Hej du vackra ❤❤
Klockan är mycket, jag har börjat få en viss rädsla för sova. Anledningen är att jag inte vet vad morgondagen bär i sitt sköte. Det kan vara ett möte som ger mig enorm ångest. Emils skolgång är också en sak som jag får ångest av. Jag har kontakt med skolan, sociala myndigheter, BUP och Prisma. Sedan är det möten och tider på grund av mig. Jag känner mig så trängd ibland. Jag försöker påminna mig själv, det löser sig. Håll det enkelt! Men jag kan fasen inte. Jag förstorar precis allt! Redo att fly, redo för strid. Det känns som jag aldrig kopplar av längre. Det tär på mig och trots det inte borde vara en börda, håller jag på att segna av tyngden. Var jag än vänder mig ser jag problem. Jag sitter fast och hittar ingen ljusning. Samtidigtsom jag utåt visar en annan fasad.
Det med att ta en sak åt gången fungerar inte för mig. Jag kan inte minnas när jag sist satt och bara kopplade av en hel dag. Varje dag, mängder med måsten. Ibland tänker jag på tiden. Förra timmen som gick är redan förfluten tid. Som ett pärlhalsband där varje pärla är en timme. När det går i sönder rullar pärlorna in i hörnen för att inte hittas och till sist glömmas bort. Precis som tiden, många är timmarna som är förflutna och glömda. Många timmar där jag har upplevt smärta, rädsla och sorg är numera glömda. Även många timmar med lycka, glädje och skratt är glömda. Trots att det är de ljusa minnena jag vill ha kvar.
Det kommer en ny dag imorgon och jag SKA orka. Jag ska försöka räcka till åt alla. Kanske är det dagen då skrattet övertar sorgen och rädslan. Kanske är ångesten bättre imorgon. Jag vet bara att det enda jag behöver göra först är att gå upp ur sängen.
Jag delar bilder som vanligt. Godnattkära du. Tack för du finns här ❤ Mängder av kramar sänder jag till dig ❤❤
