En ljusglimt….

 

20170517_151536

Hej, finaste….

Vaknade med samma känsla som de sista dagarna. Dessutom blev jag avbruten i en dröm som var helt fantastisk. Jag var gående, det var varmt och vi var på väg till ett party. Lyckokänslan jag hade i drömmen, var det mycket längesedan jag fick uppleva. Förväntan, en känsla av att se fram emot något. Det har jag inte gjort på evigheter och jag tror alla behöver något glädjande att se fram. Det är svårt att leva i samma slentrian varenda dag. Dagarna är exakt likadana. När jag jobbade såg jag fram emot helgen, nu är det samma rutin även på helgerna, så det är ingen skillnad och det är trist. Som jag skrev igår, är det naturligtvis upp till mig också att hitta på något att göra. Fast just nu sitter jag fast i ett ekorrhjul och det fortsätter bara snurra.

Idag kom dock ett leende som inte var påtvingat. Vi var i skogen med hundarna, mängder med mygg, men doften i skogen gjorde mig lycklig. Jag önskar så innerligt vi kunde flytta ut någonstans på landet, där det var nära till skog och vatten. Där trivs jag bäst. Fast det är en dröm som tyvärr inte går att uppnå, men den finns där och ibland finner den näring. Jag har alltid älskat att vara utomhus. När jag hade hästarna så var jag ute från morgon till kväll. Vilket väder det än var. Jag skulle vilja avsluta mitt liv så. På en gård, där ingen bor nära inpå oss, med djur och frihet. Skulle jag någon gång få mängder av pengar så hade jag inte tvekat en enda sekund…Frihet, lugn och ro….Det är inte så jag vantrivs här i lägenheten, inte alls. Vi har nära till allt, men jag saknar naturen. När jag körde ifrån skogen så lovade jag mig själv att jag måste försöka komma ut mer.

Denna jävla förkylningen gör också att jag inte är alls pigg. Ena dagen är det hyfsat för att nästa dag ändras till närmre döden. Inatt hade jag feber igen. Det är finaste Michelle, som bjöd mormor på den. De var ju ett tag hos oss, så naturligtvis blev jag smittad. Ibland känns det som huvudet ska sprängas. Det försvinner väl snart, hoppas jag.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och fortsätta med att göra absolut ingenting…

Kram på dig och tack för du är här…Kärlek ❤ ❤ ❤

Inte idag heller…

Godkväll finaste du…

Då har jag lagt mig i sängen igen. Bjuder på lite foton. Både äldre och nya. Den minsta är Caspian och de är tagna en solig dag när vi stack ut och fikade hos Carro. Den andre killen är Jocke och vovven är som innan idag, Bacardi…De har lekt extremt mycket idag. Jocke stannar hemma hos oss inatt. Trots att jag inte har hittat på något särskilt, så är jag helt slutkörd. Jag hoppas som vanligt på en bättre dag imorgon. Tankarna har åtminstone kommit så långt att det kan nog inte bli sämre i alla fall. Jag tror att det tar på psyket utav bara gå hemma också. Det är liksom en ond cirkel. Jag orkar inte göra något men för att bli bättre är det nog det som krävs. Hur hittar jag mig själv igen? 

Ibland försöker jag tänka på allt jag gått igenom och jag kom starkare ur det än någonsin. Hur kan jag då sjunka så här lågt när jag mår förhållandevis bra? Visst jag har smärtor från helvetet, men jag vill inte ta mer smärtstillande. Bara det, vara fri från den skiten. Jag borde sträcka på mig och vara stolt, men det går inte. Jag hatar berömma mig själv och för tillfället mår jag så pass kasst att jag kan inte hitta något hos mig själv som är bra och positivt. Jag är verkligen en halv människa, jag trodde det var förbi….det med att fundera över det som hänt. Det är passé nu. Det har hänt och inget i världen kan någonsin förändra det. Det är bara att acceptera och förlika mig med det. Är det en strävan efter perfektion? Förr gjorde jag det med allt. Vad är perfekt och vad är normalt? Varför är det inte roligt att fixa till sig längre? Är det som jag tror, ser människor ner på mig för jag inte är hel? Är det min fantasi som spelar mig ett spratt? Det var längesen jag tog en titt på mig själv i spegeln. Sminka mig har jag helt lagt av med. Hur hittar jag någon glädje i mig själv? När jag klär upp mig är det ingen som ser, i alla fall tror jag det. Det enda som syns är att jag är inte hel längre. Jag är trasig. Det som är trasigt brukar kasseras, jag känner mig trasig och kasserad. Blir detta någonsin bra? Hur bearbetar jag det? Kommer jag NÅGONSIN över det? Kommer jag någonsin se mig själv som en hel person och inte en halv? 

Jag vet att jag måste kämpa vidare för andras skull, men orkar jag kämpa vidare för min egen skull. Det sista är minst lika viktigt som det första. Må bra för andras skull håller aldrig i längden för finner jag ingen frid eller harmoni inombords så stannar allt upp till slut. När det mörka och dystra ersätts av ljus är jag redo för att fortsätta kampen. Kampen för både mig själv och mina nära. Skratten som numera tystnat, har fastnat inuti mörkret och det är definitivt inte jag. Hittar jag någonsin tillbaka så är skratt världens medicin. 

Som du säkert förstår har jag inte skrivit på Nitlotten idag heller. All min tid går åt till att överleva, varje minut, varje timme…

Godnatt fina du. Tack för du läser, det betyder allt för mig. Många kramar och kärlek  ❤ ❤ ❤

Kämpar vidare….

20170516_125318

Hej, finaste…

En ny dag grydde..jag slog upp ögonen, funderade en liten stund, sedan kände jag de motbjudande tårarna välla upp till ytan. Tårar av självömkan. Det är avskyvärt att ha medlidande med sig själv. Det finns de som har det så mycket värre, men det kan inte hjälpas…inte idag. Jag känner mig tyngd, svart och väldigt sorgsen…Väggarna som innan känts beskyddande, känns nu påträngande. Jag har svårt för att andas. Till sist drar jag täcket över mig, bestämmer mig för att inte stiga upp…inte just nu i alla fall. Hålet jag sjunkit ner i, är stort, det är gigantiskt. Allt som finns är mörker. Ingen strimma av hopp eller ljus idag heller. Kommer jag gå under innan det vänder?? Finns det ens en chans att vända det?? Långt om länge så stiger jag ändå upp. Dagen blir precis som vanligt. Sitta i fåtöljen, titta på TV, kanske gå ut en runda och sedan gå till sängs….Väldigt inspirerande, eller hur? Nej, inte ett dugg. Det borde finnas mer, men jag finner ingen energi, inspiration eller glädje för att hitta på något mer. Alla måsten är oöverstigliga, det går bara inte, varenda skitsak känns som att springa ett maratonlopp. Hade jag vetat att det var så här jag skulle må efter slutat med de antidepressiva, så hade jag ALDRIG valt sluta. Aldrig i hela helvetet!! Nu får jag stå mitt kast, jag får fortsätta kämpa vidare för min existens, mitt liv…min kamp för livet…

Vovven som du ser på fotografiet är inte vår, vi passar honom för dagen. Han heter Bacardi. Vår Hayley och han leker så det står det härliga till….Hedda tycker mest de är tramsiga och kommer han för nära henne så säger hon ifrån. Hon försöker även skydda Hayley. Hon är för go, min Hedda…Annars brukar hon leka med Hayley, men inte nu när han är här…Det blir lite för mycket för henne. De är ganska mycket större än henne också…Hayley växer som bara den. Den 6:e maj blev hon 6 månader, så lite större ska hon bli. När hon kom så var hon mindre än Hedda. Det är svårt att förstå. Hedda avskydde henne i början, men nu är det roligt att se dem tillsammans.

Det var väl vad jag har att berätta för tillfället. Jag kanske skriver en rad senare, eventuellt skriver jag på Nitlotten…jag får se vad som händer och vad jag känner för..Nu ska jag ta en kopp kaffe och fördriva en timme eller två…

Tack, fina du för att du läser mina rader. Kärlek och kramar till dig ❤ ❤ ❤