Livet är en resa….

image

Godkväll, vackra….
Kvällen är här och jag har krupit ner i sängen. Jag ligger med slutna ögon och ser tillbaka på dagen, sorterar intryck och känslor. Ikväll träffade jag pappa igen, det var längesedan vi sågs nu, jag och pappa. Jag spelade låten ikväll, plötsligt blev det tungt att andas, tårarna ramlade. De rann för mig själv, de rann för Emil, de rann för det förflutna. Mest ont ikväll gör det att vuxna borde veta bättre. Jag har fått ta så mycket stryk genom min barndom. Såg de inte att jag var rädd?  Såg de inte mina tårar? Såg de inte att jag kröp ihop i en hörna? Jag var ett barn, fattar du, ett barn! Jag fick se mina föräldrar stupfulla utan att förstå varför. Jag har säkert haft många frågor. Jag hade ingen vuxen som kunde svara på mina frågor. Jag hade ingen vuxen famn att krypa in i och finna trygghet. Jag fick bära det på mina axlar själv. Jag kan fortfarande känna sorgen, känslorna, stressen när pappa kom hem med klirrande kassar. Paniken som kom krypande. Varför reagerade ingen vuxen? Var jag så duktig på att dölja min smärta? Det lever jag med fortfarande. Att hålla allt i det dolda är min specialitet…jag är duktig på att spela en roll. Men masken är borttagen, jag känner mig blottad….
Ikväll brast det även för Emil. Jocke var här och åt middag. Emil har saknat honom och det räckte för Emil ikväll. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Han grät i över två timmar. Jag sa till honom att bara låta det rinna av honom, så han grät. Många tårar över allt. Trycket har blivit för bra nu och då kokar det över. Älskade barn han har inte det så lätt just nu. Tänk om jag kunde gå framför honom och röja vägen? Ta undan allt som gör ont, allt som sårar. Hålla han under mina vingar och skydda honom. Det känns som jag misslyckas när han blir så drabbad. Jag kan inte ta över hans smärta, även om det är min högsta önskan. Det gör så ont i mitt hjärta när han mår så här. Jag blir så arg!! Kunde inte han blivit skonad? Räckte det inte att jag har offrat mina ben, offrat vår trygghet, offrat vår ekonomi, låtit min man få slita i anletes svett??? VA!! RÄCKTE INTE DET!  Nej, tydligen inte. Men det är lugnt, det finns säkert mer vi kan offra. Vi går på knäna, men vi ska fortsätta drabbas! Det är så jävla orättvist!!!
Jag orkar inte ens fundera på morgondagen. Måste ordna lite pengar, måste städa, måste finnas där för alla som behöver….måste…måste…Jag är såååå trött.
Kram finaste du och förlåt för ett långt inlägg. Du och jag hörs snart igen, om du vill. Tack för att du orkar finnas här för oss. Vi alla tre, tackar allra ödmjukast….Kärlek ❤ ❤ ❤

One thought on “Livet är en resa….

  1. Hej kära vän!
    ja, jag lider när jag läser vad du skrivit, det gör ont” nej du kan inte ta på dig skulden vad som händer runt omkring dig, du har nog jobbigt att bära det du gått igenom ändå.
    Jag vet också om någon, att man lider för det sina barn går igenom, kära vän, det hör till. Men tänker på Dig!
    Stor Kram Anki

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s