Party ikväll….

Hej där fina du…

Fotot är taget på ögonmottagningen, där både jag och Emil hade tid igår. Tänk vad de kan få ihop det. När vi kom hem så anlände Jocke, Elli och Zara, de behövde låna vår bil eftersom vi har dragkrok. Snart dags för dem att flytta. Det blev en mycket intensiv fredag vill jag säga. Emil hade tre erbjudanden in för helgen. Jocke och Elli undrade om han ville dit, sedan undrade Caroline om han ville dit eftersom det är aktiviteter på Gamlegården idag och till sist ringde en kompis frågade om han ville vara där i helgen….gissa vad han valde?? Vännen ssåklart. Så jag fick hjälpa honom att packa, när Kent hjälpte Jocke. Så vi har barnfritt i helgen Tror att jag är orolig? Ja, en aning…men det är  detta jag behöver bli bättre på, släppa taget…låta honom vara tonåring. 

Sedan ringde Sandra och var väldigt uppgiven och då blev jag också ledsen. När barnen mår dåligt, mår jag ännu sämre. Det löste sig något så när senare på dagen och då tog min energi slut. Jag och Kent tillbringade kvällen med att glo på en serie, när klockan blev 9, blev jag sugen på godis, så jag och Bolt tog en runda till stan. Mysigt! 

IIdag är ytterligare en intensiv dag. Jag ska köra ut till äldsta dottern och umgås med henne och våra fina barnbarn. Kent stannar hemma och förbereder för kvällen. Vi ska ha främmande ikväll. Det är de vanliga, Johan, Patrick och Aida. Det är bestämt att vi ska ha ärtsoppa och varm punsch, inte jag inte, jag äter inte ärtsoppa och jag dricker inte punsch, så vi ska göra gulasch soppa till mig och kanske Aida, jag vet inte om hon äter ärtsoppa. Sedan blir det både förrätt och efterrätt såklart. Jag sa till Kent igår när temperaturen, klockan 5 och i skuggan, var 29grader att det är ju perfekt väder för soppa, eller not!  Jaja, det blir nog bra ändå, vi brukar ha skoj ihop. 

Nu ska jag käka lite frukost. Jag önskar dig en trevlig lördag. Kramarna sänder jag iväg som vanligt. Vi hörs snart igen, om du vill…Kärlek ❤ ❤ ❤ 

Ett förflutet är ett förflutet..

20160825_141608.jpg

Hej, finaste du…

Ja, du känner väl igen vår lilla hårboll, älskade Hedda. Hon är alltid så glad och positiv och jag älskar henne gränslöst. Idag har jag och Bolt varit ute nästan hela dagen. Först körde jag in och handlade en runda på gallerian, sedan körde jag ut till Maxi. Kent tog bilen och så storhandlade vi…så skönt. Jag älskar att vara ute och köra. Det är en härlig känsla av frihet..

På tal om frihet, så vaknade jag med samma energi idag igen. Att slippa tänka på smärtstillande och få ångest över det är en mäktig känsla. En frihet! Sedan har jag funderat lite de sista dagarna på det här med att ha mist benen. Det känns okej nu. Visst lite smärtor har jag då och då, men det är bara att bita ihop och göra det jag kan för tillfället och ju mer jag gör, desto starkare blir jag. Det finns en del funderingar på det förflutna, men nu är det dags att lägga det bakom sig. Ett förflutet är ett förflutet och nu väljer jag att låta det vila. Det ska inte påverka min vardag mer. Det är okej att sitta i rullstol, livet fortsätter ändå. Dags att sträcka ut händerna och nå nya mål. Drömmarna når jag inte genom att gå bakåt, det är framåt som gäller. Min barndom är borta, men jag har fortfarande framtiden framför mig. Det går inte att gå runt och vara bitter över allt som har hänt. Det skadar mig mer än någon annan och jag har tagit tillräckligt med stryk av livet. Det är upp till mig att förlåta…att acceptera mitt förflutna. Det har skapat mig till den jag är idag, och jag är helt okej. Så jag sträcker mina händer mot framtiden och släpper taget…idag.

På måndag är det dags att börja utredningen på hur mycket jag kommer kunna arbeta och det kommer ge mig nya erfarenheter. Jag tänker inte sitta hemma och rulla tummarna, så är det bara…Jag älskar att ha saker som ska göras och detta är ytterligare en sak. Pratade förresten med Emils nya lärare, hon är helt okej. Emil kommer hem från skolan, pigg och glad. Han har mognat så otroligt mycket under sommaren, och han får höra överallt att han har gått ner så mycket i vikt…och jag det har han. Det finns inte mycket övervikt kvar längre. Han mår så mycket bättre och det syns verkligen på honom. Det är även dags för honom att börja raka sig…kan du fatta att han är så gammal nu, det kan inte jag…Helt makalöst. Vi skrattar även ofta åt hans röst, du vet målbrottet…Det låter så kul ibland. Det är enormt stort att vi får må bra, allihopa…Det är en dröm bara det, men fler drömmar och mål väntar..En del små, en del stora, men du ska se att vi kommer nå dem också.

Till sist så måste jag gratulera vår älskade dotter..hon fyller 25 år idag och det är också svårt att greppa. Hon har tillsammans med sin familj gått igenom så otroligt mycket. Jag har fortfarande samtalet i färskt minne, när hon ringer och är helt förstörd, när de skulle plocka ut Michelle, och hon var så rädd. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Detta lilla mirakel som nu är sju månader. Aldrig…någon av oss trodde det skulle gå vägen. De tog sig igenom det tillsammans och är nu den erfarenheten rikare. Michelle är fantastisk…även deras andra barn, som inte hade det så enkelt när Michelle kom till världen. De har även stått ut med en massa andra saker, tillsammans har de fixat allt..Jag älskar de till månen och tillbaka…Grattis, älskade tös…Här är lite foton på er resa tillsammans…Jag är stolt över att vara din mamma…

 

Jaha, käraste du…det blev ett lite längre inlägg…Jag sänder ut mängder av kramar i etern och en extra stor till Sandra….Vi hörs snart igen, om du vill…Kärlek ❤ ❤ ❤

En glad överraskning…

Hej, finaste du…

Ja, idag blev det en överraskning som jag inte såg skulle komma..Jag hade tid för att fixa Lovisa, min permobil. När jag kom dit så var det inte tal om att jag skulle vänta på att de fixade henne, utan jag fick en ny permobil. En sprillandes ny. Den har färddator och går mycket snabbare än Lovisa gjorde…så gissa om jag har varit ute och kört idag..Jag var ju tvungen att se hur fort det kunde gå…Jag är så GLAD!! Den är helt otrolig…Har jag döpt den, såklart har jag det..Den heter Bolt…för den är snabb som vinden. Lovisa var en försiktig dam, det är inte Bolt…Den är kraftigare och starkare, dessutom är den grå, och därför blev det en han denna gången. Något som jag har skrattat gott åt idag är att den har två tutor. Den ena är som på Lovisa, ett litet pip, den andra är som att släppa en bomb…hahaha…Jag kan se framför mig när någon går framför och tar upp hela vägen och jag skulle tuta, jag lovar de hade kastat sig i diket…hahaha. Jag lovar att inte använda den, jag kan ju döda någon i hjärtinfarkt, då blir det Bolt the killing machine…lite roligt är det allt. Nej, skämt åsido…jag är supernöjd och fruktansvärt tacksam..

Annars..vad har hänt sedan vi hördes sist..Jo, igår bestämde jag mig för att städa Emils rum och jag kan lova att Tant Eva fick jobba flitigt, det är min griptång. Jag plockade och plockade, det kändes som det aldrig skulle ta slut. Sedan ägnade jag ett par timmar till att sortera hans lego..Men nu är där fint. Det tog hela min dag igår. Numera när jag vaknar så dricker jag ett par koppar kaffe, sedan är energin där. Precis som det var innan jag blev sjuk. Du anar inte hur tacksam jag är för att smärtstillandet är borta. Nu är jag Mia igen. Jag har väldigt lätt för skratt och jag skrattar nu ofta. Igår sa Kent något kul och jag skrattade så jag grät och sedan igen idag åt Bolts tuta..Jag mår så fruktansvärt bra, det är knappt jag vågar tro det är sant. Det är längesedan jag var så här lycklig…flera år sedan faktiskt.

Nu är det dags för mat här så vi får höras snart igen..Många kramat till dig. Vi hörs snart igen, om du vill…Kärlek ❤ ❤ ❤