Fullt upp….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hej, finaste…

Som du ser så är det fullt ös här hemma. Vi hade kalas för lilla Stefanie igår. Paddy och Sandra bjöd på kinamat. Det är så gott. Alla barn med respektive var här. Caroline passade på att lämna lilleman hos oss i helgen, så hon får lite paus. Han är så mysig, vår lilla Caspian. Dock full av bus. Idag har Sandra och dem stannat i en vecka, och idag åker de hem. Jocke och Erica kommer och byter av dem. Även Caspian stannar kvar…så fullt upp. Som vanligt då….

Det brukar ta ett par dagar av tystnad här hemma, sedan tycker vi att det blir väldigt tyst igen. Fast jag måste nog erkänna att det är skönt med en paus ibland. Även Emil behöver hämta sina öron ibland. Igår när vi är alla här så är det en väldigt hög ljudnivå.

Just nu så strålar min countrymusik ur högtalarna som vanligt. Vad skulle jag göra utan min musik. Den betyder oerhört mycket. Vilket humör jag än är på så njuter jag av musiken. Igår satte jag på mig mina proteser och var uppe på benen en stund. Mina stumpar och rygg är dock inte vana vid det och smärtan blir oftast enorm. Inte så roligt. Jag önskar så mycket att jag kunde vara uppe och gå alltid. Bara att stå en stund gör så gott. Det med att sträcka på sig är så skönt. Det är inte skönt att alltid sitta. Det är mycket jag önskar, som aldrig kommer gå i uppfyllelse….så jag är rätt korkad som fortfarande önskar. Jag tror inte på sagor. Det finns dock en del önskningar som går att uppfylla, men en sak i taget. Dagarna då jag hatar att vara rullstolsbunden blir mer och mer sällsynta. Det kallas för acceptans…tror jag. Det finns till och med dagar då jag ser fördelar med att sitta i rullstol. Det finns inte så många fördelar, men någon är där…Jag behöver inte betala för skor längre…till exempel.

Visst är väl livet lustigt ändå…Mina tankar går ofta till vad jag sa när Caroline föddes när jag inte var så gammal….Vi kan leva livet när barnen har växt upp. Då är det vår tur att resa och hitta på massa galna saker… Jag säger inte att det är omöjligt, det krävs mer planering och en massa mer energi än vad jag har för tillfället. Jag undrar var energin tar vägen?? Ibland känner jag mig som stålkvinnan och ibland känns det som jag är minst 90 år gammal…Min energi tar slut väldigt fort. Jag har även problem med att sitta uppe på kvällarna, det gör för ont och då är det sängen som gäller. Det är bara att acceptera. Det känns som det är det enda jag gör….Accepterar läget.

Jag har glömt att berätta att Emil har börjat på bågskytte och älskar det. Äntligen så hittade vi något som han gillar att göra. Även Jocke och Kent har fastnat, så de gör det tillsammans och då passar jag på att njuta av min egentid här hemma. Jag har följt med någon gång, men även vi behöver tid ifrån varandra. Det är inte lika enkelt som förr. Jag kräver ju en del hjälp och Kent är ju min personliga assistent. Du skulle bara veta hur mycket jag ibland önskar att jag kunde få vara själv i några timmar. Bara få finnas och göra vad jag vill. Det är mycket som har förändrats genom åren. Stackars Kent ibland, för det är tyvärr han som får ta mina dåliga dagar…Men vi kämpar på tillsammans…Kampen för livet…

Tack för att du tittade in och många kramar till dig ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s