Livet är hårt, men inte omöjligt…

image

Godkväll, vackraste…
Det är kväll och dagen har varit hyfsad. Emil har varit iväg hela dagen och kom hem vid nio ikväll, trött men extremt nöjd. Det var evigheter sedan han fick den möjligheten att umgås med sin storebror en hel dag. Han är lycklig nu, och det känns extra bra i mitt hjärta…På det mittersta fotografiet ser du Ellinor och Jocke. De skickade bilden till mig med texten, finn ett fel…Det syns kanske inte så bra på min bild, men mitt i mellan så dyker Emil in med sitt huvud….haha, så roligt. Snacka om tajming…
Läget med mig då? Jag har fått ha ett jämnare humör idag och det är värt så mycket. Trots att jag inte borde, så har jag redan börjat gå igenom morgondagen i huvudet. Två tider ganska tätt intill varandra, det är smärtmottagningen och sedan Arbetsförmedlingen. Det kan dra ut på tiden, men jag hoppas och ber att det bara blir dessa tider imorgon. Jag har en mängd samtal som måste göras sen. Jag tänkte gå in och kolla på lite fonder imorgon också. Jag kan aldrig planera något för jag vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Snart. .snart kan jag. Bara de tråkiga medicinerna är borta, så ska det bli stabilare.
Jag har suttit och tittat på små resor, som till exempel Göteborg. Jag vill så mycket, men det får bli sen i framtiden. Jag ska resa…så är det bara!
Så var det här med att släppa taget. Hur svårt ska det vara att inse…jag är inte tonåring längre….jag får inte en andra chans….jag blir äldre, det är bara att acceptera. Men varför är det då så svårt att släppa taget. Idag har jag funderat mycket på Emils epilepsi. Tänk om det är mitt fel att han har fått det? Jag har ju ändå tappat honom i golvet. Det är typiskt ett sådant minne jag inte vill plocka upp och titta på. Jag skadade min egen son. Hur kunde jag tappa taget? Jag kan inte titta på det minnet utan extrem smärta. Vad är jag för mamma? Jag har gjort så att han har behövt opereras tre gånger, vad är jag för mamma? Han föddes för tidigt och det är antagligen därför han har ADHD. Vad är jag för mamma? Allt jag har gjort är att skada honom. Vad är jag för mamma? Min skuld och samvete gnager i sönder mig. Jag kan inte bli av med det hur jag än gör. Vad är jag för mamma?!! Jag har såååå svårt för att släppa taget och låta mig själv falla. Jag är såååå trött på att må dåligt, jag är såååå trött på vår värdelösa ekonomi. Jag trasas i sönder över att leva för dagen. Utan er hjälp hade vi aldrig fixat det…Ni är våra hjältar, våra idoler…ja, ni betyder faktiskt allt!
Med Emil på näthinnan ska jag försöka sova. Jag avskyr att det inte går att lägga tillbaka dessa, hemska minnena i ryggsäcken. Bearbetade och klara. Det går bara inte!
Kramar i mängder, massor till er änglar som finns vid vår sida. Vi hörs snart igen, om du vill….KÄRLEK ❤ ❤ ❤

En reaktion på ”Livet är hårt, men inte omöjligt…

  1. kära Vän!
    Du ska inte förebrå dig själv, du kan ej rå för om sonen, har adhd…vår son har aspergers, fick vi reda på efter många år, och allt springande till läkare, dessutom
    hade han hjärntumör, redan när han var liten, fast det fick vi reda på när han var ca
    19 år. då det blev op…och även jag hade tjocktarmscancer..med cellgifter..ja nog om det, jag mår mycket bättre nu, gått upp i vikt..man måste se framåt…
    Kram Anki

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s