Mörkret är ljusare…

zumHej, finaste…..

Ja, som du ser så har jag gjort klart ett halsband som skulle varit klart för ett tag sedan. Så, Lena om du läser….vovvens halsband är klart och jag skickar det så fort jag kan…Nu är det som sagt ett par örhängen som ska göras först…Det börjar bli dags för att göra lite julpyssel också….

Min mörka dag, blev lite ljusare idag, men det är inte helt okej ännu. Varför plågar jag mig själv på detta viset? Varför går det inte bara att vara glad och nöjd…nej, då måste jag hitta på en anledning till att må dåligt. Tortera mig själv med gamla, dåliga och sorgliga minnen. Det som har varit har ju varit….varför plockar jag fram det? Det är inte så enkelt som det verkar, att leva för nuet. Visst behöver jag bearbeta vissa saker, men så länge kan jag väl släppa taget…

Idag har jag hjälpt till med vad jag kan och nu är här städat…Det känns skönt och ja, jag längtar så innerligt tills det är dags att lysa upp fönsterna…Det blir så varmt och mysigt…Mer harmoni..och det är precis vad jag behöver. Säkert kommer jag på något att vara arg, ledsen eller nedstämd för….Jag är som jag är…

Ina var på ett kort besök ikväll…alltid mysigt att träffas. Imorgon är en intensiv dag, prova ut ny rullstol, möte på AF, och besiktning av lägenheten…sedan helg..igen. Tiden kutar verkligen på. Det går fortare ju äldre man blir, av någon anledning. Imorgon ska Emil till skolan…Jag har fått en väldigt ful ovana och det är att inte somna förrän vid 2-3 tiden….Det är inte okej, men det är svårare att ändra tillbaka det. Hopplöst.

Dåså, det var väl allt för tillfället…Många varma kramar till dig…Kärlek ❤ ❤ ❤

Mörker och Gud….

snoHallå, finaste…

Då kom snön äntligen. Trots ljuset därute så är det mörkt. Jag har en dag där allt är mörkt. Vart jag än vänder mig så ser jag bara min skugga, en siluett av mig själv. Trevande i mörkret efter svar. Svaren jag inte finner. Det vet jag. Letande efter de ljusstrimmor som förr var så lätta att hitta. Mina händer sträcker sig efter hopp, kärlek, vänskap, värme…något som kan lätta upp mitt mörka jag. Vem är jag? Var hittar jag svaren? Jag knyter mina händer och kryper ihop. Mörkret hotar att sluka mig. Var finns vägen ut? Mörkret skrämmer mig, jag vill ha tillbaka ljuset…

Tänk om jag kunde få en träff med Gud…Vi kunde sätta oss ner och ha ett stillsamt samtal. Jag skulle fråga vad som finns bortom molnen? Finns det en himmel? Hur kan det vara att jag, min familj, fick en så svår och jobbig väg att gå? Har mamma och pappa det bra? Om det inte var för mycket, skulle jag be Gud säga att jag hälsar. Hälsa att jag saknar dem. Jag saknar många som har tagit trappan vidare, bortom molnen. Ingen finns längre som kan styra mig när jag är på väg in i något som är fel. Det finns ingen kvar som kan krama mig, pussa mig på pannan och säga…Hjärtat, det blir bra…Ingen som kan vagga mig i famnen, när jag gråter…Ingen som kan säga…kära dotter, det blir snart bättre…Jag känner mig rotlös…rastlös och väldigt, väldigt ledsen. Var hittar jag den tröstande famnen som en mor och far kunde ge? Trots min familj, käre Gud, så känner jag mig ensam. Vad händer när jag sluter ögonen för sista gången? Tänk om jag kunde få svaren på de eviga frågorna….Tänk om jag kunde få ett möte med Gud…

Det blir säkert bättre imorgon…Detta eviga väntande, och längtande…Sakta men säkert så önskar vi livet av oss själva. Ofta längtar man framåt mot något. Advent, julafton, nyårsafton, någon resa…och det innebär, egentligen att man sakta längtar fram mot det eviga livet…Leva här och nu är inte lätt. Det är inte varje dag det fungerar…

Emil lagar maten idag och det är inte illa. Han tycker om att laga mat, så varför inte. Igår fick jag krama om Alice och det var så mysigt. Det var mysigt och lite lyxigt att ha Jocke och Elli här en hel dag. Det händer inte så ofta numera. De brukar titta inom på tisdagarna när de har lunch, ibland har de mat med sig och då kommer de inte då heller. Fast det är precis så det ska vara. Vi får passa på att njuta när vi kan och de har tid….Jag brukar prata med barnen via telefon en gång om dagen, och förhöra mig om att de mår bra, det är allt jag vill veta. Är det något annat så hör de av sig. De är vuxna nu, med egna liv….Det är så jag har önskat det…Då har vi ändå lyckats med något…

Nu fina du….Pärlorna och musiken väntar på mig…Musiken mer än pärlorna. Det är ett sätt för mig att hitta ut ur mörkret…Passa på och njut av vår vinter…Många kramar till dig…Kärlek ❤ ❤ ❤

Godnatt fina…

Godnatt finaste…

Då var det dags att krypa ner i sängen. Sova är inte att tänka på, inte ännu. Tankarna far huller om buller som vanligt. Är jag konstig om säger att det är skönt att blogga igen för det känns som jag pratar med vänner ? Här känner jag mig hemma. Det är som att krypa in i ett nytt rum. Därinne känner jag mig trygg och fridfull. Jag kan prata om vad jag vill. Ibland glad, ibland ledsen. Det är många känslor och tankar som jag har delat med mig av. Visst har det funnits saker som jag inte har kunnat skriva om. Anledningen är att jag kan såra någon. Idag är det så. Jag skulle vilja skriva om så många känslor och tankar, men jag kan inte för det skulle såra någon eller några. Det är inte jag. Fast ibland skulle det nog behövas. Förtroende är viktigare. Jag kan dock säga att jag känner mig ledsen , sårad och sviken. Det går över igen.

Imorgon är en ny dag, nya tankar, mål och drömmar. Jag kan förlåta, men glömma? Aldrig ! Det kommer en dag jag tar tillvara på känslan och biter tillbaka. Men inte idag, inte idag…

Så kryp ner, glöm dagen, låt bli att tänka på morgondagen för då sover du gott. Många och gosiga kramar…Kärlek  ♡♡♡