Ödmjukhet…respekt…

Godkväll finaste….

Då var det fredag och jag mår hyfsat. Jag har funderat mycket över dagens samhälle och tiden innan. Du vet det här med fördomar, respekt, ödmjukhet och så vidare. När jag växte upp hade jag en enorm respekt för våra lärare och även polisen till exempel. Jag blev lärd att visa äldre, sjuka, gravida och så vidare respekt. Jag öppnade dörren och lämnade min plats till bättre behövande. Vi har lärt våra barn det samma. Sedan har det alltid funnits fördomar och dåliga föredöme. Det har också funnits de som alltid dömmer utan att veta sanningen bakom. Nu när jag sitter i rullstol så har jag mött många människor som tror jag är mindre vetande för jag sitter i rullstol och de pratar nästan babyspråk med mig och jag blir lika arg varje gång. Sedan måste jag säga att det inte är många som inte visar mig respekt och medmänsklighet. Det har fått migatt förstå att det inte är helt kört. Det skrämmer mig dock att respekten för våra hjälpande händer ibland är som bortblåst. Ambulans, brandkår och polis till exempel. Jag tittar ibland på 112 och det är inte ett enda avsnitt går utan polisen blir kallad för än det ena eller det andra. Jag känner ibland att det är ett mycket otacksamt arbete. Vi måste ju vara rädda om de viktigaste yrken i vår välfärd. Sedan finns det mycket i sjukvården som är helt galet. Jag har varit sjuk många år och sett förändringen och jag har sett många människor som trots det bemöter varje patient som en individ och inte bara någon. De är fantaktiska och är värda så otroligt mycket. Vad är det då som händer i vår värld? Vad är det som har förändrats?  Jag har hört att barn kan inte ljuga innan vi vuxna lär dem, det stämmer också. Men jag tror fortfarande att vi som vuxna lär våra barn vad som är rätt och fel. De i sin tur lär sina barn detsamma. Var brister det någonstans? Att hålla dörren, för någon, vem som helst är en grundläggande regel. Det är att visa respekt och ödmjukhet. Det kommer säkert en dag då alla behöver en hjälpande hand. Varför inte då visa samma beteende nu? Det är ju  så alla vill bli bemötta. Sedan när det gäller fördomar, det är samma sak med barn. De har inga fördomar när de är barn, det lär de sig också. Jag är inte stolt över att ha fördomar och jag försöker låta bli. Jag känner så väl igen mig själv när barn kommer fram och frågar vad som hänt med mina ben. Ofta kommer en vuxen och ber om ursäkt. Det behövs inte, jag berättar gärna. Jag kommer ihåg att jag gjorde detsamma. 
Ja det blev en del tankar om vad som går snett och jag ska inte skriva det i sten, men var det så här förr?  Jag kan inte komma ihåg det i alla fall. 

Godnatt fina du. Många kramar till dig ♡♡♡

Livets tankar..

Godkväll alla fina…

Två dagar i rad…tänka sig. Dagen har varit ganska lugn. Kent fick köra hem Sandra med barn. Hon åkte in till akuten med lilla Michelle igår kväll. Hon var slö och är allmänt förkyld och eftersom hon är så liten blev Sandra orolig. Det var ingen fara som tur är. Paddy har börjat jobba och det känns som det går åt rätt håll för dem också. Sedan körde han och hämtade Emil som tillbringat natten hos Jocke och Elli. Han tog tåget dit igår. Jag har städat det jag har kunnat så dagen har gått snabbt. Ljusen har varit tända större delen av dagen. Det är då mina tankar ibland dyker upp. Ångesten över att det en dag är över. Tanken på att jag inte ska se dagens ljus fler gånger. Det är svindlande och väldigt skrämmande. Varenda gång jag tänker på det så gör det ont i hjärtat. Det är vägen alla ska vandra, men vad har livet erbjudit. Jag vet….och jag är tacksam. Ibland funderar jag på att jag ska gå ut och fika med barnbarnen och då kommer samtidigt saknaden över att våra barn inte är små längre. Det är bara så svårt att acceptera, att förstå att det en dag tar slut. Jag anser att de som kan förlika sig med det är stora hjältar. Att finna att det mesta av ens liv ligger bakom mig gör förbannat ont och jag vet inte om jag någonsin kommer hitta till en förlikning. 

Nu återstår någon timme av söndagen och sedan är det dags för lite arbete igen och Emil ska till skolan. Jag önskar dig en bra natt så ska jag försöka skriva några rader imorgon igen. Kram finaste du♡♡♡

Jag vet…Och förlåt 

Hej finaste….

Jag vet att jag inte har skrivit på länge och förlåt…Men jag har börjat testa min arbetsförmåga och är nu uppe i heltid. Det är bara en bedömning så det är inget hårt arbete men jag är hemifrån många timmar och jag har inte jobbat på många år så jag har inte orkat. Jag mår för övrigt fortfarande ganska bra. Jag har fått hylsorna till proteserna omgjutna igen och det är för att jag har tappat mer i vikt. Jag har också insett att det är viktigt med gåstolen och går därför en gång i veckan där. Emil har backat lite i sin ADHD och därför har vi höjt den medicinen. Han hade ett anfall förra veckan och innan dess var det längesen han hade ett anfall. 

Jag har inte tagit några nya foton och därför valde jag ut örhängena av en anledning. Jag fick en kommentar idag om just de örhängena. De blev skickade till en kvinna i Alaska och hon hade satt dem i ett halsband för de var för tunga att bära i öronen. Hon är född i en indianby och får kommentarer om dem, folk tror att det är indianer som har gjort dem och de blir förvånade när de får höra att det är en kvinna från Sverige som har gjort dem. Hon skrev kommentaren för att jag skulle känna mig stolt och det gör jag. Så skoj…

Jag ska försöka orka skriva mer än vad jag gör. Kram allra finaste du..♡♡♡