Söndag, men imorgon…då!

image

Hej, finaste, sötaste…

Visst ser hon ut som en docka? Finaste, väger, äntligen, 2030 gram. Hon är hela 41cm lång. Den senaste undersökningen på hennes ögon visar att hon behöver behandlas om hon inte ska bli blind. Så hon ska ner till Lund och sövas. Det finns en pytteliten risk att behandlingen inte hjälper men den är väldigt liten. Hon klarar sig nästan helt utan syrgas nu och hon äter själv det som behövs. Jag funderar ibland på det, tänker tillbaka. Vilket mirakel hon är! Trots sin litenhet har hon visat alla var skåpet ska stå. Inte jättemånga bakslag ändå. Hon har skött detta med bravur. Jag är helt säker på att hon blir något stort. Med den livsglädjen och envisheten måste det vara så. Jag är så tacksam över att allt har gått så bra.

image

Igår tappade jag mina ögonbryn igen, där finns lite kvar. Så tröttsamt det är. Jag har fått en remiss till tandläkarna här på sjukhuset och jag behöver inte betala något. Det är medicinerna som har förstört mina tänder. Dessutom är det livsfarligt om jag skulle få en infektion i munnen för då kan den sprida sig till de saker jag har inopererat, bland annat till den som sitter i min ryggrad och det skulle inte vara så häftigt alls. Jag kan inte förklara hur skönt det ska bli att få fixat tänderna. Jag vågar inte ens le eller skratta längre. Det är så pinsamt, men för det första så har det inte varit lönt att fixa dem så länge som jag har haft de medicinerna kvar och sen har vi inte haft råd. Jag ser fram emot det extremt mycket. Tänk att få sminka sig, fixa håret, klä sig snyggt och kunna ta ett fotografi där jag faktiskt ler. Sen nu när jag har gått ner så är det ännu roligare att klä sig snyggt. Jag kan sätta på proteserna och sätta på snygga skor…som jag längtar.
Det är mycket tankar och funderingar som rör sig i huvudet och det är bra. Det känns som jag faktiskt bearbetar olika händelser i mitt liv.  Det är ofta jag låter tankarna flyga fritt när jag har musik i lurarna och det har jag för det mesta. Jag har inte tröttnat på Luke Bryans musik ännu, jag kommer nog aldrig göra det heller. Jag njuter i fulla drag när jag hör honom och det är lätt att koppla av till hans låtar. Så sakta, sakta läker jag. Som jag sa för ett tag sedan så är det dags att ta tillbaka mitt liv. Jag orkar inte hänga upp mig på småsaker mer, det räcker nu. Personer i vår omgivning som påverkar oss negativt får finna sig i att bli bortplockade. Jag tänker inte lägga mer energi på dem. Karma kommer bita dem i arslet. Mina värderingar har förändrats och då finns det inte plats för människor som sviker. De kanske tror att vi inte vet, men vi vet vilka de är.

Det känns ganska bra med det nya insulinet och blodsockret verkar till att stabilisera sig, tack och lov. Ska bli skönt att få komma hem imorgon. Kommunen kommer på eftermiddagen för att få en överblick över hur mycket jag behöver hjälp med och hur många minuter det tar för mig att gå på toaletten. Det är mycket jag behöver hjälp med. Det skulle vara den största händelsen på mycket länge om jag blev beviljad personlig assistent. Jag har fler och bättre läkarintyg denna gången. Men jag är förberedd på avslag. Då kan de få förklara hur de kan anse att jag har samma livskvalitet som en kvinna i samma ålder som har benen kvar. Det är inte mycket jag kan göra helt själv.

Vad har du gjort i helgen då? Har du grillat något? Jag längtar till värmen kommer och jag kan sitta därute och inta en god måltid med min älskade man och sötnosen Emil. Kunna skåla för livet och känna att jag har det bra. Jag har extremt mycket att vara tacksam för och det påminner jag mig själv om varje dag. Jag och Kent är verkligen välsignade, enastående barn som kommer hem ofta. Våra älskade barnbarn som sover över lika ofta. Vår familj är den finaste i hela universum. Vi kan be våra barn om nästan vad som helst. Så även om jag inte alltid visar eller säger det, så älskar jag hela högen och jag är tacksam för allt ni gör och för att vi får finnas i era liv.

Då var det snart dags för lunch och dags för att bråka med min kropp igen. Jag försöker få den att förstå hur viktig maten är. Med de höga doserna av insulin måste jag äta ordentligt för annars blir jag låg. Det är inte roligt alls. Jag avskyr att ha lågt blodsocker, det känns som en evighet innan det stiger. Samtidigt har jag hjärtklappning, svettas så det rinner och skakar som ett asplöv. Det är riktigt läskigt, känns nästan som jag är döende. Visst kan det bli farligt men jag känner det ganska tidigt och det är bra.

Nej nu ska jag släppa dig fri. Tack fina du för att du har varit här. Jag är sååå tacksam för att du finns här. Många kramar av kärlek sänder jag till dig. Vill du ha en energiboll är det bara att sno en. Vi, du och jag, fina, hörs snart igen. Njut av denna dagen… ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s