Måndag och oro…

1Hej, finaste du….

Då var det måndag igen och imorse gick jag upp med oro. Det roligaste är att om någon frågar varför så vet jag inte svaret. Jag har egentligen inget direkt att oroa mig för, men numera så behövs det så ytterst lite för att trigga igång oro och ångest. Jag tror att det är för att Emil började med ny medicin i lördags och har sedan dess känt yrsel. Det är en av biverkningarna av medicinen, men nu får jag inte tag i sköterskan på skolan och de behöver ju veta om det. Jag har alltid haft väldigt lätt för att förstora upp saker och det är ett av mina stora problem. Jag kan göra en sak så stor att det är svårt att övervinna det. Jag målar fan på väggen och har ett enormt kaostänk. Varje gång det händer så försöker jag arbeta med det, men ibland är jag oförberedd som nu när jag vaknade och då är det svårt att stoppa. Jag lever lite i min egen fantasivärld, därav bilden. Sedan använder jag, som du vet, min fantasi till att komma ifrån verkligheten och ibland är det skönt att ta kliven in i en totalt påhittad värld. Det är därför jag skriver Slaget om Fibbla. När jag skriver på den boken så måste jag vara på ett alldeles särskilt humör, för annars så fungerar det inte. Det är också svårt att skriva en bok, som jag inte har en hum om andra ens kommer att gilla. Det är ju inte självklart att det är bra, precis…

Annars har jag redan hunnit ringa de samtal som skulle göras. Resten av dagen går väl åt till småplock, lite pärlande och kanske lite skrivande…

Varför är det så förbaskat svårt att ta en dag i taget?? Jag är redan inne på nästa vecka i tankarna. Då ska jag börja min utvärdering. Jag har redan börjat oroa mig för tiderna denna veckan, att jag inte ska orka. Varför skulle jag egentligen inte göra det? Min energi är mycket bättre än i början av sommaren och då for vi som vildar överallt. Det är märkligt, eller hur? Det är precis som jag letar efter orsaker att oroa mig över, som att jag letar efter punkter som kan brista. Det är ju jag som är spindeln i nätet, det är ju jag som styr över hur jag ska må. Varför är det svårare nu än innan? Innan funderade jag aldrig på hur jag mådde eller hur jag skulle må dagen efter. Är det en skada ifrån allt som hänt? Det är dags att lägga det bakom sig, den dörren har varit vidöppen, det är dags att låta den dörren gå igen lite. Dags att öppna dörren till framtiden istället, försöka blicka framåt, se positivt på tillvaron. Det är ju mycket bättre, med allt. Det finns en framtid att nå, det finns drömmar som väntar och jag ska uppnå någon av dem..så är det bara. Det enda som kan stoppa mig är jag själv. Jag måste låta dagen komma som den gör. Är det en dålig dag så är det. Då är det bara en dag, då får jag se fram emot nästa istället. Dagen är vad jag gör den till. Börjar jag le och tänka positivt så kan jag åtminstone vara glad trots mina smärtor. Efter regn kommer solsken…och…åldern är bara en siffra, eller hur?

Jag sänder iväg mängder med kramar till dig, finaste. Nu gör vi detta till en underbar dag. Vi hörs snart igen, om du vill…Kärlek ❤ ❤ ❤