Denna dagen går till historien….

cardboard_texture994

Hej finaste…

Ja, vad säger man?? Sorgen är stor, rädslan är ännu värre…en stor, svart ur börjar torna upp sig…Ju närmare jag kommer desto större blir den och desto mörkare blir det. Likt en skräckfilm rullar jag sakta och försiktigt framåt, jag vet att jag bör stanna men något starkare driver mig framåt. Jag måste stanna upp för att inte krocka mot mörkret. Jag andas tungt och varje andetag gör ont, snart omsluter sig mörkret, är det för sent? Ska jag vända om? Blicken flackar åt alla håll och rädslan för sig påmind igen, vänd om, Mia…Sakta vänder jag rullstolen, ryser, känner den kittlande känslan av fara innan jag låter mina händer rulla hjulen igen. Mörkret är i ryggen, jag kan känna hur det jagar mig, jag rullar fortare. Mörkret hotar att sluka mig, hotar att för evigt sänka mig i sitt svarta hål. Är det där jag vill vara? Allting skulle bli så mycket enklare, men jag ska kämpa vidare…jag upprepar orden om och om igen, som ett mantra…kämpa, Mia..Kämpa, Mia…Ge inte upp. Det känns ljusare nu och jag vänder mig om…Ha, jag lurade demonerna igen…Jag ska kämpa…Kampen för livet…

Denna dagen, du fina..har verkligen varit grym. Jag har funderat, gråtit, funderat igen. Om jag skulle plocka bort fyratusen ifrån någon, från deras lön, bidrag, sjukpenning…ja var ifrån som helst så skulle varenda person bli skogstokig. När det få gäller oss som har ett bidrag så får vi helst inte reagera, nej vi ska buga, niga och tacka..Tack kära du för att du befriade oss från de pengarna, det har varit jobbigt..Nej, det fungerar inte så alls. Den frustrationen jag känner går inte att beskriva, så maktlös, ingen chans att påverka alls…Kan du förklara för mig hur jag,vi ska resa oss gång på gång?? Tänk dig in i den situationen då du mister 4000 kronor utan någon som helst förvarning, skulle du bli arg? Skulle du bara acceptera de?? Ge mig gärna tips och råd på hur jag ska fixa detta, jag har fått många redan men det kan inte bli för mycket.

älskarJag skakar i hela kroppen, det gör ont, det känns som jag håller på att gå i sönder. Ögonen drar sig mot personen jag älskar, respekterar och lyssnar på. Min bästa vän, min man, Kent..Tillsammans kan vi skapa underverk. Tårarna faller och tystnaden sänker sig. Tårarna ramlar i mitt knä, jag ser ner och ser stumparna. Det är därför allt är som det är. Svårt att inte hata dem, hata mig själv..För varje tår som faller växer en liten, liten blöt fläck på mina vita byxor, jag rynkar pannan och varje fläck representerar en tår, en känsla….ledsen, arg, besviken, bitter…jag undrar hur det blir om de växer ihop till en enda stor pöl…vad händer då? Är jag förlorad då? Det finns ingen glädje bland alla fläckarna, en annan dag, kanske? En dag så mår jag bättre, en dag ler jag igen, en dag känner jag trygghet igen, en dag vinner jag kampen, kampen för livet. Jag suckar och försöker kontrollera mig själv…läpparna darrar, det gör ont i halsen, jag sväljer, sväljer, sväljer….FÖRBANNAT OCKSÅ!! Jag brister ut i ett nästan panikartat skrik, inte högt, tyst, tyst så att ingen ska höra min sorg. Plötsligt går det inte att hejda, jag kan inte gråta tyst…det gör för ont..Högt och tydligt nästan skriker jag fram min frustration, sorg, ilska..aahhh, snälla! Hjälp mig, jag får inte luft längre..sorgen äter upp mig. Jag försöker andas tungt för att få någon luft alls….åååhhh, gode gud, hjälp mig…Denna världen är inte rättvis, inte ett dugg. Sakta, sakta pratar ja med mig själv..Mia, snälla lugna ner dig nu, andas…Såja, lugn nu.Efter vad som känns som en evighet tar gråten slut och jag känner mig bara tom. Suckar djupt, sätter händerna på hjulen, rullar iväg igen..Kämpa måste jag, för min egen skull, för min familj och för dig.

Behöver jag ens berätta att det gick åt helvete på akuten? Tänkte väl det…Jag blev hemskickad igen, med orden att jag borde söka på vårdcentralen..Det var ju det jag försökte göra i morse. Så jag fick helt sonika åka hem med smärtorna från helvetet. Hålet är ännu större, men vad hade jag förväntat mig. Det gör ont, det blöder , det varar och det är tortyr att sitta på det.  Så imorgon ska jag till vårdcentralen klockan tio. Låt mig se här nu, det blir alltså fjärde gången jag söker vård för samma sak. Är det inte skrattretande? Kaffet tog slut ikväll, salvan som lindrade smärtan något är också slut, brödet, smöret..jag det är precis som det ska vara…Nu tänker jag avsluta inlägget för denna gången. Tack för att du orkar läsa. Många kramar till fina dig skickas din väg…Kärlek ❤ ❤ ❤

4 reaktioner på ”Denna dagen går till historien….

      1. Hej, Ann..Din e-post adress syns inte tyvärr…usch, jag vet fasen inte varför..Känns jobbigt och pinsamt när det inte fungerar…Min mejl är miaseget@gmail.com så tänker jag att du kanske kan skicka till mig där så kan jag svara…Tusen gånger om ursäkt fina du. Kram ❤

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s