt så var vi tvungna att hitta nytt boende, jag kunde ju inte bo på tredje våningen utan hiss. Det smärtade som fan, det vill jag lova…Hyresvärden erbjöd oss en annan lägenhet men med en trappa istället. Jag trodde att det skulle fungera eftersom jag hade protes…Så de fick flytta och till sist fick jag komma hem på permission. Det var jättekonstigt…det var ju inte mitt hem. Jag hade inte avslutat i den gamla lägenheten och denna lägenheten kändes bara så fel. Jag ville inte vara där. Sedan fast jag tränade och tränade så gick det inte att använda protesen, mina kärl gick tillbaka till gammal beteende och plötsligt så insåg jag att mitt liv skulle levas i rullstol. Du undrar säkert om jag inte bröt ihop någon gång…Jodå, mängder med gånger. Men ständigt så hittade jag ljuspunkter som jag kallade för gulddroppar och med deras hjälp tog jag mig upp igen. En sak till som har räddat mitt liv, är bloggen. Det är du som har hjälpt mig upp när det har varit som svartast. Jag har fått kommentarer som har lättat upp dagen. När det har varit som värst så har jag läst dem igen…Sen var det ganska många hemma som stöttade. Men mina innersta tankar och känslor har jag delat här, på bloggen. Min familj hade inte orkat lyssna på mig, när jag är ledsen och behöver gråta så är det här jag gråter, samtidigt som jag skriver. Är jag arg så är det här jag skäller…Du är bara bäst, att du som läsare gör skillnad ska du ta till dig och känna dig stolt över, för mig är du en hjälte…

Jag tror säkert att du kommer hitta stavfel både här och där för när jag skriver så går det fort. Jag gråter ibland samtidigt…det känns som jag bara vill bli av med det, så fort som möjligt. Det gör ont att minnas…Nu då, fina du..så förbereder vi oss för sista delen och där kommer finnas fotografier som inte är så trevliga…bara så du vet. Vi hörs i nästa inlägg…Kom ihåg, kommentera, läs, kommentera igen..Kram ❤