Förlåt för mitt lilla uppehåll..

wp-1466950313744.jpeg
Bilder ifrån igår…

Hej, finaste….

Förlåt för mitt lilla uppehåll, men midsommarafton visste ni och igår mådde jag skit, plus att vi hade folk här. Idag är det nästan värre, så jag sitter med musik högt i lurarna, i sängen och där skriver jag på Slaget om Fibbla. Där får jag vara vem jag vill och det uppskattar jag. Det går inte sitta i rullstolen idag, det gör ont precis överallt. Fast jag är ändå lite stolt över mig själv…Eftersom jag skulle sluta imorgon, så valde jag att avsluta helt och hållet i fredags. Det är lika bra att köra hela racet med en gång och inte dra ut på det. Jag blir ju sjuk hursom…

Jag kan säga att tack vare att jag redan har grymma attacker av kallsvett, så har vädret inte hjälpt till ett enda jävla dugg. I natt har det inte varit många timmars sömn. När jag hade gått och lagt mig, så bara rann svetten hela tiden och till sist så tog ångesten och oron tag i mig, utsättningsbesvär, och jag kastade mig fram och tillbaka i sängen utan att veta var jag skulle ta vägen. Sedan är det värdelöst att sitta i rullstol när man svettas så för jag kan inte vädra…Så denna extrema värmen får gärna hålla sig borta…

Vi hade supertrevligt på midsommarafton, mycket skratt, glädje och Emil fick någon att spela basket och kort med…Igår, som du ser på bilderna, så kom Jocke, Elli och Zara. Fredrik valde att stanna hemma för de hade översvämning i källaren. Cornelia ville stanna hos Ina och Kay, och Caspian stannade hos Annika. Så vi blev inte barnvakt. Zara höll ställningen här hemma…vilket litet busfrö hon är ❤ Trots att jag ville vara med och må bra, så fungerar det inte så. Jag kryper gärna undan för mig själv, då kan jag inte göra någon annan illa. Låter man bara mig vara, så blir det bättre. Jag får helt enkelt sörja, vara arg, vara ledsen, och besviken för mig själv. Fast på kvällen midsommarafton, så satt Sandra hos mig och lyssnade. Jag fick gråta, hon tröstade och lyssnade igen…Det kändes fantastiskt bra…Tack, älskade tösen ❤

Jag har funderat mycket på varför jag inte kan hitta den riktiga gnistan, och jag tror att jag har mist lite av min identitet. När jag hade mina ben kvar, så var jag alltid igång, oftast städade jag, eller var jag på jobbet. Hade jag inget att göra, så hittade jag på något att göra. Jag har alltid varit väldigt rastlös. Jag har alltid handarbetat, gjort allt jag kunnat. Aldrig varit stilla. Nu…nu gör jag ingenting och därmed har jag förlorat den Mia som fanns innan. Jag vet inte om det är så, men det är en teori. Jag har ju bestämt mig för att jag vill ut i arbetslivet igen, och hade läkare och Försäkringskassan fått bestämma så skulle jag stannat hemma. Jag har hela tiden hävdat att det bara är benen som jag är sjuk i, inte i huvudet. När jag jobbade på One Contact så hade jag många bollar i luften samtidigt, och det är precis så jag är. Jag älskar när det händer många saker. Vi får väl se vem av oss som vinner, jag eller de. Garanterat är det jag…

Nu, finaste så ska jag återgå till Slaget om Fibbla. Vi här hemma skickar iväg mängder med kramar till dig. Vi hörs snart igen, om du vill….Kärlek ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s