Fortsättningen…Del 2 Återblicken

Hej igen…

Att skriva om mitt, ja vårt liv så här gör ont. Det blir många tårar på vägen, trots att jag inte vill bli berörd. Jag pendlar mellan att hata mig själv, känna mig maktlös, känna ilskan på nytt…Men för din skull så SKA jag göra det. Jag hoppas du fina läsare, som ville att jag skulle sammanfatta, blir nöjd…Utan er hade jag inte levt så det är klart att jag går igenom det igen. Det behövs nog ändå. Min terapi är ju min blogg…

Nu blev socialen inkopplad och jag var tvungen att söka behandling. Det gjorde jag helt själv, jag sökte på beroendeenheten i Malmö, akuten. Där gick jag in och hon frågade vad hon kunde hjälpa mig med..Jag är alkoholist, var svaret och äntligen hade jag sagt det jag redan visste. Jag blev inlåst och Kent fick inte ens besöka mig. Samtidigt så blev min kropp sämre och sämre, den andra sjukdomen härjade fortfarande. Jag hade var i hela magen, så nu fick jag läggas in på kirurgen igen. De satte dränage, massa slangar in i magen, de tog bort gallan, en bit av levern dog….Men efter många om och men så blev jag frisk…Jag fick komma hem, jag vet ärligt inte hur lång tid jag var inlagd.

En tid efter jag hade kommit hem så blev vi vräkta ifrån lägenheten. Mitt drickande hade gjort så vi miste lägenheten. Jag fattar jävlar inte hur Kent orkade. Men vi fick hjälp av socialen till att betala hyrorna som vi låg bak, men hyresvärden ville vräka oss av princip. Sista kvällen innan kronofogden skulle komma, så ringde hyresvärden för att kolla om vi var kvar, när jag sa att vi inte hade någonstans att ta vägen, så bad han oss fara åt helvete…Morgonen därpå packade vi det nödvändigaste och lämnade lägenheten. Känslan av total förödelse, sorg, kaos…jag kan inte beskriva hur jag mådde, det går inte. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö..Vad hade jag gjort?

För att göra en historia väldigt kort, så flyttade vi hem till svärmor ett tag, sedan hjälpte socialen oss med en lägenhet, det dröjde dock lång tid. När jag var och tittade på den lägenheten, så svimmade jag när vi skulle åka tillbaka. Jag tror att allt kom ifatt mig där och då…Jag fick gå en behandling inom öppen vård eftersom jag inte gick klart i Malmö. Jag hade inte druckit på evigheter, men det var ett krav.

Det var efter det som mina kärl började jävlas på riktigt. Det stoppade i stentarna, de stentade om, opererade, stentade igen. Någon gång fick jag åka hem med stoppen och lära mig leva med smärtan. Jag lovar att detta höll på att knäcka mig totalt. Nu förkortar jag flera år med några meningar…Jag har mer eller mindre legat inne mer än vad jag varit hemma…Svärmor fick bukspottkörtelcancer när vi bodde i Trelleborg, jag vårdade henne i hemmet och hon gick bort samma år som Caroline fyllde 18 år och jag kan säga att det var fruktansvärt. Cancern åt upp henne totalt, när hon dog var hon ett skelett. Så nu är vi inne på året 2008. Efter att hon gick bort så tyckte jag att det var en bra idé att flytta tillbaka till mina rötter. Sagt och gjort, vi hyrde ett hus i Knislinge och där öppnade jag även min butik. Pärlor och secondhand…Det började bra men slutade desto sämre. Mina ben höll inte, det gick bara inte. Jag gick på starka smärtstillande hela tiden. Det gick inte bo i hus. Då kom några vänner på den ljusa idén att vi kunde bo hos dem i Kristianstad medan vi hittade en lägenhet där. Vi trodde inte att det skulle bli så långvarigt, det blev det, vi bodde där i nästan ett år. Sedan hittade vi drömlägenheten. Flyttade dit och äntligen kunde vi hitta ett normalt liv. Jag jobbade och stormtrivdes på ett företag i Malmö, jag pendlade varje dag men älskade det och Kent jobbade som stensättare. De enda barn som bodde kvar hemma var Jocke och Emil. Caroline och Sandra hade flyttat till egna bo och dessutom skaffat barn. Caroline hade Cornelia. Sandra hade Anton och Stephanie. Så livet såg ljust ut. Jag kämpade dessutom för min livs operation. De skulle byta kärlen från midjan och ner till knäna. En gigantisk operation. Det var av den anledningen vi hade kunnat flytta till just den lägenheten, för den låg på tredje våningen och där fanns ingen hiss. När vi hade bott där i ett par månader så var det dags för den operationen. Det var ibland det värsta jag har upplevt, men jag visste riskerna innan. Det skulle ta 6 månader innan kroppen var återställd. Jag visste allt detta men den skulle ju ge mig livet tillbaka. Väl hemma började processen för att återgå till både livet och så småningom jobbet. Dagarna innan jag skulle börja jobba så var jag, Kent, Emil och Cornelia på Andys lekland och när vi skulle hem så började jag springa och Cornelias ord var, ja hon skrek…MORMOR, DU SPRINGER!! Ja, jag sprang…Vilken lycka!! På måndagen började jag jobba…Jag hade varit på jobbet en stund när smärtan kom..Det hade stoppat igen!!! Jag åkte in dagen efter, blev inlagd och i Kristianstad försökte en läkare att öppna kopplingen det hade stoppat i. Dagen efter hade kroppen stängt det också. De gjorde en ny bypass, mellan ljumskarna. Det tog ett par månader för kroppen att läka i ena ljumsken som blev infekterad…Den bypassen höll i 3 månader, sen stängde min kropp den också..och denna gången kunde de inte hjälpa mig, jag fick helt enkelt lära mig leva med stoppen och smärtan…jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen…Nu var jag knäckt. Vi bodde liksom på tredje våningen utan hiss, jag hade en rullstol därnere och en uppe i våningen. Jag fick min permobil men bodde fortfarande på tredje våningen. Min drömlägenhet. Det kändes som livet höll på att gå sönder…Nu kunde det ändå inte bli värre, men jo då. Någon månad senare så höll min tå på att dö. Den svartnade, det läkte äckligt var ur den och nu fick jag veta vad verklig smärta var. Jag blev inlagd och det gjordes allt för att rädda tån. En runda till Malmö där de gav mig så mycket smärtstillande att jag tappade tiden, min familj var oroliga för det gick inte prata med mig. jag kissade ner mig på nätterna…De höll på att ta livet av mig. Kristianstads läkare insåg allvaret och begärde att jag skulle komma hem…Sagt och gjort..Då blev jag nerlagd på operation för att sätta in en dosa som masserar nerverna inifrån och jag kan styra den med fjärrkontroll. En mycket kostsam sak, den operationen tog bara någon timme och jag skulle komma upp på avdelningen lite senare. Det tog tre dagar innan jag kom upp igen. De hade avgiftat mig. Efter legat inne i fyra månader togs beslutet…jag skulle amputera det högra benet…Den 23 september, 2013 så amputerade jag bort högra benet under knät. Det var fruktansvärt, det var hemskt och jag kände mig som en halv person väldigt, väldigt länge..Jag fick en mängd olika komplikationer, det var infektion, sedan var det smärta, infektion igen och till sist långt om länge så fick jag äntligen åka till Rehab i Hässleholm..Där fick jag träna dagligen, infektionerna fortsatte, såret blev större och större och till sist så blottades skelettet..Amen när skulle det sluta…Varför i helvete blev det aldrig bra..På hemmafronten var det inte enklare…Kent kunde ju inte jobba, Emil var tvungen att ha stöttning, han har ADHD och numera epilepsi men det visste vi inte då. Samtidigt så var vi tvungna att hitta nytt boende, jag kunde ju inte bo på tredje våningen utan hiss. Det smärtade som fan, det vill jag lova…Hyresvärden erbjöd oss en annan lägenhet men med en trappa istället. Jag trodde att det skulle fungera eftersom jag hade protes…Så de fick flytta och till sist fick jag komma hem på permission. Det var jättekonstigt…det var ju inte mitt hem. Jag hade inte avslutat i den gamla lägenheten och denna lägenheten kändes bara så fel. Jag ville inte vara där. Sedan fast jag tränade och tränade så gick det inte att använda protesen, mina kärl gick tillbaka till gammal beteende och plötsligt så insåg jag att mitt liv skulle levas i rullstol. Du undrar säkert om jag inte bröt ihop någon gång…Jodå, mängder med gånger. Men ständigt så hittade jag ljuspunkter som jag kallade för gulddroppar och med deras hjälp tog jag mig upp igen. En sak till som har räddat mitt liv, är bloggen. Det är du som har hjälpt mig upp när det har varit som svartast. Jag har fått kommentarer som har lättat upp dagen. När det har varit som värst så har jag läst dem igen…Sen var det ganska många hemma som stöttade. Men mina innersta tankar och känslor har jag delat här, på bloggen. Min familj hade inte orkat lyssna på mig, när jag är ledsen och behöver gråta så är det här jag gråter, samtidigt som jag skriver. Är jag arg så är det här jag skäller…Du är bara bäst, att du som läsare gör skillnad ska du ta till dig och känna dig stolt över, för mig är du en hjälte…

Jag tror säkert att du kommer hitta stavfel både här och där för när jag skriver så går det fort. Jag gråter ibland samtidigt…det känns som jag bara vill bli av med det, så fort som möjligt. Det gör ont att minnas…Nu då, fina du..så förbereder vi oss för sista delen och där kommer finnas fotografier som inte är så trevliga…bara så du vet. Vi hörs i nästa inlägg…Kom ihåg, kommentera, läs, kommentera igen..Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s