Mörker och Gud….

snoHallå, finaste…

Då kom snön äntligen. Trots ljuset därute så är det mörkt. Jag har en dag där allt är mörkt. Vart jag än vänder mig så ser jag bara min skugga, en siluett av mig själv. Trevande i mörkret efter svar. Svaren jag inte finner. Det vet jag. Letande efter de ljusstrimmor som förr var så lätta att hitta. Mina händer sträcker sig efter hopp, kärlek, vänskap, värme…något som kan lätta upp mitt mörka jag. Vem är jag? Var hittar jag svaren? Jag knyter mina händer och kryper ihop. Mörkret hotar att sluka mig. Var finns vägen ut? Mörkret skrämmer mig, jag vill ha tillbaka ljuset…

Tänk om jag kunde få en träff med Gud…Vi kunde sätta oss ner och ha ett stillsamt samtal. Jag skulle fråga vad som finns bortom molnen? Finns det en himmel? Hur kan det vara att jag, min familj, fick en så svår och jobbig väg att gå? Har mamma och pappa det bra? Om det inte var för mycket, skulle jag be Gud säga att jag hälsar. Hälsa att jag saknar dem. Jag saknar många som har tagit trappan vidare, bortom molnen. Ingen finns längre som kan styra mig när jag är på väg in i något som är fel. Det finns ingen kvar som kan krama mig, pussa mig på pannan och säga…Hjärtat, det blir bra…Ingen som kan vagga mig i famnen, när jag gråter…Ingen som kan säga…kära dotter, det blir snart bättre…Jag känner mig rotlös…rastlös och väldigt, väldigt ledsen. Var hittar jag den tröstande famnen som en mor och far kunde ge? Trots min familj, käre Gud, så känner jag mig ensam. Vad händer när jag sluter ögonen för sista gången? Tänk om jag kunde få svaren på de eviga frågorna….Tänk om jag kunde få ett möte med Gud…

Det blir säkert bättre imorgon…Detta eviga väntande, och längtande…Sakta men säkert så önskar vi livet av oss själva. Ofta längtar man framåt mot något. Advent, julafton, nyårsafton, någon resa…och det innebär, egentligen att man sakta längtar fram mot det eviga livet…Leva här och nu är inte lätt. Det är inte varje dag det fungerar…

Emil lagar maten idag och det är inte illa. Han tycker om att laga mat, så varför inte. Igår fick jag krama om Alice och det var så mysigt. Det var mysigt och lite lyxigt att ha Jocke och Elli här en hel dag. Det händer inte så ofta numera. De brukar titta inom på tisdagarna när de har lunch, ibland har de mat med sig och då kommer de inte då heller. Fast det är precis så det ska vara. Vi får passa på att njuta när vi kan och de har tid….Jag brukar prata med barnen via telefon en gång om dagen, och förhöra mig om att de mår bra, det är allt jag vill veta. Är det något annat så hör de av sig. De är vuxna nu, med egna liv….Det är så jag har önskat det…Då har vi ändå lyckats med något…

Nu fina du….Pärlorna och musiken väntar på mig…Musiken mer än pärlorna. Det är ett sätt för mig att hitta ut ur mörkret…Passa på och njut av vår vinter…Många kramar till dig…Kärlek ❤ ❤ ❤

2 thoughts on “Mörker och Gud….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s