Smärtan och kampen mot klockan….

image

Finaste….

Det är inte så vanligt att jag skriver vid denna tiden på dygnet. Jag har ett möte med monster. Som jag avskyr det äckliga fanskapet!!! Monster=smärtan. Inatt överrumplade monstret mig. Jag låg stilla, tyst och avslappnad, när det som en klar blixt från himlen dyker upp, den mest brinnande smärta. Jag ser den i ögonen, som är gula och iskalla. Jag vet att det kommer göra ont…det var en stund sedan jag tog smärtstillande och ännu dröjer det lite innan det får effekt. Monstret siktar in sig på vänstra stumpen, tar tag i den med vassa och svarta klor. Det vänder sina gluggar mot mig igen och jag kan svära på att monstret hånflinar. Trycket från klorna ökar nu och snart har det gått hål. Jag håller på att svimma av smärta när klorna går igenom skinn och ben. Djupt inne ökar trycket och det känns som stumpen ska sprängas. Monstret fokuserar helt och hållet på det den gör. Tårarna svider i mina ögon nu. Jag vill skrika högt men vill inte väcka de som sover. Fanskapet vrider om därinne och det svartnar en kort sekund för ögonen. Jag stönar högt och monstret ser nöjt på mig. Det drar ut klorna och jag får en paus. Den blir dock inte långvarig. Monstret har nu tagit tag om nedre delen av stumpen. Klorna flyttar sig längs ärret, fram och tillbaka. Plötsligt spänns klorna igen så att det inte ska tappa taget, sedan börjar det vrida huden runt, runt och det börjar som en stickning men eskalerar snabbt till en knivskarp smärta. Det gör så ont att ett skri undanslipper från munnen. Jävelskapet ser ut att hånle. Det spänner ögonen i mig igen och proceduren upprepas på den högra stumpen. Jag försöker nå det men mina armar gör bara hål i luften. Det låter som ingen tid alls har flytt förbi men det har gått lång tid. Jag ser att ögonen på monstret börjar bli lite vattniga och en suck av lättnad lämnar mina läppar. Äntligen börjar medicinen verka. Monstret drar sig undan, rullar ihop sig och med ett sista frustande sluter det ögonen. Smärtan är över för denna gången.
Att möta smärtan på nätterna är verkligen så här. Det känns som det är ett monster som måste bekämpas och smärtan är stundvis outhärdlig.
Sov gott, fina du. Vi hörs snart igen. Kram ♥♥♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s