Hej, finaste….
Vaknade med samma känsla som de sista dagarna. Dessutom blev jag avbruten i en dröm som var helt fantastisk. Jag var gående, det var varmt och vi var på väg till ett party. Lyckokänslan jag hade i drömmen, var det mycket längesedan jag fick uppleva. Förväntan, en känsla av att se fram emot något. Det har jag inte gjort på evigheter och jag tror alla behöver något glädjande att se fram. Det är svårt att leva i samma slentrian varenda dag. Dagarna är exakt likadana. När jag jobbade såg jag fram emot helgen, nu är det samma rutin även på helgerna, så det är ingen skillnad och det är trist. Som jag skrev igår, är det naturligtvis upp till mig också att hitta på något att göra. Fast just nu sitter jag fast i ett ekorrhjul och det fortsätter bara snurra.
Idag kom dock ett leende som inte var påtvingat. Vi var i skogen med hundarna, mängder med mygg, men doften i skogen gjorde mig lycklig. Jag önskar så innerligt vi kunde flytta ut någonstans på landet, där det var nära till skog och vatten. Där trivs jag bäst. Fast det är en dröm som tyvärr inte går att uppnå, men den finns där och ibland finner den näring. Jag har alltid älskat att vara utomhus. När jag hade hästarna så var jag ute från morgon till kväll. Vilket väder det än var. Jag skulle vilja avsluta mitt liv så. På en gård, där ingen bor nära inpå oss, med djur och frihet. Skulle jag någon gång få mängder av pengar så hade jag inte tvekat en enda sekund…Frihet, lugn och ro….Det är inte så jag vantrivs här i lägenheten, inte alls. Vi har nära till allt, men jag saknar naturen. När jag körde ifrån skogen så lovade jag mig själv att jag måste försöka komma ut mer.
Denna jävla förkylningen gör också att jag inte är alls pigg. Ena dagen är det hyfsat för att nästa dag ändras till närmre döden. Inatt hade jag feber igen. Det är finaste Michelle, som bjöd mormor på den. De var ju ett tag hos oss, så naturligtvis blev jag smittad. Ibland känns det som huvudet ska sprängas. Det försvinner väl snart, hoppas jag.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och fortsätta med att göra absolut ingenting…
Kram på dig och tack för du är här…Kärlek ❤ ❤ ❤
Kampen för livet 
Efter att jag medvetet slutat upp med att läsa din blogg, tittade jag in i dag för att se om det skett någon förändring. Du gjorde mig otroligt besviken. Jag led så med dig och önskade dig det bästa. Skänkte pengar som jag egentligen inte hade råd att bara ge bort. Försökte att stödja och uppmuntra dig. För att ge dig ett mål för träningen med proteserna, lovade jag dig att du skulle få komma till vårt hus i Spanien, när du klarade av att gå i trappor. Sedan vann jag en tävling på din blogg men fick aldrig något pris. Det gjorde mig inte så mycket men när jag betalade 200 kr i förskott, för ett halsband till hunden som jag aldrig fick, då började jag undra. Det första året skrev jag och undrade och frågade efter det, fast sedan gav jag upp. nu var det ett är sedan jag läste på din blogg men den ser ungefär lika dan ut. Lena
GillaGillad av 1 person
Hej Lena. Så tråkigt att höra hur besviken du är på mig. Jag skrev ett inlägg den 10 november förra året, som heter Mörkret blir ljusare och där har jag fotograferat ditt halsband. Jag skickade ett mail till dig, som uppenbarligen inte kommit fram, där jag frågade om din adress för jag hade oturligt nog inte sparat den. Jag skrev också i det mailet att jag ville ersätta det du hade lagt ut. Tyvärr föll det i glömska och med facit i hand så borde jag verkligen skickat ett nytt. Jag är inte på samma ställe som jag var innan, jag har börjat jobba, börjat träna på gym. Imorgon gjuter jag om hylsorna till mina proteser för att kunna använda dem optimalt. Jag kommer aldrig bli gående för mina stopp i kärlen sätter stopp för det. Smärtorna som var en del av problemet innan jag blev amputerad kommer tillbaka när jag är uppe och går. Ingen beklagar det mer än jag, men tyvärr kan jag inte göra något åt det. Det stödet jag fick ifrån dig hjälpte mig enormt mycket, Lena, och det känns som jag inte har tackat dig tillräckligt. Jag ber om ursäkt för det. Det var aldrig min mening att göra dig så besviken. Så om du läser detta….Kan du skicka mig din adress på miaseget@gmail.com, så skickar jag paketet med en gång. Kram
GillaGilla
Hej!
Hur har det gått för dig med dina proteser? Jag har inte läst att du använder dem och förut skrev du om att du hade problem och fick skavsår mm,
När du skriver nu att ni är ute och går använder du rullstolen då och är det i så fall för att det är svårt med proteserna?
Tycker det är intressant att få veta detta då jag vet om en person som ska få protes snart,
Kram och heja på tjejen från
Victoria
GillaGillad av 1 person
Tack för dina frågor. Det är inte helt enkelt med mina ben. Jag blev amputerad för jag fick stopp hela tiden i mina kärl och trots mängder med operationer, mediciner osv, så har inget hjälpt och när jag använder mina proteser så får jag ganska snabbt tillbaka de smärtorna som jag hade innan amputationen. Ofta när vi är ute så antingen kör Kent mig eller kör jag själv min permobil. Mina problem är ganska unika, så de flesta kan börja gå igen med proteser. Tyvärr gäller det inte mig. Hoppas allt går bra för din vän. Många kramar till dig
GillaGilla
Hej Mia! 9 juni skrev jag ett inlägg om min besvikelse över att hundhalsbandet jag betalade för 2 år sedan aldrig dök upp. Du svarade 28 juni att du inte hade min adress men om jag mailade dig, så skulle du direkt lägga det på lådan. Blev så himla glad åt ditt svar så jag skrev dig ett långt tacksamt mail. I dag är det den 25 juli men inte har jag hört något från dig. Ledsamt. Nu orkar jag inte inte med att bli ledsen mer för att jag är naiv och godtrogen. Jag förlåter dig och hoppas att du får leva ett så bra liv du bara kan, trots dina funktionshinder och dina smärtor. Jag är lycklig över att jag överlevde cancern och har accepterat att jag har en obotbar neurologisk sjukdom. Det gäller att ta vara på alla de små glädjeämnen som livet ger, samt att omge mig, så ofta jag orkar, med mina barn och deras familjer. Hoppas att det finns saker även i ditt liv som gör dig glad och som hjälper dig att må bra. Kram Lena
GillaGilla