Så var det natt igen…

Hej du vackra ❤❤

Klockan är mycket, jag har börjat få en viss rädsla för sova. Anledningen är att jag inte vet vad morgondagen bär i sitt sköte. Det kan vara ett möte som ger mig enorm ångest. Emils skolgång är också en sak som jag får ångest av. Jag har kontakt med skolan, sociala myndigheter, BUP och Prisma. Sedan är det möten och tider på grund av mig. Jag känner mig så trängd ibland. Jag försöker påminna mig själv, det löser sig. Håll det enkelt! Men jag kan fasen inte. Jag förstorar precis allt! Redo att fly, redo för strid. Det känns som jag aldrig kopplar av längre. Det tär på mig och trots det inte borde vara en börda, håller jag på att segna av tyngden. Var jag än vänder mig ser jag problem. Jag sitter fast och hittar ingen ljusning. Samtidigtsom jag utåt visar en annan fasad. 

Det med att ta en sak åt gången fungerar inte för mig. Jag kan inte minnas när jag sist satt och bara kopplade av en hel dag. Varje dag, mängder med måsten. Ibland tänker jag på tiden. Förra timmen som gick är redan förfluten tid. Som ett pärlhalsband där varje pärla är en timme. När det går i sönder rullar pärlorna in i hörnen för att inte hittas och till sist glömmas bort. Precis som tiden,  många är timmarna som är förflutna och glömda. Många timmar där jag har upplevt smärta, rädsla och sorg är numera glömda. Även många timmar med lycka, glädje och skratt är glömda. Trots att det är de ljusa minnena jag vill ha kvar. 

Det kommer en ny dag imorgon och jag SKA orka. Jag ska försöka räcka till åt alla. Kanske är det dagen då skrattet övertar sorgen och rädslan. Kanske är ångesten bättre imorgon. Jag vet bara att det enda jag behöver göra först är att gå upp ur sängen. 

Jag delar bilder som vanligt. Godnattkära du. Tack för du finns här ❤ Mängder av kramar sänder jag till dig ❤❤

Lilla Hedda, nyklippt och vacker

En trött Hayley

Med pudel

Halva Luciatåget klart

Förlåt för väntetiden..

Det är vackert väder ute, solen skiner och det är full aktivitet på gården. Jag sitter och tittar ut. Tårarna rinner ner för mina kinder, långsamt droppar de ner på benen. Jag böjer sakta nacken och blundar, jag vill inte se. Till sist öppnar jag ögonen och tittar ner på benen. Full av avsmak vänder jag tillbaka blicken  till leken på gården. 

Rullstolen knarrar till när jag förflyttar tyngden. Jag har mist båda mina ben. Idag är det så varmt så jag bär kortbyxor, men enbart när jag inte syns. Mina stumpar är så fula, ja, de är äckliga och jag skäms. Därför sitter jag här och låter intrycken och ljudet föra mig till en annan värld. Jag är trött på att gråta, trött på att må illa över mig själv, jag är trött på allt! Det här är min historia. Detta är min kamp för livet. 

Det kanske början på en bok. Förlåt för jag inte har skrivit på några dagar. Jag har mått så dåligt, tappat lusten helt och hållet. Jag fick beskedet att det finns absolut inget att göra åt min smärta. Jag ska nu lära mig leva med den. Skrattretande är vad det är. Det känns som någon slog undan benen för mig. Det känns något bättre idag men ändå inte. Idag satt jag i hobbyrummet och till sist började jag kallsvettas av smärtan men jag gav mig inte utan slutförde det jag höll på med. Måste bli klar med allt. Jag lever men just nu mår jag inte så bra. 
Jag avslutar nu, är trött. Vi hörs snart igen. Fotografier finns nedanför ❤❤❤Kram fina du ❤❤

Ska bli ett luciatåg

Sandra och barnen har sovit här i helgen

Michelle igen

Halsband jag gjort

Ytterligare en beställning

Ett armband

Tack armband

Kram kram ❤❤❤

Skarp oro….

Hej vackraste du❤❤❤

Idag, precis hela dagen har jag haft en enorm oro. Det har verkligen tyngt mig. Kent har frågat om varför. Jag har inte en aning. Jag har inget svar. Vi var en runda på stan och det enda jag ville var att komma hem. Orolig för något skulle hända Emil, att han skulle ligga på golvet och vara medvetslös. Jag vet att det är löjligt,  han är snart vuxen. Med oron kommer andra känslor som irritation och jag blir snarstucken. Jag kryper in i mig själv, ler när jag ska men för övrigt så håller jag allt för mig själv. Jag vill ju inte någon annan ska må dåligt när jag gör det 😢

Jag har suttit med pärlorna idag och ikväll och det har inte lugnat mig alls. Det enda jag känner är en inre stress. Allt blir fel och jag pustar och stånkar värre än ett ånglok. Jag gav upp när jag hade så ont att jag var nära gråten. Jag rullade ut och hoppade över till fåtöljen, slängde en blick på mitt andra handarbete men mer än så blev det inte. Istället satte jag igång Netflix och filmen Miraklet i New York. En julfilm, en feel god film och efter den insåg jag att jag faktiskt mådde bra. Jag sitter i sängen och oron är tillbaka. Jag blir förbannad på mig själv. Det borde vara så enkelt att släppa taget och falla. Men icke, inte jag. Jag ska göra allt så komplicerat. Inget ska vara enkelt. 

Imorgon är en ny dag. En ny dag med nya möjligheter, eller hur? Det känns som jag har slösat bort en hel dag i mitt liv. En dag som aldrig återkommer. Det är numera förfluten tid. Ta vara på tiden och varenda minut, tänker jag, men hur svårt är inte det. Varenda dag kan inte vara magisk! Fast ibland tänker jag, fasen vad gnällig jag är. Jag menar inte att vara det. Jag har många bra stunder också. Det är bara jag som kan redigera min livs film. Det är min verklighet och svårt för andra att ibland förstå. Det är jag som bestämmer i min film och bara jag som kan påverka den. Imorgon är en det en ny tagning och det är bara att hoppas den blir bättre än idag. 

Ingen läkare som har hört av sig. Jag vägrar åka in på akuten. De kan ändå inte hjälpa mig där. Jag känner mig trängd, inmålad i ett hörn. Jag har inte så många vägar att gå. Det är väntan som gör mig tokig. Jag får väl slå en signal till vårdcentralen imorgon. 

Nu ska jag avsluta för ikväll. Godnatt fina du. Vi hörs imorgon. Kram i massor till dig ❤❤

Älskade Emil

Taxar som reflex

Barnvagn i 3d

Hästskor som reflex