Tystnaden har lagt sig…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hej finaste…

Då var helgen plötsligt över. Här har det blivit tyst och lugnt. Kent körde hem Caspian i förmiddags, Jocke och Erica stack vid middag. Det är jätteskönt, men konstigt när det plötsligt blir tyst. Helgen har varit intensiv, men det är så jag vill ha det. Inte alltid, men då och då.

Det märks på valpen när det blir lugnare, hon somnar som en klubbad oxe då. Idag är en sådan dag då allt är fel. Jag känner mig irriterad, inte en aning om varför. Jag tog Bolt och körde bort till Willys. Tog en extra runda för att jag behövde det. Frisk luft brukar göra susen. Jag satt innan och tänkte på vad jag hade gjort idag….absolut ingenting. Jag rullade från sängen och satte mig i fåtöljen, där blev jag sittande…Så förbannat trött på mig själv ibland. Dagarna bara går förbi mig och jag gör inget åt det. Det var precis detta jag INTE ville, bli sittande utan mål eller något att göra. Hur fasen bryter jag denna trenden? Kent brukar säga att det är lite upp till mig själv att hitta på något, och det har han ju rätt i. Fast min fantasi är slut. Vad ska jag göra av tiden? Tankarna är mörka idag och det blir nog svårt att hitta en ljuspunkt…i alla fall idag. Imorgon är en ny dag. Jag hatar mig själv när jag är så här…Allt är fel!

Jag har börjat få jätteont i vänstra armen och förmodligen har jag fått förträngningar där. Jag ska till kärl nästa vecka och kolla. Det är inte så förvånande, egentligen. Fast det skrämmer slag på mig. Så just nu har jag problem att använda den armen också och det innebär att jag inte kan handarbeta för tillfället, och det gör tiden ännu längre. Min skräck är att det är förträngningar och att jag inte kan fortsätta med pärlorna, virkandet eller allt det andra jag gör…..Ännu mer skit! Jag ska inte ta ut något i förskott, men är det så….då finns det inget de kan göra ändå. Usch, ibland känner jag så förbannat gammal. Livet är ju inte slut, men mina tankar går åt det hållet minst en gång om dagen. Jag har en så fruktansvärd ångest över att dö….Jag undrar om det någonsin försvinner. Varje dag hittar jag något som är förgånget och inte kommer igen….är det ens normalt? Det finns ju åtskilliga saker som jag fortfarande är kapabel att göra. Det är bara så lätt att glömma. Det är en utmaning att inte se sig själv som handikappad. En utmaning jag kämpar med varje dag.

Vi har bestämt med Emil att nästa helg får han säga vad han vill hitta på så fixar vi det. Vi ska ha gäster nästa helg också, men det är vänner, så det blir mest god mat och massa snack. Jag kan känna att när vi ägnar barnbarnen mycket tid så är det lätt att missa Emil. Det är inte så att vi glömmer bort honom, precis, men även om han är 15 så behöver han oss ibland….Så vi får väl se vad han hittar på till helgen, jag misstänker starkt att det blir bio. Där kan jag hänga på. Det har jag glömt bort att berätta…vi hittade, efter 3 år, en kontaktperson som fungerade men då ville inte Emil mer. Jag tror att han är lite rädd för att det ska bli skit av det igen, och jag förstår honom. Nu är han ändå så gammal så att de flesta sakerna kan han göra själv, och vi hänger gärna med på det vi kan….

Förlåt om det blev lite svart idag, men jag fortsätter kämpa vidare…med tankar, smärta och annat. Jag har inget val och egentligen vill jag inget annat…Jag är inte klar….inte ännu…

Kramar till dig som tittade in….<3 ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s