Det var inte mycket som krävdes…

13081941_1358600957500402_447614237_n

Innan gästerna..

13046173_1358600427500455_449436995_n

En nöjd prinsessa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Godkväll finaste…..

Kalaset blev lyckat, Stephanie var jättenöjd. Tyvärr hann jag inte bli klar med hennes fina armband, men jag har lovat henne att det ska vara färdigt innan de ska hem till Näsum på tisdag…Så slipper jag stressa också. Ja, angående stress…innan gästerna skulle komma så var det bestämt att här behövdes städas. Sagt och gjort, nu är det inte lika lätt för mig att springa runt och plocka, så det blev bestämt att jag skulle fortsätta med hennes armband. Sen kom vi på att det var någon som skulle behöva gå och handla. Vem tror ni lotten föll på?? Just det, jag…Det gjorde inget för när nu alla skulle hjälpa till att städa så blev det genast stressigt, det börjades skrika här hemma och det gnabbades, så typiskt, direkt du säger ordet hjälpa till så börjar barnen, oavsett hur gamla de är, att tjafsa…Till slut, långt om länge blev det bestämt att jag och Paddy skulle handla. Pust, säger jag bara. En lättnadens suck..Det var underbart väder ute och riktigt varmt. Först tog vi en runda på Willys, sedan vidare för att handla hylsor hos tobakshandlaren. När vi kommer dit så är det stängt. Jag säger till Paddy att han kan ta Hedda och gå hem, så fixar jag resten själv. Skönt med egentid, det är inte så ofta det händer. Jag tog det lugnt. Jag tog mig in till tobaksaffären och handlade hylsor, 200 stycken för 10 kronor, det tycker jag är billigt. Så nu kan det rullas cigaretter igen. Sen rullade jag in på COOP och handlade brödet och mjölken som vi behövde. När jag kom hem var det färdigstädat och muffinsen var bakade, det återstod bara att vispa grädden och riva choklad. Perfekt, nu var stämningen mycket bättre här hemma också.

Jag måste bara sticka mellan med en sak, jo, vår fina Hedda…hon lider av guldfiskminne och det är riktigt jobbigt ibland. Som när vi ska till Willys så går de en väg och jag kör en annan med Lovisa (permobilen) och när vi möts nere i parken så har hon inte sett mig på ett par minuter och då beter hon sig som vi inte har setts på flera dagar….Liksom…JIPPI!!! Där kommer matte…Nu blir jag GLAD!! Jag blir ÖVERLYCKLIG!! Alltså jag kan inte för mitt liv begripa hur hon kan glömma mig så fort. Det är samma sak när vi kör ifrån Willys och de går i förväg, runt hörnan och när jag kommer runt hörnan, precis samma sak….studsa, snurra, studsa, gnälla…ja, min vän, hon är komplett crazy!! Det gör inget, för hon bjuder till skratt, hon är för go, vår Hedda..Ja det var en avstickare..förlåt..

13081586_1358590824168082_1112385919_n

Det är inte så ofta jag delar med mig av bilder på vår minsta son, men här är han, Emil. Han leker med just Hedda, hon älskar den bollen. Det spelar ingen roll hur många andra bollar eller leksaker vi ger henne, för det ska vara den bollen eller inget alls. Jag har triggat henne i dragkamp. När hon kom så ville hon inte dra alls, men nu jäklar, drar hon…Sen ska man kasta iväg den, hon hämtar och sedan samma sak igen. Hon slutar inte förrän hon nästan inte får luft mer. Det gäller att ha tålamod. Det har Emil. Min finaste, lilla gosse…som inte är så liten mer..

Jag tänkte berätta lite kort om en annan proffsbloggare jag följer. Den heter MONASUNIVERSUM och hon skriver mycket roligt men mycket allvarligt också. Hon är en kvinna med hjärtat på rätt ställe och hon stöttar det hon tycker är rätt. Hon skulle aldrig stötta något för enbart pengarna och det ska hon ha en stor eloge för. Hon har skinn på näsan, men som sagt så bryr hon sig om…och hon är rolig, bjuder enormt mycket på sig själv. Det är många goda skratt när jag läser hennes blogginlägg. Vill du ta dig en titt så är länken här http://www.monasuniversum.se

13059664_1358600390833792_498596671_n

Ser ni glädjen i deras ögon. Även i Sandras ögon. Det lyser av glädje och det syns, klart och tydligt att de älskar varandra. Det är en underbar bild. Stephanie är så stolt när hon får hålla lillasyster. Men hon vill inte hålla så länge, utan bara en stund. Lagom för att jag ska hinna hämta kameran och sno åt mig en bild.

 

Hon har längtat så mycket efter denna dagen, då hon blir 5 år. Skulle vi mot förmodan glömma det, så har hon påmint oss. Var femte minut ungefär…hahaha…hon är en sötnos. Som sagt så var hon nöjd med sin dag. Jag också, jag tog slut efter kalaset. Det fick bli sängen en stund. Jag lider verkligen av det. Jag hatar att behöva gå och lägga mig mitt på dagen. Men den förbannade kroppen orkar inte. Hur mycket jag än försöker så lägger den ner. Skulle jag försöka sitta uppe så somnar jag i rullstolen och det hatar Kent. Han är så rädd att jag ska ramla ur den, jag har försökt förklara att jag inte gör det, men han tror inte på mig.

Efter min vilopaus så var maten klar. Kött med pommes, sås och sallad såklart. Nu äter vi riktigt mycket grönt, precis som det ska vara. Jag sköter min diabetes exemplariskt för annars landar jag väl på hospitalet igen och dit ska jag inte…

Jag fick frågan från en läsare, var hon kunde hitta resten av berättelsen, hon menar Nitlotten då. Jag gav henne beskedet att jag har börjat skriva den, men som vanligt så tar det lite tid, för att skriva om det är att uppleva det igen och då mår jag inget vidare ibland. Men den kommer, det har jag lovat och jag brukar hålla vad jag lovar.

Nu, fina du så slipper du mig…Tack kära du för att du har varit här och läst. Kramar av vänskap skickar jag iväg. Behöver du energi så vet du vad du ska göra. Vi, du och jag, fina, hörs snart igen…Kärlek ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s