Möte med smärtan…

image

Godmorgon, finaste….

Jag ser den sakta komma krypande mot mig, jag känner rädslan ila längs ryggen. De vattniga, gula ögonen syns tydligt i mörkret. Det är på väg mot mig, jag försöker värja mig men vet att slaget är förlorat. Om en stund kommer jag sitta fast i smärtans klor, omsluten av det mörker smärtan erbjuder. Det kommer smygande, sakta sakta….de kalla klorna når skinnet först, det ilar till i kroppen och jag skulle vilja skrika men vet att det är lönlöst. Värmen som når mig är ingen skön värme, det bultar och pulserar, febern är här. Hånleende glor det på mig, jag känner en otrolig vanmakt och jag böjer mig inför övermakten, smärtan, likt ett löv under regntunga droppar. Jag bugar inför makten det äger. Tårarna ter sig maktlösa, de droppar på monstret som spänner ögonen i mig. Totalt förlamad väntar jag på nästa drag. Det ökar snabbt, intensivt och nu växer skriket inifrån. Hotar att spränga mig. Såret pulserar snabbare och smärtan får mig att vilja krypa ihop likt en nyfödd, gömma mig i ett hörn, osynlig för vakande ögon. Sluta sluta SLUTA! ! Snälla! Låt mig vara….jag erkänner mig slagen. Smärtan letar sig vidare och sitta börjar bli outhärdligt. Vilket val har jag? Jag kapitulerar och slutar kämpa mot. Smärtan tar över, mörkret omsluter mig och jag är fängslad. Kedjad, fastlåst….smärtan kryper vidare, når benen som inte har. Sprängande, växande, det känns som det fylls på med någon vätska och det känns som det kommer spricka…Låt bli mig nu, låt mig vara…orkar inte mer, orkar inte….Sakta försöker jag ändra ställning, sitta lite mindre på såret. Kasar fram och tillbaka, byxorna sitter fast och när de släpper från såret håller jag på att svimma…Ett skri låter sig höras, likt ett skadat djur kvider jag. Smärta, smärta, smärta…som ett mantra upprepas ordet. Jag viskar nu av rädsla för att göra monstret upprört…Det känns som jag brinner, hettan hotar att smälta mig. Låt mig vara!!!!  Smärtan har nu nått sitt crescendo och jag är uppfylld av smärta. Jag finner tröst i att det nu inte kan bli värre….snyftande försöker jag i tankarna övertyga mig själv att jag är stark, starkare än någonsin. Snyftande försöker jag övervinna kontrollen som jag har förlorat. Med blöta kinder och tårfyllda ögon finner jag i tankarna en oas, här stannar jag. Låter den varma sanden kittla mina tår, låter havet spola bort de fina sandkornen. Lukten av hav, sand och värme låter mina livsandar sakta vakna. Öronen tar in barn som tjutande av glädje och lycka leker på stranden, skvalpande ljud när havet möter strandkanten når mina öron. Här är jag lycklig, här når inte smärtan mig. Jag kan känna solens strålar värma mig, trycka undan sjukdomens kyla. Benen blir sakta varma, och tårna letar sig längre ner i sanden, når lite kyligare korn. Så länge jag stannar här når monstret inte mig. Smärtan börjar backa tillbaka, försiktigt öppnar jag ett öga, låter mig själv hitta tillbaka till verkligheten. Äntligen är kampen slut! Det är över för denna gången…Denna ständiga kamp, kampen för  livet.

image

Jag är så trött på smärtan, fina du. Mitt humör tenderar bli till det sämre när jag har så här ont. Det är aldrig min mening, men såret jag sitter på håller sakta och säkert knäcka mig. Det är tortyr…Det blir ju inte bättre.
Vi har haft många sovgäster här..Jocke, Linnéa, Alice, Caroline, Caspian och Johan. Tur att Emil sover borta…Jag älskar min familj och våra vänner men det är konstigt att vakna med huset fullt av gäster.
Jag avslutar här för tillfället. Kramar i massor till dig…Energibollar rullar din väg, du vet hur det fungerar. Vi, du och jag, fina hörs snart igen. ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s