Hej, finaste….
Drömmar som får liv. Det vill jag att bilden ska visa…Ett ställe jag förmodligen aldrig kommer besöka mer än i mina drömmar, än så länge ligger det på is…plötsligt förverkligas en dröm och det vill jag symbolisera med fjärilen och blommor…Allt det fick jag med i en bild. Det är lite så det känns nu. Allt håller på att lösa sig…Både färdtjänst och personlig assistent på en och samma dag. Sedan idag ringde ena dottern, då har hon fått ett jobb…senare så bestämmer Emil att han ska gå ut och spela boll tillsammans med en kompis. Alltså jag blir så glad. Det känns nästan övermäktigt. Glädje, lycka på en och samma gång. Väldigt starka, intensiva och bra känslor spritter i kroppen. Likt vårens knoppar som brister i solens sken…Lycka! I nästa stund kommer molnen, lyckan grusas i nästa andetag…suck, vad ska nu hända? En dags lycka, brukar kosta två dagars olycka. Jag är inte pessimistisk, utan jag är realistisk. I färskt minne hittar jag en episod, vi hade för en gångs skull vunnit pengar och det har vi aldrig gjort innan, så glädjen var stor över att vi kunde unna oss lite extra. Jag fick kämpa lite för att de skulle komma in på kontot. När de var där så gav vi Emil överraskningen att han kunde få köpa ett mycket efterlängtat spel. Han sprang överlycklig iväg. Kom hem tyst, konstig och väldigt låg. Vi frågade utan att få svar, vad var det som hade hänt? Vi stod som två stora frågetecken. Vi vände honom ryggen, det smäller till och Emil ligger på golvet i kramper. Jag ringer ambulans samtidigt som jag skriker, Kent sitter bredvid Emil och försöker få honom att reagera. Emil slutar andas och jag får inte luft av rädsla. Där och då, sträckte jag händerna i luften, skrek att vad som helst!!! Men inte min Emil! Jag gör precis vad som helst, skona min son! Livet återvände, tårar rann av både rädsla och lättnad. Ambulansen kom med blåljus, hämtade Emil och Kent. Kvar satt jag med alla känslor. Vad var det som hände? Jag har aldrig varit så rädd, aldrig känt mig mer hjälplös, aldrig känt mig så ensam. Jag stirrade länge på ytterdörren, totalt paralyserad. Till sist ringer jag Jocke, som, tack och lov,
släppte han allt han har för sina händer och likt en riddare på en vit häst, kommer han hem och ger mig tröst, trygghet och hjälp. Jag kommer aldrig glömma det och det kändes som att vi blev straffade för att vi var lyckliga en sekund. Jag ber en bön för att det inte ska bli så denna gången, och om du vill så får du gärna be tillsammans med mig eller hålla tummarna för mig…
Hedda, är min tröst många gånger. Hon vet direkt när jag mår dåligt. Ligger jag i sängen lägger hon sig, så försiktigt hon kan, alldeles intill mig. Stryker tungan över min hand för att skänka mig trygghet, tröst och vänskap. Sedan stannar hon där, rör sig så lite det går för att inte störa mig på något sätt. Ska jag på toaletten, följer hon med fram och tillbaka. Hon lämnar inte min sida förrän jag mår bättre. Hon är verkligen drömhunden.
Att bära hela världen i sina händer är bättre än att bära hela världen på sina axlar. Har 
du världen i dina händer så har du framtiden där. Du kan välja vilken väg du ska vandra, istället för att bli nedtyngd av alla världens bekymmer. Jag försöker verkligen vara positiv och glad, se framtiden som livets ljus. Glädjas åt det minsta. Det enda stora problemet vi har kvar, ett litet tag till, det är hur vi ska klara oss ekonomiskt fram till att vi har en inkomst till. Än så länge så vet jag ju inte omfattningen av beslutet, och jag vet inte heller vilken dag det verkställs. Jag pratade med min handläggare om det, men hon hade inget svar. Det kommer ta några veckor till, så mycket förstod jag. Det ska bli så fruktansvärt skönt att slippa oroa sig för allt, det räcker mer än nog att vara bekymrad över hälsan. Just nu, eller rättare sagt, fram tills nu, så har jag burit världen på mina axlar.
Med de orden är det dags för ett avslut. För att sammanfatta allt då…pengar är fortfarande ett stort bekymmer. Allt det andra är löst. Jag tror, min fina, finaste vän, att allt du har gjort för mig har tagit skruv. Att du skrek så det hördes, att du torkade mina tårar, att du delade med dig, att du stod vid min sida hela vägen, att du ivrigt hejade på när jag höll på att ge upp, att du fanns och finns här hos mig…allt detta har gjort mig till en bättre människa, gjort att jag har orkat ett steg i taget, ibland en minut i taget, det har gjort att jag har fått känna på gränslös kärlek, det har gjort så otroligt och oerhört mycket Du är viktigt, du är unik Tack ännu en gång. Kramar i massor sänder jag iväg. Energibollarna rullar efter…Jag kan lova dig, du vackra och fina, att vi, alla gånger, hörs igen….KÄRLEK ❤ ❤ ❤
Kampen för livet 
Hej!
Kul att du äntligen ska få hjälp. Tycker du verkar vara en jättefin person men har så svårt att du skriver att pengar är att stort problem, folk ställer upp och skickar pengar och sen läser jag att du köpt saker till naglarna för nästan 100 kr. Jag förstår att man vill unna sig, men 100kr är mkt pengar, det vet jag som är student och får vrida och vända på varenda öre i slutet av månaden. Det hade tex räckt till 4l mjölk, en limpa bröd och något pålägg. Förstår att livet är tufft och att du också vill kunna unna dig saker. Men är kanske bästa att vänta med sånt tills allt annat klarat upp sig? Hoppas du inte tar detta på fel sätt, men vet hur det är att ha lite pengar och ville bara ge min bild av det hela.. All lycka till i framtiden!
Kram
GillaGillad av 1 person
Hej L…Jag förstår absolut vad menar och jag blir så arg på mig själv som inte tänker på att skriva exakt allt som är viktigt egentligen. Det jag naturligtvis borde skrivit med är att det var ett presentkort som jag har fått i födelsedagspresent. Jag har bara inte hittat något som jag velat ha. Jag har inte på mängder med år tyckt att det har varit roligt att köpa kläder, smink, smycken och så vidare. Det är nu för några veckor sedan när jag hade gått ner 20 kilo som jag kunde se mig själv i spegeln utan att fullständigt hata mig själv. När jag då såg kortet och visste att där var 100 kronor så fick jag ett infall att ta med mig Kent till Åhléns och titta och då såg jag det snygga nagellacket. Jag hade aldrig någonsin betalat 79 kronor för ett nagellack om jag inte hade haft presentkortet. Jag är inte, även om det kanske verkar så, fåfäng så att jag måste ha mängder med smink och kläder. Jag har fått begagnade kläder i åratal av min svägerska och det har jag älskat. Köpa kläder till mig själv skulle jag inte drömma om i den situationen vi är i. Det är viktigare att Emil har vad han behöver….Jag försöker att inte ta det på fel sätt och jag är förbannat korkad som inte fixar det. För vad jag gör istället är att bli arg på mig själv och sedan ledsen. Jag kan fundera på det i mer än en dag och känna sorg över att jag inte kan bete mig som vanligt folk. Tack fina du, för om du inte hade nämnt det så hade säkert fler tagit mig för ytlig och otacksam och det vet jag banne mig inte om jag hade klarat. Många kramar ❤
GillaGilla
Jag kan inte hålla med till 100 % av vad du studenten L skriver. Visst, har man inga pengar och måste vrida och vända på varenda slant, så förstår jag hur du tänker, MEN det finns ingen i hela världen som klarar av att leva ett liv om man inte får unna sig själv en enda sak någon gång och dessutom vid sjukdom och smärta. Ibland är livet outhärdligt och enda sättet att orka gå vidare är att få unna sig något. Jag ser ingenting konstigt i det. Skillnaden är om man unnar sig alkohol, tobak eller annat helt osunda saker. Då förstår jag dig L. Få göra sig lite fin någon gång gör säkert att Mia känner sig som en någorlunda normal människa någon gång. Dessutom kanske någon gav henne en slant att göra just något för sig själv.
GillaGilla
Kram fina du ❤
GillaGilla
Tack för svar Mia! Självklart ska man få lov att köpa och unna sig. Det är jätteroligt att du känner dig mer bekväm med dig själv och faktiskt vill kunna göra dig fin, det är ju ett tecken på att det går på rätt håll och att du mår bra. Och har du fyllt år och fått presentkort är det självklart att du ska få använda det! Du ska absolut inte ha redovisningsskyldighet för vad du gör och var du får dina pengar från. Anledningen till att jag skrev som jag gjorde var att jag har en faster som är förtidspensionerad och inte anses kunna jobba. Sanningen är den att hon aldrig jobbat. Trots hennes låga inkomst köper hon sig alltid nya kläder, smycken och smink som hon gladeligen visar upp. Kalla det avundsjuka om ni vill, men det retar mig något fruktansvärt när jag själv läser på heltid och jobbar extra vid sidan av men ändå inte kan unna mig sådant. Och hon har aldrig lyft ett finger! Dessutom är hon duktig på att utnyttja människor i sin närhet för att få som hon vill. Vissa människor löser det sig alltid för..
Det var inte menat som någon kritik mot dig och jag hoppas att du inte tog det på fel sätt eller tog illa upp Mia. Men eftersom min faster är som hon är sticker det i mina ögon när jag ser andra som har ont om pengar agera som de gör.. Men återigen, självklart ska du få unna dig saker och jag hoppas att när du nu får hjälp och att Kent förhoppningsvis kan börja jobba igen ska kunna köpa dig precis vilka nagellack, kläder och smink du vill och slipper känna den här ångesten över att vända och vrida på pengarna! Jag tycker du verkar vara en underbar person Mia, du är jordnära och vill bara din familj väl. Du är omtänksam och ödmjuk, sällsynta egenskaper dessa dagar.. All lycka till och hoppas jag och vi andra som läser kan fortsätta finnas som stöd. Vill bara dig allt väl 🙂 kram
GillaGillad av 1 person
Hej finaste Lovisa. Jag är nog lite som du att jag reagerar väldigt starkt på sådana här saker. Det är många tillfällen jag har sagt till Kent, att först gnäller de/hon/han på att de inte har några pengar och så går de och köper….Jag har hört så många gånger att någon har ont om pengar för att i nästa stund visa upp saker som får mig att häpna. Jag har många gånger sagt att det har minsann inte jag råd att köpa…och det är nog lite avundsjuka från mitt håll. Jag retar mig på folk som gnäller på att de bara har råd att köpa kläder för 500 kronor i månaden till exempel. Så mycket pengar har varken Kent och jag aldrig lagt på enbart oss själva. Vi är för snåla, men när det gäller och har gällt barnen är det en annan sak. Kram hjärtat ❤
GillaGilla
Vad glad jag blir när jag läser det du skrivit ❤
Jag hoppas det håller i sig! Länge!
Gillar starkt färgen på nagellacket,
Ha en fin dag.
Fångar och returnerar energibollarna ❤
Kram
GillaGillad av 1 person
Fina Sess. Tack så jättemycket. Kram ❤
GillaGilla
Hej Mia,
Jag kikade in här av en slump via en länk och vill säga att du berör mig. Med din bakgrund, livsöde och kämpaglöd. Du skriver väldigt utelämnande och det är modigt.
Dina texter är ibland väldigt långa,men jag ser att du kortat ner lite på sistonde 😉
Och Grattis till personlig assistent!
Är tanken att du ska få hjälp dagtid så att din man kan börja jobba och att han blir din ”assistent” kvällar och nätter om så behövs ?
Kan tänka att det kan vara bra för relationen att ens partner inte vårdar dygnet runt? Vet hur min mamma hade det med min pappa.
När de fick hjälp utifrån så lättade bördan för mamma (som vårdade)och deras relation blev en annan. Pappa slapp även känna så mkt skuld då som låste henne vid hemmet då han kunde behöva hjälp när som.
Till Lovisa : Jag blev nyfiken…
Vad är orsaken till att din faster är sjukpensionär?
Det är väldigt svårt att ”lura sig till” att bli det. Det ska finnas starka skäl.
Och tro mig -att vara långtidssjukskriven är inget man önskar sin värsta fiende.
Jag vet det av erfarenhet. Det är ytterst få som trivs med det.
Man står längst ner i samhällsordningen och livet känns många gånger ostimulerande och blytungt. Nu jobbar jag, men de gånger jag varit sjukskriven har jag bara känt mig som en parasit i samhället. Att tjäna egna pengar ger frihet och tillfredsställelse.
Det finns så många fördomar om långtidssjukskrivna. Om man aldrig varit där själv.
GillaGillad av 1 person
Min faster har påbörjat en massa utbildningar utan att fullfölja dem. Hon jobbade som ung i en reception men tyckte inte lönen var tillräcklig så hon slutade och menade på att hon lika bra kunde gå på bidrag. Hon har arbetstränat imellanåt, men efter en tid påbörjade hon en ny utbildning och så har det gått de senaste 20 åren. Arbetslös-arbetsträna-utbildning-arbetslös. Hennes senaste arbetsträning blev hon faktiskt erbjuden en vidareanställning, ett stort bolag där hon skulle jobba med lite allt möjligt, förbereda fika, öppna post och svara i telefon. Trodde det skulle funka för det lät som något som passade henne, men efter en månad beklagade hon sig över att det var för mycket och att hon inte redde ut det. Sökte därefter läkarvård för sin oro och ångest och efter många om och men fram och tillbaka blev hon tillslut förtidspensionär. Jag vet faktiskt inte hela historien.
Jag vet bara att hon brukar skryta om alla dyra saker hon köper, för att sen beklaga sig och bjuda in sig till sina vänner och föräldrar för att äta middag. Hon är väldigt manipulativ till sitt sätt, kan låta hårt men jag får känslan av att hon aldrig har velat jobba och knappt försökt. Hon är nöjd med sitt bidrag och gläds åt att hon får pengar utan att behöva lyfta ett finger. Finns mer vakom historien men det här ger kanske en liten bild av läget 🙂
GillaGilla
Hej söta du, vad trevligt att du kikade in. Det där med långa texter är min akilleshäl, jag har såå svårt för att begränsa mig. Jag vill berätta allt så tydligt som möjligt och helst ska det finnas detaljer. Jag försöker verkligen att korta ner dem och vara medveten om det. Vi har inte funderat klart riktigt ännu, vi får nog avvakta tills vi vet hur många timmar det handlar om. Det med att känna sig onyttig när man är långtidssjukskriven stämmer så bra och det är därför jag vill ut i arbetslivet igen. Jag vill känna att jag presterar något, så jag är inte klar med den biten ännu. Än så länge så vet jag inte hur det kommer fungera. Jag får se tiden an….Jag hoppas att du tittar in igen. Många kramar till dig
GillaGilla
Lovisa : Tack för svar ! Det är ju ofta så mycket man inte känner till bakom en människas situation.
Kram på dig.
GillaGilla
HEJ!
Att du unnar dig ett fint och enligt mig inte så väldigt dyrt nagellack är verkligen något som du är värd . Du är värd så mycket mer än så. Att bli ifrågasatt är ju något som sjuka ofta blir. Hur har du råd med det och hur orkar du det du som är sjuk är två vanliga frågor som sjuka ofta får. Du ska verkligen inte behöva ursäkta dig för att du unnar dig lite. Jag hoppas att ni får era pengar snart och att det blir en slant över så att du kan unna dig något fint som kostar mer än 79 :-.
Jag känner också till folk som lever som dom är höginkomsttagare fast att dom lever på bidrag . En del ser till att få det dom vill ha genom att utnyttja samhället och andra. Jag blir också lite irriterad på det.
KRAM till dig och till dina läsare.
GillaGillad av 1 person
Du är för go, Agneta….Jag är så rädd för att ta för mig i vårt samhälle, så jag sitter hellre utan. Jag avskyr att störa och vara till besvär. Det ska trampas ganska mycket på mig innan jag reagerar, men blir det för mycket, då tar det hus i helvete. Då är jag extremt envis för att få sagt och gjort det jag måste. Vi, jag och alla, tror jag, läsare kramar tillbaka ❤
GillaGilla