Snart är det dags….

Godkväll finaste…..

Fredag och snart jul. Mina tankar är snurriga. Jag vill så oerhört mycket men orkar inte det jag vill och då blir jag arg, ledsen och besviken. Jag borde verkligen vara glad för att ens få vara hemma, men nej då. Jag har många känslor som inte borde vara. Jag kan dock inte hjälpa det. Jag har ofta höga förväntningar på mig själv och blir det inte som jag känner så faller jag platt. Det händer mycket runt omkring oss,  både positivt och negativt. Det påverkar mig. En mamma slutar aldrig oroa sig och det gäller mig också. Sandra och Paddy har äntligen hittat en ny lägenhet. Den ligger i Bromölla och är i toppskick. Det blir enklare för honom med pendlandet. Förhoppningsvis kommer Sandra trivas bättre där. Det tror jag. Det är dem såååå väl förunnat. Tänk att i januari blir lilla Michelle ett år. Hon går nästan nu och väger stadiga 6000 gram. Sedan finns där saker som händer i vår familj som jag inte kan, av respekt, berätta, men som gör mig väldigt ledsen och orolig. Jag försöker verkligen räcka till åt alla men det är svårt. I går kväll så var Emil ledsen och sa något jag aldrig hört innan. Gång på gång sa han, jag orkar inte mer. Till sist, när vi pratat en stund så förstod jag  att det gällde skolan. Efter alla problem med mobbning och annat så har han till sist gett upp. Vad ska jag göra? Ska jag låta honom byta skola? Han har absolut inga vänner där han går nu. Jag måste i alla fall prata med skolan nästa vecka. Jag, eller vi, måste ju lösa det. 

Jag såg svenska hjältar ikväll och tårarna rann över. Tänk ändå så många medmänniskor det finns. Jag skulle vilja hjälpa så många, men just nu är min familj prio ett. Vi är med i postkodmiljonären och vi betalar nästan 700 i månaden och det får räcka så länge. Jag hade däremot, utan tvekan, kunnat ha ett par personer till här på julafton, bara för att någon skulle slippa sitta ensam. För övrigt kommer alla våra barn, barnbarn och bonusbarnbarn. Plus en stor, svart och fin Alice. 

Jag ska försöka låta bli att oroa mig så mycket och sluta glömma bort mig själv. Angående bilderna så började det med risgrynsgröt och slutade i badkaret. Killen, känner du igen…mormors gullunge Caspian. De var här igår. Godnatt finaste du och många kramar ♡♡♡

Dags för ett byte…..

ladda-ned

Godmiddag, finaste…

Jag rullade in till datorn och kände att jag behöver skriva av mig lite känslor. Så vad passar bättre än min blogg. Idag kommer min nya rullstol och som jag har väntat….Det är en mycket efterlängtad stund, det vill jag lova. Sedan fick jag papper ifrån AF att de har varit i kontakt med min läkare och fått klartecken…Nu är det dags att börja arbetsträna..Äntligen! Nu ska jag bara hitta en bra plats att börja på. Känner du någon eller vet något ställe i Kristianstadstrakten får du gärna skriva en rad eller två. Jag ska nog hitta någonstans, som du vet så är jag ganska envis…

Så då var det snart jul och jag älskar verkligen advent. Första julen hemma på många år som, än så länge, inte präglas av inneliggande eller permission. Jag vågar knappt säga det…Det är så mycket jag har sett fram emot och då menar jag verkligen…längtat och när jag gick och la mig igår, så kände jag ingen glädje längre…Jag är fanimej helt hopplös. Jag borde vara överlycklig, trots det så finns det mörka moln på min himmel. Det är aldrig bra…Just denna månaden blev det extra utgifter och som vanligt blir det problem då. Som tur är så rättar det till sig precis innan jul. Jag har så lätt för att hänga upp mig på små detaljer, vad gör det om vi fattas lite för tillfället. Jag är ju hemma, jag mår hyfsat bra. Det är mina förväntningar som är för höga. Vi har ändå haft det ganska bra sedan vi fick igång Kents lön och nu när vi inte har till mjölk och sådant så blir jag ledsen…Jag ville baka, göra lite julgodis…mysa…få känna, för en enda gångs skull, att jag skulle få vara med hela advent och jul….Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för och missförstå mig inte…Jag ÄR tacksam…Jag lever…Det blir jul ändå…Jag har i allafall bestämt mig för att jag måste ägna mer tid härinne i hobbyrummet. Det är här jag hittar min styrka och kraft…Jag behöver den till så mycket. Jag måste ju fortsätta, vad som än händer…Kampen för livet, du vet…

Kramar i massor till dig som fortfarande orkar läsa mina rader. Det är här jag öser av mig allt, tyvärr…Kärlek ❤ ❤ ❤

Det finns alltid något…

Godkväll finaste ……

Vi närmar oss julafton med stormsteg och det enda jag önskar mig är att få vara hemma. Det blir första gången på 3 år utan varken permission eller inneliggande. 

Jag har funderat mycket på hur svårt det är att vara livsnjutare. Jag tänker på det är många som kommer hem från jobbet och säger, tack och lov, äntligen är det fredag. Det måste funnits något resten av dagarna som var bra. Vi ska alltid göra allting så stort. Det behöver det inte vara, det räcker kanske med ett par småsaker om dagen för att man ska lyfta på mungiporna och känna lycka. En kommentar, det kanske är ett vackert ställe, kanske någon log åt dig. Det finns många saker i vardagen som kan bli precis så lyckliga som du vill. Det gäller att fånga tillfällena. Det är såååå många som har ont i magen över att det snart är julafton. Jag vet precis hur det känns. Kanske är det du som, genom att bara le, skänker en liten trygghet, om så bara för ett par sekunder. Jag önskar jag vore miljonär, då skulle jag skänka så mycket det ens var möjligt. Samtidigt har vi glömt bort varför vi firar jul. Det är egentligen tanken som räknas och framförallt är det gemenskapen. Ingen och jag menar verkligen ingen, skulle behöva vara ensamma. Skänk ett leende, en extra tanke på de som har det värre. Det finns, om man orkar leta lite, flera anledningar till att vara lycklig. Varenda dag kan vara den sista. Tiden vi har till lån, går fort. 

Jag mår hyfsat bra efter den oturliga operationen. Svullnaden med ryggmärgsvätska är kvar och den begränsar tyvärr mig en del. Jag orkar inte sitta uppe så länge jag vill. Jag försöker acceptera det och tänka, det kunde varit bättre.

Kram på dig och ta hand om varandra. Ingen vet vad morgondagen bär med sig. ♡♡♡