Tivoliparken idag…

13084324_1363610130332818_1825114822_nHej, finaste…

Då var det 1:e maj idag, en ny månad och dags att minska mitt smärtstillande ytterligare..Det känns faktiskt helt ok..Det ska ju bort. Ja, på fotot ser du att jag är på väg. Vi har varit i tivoliparken och firat in våren. Det bjöds på frallor och kaffe. Eric Nielsen på scen. Jag stannade dock inte så länge så att jag fick höra min favoritlåt..I´ll go..Den låten skänker mig lugn och ro, jag fullkomligt älskar den. Ja fick också möjligheten att prata med hans mamma. Jag har känt henne ganska länge. Hon har också permobil, så det blev snack mellan permobilerna…Det var trevligt…

Det blev många foton tagna men jag har satt ihop dem i ett kollage, så för att ha tagit många  foton bjuder jag på ovanligt få bilder…När vi kom hem så var det dags för Jocke och Linnea att bege sig hem till Tollarp. Det har varit en trevlig helg, vi har umgåtts mycket, käkat godis, tittat på film. När de hade åkt så tog Caroline med Emil till Annica och Lars, där ska han umgås med deras son Casper…Så nu kära du, är här alldeles tyst. Det känns alltid konstigt, men ändå skönt. Jag gillar inte att det blir för tyst, det är otäckt. Jag är van vid att här är lite liv och rörelse. Skönt att Emil fick något att göra…

Ända sedan jag la ut inläggen igår så har jag känt mig sorgsen, lite ledsen…jag visste att det var så det skulle bli. Det går bara inte att tänka tillbaka utan att bli ledsen. När jag sammanfattar vårt liv så ser jag ju vad som hänt, hur liten tid det har funnits för återhämtning….Ibland funderar jag över hur jag egentligen har orkat…Fast sen vet jag ju anledningen till varför jag har rest mig gång på gång..Jag har nästan slutat tro på Gud, jag tror på en högre makt, men inte Gud. Anledningen till att jag har orkat kämpa vidare är min fantastiska familj, bloggen och livsvilja..Sedan att kvalitén på livet har förändrats det är sin sak…Jag tycke ändå att jag har lyckats göra allt elände till något bra…Jag fick en kommentar idag som golvade mig. Tårarna ramlade..Jag känner aldrig mig så lyckligt lottad som när jag får en sådan kommentar. Då känns det ändå att bloggandet gör skillnad. Jag når ut till människor..Att jag sedan får terapi samtidigt är en bonus..

13115464_1363664023660762_506848388_n

Nej, jag har inte blivit kär i mig själv, utan jag vill visa naglarna. Jag satt i tre timmar igår och fixade dem. Jag är faktiskt ganska nöjd. Att jag ens tar mig tid att göra dessa sakerna och sminka mig, köpa lite nya kläder är ett stort friskhetstecken..Jag hade aldrig gjort detta om jag hade mått riktigt dåligt psykiskt…Du ska bara veta hur mycket det glädjer mig. Jag kan se mig själv i spegeln utan att hata mig själv. Det är till och med så att jag tar ett foto här och där som du märker. Det hade jag aldrig gjort för någon månad sen..Så det är jättestort. Idag när vi precis skulle gå fick jag besök av en bekant och vi har inte setts på många år…Hon säger, gud, vad du har gått ner i vikt…Vilken glädje!! Jag ser inte det själv. Jag vet om det, men det är svårt att se det. Så sådana kommentarer får mitt självförtroende att växa lite…Tack vare min usla barndom så har jag alltid sett ner på mig själv, jag har aldrig tyckt om mig själv..Såå fruktansvärt dåligt självförtroende. Det har jag mina föräldrar att tacka för…Visst de lever inte mer, men jag är fortfarande arg och bitter ibland. Dessutom kommer jag aldrig få veta vad som hände nu…jag har ingen att fråga. Det kan göra mig ännu mer arg och ibland gör det mig rädd…Tänk att aldrig få veta..Jag kommer aldrig få bearbeta den delen..Jag har definitivt förlorat cirka 15 år av mitt liv..Underbart..

13152724_1363604863666678_173931697_n

 

Ja, visst är livet underbart ibland. Dessa fotografierna är från idag. Tivoliparken i Kristianstad. Där är såå vackert och där var mycket som gjorde mig glad. Skönhet gör mig lycklig..

Jag har kommit på en sak som retar mig med naglarna nu..tangentbordet..Jag fastnar ju överallt och det är fan inte skojigt. Det går inte att skriva lika fort. Jag antar att det är en träningssak det med. Jag har aldrig lagt pengar på mina naglar innan. Nu skulle jag så gärna vilja gå och bygga naglar, men det finns inga pengar till det. Det är lite så som läsaren skriver, att det finns de som har mycket mindre problem än jag som har personlig assistent. Hade jag blivit beviljad det så hade ju Kent kunnat börja jobba igen och då hade vi haft två inkomster istället för en. Jag är så trött på att aldrig ha pengar över. Vi kan aldrig göra något tillsammans för det har vi inte råd med. Jag vet att det finns saker vi kan göra som inte kostar något. Tro mig, det har vi koll på.Det skulle vara sååå roligt att få bjuda Emil på restaurang…Han har inte varit ute på en fin restaurang många gånger…När jag tänker efter så har han nog aldrig varit det alls…För jävligt är vad det är. Jag har så dåligt samvete..Vad är jag för en förälder egentligen?? Nej, det är inte roligt längre att leva så här..

Jag tänkte faktiskt avsluta inlägget här…Kramar i massor till fina dig, du gör skillnad. Du är unik. Vill du ha extra energi så fångar du en av bollarna som rullar förbi..Vi, du och jag, hörs snart igen…Kärlek ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s