Hemma igen…

 

Hej, finaste….

Då var jag hemma igen och det känns skönt. Lite oro finns kvar såklart. Mötet med kommunen är avklarat. Det blir säkert avslag denna gången också, det är bättre att vara förberedd på det så behöver jag inte bli lika ledsen. Förra gången gick luften ur mig totalt när jag fick avslaget… Denna gången är jag förberedd. De ska dock inte säga att jag har samma livkvalité som en annan kvinna i samma ålder. Det är så mycket jag vill göra, men som jag inte kan om inte Kent hjälper mig. Jag vill börja gå ut och kolla på föreställningar, konserter, bio, gå på restaurang…ja, det finns mycket jag vill. Just nu känns det inte som jag är lika mycket värd som andra..Eftersom jag inte kan göra vad jag vill så blir jag deppig….Jag hoppas klart att det blir ja denna gången, men bättre att inte tro på det..

Ända sedan jag blev handikappad har det varit tufft. Det har funnits många dagar då jag inte tyckt att livet är värt att leva.Det har varit svårt att hitta en mening med livet. Att bara sitta i lägenheten och glo är inget jag gillar, men det finns inte så mycket annat att välja på. Jag har tappat tron på medmänskligheten. De enda jag kan lita på är de som ingår i min familj. Vi har blivit värderade för vår ekonomi, inte för hur vi är som människor och det, fina du, gör skitont. Bitterhet är inte något jag gillar men visst kan jag känna styng av bitterhet när jag tänker på det. Vilka är de att döma oss, egentligen? Det är människor som aldrig har upplevt några svårigheter. De svårigheterna de upplever är småsaker, totalt patetiskt. De vi trodde var våra vänner högg oss i ryggen. Jag lovar att det kommer kosta, mängder..Karma, säger jag bara. Jag brukar försöka låta bli att både tänka på det och låta bli att tycka synd om mig själv, för det tjänar inget till. Som jag sa innan, det är deras förlust….

Jag har funderat mycket på min barndom och ibland känns det som att jag vill veta, ibland känns det som jag skulle lära mig mycket om mig själv. En del saker skulle säkert få sin förklaring. Vissa gånger reagerar jag på ett sätt som inte är likt mig och då vet jag att det är min bakgrund som spökar. Sen det som har hänt de senaste 14 åren har också satt sina spår. Det hade ingen gått igenom utan att bli berörd. det har varit så fruktansvärt mycket. Idag när en sköterska är otrevlig, börjar jag i regel att gråta med en gång, ofta utav ilska, men lika ofta över att jag blir sårad. Vissa personer passar verkligen inte inom vården. De borde söka sig ett nytt jobb. Det finns nästan en sådan på varje avdelning. Som när jag låg inne över julen och skulle på toaletten. Där var jag tvungen att sitta på en mobil toalett med potta under för själva stolen gick inte över toastolen. Så när vi är på väg in på stora toaletten så säger jag, ” Gud, vad jag saknar mina egna saker, då syftade jag på min egen toastol som jag själv kan köra.” Då sa hon, ”Kämpa för att komma hem då” Det var så jäkla taskigt, precis som att jag inte ville komma hem. Vad trodde hon, att jag gillade vara där över jul och nyår? Nej, inte precis. Det var den värsta jul och nyår som jag kan komma ihåg..Ja, det finns ju en värre som jag kommer ihåg. Den har jag berättat om. Denna julen försökte jag sova bort. Jag hade så dåligt samvete för att jag inte fixade att bli av med smärtpumpen, men det är inget jag önskar ens min värsta ovän, det går bara inte att stå ut med. När de kopplade smärtpumpen igen, så grät jag så mycket att jag inte fick luft. De trodde jag höll på att dö, just i det ögonblicket kändes det som att det kvittade. Jag gav upp då…att inte få vara hemma till jul är en av de värsta händelserna jag har upplevt. Känslosamt, men naturligtvis har jag varit med om mycket värre saker än så. En av de absolut otäckaste minnen jag har är när jag har gått igenom den stora operationen. Där man bytte ut kärlen från midjan och ner till knäna. Det var en operation som tog väldigt lång tid och till sist så pallade inte min kropp mer, utan de kopplade in respirator. När jag då vaknade ur narkosen så var ju den kvar och när man har en respirator inkopplad så kan man inte andas själv. Där är liksom något i vägen, så jag fick full panik och försökte dra ut den. Då säger någon smart jävel, ”ja, dra du ut den, så ska vi se om du mår bättre sen” Hon sa det dessutom mycket otrevligt. De andra såg att jag var fullt panikslagen och gjorde allt för att lugna ner mig. Jag trodde ju att jag höll på att kvävas. Till sist långt om länge och efter en mängd lugnande så förstod jag och lugnade ner mig..men de orden sitter som fastetsade, jag glömmer det aldrig. Hon trodde nog inte att jag skulle uppfatta vad hon sa, men oj oj…Dagen efter så kom där en sköterska som hade varit med och hon sa att det var bland det otäckaste hon hade sett, eftersom jag var så rädd. Hon hade tänkt på det sedan dess och därför var hon tvungen att träffa mig för att se så att allt var ok med mig. Det gjorde mig jätteglad och jag berättade för henne vad jag hade upplevt, men hon visste inte vem det var som hade sagt det. Synd, för annars hade jag nog velat prata med henne. Det är lätt att vara stor i truten när man aldrig har upplevt det. Fruktansvärt!!

En annan händelse som också finns kvar…jag var precis amputerad och hade kommit upp på ortoped avdelningen. Innan dess hade jag legat på kirurgen i flera månader och där kände jag all personal. Som sagt jag hade precis blivit av med benet och på natten fick jag jättehög feber. Sen som nyamputerad så kan man inte vända sig själv utan det behöver man hjälp med. Så när jag fick så hög feber och dessutom inte kunde röra mig så blev jag jätteorolig. sen mår man inte så bra med 40 graders feber. Jag tryckte ganska mycket på klockan, jag ville dricka, sen behövde jag vända mig, och eftersom jag var rädd hittade jag inte en bekväm ställning. När jag hade ringt några gånger så slet hon upp dörren och skrek, nu får det räcka!! Du kan inte ringa på oss hela tiden, vi är här på avdelningen och nu ska du sova!! Sen slängde hon igen dörren. Tårarna rann och jag mådde skit, men jag vågade inte ringa på klockan. Dagen efter så visade proverna på att jag hade en stor infektion! Så istället för att ringa läkaren, när jag var så sjuk, blev hon förbannad på mig istället. Hon kunde ju ringt och fått ordinerat lugnande när hon visste hur rädd jag var, men nej då…Det var väldigt obehagligt..Jag har jättemånga sådana här historier. Ibland kan man undra varför vissa väljer det yrket. Det måste ju vara riktigt jobbigt att arbeta på ett ställe man vantrivs på, för det förutsätter jag att man gör när man behandlar patienter på det viset. Det är en traumatisk händelse över huvudet taget att ligga inne och det man minst behöver är att personalen är elaka…

Nu, fina du, så ska jag släppa dig fri…Tack så mycket för att du är här. Kramar i massor sänder jag iväg till dig och de vanliga energibollarna hänger med. Vi, du och jag, fina, hörs snart igen….<3 ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

Jag håller på att gå i sönder av sorg…..

 

Hej finaste, älskade du…..

Idag har jag verkligen fått kämpa med mig själv, försökt hålla ihop mig själv. Jag ska berätta efter hand…

Först på bilderna så ser ni att jag har tänt ljus. Ikväll har jag tänt ljus för de offer som dukade under i Bryssel. Jag har tänt ljus för att visa mitt deltagande till anhöriga och familjer. Mina största kondoleanser till alla i Belgien. Dådet är fruktansvärt. Jag har tänt ljus ikväll för att minnas försvunna tider. Jag har också tänt ljusen för de människor jag hade velat ha vid min sida. Avlidna som levande. Jag har tänt ljus för Michelle och alla de andra barnbarnen. Jag har tänt ljus för min man och våra barn….Med Emil i tankarna, så har jag tänt ljus för de som har blivit mobbade till döds, det kunde lika gärna ha varit min son. Jag är så djupt tacksam för att jag får ha honom kvar. Ikväll kommer inlägget tyvärr handla om en del sorg. Jag har fått ett besked som jag absolut inte ville höra…Jag håller på att gå i sönder av sorg….

Alltså, jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Var ska jag hitta allt stödet som vi kommer behöva?? Jag vet ingenting. De tårar som jag hade trott var slut, har runnit över mängder idag igen. Trycket inne i kroppen ökar och det måste ut….Snälla, sluta nu. Jag orkar inte mer,, jag vill inte mer. Jag börjar väl med beskedet då. Sandra och barnen var här och hämtade mat. Det första hon gjorde var att gå in till Emil och slängde sig om hans hals, hon hade läst mitt inlägg. Hon grät, jag grät och Emil grät. Jag har fortfarande i färskt minne hur vi även fick kämpa för henne. Jag kommer också under en viss tid, citera Sandras fördjupande arbete om mobbning. Såklart att hon skulle välja det området. Där begick också en mängd fel. Men jag ska berätta mer om det sen. När de kramats och mina tårar precis har torkat, så berättar hon att idag har hon fått träffa den läkare som förlöste henne och räddade Michelle. Sandra berättar:- Ja, det första jag sa var Tack, tack för att du räddade Michelle. Jag är ytterst tacksam. Sen berättade läkaren för mig vad deras undersökning hade visat på, varför det blev som det blev. Min moderkaka hade haft 15 infarkter. Jag har idag fått besked på att jag har samma sjukdom som du. Mina kärl är jättesjuka….

Jaha….den smärta och skit som jag inte ens önskar min värsta ovän, har jag alltså gett min egen dotter. Fy fan…kom aldrig och säg att livet är rättvist. Inte en enda gång vill jag höra det igen. Aldrig mer…Har jag offrat mina ben för att Michelle ska få livet? Men jag har väl inte fått offra så in i helvetes mycket som jag har gjort för att min dotter ska behöva gå igenom det…ARGHHHH!!!! Jag dör snart…..sorgen i mig gör så ont. Så ett av mina ljus går till dig Sandra…förlåt. Det har aldrig varit min mening att du ska behöva fara illa bara för att det är jag som är mamma. Tyvärr, mitt älskade hjärta, så visste jag inte ens att det var en sjukdom, ännu mindre att den var ärftlig. Jag älskar dig massor och jag kommer finnas tillhands så länge jag bara orkar..Du är inte ensam ❤

Sen den andre delen  som fyller mig med sorg är såklart Emil. Jag har burit på dessa känslorna hela dagen. Vad ska vi göra denna gången? Läraren som jag pratade med i eftermiddags tog Emil på fullaste allvar. Men räcker det denna gången? Nu är det andra gången han blir drabbad, dock inte av samma elever, men ändå. Vad kommer bli annorlunda denna gången?? Kommer Emil någonsin kunna gå till den skolan utan att må dåligt?? Går det ens att ha kvar honom där, eller är det dags att byta skola?? Tusen frågor som du ser. Vilket ska jag välja för att ge vår son en framtid? Jag vet inte längre. Varför finns mobbarna?? Vet de ens vad de människor som blir mobbade bär med sig i det vuxna livet. Tro inte att det är slut bara för att mobbningen är det….det finns jättemycket kvar att göra…Som jag skrev så kommer jag citera Sandras uppsats. så här börjar jag…

1. Inledning

Denna uppsats kommer att handla om mobbning och om antimobbningsplaner av den anledningen att jag själv var utsatt för mobbning under en lång period. Därför vill jag veta vad skolorna gör för de barn som är utsatta av mobbning. Har du själv blivit utsatt för det känns det som om skolan inte gör något alls. Det tog lång tid innan min skola gjorde något mot de personerna som mobbade mig. Jag vill veta om det är så överallt eller om det är enbart en inbillning att jag kände det som att skolan tittade åt andra hållet.

1.1 Syfte

Mitt syfte med att skriva om mobbning är för att se hur skolorna hanterar mobbning och hur de går tillväga för att kunna lösa mobbningen på skolan. Jag vill se vad det är för skillnad på antimobbningsplanerna skolorna arbetar med. Jag har kollat upp två olika antimobbningsplaner som är inköpta av skolor. Utöver det har jag titta på två antimobbningsplaner som är egengjorda av två olika skolor.

1.2 Frågeställning

Vilka strategier har skolan för att förhindra mobbning?

2.Metod

Jag har använt mig av utdrag från internetsidor som skriver om mobbning. Utöver det har jag tittat på ett utdrag från ”Morgon Mission” som handlar om att han vill att elever ska uppmärksamma mobbningen inom skolan och kunna stoppa den genom att ingripa. Jag kommer även att jämföra två olika antimobbningsplaner från två olika skolor som jag väljer ut för att se om dessa två som är skrivna av de två skolorna jag valde skiljer sig från de två inköpta jag också valde. Jag ville samtidigt titta på två inköpta för att se varför skolor väljer att lägga pengar på en antimobbningsplan som kanske inte ens hjälper.

3. Undersökning

Här kommer jag att skriva om mobbning. Jag kommer även ta upp skillnaden mellan kränkningar och mobbning. Här kommer även fakta om de inköpta antimobbningsplanerna och min jämförelse mellan de olika antimobbningsplanerna skrivas.

3.1 Historik

Den ledande forskaren inom ämnet mobbning, Dan Olweus, definierar mobbning sm kränkande handlingar som sker upprepande mot någon person av någon eller några personer med avsikt att skada personen som är utsatt.

Det är dock svårt att säga hur många gånger de kränkande handlingarna måste ske innan man säger att det är mobbning. (1)

Nederst finns det en read more tag, och därunder så skriver jag i ordning det jag vill framställa, som till exempel direkt källa. Det har Sandra också gjort men på pappret är det bara att skriva en upphöjd etta, så vet vi per automatik att vi ska titta längst ner på sidan för att veta vad ettan står för. Nu går det inte här. men jag markerar varje gång Sandra har gjort det och så får du gå längst ner och kolla källorna….Jag har till och med för din skull varit ute och försökt läsa på hur jag gör ett upphöjt tecken med tangentbordet, det är inte så enkelt som med en penna. Jag känner att jag får ge upp för tillfället…men skam den som ger sig. Det är genom att söka informationen som man lär sig, sant.

Förr användes ordet mobbning mer, men idag används det inte alls på samma sätt för mobbning är en kränkande handling. (2)

3.2 Fakta

De personer som blir mobbade är oftast utvalda av personen eller personerna som mobbar. Enligt Dan Olweus finns där två stycken typer av mobboffer. Det passiva offret och det provocerande offret.

Det passiva offret har en signal som sänds ut så man kan se på personen att den är väldigt osäker i sig själv och det vågar inte säga ifrån om någon säger något eller gör något mot den. Det vill säga att offret blir en väldigt lätt måltavla för mobbare dessutom vågar inte offret säga ifrån eller föra något tillbaka mot mobbaren så det blir lättare att mobba offret.Det provocerande offret är en person som har väldigt lätt att bli okoncentrerad och är oroliga av sig viket sedan leder till en irritation och spänning runt dem. Det provocerande offret beskrivs utifrån sitt humör som leder till konflikter med andra personer runtomkring sig. Det vill säga att offret blir angripit av mobbaren eller mobbarna för att offret har irriterat dessa personer. (3)

Något annat som främjar mobbning enligt forskaren Claire Garandeus är hur hierarkin ser ut i klassen. Om det är en stark hierarki inom klassen så är det troligare att det förekommer mobbning inom klassen men det behöver inte vara så alls. Det handlar egentligen om hur de populära personerna är i beteendet mot andra. Om de populära eleverna är otrevliga och vill behålla sin status så går de på den sm inte är populär kanske det är den tysta och tillbakadragna personen i klassen då är det just den personen som råkar ut för mobbning inom klassen. Detta kan motarbetas av lärarna genom att lärarna höjer den mindre populära elevens status genom att kanske ge den lite mer beröm för något den har gjort som var bra. Men också genom att ge de elever som är då inte är populära mer ledande roller i grupparbeten för det kan höja deras status i klassen. (4)

En svensk forskare vid namn Björn Johansson sade

”Sverige är ett av världens bästa länder att jobba mot mobbning och kränkning i skolan, trots det så är det 45 barn som tar livet av sig på grund av mobbning och det är 45 barn för mycket.” (5)

Jaha, där stoppar jag för ikväll. Intressant läsning. Emil läste igenom hela hennes uppsats och direkt sa han…jag är det provocerande offret. Jajamen….men det ger ingen någonsin rätt att slå, uttala okvädesord. Jag sänder mina djupaste tankar till de som har förlorat kampen mot mobbarna.

Jag känner stor , stor avsky

Hej Finaste….

Då var det en ny dag då…Jag orkade inte ta Emil imorse, utan det fick Kent göra  Idag känner jag mig lite sämre än igår. Utsättningsbesvären gör sig gällande. Igår kväll blev jag dökass i magen, så det var att göra en mängd överflyttningar så motion fick jag i alla fall. Sen kunde jag inte somna, så varenda gång det var något så kallade jag på Kent, den stackaren kunde inte komma till ro för att jag kallade hela tiden. Men utsättningsbesvären är värst när jag ska sova, Det tinglar i stumparna, precis som de satt tusentals myror som kröp runt…sen en inre oro som hotade spränga mig. Det spelar ingen som helst roll att jag gång på gång försöker lugna ner mig med tanken att det är bara utsättningar, det är inget farligt. Det hjälper inte…oron som byggs upp inuti kroppen trycker utåt. Det gör ont in varje kroppsdel, det går inte komma undan den ångesten….Så är det med mitt mående idag…Det finns värre saker……

Därav Belgiens flagga….Jag känner först en stor , stor avsky gentemot terrorister som kan döda totalt oskyldiga människor. Människor som har familjer….det är så fruktansvärt, plus att det verkligen riktade sig till de ställen där det finns många civila. Personer som kanske inte ens sagt hejdå till sin familj, för att de var sovande. nej, det är för grymt. Precis som de sa, så kanske Stockholm är nästa mål…Vem vet, Jag sänder mina tankar och djupaste kondoleanser till folket i Bryssel som blev nästa att bli attackerade efter Paris…Enligt mig är det bara djur som kan göra så….

Nu till något helt annat som är mycket allvarligt. Igår när vi skulle gå och lägga oss så hade inte Emil somnat ännu. Han sa flera gånger att han inte ville gå i den skitskolan mer, när jag sedan pressade honom, så visar det sig att de har gjort Emil till skolans slagpåse igen….Jag saknar ord, inte en gång till. Som Emil sa, att du vet mamma att jag inte är den som slår tillbaka…Det vet jag ju. Det har vi lärt alla våra barn, vänd andra kinden till. Han har gått och mått dåligt ett bra tag nu men inte sagt ett ljud. Han är till och med rädd här hemma eftersom vi bor så det går att se in i vår lägenhet. Han är rädd att hans plågoandar ska se honom här hemma. Inte undra på att han har velat ha sina gardiner fördragna. Jag har faktiskt undrat varför men inte fått något svar. Detta långa samtal resulterade att Kent fick följa med honom till skolan och prata med hans lärare…Jag vet snart inte vad jag ska göra mer. Ska jag verkligen behöva byta skola. Jag vet att de har en antimobbningsplan, men den kan inte följas. Nu har det gått så långt att Emil går inte ens ut på rasterna längre, han är också rädd för att vi ska ta i det, för då kanske han blir ännu mer mobbad. Då tar jag han ifrån skolan….Det är väl klart som fan att jag måste göra något åt det. Ingen, jag menar verkligen ingen, ska få göra min son så illa. Han frågade mig om jag visste hur det kändes att vara mobbad, och jag kan ärligen säga, att det vet jag inte, då jag höll mig i innegänget. Däremot så stoppade jag en ring som stod en flicka, de stod och skrek massa okvädningsord. Jag gick sonika in i mitten, tog tösen och gav de en utskällning. Sedan dess är hon och jag  de bästa vännerna….Ja hon finns med på bild…Ingela heter hon. Jag har pratat väldigt mycket om henne, hennes mamma och lite om hennes far. De har varit mina änglar senare i mitt liv. Jag tror att jag har mitt liv att tacka dem för. Hade jag inte haft dem att fly till när det var värst där hemma hade jag nog försökt avsluta mitt liv. Så nej, jag vet inte hur det känns att bli mobbad. Men jag har heller aldrig mobbat någon…Allt jag vet är att detta måste få ett slut, nu, med en gång, direkt. Denna gången tar jag inga undanflykter, det ska hända något idag…Jag får prata med Emil när han kommer hem, sen kommer det gå ett samtal till läraren och fråga hur det har löst sig. Emil ska inte gå till skolan med en klump i magen. Jag har lite dåligt samvete, för flera kvällar nu på sistone så har han inte kunnat sova för att han känner sig för nervös, har han sagt. Sen tack vare hans ADHD så kan han ha svårt med sömnen, så jag har trott att det är något han har sagt för att slippa sova.Inte hade jag en tanke på att det hade börjat igen. Han är duktig på att hålla masken, kommer du ihåg förra gången? Varje gång jag ringde sa hans dåvarande lärare, att han som alltid verkade så glad, nej, det trodde hon inte. Plus var det alltid han som triggade igång de andra, och därmed fick han skylla sig själv. Det var ett helvete för Emil, då utan medicin också. Det finns en term i antimobbningsplan som kallas för provocerande offer…och jag kan mycket väl se Emil i den kategorin. Det spelar ingen roll, för det finns absolut ingen anledning till att de slår honom, kastar ordet fet efter honom, kastar stenar efter honom, eller slår han med pinnar. Då var det krig igen….Var det inte jag som igår bad en bön för att allt nu skulle ta ett slut….Att både jag och Kent fick vila lite…Ja du ser ju..det är inte ägnat oss att få ta det lugnt. Det bara måste vara något…Men för mina barn går jag genom eld och vatten. Då orkar jag alltid. Jag älskar ju dem….Hans lärare ringde precis och talade om att de såg väldigt allvarligt på situationen. Ja, det hoppas jag denna gången. Skönt att Emil denna gången blir trodd. Hans lärare är sjukt bra och har varit det hela tiden. Ja, då börjar alla mötena nu då…Det första är på skolan, på skärtorsdag kväll…..men som sagt, inget är viktigare än barnen…

Nu fina du, så måste jag göra lite nytta om jag orkar. Kramar i massor till finaste dig. Vi hörs snart igen. …<3 ❤ ❤