Jag har dragit livets nitlott

ängel-sidan Den sanna historienJag tänkte skriva om historien så att det blir lättare att läsa. Istället för att berätta väldigt ingående så kommer jag berätta i stora drag men ändå så att ni kommer känna att ni vet hur vårt liv har varit från början till nu.

Det blir lite mer min historia eftersom det är jag som bloggar. Jag kan inte berätta om Kents uppväxt för den biten är han specialist på. Jag har även bestämt att jag kommer dela med mig av det som gör ont och det som inte är känt för alla. Ska ni lära känna mig och familjen så måste jag öppna upp både min själ och hjärta. Ni ska också veta att vi är som alla andra, vi är inte annorlunda för att vi inte har så gott om pengar. Det har vi nämligen upplevt, folk som ser ner på oss för vår ekonomi. Det de inte vet är historien bakom.

Jag kommer dela upp det som kapitel, det är också för det ska bli lättare att läsa. En del bilder kommer det att bli. De foton jag har passar inte in här på något sätt. Men det kommer ju en sida med vår familj där det medföljer foton. När det gäller min sjukdom så delar jag det i bloggen. Då mina vänner kör vi igång. Tycker ni något är helt galet eller ni har frågor, snälla fråga på! För om ni inte gör det så kommer ni ju inte få veta svaret. Det kan vara något ni vill veta mer ingående om också. Det är samma sak där, fråga på. Som vanligt tappade jag bort mig. Ska försöka låta bli det. Men nu är det dags iallafall.

baby

Uppväxt, alkohol och ensamhet

Väldigt vad bilden rör sig då. Jag är född 1970 och då bodde vi i en hyreslägenhet i Knislinge. Mor hette Britt och far hette Harald. Jag har fyra syskon. Det är Louise, Åke, Ann och Robert. Vad jag kommer ihåg, och det ska stämma, så var det enbart jag och Robban som bodde där. Mina andra syskon hade flytt hemmet. Det är inte felstavat utan ärligt menat. De flydde så fort de kunde.

Anledningen var att våra föräldrar var alkoholister. När de drack så blev de båda aggressiva och det var nästan alltid bråk när de var fulla.

Nu när jag berättar om min uppväxt så är det tyvärr inte så mycket jag kommer ihåg. Anledningen till det är att hjärnan har valt att lägga undan det för att det som skedde var så hemskt att det var bättre att inte komma ihåg. En del saker kommer jag ihåg och en del har jag fått berättat för mig. Detta är typiskt en sådan del som kan bli redigerad. Inte för att jag vill minnas för jag har nog av det jag lever med. Detta är en av anledningarna till att jag inte vill gå till en psykolog. Jag vill inte veta! Jag tror att det inte är bra att minnas det. Blod, slagsmål, skrik och självmordsförsök är inget roligt. Det är fullt tillräckligt med det jag vet. Det var detta jag sa innan, jag är en mästare på att komma ifrån den röda tråden. Nej då, detta var viktig information. Det måste finnas en helhet. Många gånger kommer det ni läser vara svårt att tro på för det är overkligt men det är sanningen utan att censurera något.

Som sagt vi bodde i lägenheten i Knislinge. Adressen var Balders.väg. Det kommer jag ihåg underligt nog. Jag var väldigt ofta ute på gården och lekte. Jag var säkert hemma också och lekte men jag vet inte. Jag vet att jag hade en lekkamrat som heter Roger. Vi hittade på en del skit tillsammans men inga allvarliga saker. Hans mamma var vår dagmamma också. Mamma jobbade som städerska på Strumpfabriken, den finns inte mer. Byggnaden står kvar men i uselt skick. Pappa jobbade som trädgårdsmästare och jag kommer ihåg han i stora skördetröskor och traktorer.

När jag är några år äldre träffar jag fler kamrater. En tjej som heter Jessica, som sedan flyttade ifrån Knislinge, blev en av mina bästa kamrater tills jag började i förste klass. Tyvärr kommer jag inte ihåg något direkt ifrån denna tiden. Jag kommer i och för sig ihåg att vår dagmamma fick en obotlig muskelsjukdom och dog väldigt ung. Jag kommer inte ihåg hur Roger reagerade, jag minns inte ens om vi fortsatte att leka. Jag tror inte det. Det finns en svag aning som talar om för mig att de blev väldigt inbundna och stannade inomhus.

När jag började skolan fick jag kamrater på riktigt. En tjej som kom att bli min bästa vän och är fortfarande heter Ingela och anledningen till att vi blev bästisar var att jag räddade henne ifrån ett gäng mobbare och sedan dess har vi varit bästisar. Hon och hennes mamma kommer spela en stor roll i min tonår.

jag6

Under tiden innan jag började i skolan hände det mängder med saker som jag inte har minne av. Det finns en del som jag minns i bitar. Till exempel en kväll när de drack, som vanligt, låste pappa in sig på toaletten och skulle skjuta sig själv. Vi gjorde allt för att få ut han därifrån. Mycket nyttigt för barn att uppleva. Det finns ingen minnesbit om något gevär, som tydligen fanns med på toan. Jag tycker att jag borde komma ihåg var han förvarade ett skjutvapen men inte en aning.

Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag fick se mamma ligga i sina egna spyor. Jag bad henne gå upp ur sängen så vi kunde tvätta den men det jag fick till svar var att jag skulle gå och lägga mig igen. Det var inte så lätt att somna, kan jag tänka mig. Bara vetskapen om att hon låg därinne och inte gjorde något åt det. På morgonen var allt fräscht och mamma sa att hon hade nog haft en släng av maginfluensa. Det var lättare att ljuga än att berätta som det var. Vänta bara så ska ni få höra vad de gjorde när jag var tonåring.Men det tar vi sen.

Någon gång i början av min skoltid så skär sig mamma på något när jag har gått och lagt mig men jag vaknar som vanligt av tjafset mellan henne och pappa. Jag ligger kvar för jag har redan lärt mig att det är lättast att hålla sig därifrån. Jag ligger och lyssnar länge och jag hör pappa säga ambulans och mamma protesterar vilt. Efter en stund blir det tyst och jag hör pappa snarka, då har han däckat. Mamma gnyr fortfarande. Jag smyger in för att inte väcka pappa, så löjligt när han har däckat. När jag kommer in så möts jag av en chock, det är fullt med blod överallt och hennes sår har inte slutat blöda. Jag kan på avstånd se att det är ett stort sår men jag kan inte gå närmare då mamma redan har sagt att det inte är någon fara och att jag kan gå och lägga mig igen, eller hur? Jag gråter, bönar och ber henne, snälla mamma du kommer ju att dö, snälla åk in. Det har ingen effekt alls, hon ger sig inte. Jag hämtar en handduk som hon kan svepa om iallafall. Jag är rädd, jag är jätte jätterädd. Tyst som en mus så vandrar jag fram och tillbaka i hallen som är utanför deras sovrum. Till sist så somnar hon, men herregud, vad ska jag göra nu? Jag vågar inte lämna henne på hela natten och jag är övertygad om att hon kommer dö. Kan ni tänka er den skräcken när jag inte är mer än 7-8 år. Jag vakade till tidigt på morgonen och då hade det ju slutat blöda. Då gick jag in och la mig. Fortfarande idag undrar jag om Robban var hemma eller var han kanske iväg. Det är lönlöst, jag kommer inte håg.

Det finns saker som stör mig mer än många andra och det är mina födelsedagar. Var är de? Jag kan inte komma ihåg en enda födelsedag. Jag tror det är Louise som har ett foto ifrån en av mina kalas. Jag kan väl gått i andre klass kanske, jag vet inte riktigt, på det fotot står jag bredvid en röd dockvagn som verkligen glänser nytt. Jag håller en liten blå hund i famnen och konstigt nog kommer jag ihåg att den heter Skotte och kan gå själv och skälla med hjälp av kontroll. Det måste ju ha varit jag som har döpt den till Skotte. Jag kommer ju också ihåg att den styrdes med en kontroll som jag höll i. På fotot finns en tjej som heter Karin, som jag nu inte har en aning om vem det var. Men jag kommer ihåg att hon heter Karin. Mina bästisar Jessica och Ingela är också med på kalaset. Jag borde vara jätteglad över dockvagnen men den kommer jag inte ihåg. Helt borta är den. Så synd.

flicka lilla

Jag känner mig många gånger bedrövad när jag tänker på det. De har gjort så hela min barndom är borta. Hur kan det ens vara möjligt? Ja, säg det.

Jag tror att det var på denna adressen en av mina syskon plockade ner pappa ifrån taket när han försökte hänga sig. Underbart för ett barn att uppleva. Det var tydligen så att mina föräldrar umgicks med ett par som de spelade kort med och de träffades ofta. Det blev alltid bråk när de var hemma hos oss, slagsmål var inget ovanligt. Något jag fortfarande har svårt för är viss dansbandsmusik, för det satte pappa på högsta volym när de drack och blev han och mamma oense om något så var det oss de ryckte upp ur sängen så skulle vi välja sida.

En sak till som jag vet mina barn älskar och ser fram jättemycket emot är julafton. Det är tyvärr samma sak här. Jag kommer inte ihåg dem. Det är enbart en julafton jag kommer ihåg och det är något av det värsta i mitt liv. Jag berättar om det lite längre fram..

Huset och tonåren

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när de bestämde sig för att bygga ett nytt hus. Jag måste ha varit en 12-13 år iallafall för det var i denna åldern jag började fara mellan olika stall för att ta hand om skötehästar. Jag blev väldigt duktig på att hantera hästar och jag älskade det. Jag hade någonstans att ta vägen och det är jag glad för idag. För var hade jag varit annars, bara festa tillsammans med olika gäng är kanske ett alternativ jag hade valt. En del av de jag umgicks med gick fel vägar som så många andra, tyvärr. Jag var inte en av dem, tack och lov. Förlåt nu kom jag av mig igen.

Som sagt vi flyttade till ett alldeles nybyggt hus och jag fick en underbar kompis som bodde precis nedanför slänten, som vi kallade den, hon heter Lotta. Jag vet inte var hon finns idag men vi höll ihop väldigt mycket när jag bodde där. Jag tyckte mig märka att mamma och pappa blev gladare och drickandet minskade ett tag, eller var jag inte hemma så jag märkte det. Jag hade två stall med olika hästar som jag hade ansvar för. Varenda dag efter skolan var jag där och mockade, ryktade och red. Varje tonårings dröm. Jag älskade det. Men jag ville ha en egen häst.

Jag hade klart annat för mig också. Vi var ett helt gäng här uppe på väster, som det kallades, som träffades på kvällarna. Ibland lekte vi dunkgömme och ibland hängde vi bara. Jag upptäckte det andra könet och en del kärlek uppstod här och där. Inget långvarigt.

För att historien inte ska bli evig och plus är det så mycket som är borta så fortsätter jag framåt till jag är ungefär 15 år. Då orkar mamma och pappas ekonomi inte med huset mer utan vi flyttar till landet. Mitt i mellan Knislinge och Hjärsås ligger en liten plats som heter Haraberga och det blir det sista hemmet tillsammans med mina föräldrar. Huset de hade byggt blev sålt exekutivt och det tog väldigt hårt på mina föräldrar.

Huset på Haraberga var vackert och gammalt. Utanför mitt rum fanns det äppleträd som doftade helt fantastiskt när de blommade. Över gatan var det hagar med kossor i så det var landet och jag trivdes bättre här. Nackdelen var att det var längre att ta sig till skolan om jag missade skolbussen. Cykel var annars bra att ha. Den riktiga nackdelen var att mamma och pappa började dricka ännu mer.

Tydligen ska vi ha varit på semestrar också. Vi var ofta i Kalmar och campade. Inget jag kan berätta om för jag minns inte ett skvatt.

Det kan vara så att på Haraberga blev jag ju äldre och det är kanske därför det finns mer minnen av att de drack mer, vad vet jag. Här gjorde jag en sak som jag aldrig skulle vilja ha ogjort men ändå. Jag ville som sagt var ha en egen häst. Det var jobbigt att fara runt ibland stallen och ändå alltid fråga om det var något jag kunde göra. Jag ansåg att jag hade erfarenheten att äga en häst, och det hade jag, men inte ekonomin. Jag gjorde helt enkelt slag i saken och skaffade en häst på foder och den gick ju att lämna tillbaka om det inte skulle fungera. Hästen jag tog hem hette Lisette. Hon var skimmel och halvarab. Jag älskade henne från början. Jag och en kamrat fixade transport och sen ringde jag hem och övertalade pappa. De sa att vi kunde alltid prova. Pappa ordnade stallplats inte så långt hemifrån. Stallplatsen kostade men pappa fick den gratis om han bara hjälpte till i stallet och det gjorde han. I det tillfället älskade jag mamma och pappa.

lisette

När jag hade fått hem henne så var jag gladare än någonsin. Timmarna jag tillbringade med henne var oändliga, jag var nästan aldrig hemma. Läxan låg jag på hennes rygg och läste. De mest underbara ögonblicken var när det var vinter och det var mycket snö. Då kom jag dit tidigt på morgonen till exempel julaftonsmorgon. Det var knäpptyst utomhus, det som hördes var mina fotsteg i snön, det knarrade så mysigt. Dörren till stallet var lite tung och när jag tog i öppnades den sakta, innanför kunde jag höra hästarna resa sig och gnägga lite tyst och stilla för att välkomna mig. Doften som slog mig när jag gick innanför går inte beskriva. Det kan jag fortfarande känna. När jag sen hade fodrat dem så åt de stilla och det var det enda ljudet som hördes. Vi hade dagen innan pyntat stallet. Detta ögonblicket är ett av de finaste minnena jag har. Lisette och jag var fantastiska ihop. Jag tävlade med henne i hoppning och dressyr. Hoppning var hon värdelös på men dressyr var hon underbar i. Jag hade bara oturen att tävla på fel dagar. Jag fick behålla henne i lite mer än ett år sen talade mina föräldrar om att de inte hade råd att behålla henne mer. Det var en mycket svart dag i mitt liv. Jag låg i mammas famn och grät. Den kramen är den enda jag kommer ihåg. Så sorgligt.

Nu blev det mer festande och mer killar. Jag var ungefär 17 år nu. Tänkte jag skulle berätta om den fina julafton nu. Förmodligen var jag 15 eller 16 år. Mor och far hade bjudit dit en av mina systrar och hennes familj. Redan när vi satte oss ner och skulle äta så började pappa hålla på att kalla min syster för mycket fula ord. Det var slampa, hora osv. osv. jag känner att jag inte vill skriva vilka orden var för det har egentligen ingen betydelse. Vi andra säger till honom gång på gång att det räcker men nej han fortsätter. Till sist börjar min syster gråta och vi går ifrån bordet allihopa. Min syster de beställer taxi för de vill inte stanna kvar, jag förstår dem. Vi hjälper allihopa till att plocka av bordet. Pappa går runt och skäller på alla och till sist tar han sikte på mig. Jag har inget val utan att stanna kvar. Men hans ärende är inte att skrika på mig utan att ta tag i mitt hår. Det gör så ont att jag faller. När jag väl ligger på golvet tror jag att han ska släppa taget men inte då, han tar ett stadigare tag och drar mig runt rummen och säger att jag ska be om ursäkt. Jag vet inte vad jag ska be om ursäkt för och jag har så ont så jag kan ändå inte tänka. För att få slippa plågan så ber jag om ursäkt till alla och han släpper taget och tittar på mig med små svarta ögon och säger, det var väl inte så svårt? Jag springer in på toaletten för att gråta och jag ser att det blöder här och var ifrån hårbotten. Jag sköljer av så gott jag kan. Sen hör jag bråk och skrik i köket och då måste jag dit och kolla för att se om det finns något jag kan göra. Då står min pappa och hånar min systers man. Jag kan säga att modet hos min far var det inget fel på för mannen han har gett sig på jobbar som brandman och är muskulös. Pappa var liten och knubbig. Till sist får min systers man nog och klipper till pappa som faller till golvet. Jag kollar först så han lever sen säger jag till min bror att han får se till att de går ut utanför och väntar på taxin men de behöver inte vänta för taxin har precis kommit. Vi säger hej till dem och om igen hör jag skrik ifrån köket och springer ut. Då står mamma över pappa med en kökskniv och skriker på honom att han har förstört hela julen. You think…..Vi får henne att släppa kniven för hur förbannad jag än är så är inte det ett alternativ. När vi har fått upp pappa ifrån golvet och får han i säng tar det inte lång tid innan han somnar. Sen gick vi för att hämta mamma, vi trodde hon hade låst in sig på toan men det hade hon inte. Hon hade stuckit. Helt underbart. Vi fick klä på oss och gå på jakt efter henne. Vi hittade henne i ett dike inte så långt hemifrån. Hon var arg och ledsen. Idag kan jag säga att jag förstår henne. Vi fick hem henne och fick henne i säng. Vi bad flera gånger henne att låta bli pappa för hon slog på honom. Till slut somnade även hon. Den kvällen la jag mig i samma säng som min bror för jag var så rädd. Den kvällen svor jag också på att aldrig mina barn ska få uppleva det här. Jag undrar när och var julklapparna tog vägen för de har jag absolut inget minne av.

bedjan

När jag gick på högstadiet så provade jag en gång att gå in och försöka prata med kuratorn. Men mitt mod svek mig. Det är konstigt som barn att man tar skulden på sig själv. Jag vågade inte berätta av den anledningen att jag var rädd för att mor och far skulle få reda på det. Kuratorn sa några visa ord som jag försöker leva efter ännu idag. Om du inte släpper ut trycket så bygger det upp tills du inte kan hålla det kvar inom dig, då exploderar du. Precis som en gammal tekittel, de piper när det kokar över. Vad händer då Maria?

Ja vad händer då? Jag har funderat mycket på det. Eftersom jag hade mina syskon som hämtade mig på helgerna så kanske det aldrig blev för mycket. Jag vet faktiskt inte varför det inte nådde kokpunkten. Som sagt, jag bodde hos någon av mina syskon när det var helg. När jag var tonåring så var det Ingela och hennes mamma som fick stå ut med mig. Hemma var inget alternativ. De gånger jag verkligen inte hade någonstans att ta vägen fick jag riktigt ont i magen. Den känslan kan jag känna än idag. Sen till slut träffade jag Kent och då hade jag precis blivit arton. Året 1989 gifte vi oss.

bröllop1

Jag och Kent

Vi var som sagt inte så gamla. Många påpekade att det aldrig kommer hålla eftersom vi inte kände varandra så väl. Förra året hade vi varit gifta i 25 år.

Vi bodde i början i min lägenhet i Broby. Jag flyttade dit så fort jag fyllde 18 och hade ett jobb. Vi bodde inte så länge där i lägenheten. Vi köpte ett hus i Kristianstad som hade varit hans pappas. Hans far var också alkoholist. I början gick det bra att han bodde med oss men sen efter ett tag ville vi att han skulle flytta till något eget men det ville inte han riktigt. Vi ringde socialen och bad om hjälp. Han flyttade till sist…in i ett tält bredvid huset. Så fruktansvärt tröttsamt. En dag när jag var ute och bad han flytta så var han försvunnen men inte så långt. Han hade låst in sig i garaget med ett gevär…snacka om deja vú. Jag ringde till Kent på jobbet och var skiträdd. Jag fick åka hem till hans syster och stannade där några timmar. Ärligt kommer jag inte ihåg hur det löste sig men vi bodde där själva till sist. Jag blev gravid med Caroline när vi bodde där men vi hann flytta till ett väldigt stort hus i Knislinge innan hon föddes.

wpid-20150328_130212.jpg

Mor och far i Gualöv när de dansar med barnen.

Innan vi flyttade så fick mamma en massiv hjärtinfarkt och vi trodde inte att hon skulle överleva. Det gjorde hon. Mor och far tog också beslutet att bli nyktra. De ville vara med längre. Det blev en stor vändpunkt. Medan mamma låg inne var jag på ett vanligt besök hos barnmorska. De mätte hjärtljud o.s.v och medan de lyssnade så gick hennes hjärtljud ner väldigt kraftigt, det är inte ovanligt att de gör det någon gång då och då men hennes hjärtljud höll på så hela tiden och till slut tillkallades läkare. Det tog ett tag sen bestämdes det hastigt och lustigt att de var tvungna att plocka ut henne. Det blev akut kejsarsnitt och Kent var på banken för att fixa med lånen och mobil fanns inte. Så jag ringde min syster för någon ville jag berätta för. När hon svarar så kan jag bara få ur mig, jag ska bli mamma! 5-10 minuter senare är jag nersövd.

När jag vaknar från narkosen är Kent där med mig och ser helt salig ut. Det blev en flicka Mia och hon är jättefin. Hon var liten men jättesöt med kolsvart långt hår. Hon föddes den 6 september 1990. Vi var så tacksamma för att allt hade gått bra och framförallt att Caroline mådde bra var underbart. Hennes hjärta återgick till normal rytm när hon kom ut. Vi fick ingen förklaring till varför det hade inträffat, det var något som kunde inträffa. Jag tackar min gud att jag hade ett besök inbokat just den dagen. Vi låg kvar på BB ett par dagar och sen åkte vi hem till min syster Ann i Vinslöv. Vi skulle bo där ett tag medan vår lägenhet i Kristianstad blev helt färdig. Inte nog med att vi hade fått en jättefin dotter, vi hade också fått möjligheten att hyra en helt nybyggd lägenhet på Lilla Stigen. Den var inte riktigt färdig och därför stannade vi i Vinslöv ett par veckor. Jaha undrar ni nu, vad hände med huset? Här kommer det första misstaget. Vi hade inte råd med lånet och vi försökte varsko banken, vi var på möten och det enda de gjorde var att höja våra lån och det hjälpte inte oss utan det stjälpte oss. Efter månader så såldes huset med en enorm förlust. Hur mycket som blev kvar i skuld kvittar för nu satt vi i skuldfällan och den har vi inte tagit oss ur ännu.

bebisar

Som sagt vi bodde på Lilla stigen och stormtrivdes. Livet var fantastiskt och lyckan log med oss. Efter inte alls lång tid efter Caroline var född så besökte jag barnmorskan för att få hjälp med preventivmedel. Det hon berättade för mig var att jag kunde inte bli gravid när jag ammar…..hahaha….säger jag bara. Det går alldeles utmärkt kan jag säga. Den 25 augusti 1991 föddes Sandra. Det är inte ett år i mellan töserna. Jag var inte heller så gammal, 20 år rättare sagt, och det var inte helt enkelt med två bebisar men det gick. Varken Kent eller jag hade någonsin tanken på något annat utan det skulle fungera. Sandra föddes också med kejsarsnitt. Jag hade fått värkar och hade haft de i ungefär ett dygn när de la ryggmärgsbedövningen, sen blev Sandra dålig i magen. Samma sak igen med hjärtrytmen så det var bara att ta ut henne. När jag såg henne första gången så förstod jag vilken skillnad det var på bebisar. Caroline vägde 1,560kg och Sandra vägde 3,610kg. Sandra hade absolut inget hår och hon hade trollöron. De försökte tejpa hennes små öron men det blev inte någon förändring. Vi älskade henne lika mycket ändå såklart.

carro1

sandra1

Vi bodde kvar på Lilla stigen ett kort tag till efter vi hade fått Sandra men därefter bytte vi lägenhet igen. Jag ska vara ärlig och säga att jag vet inte varför vi flyttade den gången, jag kan inte komma ihåg det. Jag tänkte nämna att vi flyttade väldigt mycket först inom Kristianstad och senare flyttar vi till Blekinge. Jag ska bara stanna upp och berätta lite om Joakim…

Joakim fick vi när vi bodde i ett hus i Gualöv som vi hyrde. Han föddes den 23 april 1993. Trots våra flyttar så var vi fortfarande lyckliga. Visst hade vårt äktenskap upp och nergångar som alla andras. I Vilket fall som helst så var Joakim inte så gammal när det jag hade fruktat hela mitt liv hände…jag miste min far. Nu när de hade blivit nyktra och allt. Som sagt slutade de dricka när mamma fick sin hjärtinfarkt. Då började mamma och pappa komma hem till oss på helgerna och hälsa på. Det var stort. Pappa var jätteduktigt på att hjälpa oss i trädgården i Gualöv. Mamma hjälpte till med annat som baka, laga mat och passa barnen. Jag fick tillbaka dem som de borde ha varit under min uppväxt. Glädjen över att barnbarnen i alla fall fick lära känna sin mormor och morfar blev inte långvarig. När Jocke var ca 3 månader gick pappa bort väldigt hastigt. Jag ringde de på morgonen som jag brukade göra. Ingen svarade och jag tyckte det var konstigt eftersom de borde vara hemma. Jag ringde efter ett tag till Louise och hörde om hon visste någonting. Det var hennes dotter som svarade och talade om att de var på sjukhuset. Jag trodde det var mamma som hade blivit sjuk igen men fick klart för mig att det var pappa som var sjuk. Pappa hade inte en sjukdag ifrån sitt arbete. Mer trogen och lojal arbetare fick man leta efter. Så chocken blev mycket stor när jag fick veta att de hade tagit ambulans in. Jag ringde upp sjukhuset och bad att få prata med någon som visste vad som hände. Jag fick en läkare i luren som bad mig sätta mig ner. Då fick jag veta att han var uppkopplad i respirator och att de i nuläget inte visste om det var en propp eller hjärnblödning och därför kunde de inte börja ge han någon medicin. Det hade inte spelat någon roll. Han var hjärndöd innan ambulansen kom in. Det tog inte så lång tid innan vi fick veta att det satt en propp mellan hjärnhalvorna och stoppade syret. Vi fick också bekräftat att pappa var hjärndöd och aldrig mer skulle vakna. Vi fick ta farväl av honom innan de stängde av respiratorn. Det var fruktansvärt att se mamma slänga sig tvärsöver sängen och bara skrika ut sin sorg. Vi sörjde så hårt alla att det gick inte att trösta någon annan. Åhhh…..säger jag bara. Vilken smärta! Det går inte att beskriva. Jag trodde bokstavligen att mitt hjärta skulle gå i sönder. Jag sträckte mina armar mot himlen flera gånger de följande dagarna och skrek eller grät….snälla, du, ta bort smärtan. Herregud hjälp mig! Det var ett hårt slag. Samtidigt så gjorde pappa en god gärning då han donerade de organ som gick. Vi fick veta att två liv räddades med hans njurar, ett med hans bukspottkörtel och en del av han lever donerades till en liten flicka som också fick ett nytt liv. Hans hjärta levde vidare i någon annan. Aldrig någonsin skulle jag vilja uppleva den smärtan igen. Livet är inte rättvist.

gullunge

Vi får flytta ifrån huset inte så långt därefter för hon vi hyrde av skulle sälja det. Då flyttade vi in i Kents syster Inas lägenhet. För tillfället så var hon nästan aldrig där så vi bodde där tills vi hittade något annat. Efter den lägenheten flyttar vi till Blekinge.

blekinge

En delvis jobbig period

Till blekinge gick flytten. Jag älskade landskapet och naturen. Det var så fruktansvärt vackert. Jag skulle nog påstå att vi följde efter farmor och farfar. En förklaring till farmor och farfar, det var Kents mamma och hon hette Lillemor. Farfar som jag skriver om här är Lennart och han är inte pappa till någon av Lillemors barn men det är den farfar våra barn kände till och det var han som fanns där för oss alla. Jag kommer alltid benämna dem som farmor och farfar. Nu tillbaka igen.

20150328_141146

Fotot är taget i Nävragöl som ligger i blekinge.

Vi gjorde här också en tabbe av guds nåde men det verkade så bra just då. Vi köpte ett hus som det hade brunnit i. Vi hade tagit reda på att det gick och renovera och det såldes för en struntsumma. Vår tanke var att varenda gång vi fick pengar skulle det gå till renoveringen av huset. Det var ett litet problem dock. Vi hade inga inkomster. Visst hade vi lite i form av barnbidrag, bostadsbidrag och jag kommer inte ihåg vad Kent hade för inkomst. Jag hade föräldrapenning men dessa pengarna var svårt nog att fördela. Det fanns ingen möjlighet att köpa så mycket material. Hur tänkte vi här?

333

En del av det brända huset

Eftersom det inte gick att bo i huset så bodde vi i en pyttestuga bredvid huset. Där fanns ingen toalett och inget vatten. Men toaletten gick att använda inne i huset. Ville vi duscha så åkte vi hem till farmor och farfar. Det var från början inte tänkt att bli så långvarigt. Det blev det inte heller, inte för min del.

Efter en fest hemma hos farmor och farfar så flög jag och hon ihop ganska ordentligt. Min mamma var också där och fällde en del dumma kommentarer som absolut inte gjorde det roligare. Jag hade dessutom min vänstra arm i gips. Här får jag göra ett stopp och gå tillbaka för det måste jag berätta. Hur jag bröt min arm.

Kent och jag jobbade på samma arbetsplats i Tollarp, det var ett väveri. Denna arbetsdagen när vi hade slutat så skulle vi först hem till farmor. Årtalet var -89 tror jag. I vilket fall som helst så körde Kent i hyfsad takt och bromsade för ett tågspår och när han skulle köra igen så burnade han. Lite fjantigare var vi då. Det var ganska roligt för det ska inte gå att burna med en automatare sades det. När han hade gjort det några gånger så sa jag till han att stanna för det luktade så illa av bensinen. Han körde en bit till och skulle svänga in i en parkeringsficka. Under tiden hade jag rullat ner rutan för lukten. Precis när han svänger in på p-rutan så börjar bilen brinna på min sida. Jag får fullständig panik. Till saken hör att handtaget invändigt är trasigt så jag kan inte öppna dörren där inne. Vad jag inte tänker på är att sträcka ut handen och öppna dörren utan jag tränger mig bokstavligen ut ur fönstret( jag hade häftiga blåmärken på mina lår dagen efter) och när jag kommer ut ur bilen så kommer jag med huvudet först och kan inte ta för mig utan ramlar ner i ett dike där jag tar fallet med armbågen och då går båda benen i underarmen av. Jag hoppar upp ur diket och skriker, jag har brutit armen! Varav Kent bara säger, Nej då den är säkert bara stukad. Men jag fortsätter och hoppa upp och ner. Jag ser att på vägen där vi kört ligger det glöd kvar och en del brinner fortfarande. Jag frågar Kent hur han kom ut. Jo då hade han stängt av motorn i lugn och ro, tagit av sig bältet och gått ur bilen som vanligt. Ja där ser man. När han kom ut så hade jag varit ute i vad som kändes evigheter redan.

Vår räddning och tur blev att en skolbuss körde bakom oss och chauffören släckte elden. Det stannade ett par bilar och vi fick skjuts in till sjukhuset där de mycket riktigt konstaterade att jag brutit benen. Jag blev inlagd för operation så fort som möjligt. Jag ringer hem och ber mamma komma för jag inte vill vara själv men det går ju inte för det är fredag. Det säger hon ju inte utan hon säger att jag är så stor nu så det bör jag klara själv. Det gjorde jag också men hade varit skönt att hon kom in för min skull. Kent kom tillbaka och var hos mig alla timmarna som det tog att operera mig. Ungefär 8 timmar första gången. Men det blev ju bra till sist. Nu går vi tillbaka igen till festen.

Som sagt så rök vi ihop ganska ordentligt. Vi fick beställa taxi hem för vi kunde inte vara kvar längre. En tanke började gro i mitt huvud och när helgen var slut och mamma hade åkt hem så gick jag ner till telefonkiosken och ringde Ann och sa att jag var beredd att skilja mig. Jag tog flickorna med mig, vi hade bestämt att Kent skulle komma någon dag efter. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför men så var det bestämt. När jag kom till syrran och jag hade duschat, kände sig ganska skitig när man bodde där, så tog jag telefonen, ringde Kent och sa att jag vill skiljas. Det kan jag tycka idag, var fruktansvärt fegt. Att inte ta det med honom när jag träffade honom. Jag var så rädd att jag skulle förlora modet att säga det. Detta var vad jag ville. Jag kände mig så sårad av både svärmor och Kent. Kent för att han höll med sin mamma som tyckte det var mitt fel att det blev bråk på festen. Visst säger jag, men de får tro vad de vill just nu. Jag skiter i vilket.

Vi separerar och jag bor i Vinslöv. Kent bor kvar i blekinge. Han har barnen varannan helg. Vi har också lagt in om skilsmässa och enligt lagen finns det en prövotid på 6 månader, så att paret är säkra på att de ska skiljas. Det är så när det är barn med i bilden.

Vi lämnar och hämtar så att allt ska bli rättvist. Saken är den att vi kan inte hålla händerna ifrån varandra. Varje gång vi träffas så gör vi samma sak. Så en dag när jag håller på att baka kanelbullar så ringer farmor. Hon talar om att hennes son är ledsen och att hon tycker det är jobbigt att se honom så. Vi pratar en stund och hon ber mig att i alla fall fundera på det. Funderar är precis vad jag gör. Jag kan se mammas reaktion framför mig för nu träffades hon och jag jätteofta. Vi gick till och med ut tillsammans när jag inte hade barnen och jag ska inte förneka att vi många gånger hade skitroligt. Vi var en julafton i Mora för jag skulle ändå inte ha barnen så då tog vi chansen att åka dit. Fantastiskt vackert och juligt. En av servitörerna blev förtjust i mig så att han kommer till mig i Vinslöv sen.Men i vilket fall som helst så förstod jag att om jag bestämde mig för att gå tillbaka så kommer mamma bli jätteledsen. Vilket svek. Hon hade ändå frågat mig mängder med gånger ifall jag fortfarande hade känslor för honom och varje gång svarade jag vet inte riktigt mamma, det är inte så lätt att bara släppa honom. Men det är nog mest tankar. Jag tror inte att jag älskar honom. Samtidigt kände jag gråten var på väg och då förstod jag att hur illa vi än hade gjort varandra då så hade vi glömt det och älskade varandra. Jag ringde honom senare på kvällen och sa att jag älskade honom. vi bestämde oss för att träffas och det gjorde vi. Vi bestämde hur vi ville ha det eller rättare sagt jag bestämde. Eftersom svärmor och jag hade bråkat och det var inte första gången hon var på mig. Jag kunde inte göra något rätt i hennes ögon och jag avskydde det. Därför bad jag Kent säga till henne att backa tillbaka. Jag talade också om att jag aldrig ville se huset i Spjutsbygd igen. Där fanns fruktansvärda minnen och jag kan inte förstå att vi hade kunnat bo där. Inga vatten och toaletten var ju vidrig. Vi var tvungna att gå över det äckliga golvet i huset. När jag kom till syrran den gången, då jag hade bestämt att vi skulle separera, så var jag svart under fötterna och det var så illa att det var svårt att få bort. Bara tanken på att vi hade låtit barnen bo där. Skamligt. Jag skämdes och tyckte synd om barnen.
Kent gick med på det och vi sålde huset.
Själva bestämde vi att hyra lägenhet i Fridlevstad och det var en marklägenhet och det var bra för barnen för de kunde gå ut som de ville. Kent hade redan börjat på folkhögskolan och jag började också där. Livet var bra och vi var mer förälskade än någonsin. Vi hade varit ifrån varandra i ett halvår och det var jobbigt nog.

Jag glömde berätta om reaktionerna ifrån släkten när jag hade bestämt mig.Mycket riktigt så blev mamma mycket upprörd, hon tyckte jag gjorde fel, att jag skulle fortsätta vara själv. Jag försökte få henne att förstå men det var inte helt enkelt. Det dröjde ett tag sen pratade hon med mig igen. De andra i familjen sa inte så mycket. Det var ju mitt val.

När vi bodde i blekinge så fick jag ut en del pengar från en försäkring för att jag hade brutit armen. Den hade betalats ut i omgångar och denna sista utbetalningen var väldigt stor. Farmor och farfar hade en träbåt som hette Zaida och vi tyckte det var roligt att följa med ut på havet, kanske ankra upp vid någon ö där det inte fanns någon bebyggelse. Det var fantastiskt, båtlivet. Därmed så bestämde vi oss för att köpa en båt och så blev det. Vi köpte en motorbåt med 4 liggplatser, som hette Mirella. Vi gick båda kurser i navigation och hur man ska bete sig ute till sjöss. Sen var det frid och fröjd till att gå ut med henne. Karlskronas skärgård är fantastisk, underbar och det finns många mindre öar som det går att lägga till vid. Det var ofta vi ute och grillade, tog något glas vin i solnedgången och kanske ett kvällsdopp vid en öde ö. Hade det inte varit för att havet bestämmer så hade vi nog haft kvar Mirella men ödet ville annorlunda. Vi hade firat midsommar, har jag för mig, och vädret var strålande. Naturligtvis hade vi lyssnat på sjörapporterna så att det var säkert att tuffa hemåt, det var helt ok. Jag fick äran att styra henne och skulle göra det hela vägen hem. Vi skulle gå några timmar på öppet hav och det gillade jag inte. Det var svårt att förlika sig med hur långt ifrån land vi faktiskt var och det tyckte jag var otäckt. Denna resan blev också otäck för när vi hade gått ut på öppet hav började vågorna växa kraftigt och jag lämnade över rodret till Kent. Skickade ner ungarna i aktern, där jag hade bäddat ner bordet så nu var det en stor dubbelsäng. Därnere satt tre ungar i sina flytvästar och var knäpptysta. Den som hördes mest var nog jag. Jag skrek, grät och svor om vartannat…några gånger var jag övertygad om att hon skulle gå omkull. Farmor och farfars Zaida slet i vinden framför oss och ibland försvann hon ner i en vågdal. Efter många timmar av rädsla och skräck nådde vi äntligen land och jag svor på öppet hav att om vi nådde land så skulle jag köpa husvagn och så blev det. Till och med farmor som annars är så tuff tyckte att detta var otäckt, de skaffade också husvagn. Första gången drog vi ut till Tingsryds camping och det regnade, regnade och sen regnade det lite mer. Vi hade inget riktigt golv då utan enbart presening och golvet blev lervälling. Caroline fick blodförgiftning i ett av sina myggbett, plus att hon blev allergisk så den turen med husvagnen var inte så rolig. Sen bestämde vi oss för att köra och hälsa på hans bror i Skateholm och där bestämmer vi oss för att flytta tillbaka till skåne igen.

20150328_134829

Farmor och farfars båt

Denna gången till Oxie. Det var mycket för att Kent och jag skulle få jobb. I Blekinge var det inte så gott om jobb. När vi hade flyttat dit så fick Kent jobb hos en av grannarna och jag vantrivdes redan från början i Oxie. Folk var så hårda mot vad jag var van vid. Jag önskade inget hellre än få flytta härifrån. Det gjorde vi också. Vi flyttade till Trelleborg. Nu började barnen skola och nu kunde vi inte hålla på att flytta mer. Vi trivdes i den staden. Allt var liksom lagom i Trelleborg. Där fanns allt vi ville ha och lite till. Barnen skaffade många kompisar här och allt var frid och fröjd. Fast inte så länge.Vi bodde där i några år och sen flyttade vi till Skivarp och hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag aldrig flyttat dit. Här träffade vi mängder med kamrater.

325

ett sjöfoto

Innan vi flyttade hit så var vi ute varje sommar med husvagnen. Vi hade den på fast plats och vi hade så skoj. Barnen ser tillbaka på campingen med enorm glädje och de skulle gjort om det när som helst. Midsommar hämtade en traktor upp barnen och en del vuxna sen körde de till en jättestor sommaräng och där släppte de ut barnen bland alla dessa blommor. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Sen fick de binda blommorna till midsommarstången, sen var det dans och tävlingar. Fotot som ni har sett innan på Joakim är en midsommar då han har vunnit en tävling. När det var fest så dukade vi långbord i gångarna och satt alla tillsammans, det blev som en familj. Jag kan sakna det som bara den fast det är lite svårare nu.

Vår älskade Emil och början på sjukdomen

Som sagt i Skivarp träffade vi mängder med nytt folk och vi festade ganska ofta. Efter vi hade bott där ett tag så blev jag gravid. Nu var frågan ifall vi skulle behålla barnet. Jag hade genomgått tre kejsarsnitt och det är egentligen max. Sen är det riskfullt eftersom livmodern kan spricka i ärren. Men efter mycket pratande fram och tillbaka så är vi villiga att ta risken för vi vill så gärna ha ett barn till. Det var skönt med en paus ifrån allt festande och nu blev det lugna hemmakvällar istället. Jag ska tillägga att när vi festade så var vi inte iväg utan det var i Skivarp och alla hade barnen med sig så de lekte och hade roligt..Vi grillade i regel och käkade tillsammans. Det var inte varje helg men det var många helger.

sommar

Barnen på väg att dansa runt midsommarstången i Skateholm

När jag var i vecka 32 så skulle jag göra en flödesmättning och ingenting var bra. Hans vikt var inte bra, han var alldeles för liten. Till slut bestämde de sig för att plocka ut honom. Jag fick sprutor så att hans lungor skulle utvecklas och sen var det dags att plocka ut honom. Vid 10.e tiden den 28 februari 2002 föddes vår sladdis Emil Ekdahl. Han vägde 1050 gram, ungefär som en mjölkpaket. Han blev lagd i kuvös men de sa att han var en stark kille för visst fanns tanken där på att vi skulle mista honom för han var så liten. På barnintensiven jobbade Kents faster så det kändes extra tryggt. Emil blev kvar på neonantal ganska länge och det var ledsamt och jobbigt. Jag fick sova på patienthotellet men samtidigt ville jag hem till familjen. Eftersom Emil var så duktig och stark så blev vi utskrivna när han var i vecka 36 och då fick vi åka till Ystads BB. Vilken seger, det var så skönt. Vi stannade inte så länge där heller. Vi fick permission utan att Kent visste om det så när han kom hem ifrån jobbet stod jag i köket och hade lagat taco. Mer tacksam man får man leta efter. Han var överlycklig…Vi fick stanna hemma den helgen och på måndagen blev vi utskrivna. Jag ammade ett tag sen fungerade det inte för Emil ville ha mer att äta. Han var ett matvrak och det är han ännu. När jag slutade amma så började jag dricka så smått. Det fortsatte och min konsumtion ökade utan att någon märkte någon skillnad.

373

Ingen bra bild men detta är i Skivarp

Jag glömde en bit här. Anledningen till att Emil inte fick tillräckligt med mat var att min moderkaka var åderförkalkad. Nu när jag hade fått Emil så märkte jag att mitt ena ben gjorde ont när jag gick men det förvärrades ganska snabbt till att ha ont hela tiden. Tårna började bli blåaktiga och jag sökte till Ystad gång på gång och samma läkare skickade hem mig varenda gång. Sista gången skrev han att jag led av psykiska besvär. Jag sökte till vårdcentralen istället och där såg man hur allvarligt det var och jag blev skickad till MAS, sjukhuset i Malmö. Där tog de ett ultraljud sen gick det mycket fort. Jag hade Jocke och Emil med mig. De satte nålar i armarna samtidigt som jag ringde till Kent, Tur att han jobbade i Malmö. Sköterskorna tog Jocke och bjöd han på glass. Emil låg mest och sov. Samtidigt som de stack nålar i mig så försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om vad som skulle hända. Att jag skulle ligga på intensiven fattade jag inte. För mig var intensiven till för riktigt sjuka människor och det var ju inte jag. De försökte förklara att de skulle öppna upp i ljumskarna och sätta in slangar där och i de slangarna sprutade de in mängder med blodförtunnande och det var därför jag skulle ligga på intensiven. Ja ok tänkte jag, det verkar ju inte så farligt.

Kent kom och hämtade barnen. Vi sa hej då till varandra, sen åkte jag ner. Det gick undan.Väl nere så fick jag bedövningar så jag inte skulle känna något. Det gjorde jag inte heller. Efter en stund sa läkaren till mig att jag kunde känna ett tryck i ryggen när de sprängde med ballongen, känna ett tryck, Skrattretande skulle jag säga för fy fasiken vad ont det gjorde. Det var därför jag hädanefter ville bli sövd för att slippa känna den smärtan. Det är tillräckligt med smärta när man ligger på IVA, det gör ont när propparna löser upp. De flesta gånger har jag legat och skrikit.. Det jag gjorde på IVA kallas för trombolys. Trombolyser har jag gjort mängder med gånger, och inte en gång har jag varit rädd eller orolig. Annars har jag en förmåga till att oroa mig för mängder med saker. En sådan behandling kan väldigt snabbt bli livsfarlig

När jag hade löst upp propparna så satte de in stentar. Jag frågade om de kunde göra någon skada där de satt, om de kunde flytta sig eller något. Nej då det enda var om man hade otur så kunde de slamma igen och stoppa men det kände man och det var ovanligt…..visst var det.

Men jag fick inte åka hem ändå utan jag fick ett dropp som jag blev så sjuk av. Jag spydde, fick huvudvärk och kände mig allmänt kass precis som jag var förkyld. Jag hatade det droppet. Ofta fick jag det när jag åt middag eller innan. Jag kommer ihåg en gång speciellt och det var kyckling till middag och jag var hungrig och riktigt sugen. De satte igång droppen och jag kunde inte äta den förbannade kycklingen.

Det fanns ju bara en tanke hos mig när jag låg inne för propparna och det var Emil, han fick inte vara hos mig utan Kent tog hand om honom och det var jobbigt för han var ju fortfarande väldigt liten. Så en dag så frågade jag läkarna hur många dagar jag hade kvar av behandlingen och det var bara några få dagar kvar. Då tyckte jag att det var läge för  mig att skriva ut mig. Så det gjorde jag med orden som läkaren hade sagt i huvudet. Får du problem i framtiden så kan du inte skylla på oss. Jag nästan skrattade. Varför skulle jag få de problemen i framtiden. Nu hade de tagit bort propparna och allt berodde på mitt kejsarsnitt. Ja det är tur jag inte visste för då hade jag stannat de sista dagarna och inte åkt därifrån utan att veta hur jag skulle hantera det nästa gång.

Jag åkte hem och gjorde mig hemmastadd och det var jätteskönt att vara utan smärtan. Jag hade tänkt lite på mitt drickande medan jag låg inne för jag visste att jag hade festat för mycket. Jag pratade med mig själv och sa att om jag skulle dricka så skulle jag ta det försiktigt. Det hade varit jobbigt med allt festande. Men sluta helt ville jag inte. Jag ville ha lite roligt med kompisarna, spela kort och andra spel

Nu blir det allvarligt

Så när jag hade varit hemma någon vecka så tog jag min första grogg och sen var det kört igen. Jag drack väldigt mycket men blev aldrig så berusad att det märktes direkt för jag ville ta hand om barnen. Så här fortsatte jag. Vi sålde husvagnen och valde att försöka komma in till Trelleborg. Till sist så fick vi en lägenhet. I denna perioden så dog farfar också och då fixade farmor inte att bo kvar. När vi skulle ordna upp allt så sov vi över hos Jens och Linda. (Hon är hans ex) och det var då vi fick smak för Trelleborg. För vi hade jättetrevligt och hittade på en del saker. Så ville jag fortsätta att ha det och Kent också. Det dröjde ett tag innan vi fick lägenheten. När vi skulle flytta så hade alla våra grannar fixat en utflyttningsfest som hette duga. Vi fick en jättestor tvättkorg fylld med olika saker. Sen drack vi och spelade musik och det blev dans och en mängd andra skojigheter. Dagen efter så var jag så bakis så jag ville egentligen inte göra någonting. men det var jag ju tvungen till. Det gick inte att skita i att flytta precis. Bara det att jag var så bakfull borde ha fått mig att tänka efter ett par gånger.

Väl i Trelleborg så skyllde jag på att jag var tvungen att testa ölen vi hade fått så jag öppnade en för att stilla min baksmälla men det hjälpte inte så mycket. Jag behövde mer. Så när de gjorde något annat öppnade jag en öl i smyg. Detta var första gången jag smög med drickan. Då var jag ute på farliga vägar. Det visste jag inte då. Men fick reda på det sedan. Jag fortsatte att dricka. Jag drack nu även på dagarna. Men ingen märkte det. Jag gömde flaskor och kom någon på mig att jag drack så hade jag alltid någon undanflykt, Till och med när jag jobbade så drack jag. Ni ska veta att ja skäms över detta något fruktansvärt. Men jag har lovat att vara öppen och det ska jag vara. Jag höll en jämn takt med drickandet så jag blev inte full men jag kunde inte sluta. Jag försökte många gånger men jag blev så sjuk så det fungerade inte. Jag tyckte då att jag inte hade något val men det hade jag ju så klart. Men naturen skötte det själv. En kväll började jag få ont i magen och jag försökte dricka mer för att det skulle släppa. Vilka idiottankar jag hade. Men det blev natt och det blev tidig morgon och då hade jag så ont att jag inte stod ut längre. Jag var tvungen att åka in, så jäkla pinsamt eftersom jag hade druckit men jag hade inget val.Kent körde mig in och stannade hos mig. Jag spydde som en gris hela tiden och jag försökte dricka vatten men det kom bara upp igen. Till sist sa en sköterska till mig att det inte var lönt att dricka något eftersom det ändå kom upp. Vi väntade på röntgensvaret. När det kom så blev jag inte oroad eftersom jag inte ens visste att vi hade en sådan i kroppen. Jag hade fått bukspottkörtelinflammation.

Läkaren kom in och pratade med mig. Han ritade på ett papper och förklarade vad och var bukspottkörteln var. Nu började jag bli lite rädd. Han sa också att de var tvungna att sticka ner en slang i näsan och ner i magsäcken för att den hela tiden skulle vara tom. Det enda bot mot bukspottkörtelinflammation var att fasta. Inte äta eller dricka något alls. Jag låg i Trelleborg i en dag sen flyttades jag till Malmö eftersom de var bättre där på det än i Trelleborg. Läkaren sa också till mig att oftast fick man bukspottkörtelinflammation på grund av att man drack alldeles för mycket eller hade man problem med gallsten. Jag erkände inte utan skyllde det på gallsten.

När jag kom till Malmö började det hända saker vill jag lova. Jag låg mest i sängen för det gjorde för ont för att förflytta sig och ibland kunde jag höra barnen ropa på mig och det lät som de var i rummet så jag svarade alltid och de som låg på salen tyckte nog att jag var galen. Till sist kunde jag se Emil hoppa i sängen framför mig och jag gick för att ta honom men naturligtvis så var där ingen Emil. Nästa gång så dök han upp på hennes bord och jag sprang bort där men där var ingen Emil och jag var så säker på att han hade trillat ner bakom hennes bord och på min väg så höll jag på att välta ut blommor och annat, Hon blev klart skitförbannad och ringde på sköterskorna som kom till hjälp. Jag förklarade att Emil var bakom bordet men de lyssnade inte på det örat och ville inte kolla ifall det var så heller…….Nu förstod jag vad som höll på att hända jag hade blivit galen.

Den natten slog det till med full styrka, jag hade fått ett delirium och får man inte hjälp så kan det hända många otäcka saker. Så jag var snäll sen efter. Medan det pågick så fick de ringa till Kent för att ta reda på om jag hade druckit mycket och att det var viktigt att han var ärlig. Det var han och det räddade mitt liv. Den natten blev inte så rolig, när det gäller delirium så kommer man ihåg vad man gjort det känns bara som att leva i en dröm. Jag hittade min jacka och skulle gå ut och festa. De hade ett helvete hela natten. Jag stack in i salar jag inte fick vara i. så fort jag kunde så pratade jag med alla jag kunde. Jag sprang in i salar för att långa toaletterna. Allmänt störig var jag. Sen kommer jag inte ihåg så mycket lika bra. Jag har ett svagt minne av att jag blir fastspänd på en brits. Jag kommer också ihåg att jag hade varit uppe och klättrat på fönsterna men det trodde jag att jag hade drömt. Men det hade jag inte gjort. Förmodligen så är det därför de spände fast mig.

Jag gick in och snodde lite text ifrån Wikipedia och här är den  Delirium tremens är ett livshotande tillstånd med risk för cirkulationskollaps om behandling med lugnande mediciner inte sätts in. Vanligen används höga doser bensodiazepiner,neuroleptika eller en kombination av dessa för att bringa personen i sömn vilket är behandlingens mål. I särskilt svåra fall kan propofol eller andra narkospreparat behövas.

Jag är inte så duktig på de medicinska orden men jag kan utläsa att det inte är så bra. Jag läste också att det tar mellan 24-72 timmar innan det inträder och det stämmer väl ganska bra. Nog om lärande nu kör vi tillbaka till den vanliga historien igen,

Dagen efter så var jag pigg och kände mig konstigt nog utvilad. Det första jag tänkte på var att gå ut och röka för nu började jag känna mig stressad över det jag hade gjort. Jag förstod att de som jobbade igår verkligen hade fått jobba för sin lön och jag skämdes. Jag hittade en undersköterska och sa att jag skulle gå ner och röka. Hon ville följa med mig, jag undrar om de trodde jag skulle rymma, och det var inga problem för min del. Jag struntade i vilket, jag hade viktigare saker att tänka på. När vi kom ner så frågade hon vad det var som hände igår. Jag tittade på henne och försökte avgöra ifall jag skulle prata med henne eller inte. Jag bestämde mig för att prata. Jag berättade om dagarna innan att jag trodde att jag hade blivit galen. Nu förstod jag att det var delirium som var på väg och att det var därför jag hade hört alla rösterna och sett Emil hoppa i sängen. Samtidigt som jag var vettskrämd så var jag lättad över att jag inte var galen i alla fall. Vettskrämd var jag för jag visste inte vad det var jag hade råkat ut för egentligen. Jag hade aldrig hört ordet mindre hört talas om vad det var. Undersköterskan fortsatte babbla men jag hade slutat lyssna för längesen ända tills hon sa att de hade pratat med Kent. Då hajade jag till. Jag tänkte vad fan, hur vågar de ringa hem till min man mitt i natten. Nu var han säkert jätteorolig. Jag hade bara en sak i huvudet nu och det var att ta mig upp och ringa Kent och sen fick jag ta skiten som skulle komma när till exempel svärmor fick reda på det. Undersköterskan försökte lugna mig och förklarade att annars hade det gått illa. Amen håll truten tänkte jag gör jag var alldeles för snäll för att säga det. När jag kom upp så slängde jag mig på luren. Jag hörde att han var orolig. När jag hade sagt att jag mådde bra, så sa han att han var besviken. Sen sa han att nu är det slut med drickandet. Ja det förstod jag också. Samtidigt tänkte jag faktiskt, vad ska jag göra då? Jag avslutade samtalet med Kent. Då kom sköterskan med nästa chock. Vi var tvungna att anmäla detta till socialen sa hon. Jag tittade på henne, nu blev jag skitarg, men varför så? Kent dricker ju för helvete inte och han tar ju hand om ungarna nu när jag är här. Så jäkla ruttet att göra det utan att prata om det för mig innan. Jamen, säger hon. Det hade inte spelat någon roll för vi hade gjort anmälan ändå. Fattar du hur allvarligt detta är? Jag kunde bara skaka på huvudet, för det visste jag ju inte. Det finns folk som dör av delirium sa hon. Åhhh….jag kunde inte svara henne för jag var så arg. Vad skulle hända nu? Det gick ju inte precis att hålla det hemligt när jag kom hem. Jag var ju tvungen att gå på någon behandling så att de förstod att jag menade allvar. Tusen och en tankar for genom mitt huvud.

När sköterskan hade gått ut så la jag mig på sängen och bara grät. Jag hade så ont också i magen med och jag fattade inte riktigt varför. Jag måste fråga läkaren om det imorgon tänkte jag. Sen tog jag telefonen för att ringa Kent och berätta om anmälan. Nu tyckte jag synd om mig själv också. Jag frågade om vi var tvungna att berätta det för svärmor. Henne hade jag enorm respekt för, hon kunde bli riktigt arg. Kent tyckte inte att vi behövde berätta om anmälan men att jag var alkoholist borde vi berätta. När han sa det ordet så trodde jag att jag skulle kräka. Det lät så fult. Nu var jag ful och en jävla alkoholist och nu passade jag med a-lagarna. Jag kunde inte tänka på något annat. Kent sa att han älskade mig och att det skulle ordna sig. Då lättade ångesten lite och jag började gråta. Jag hulkade fram, äärrr deet säääkert? Ja sa Kent varför skulle jag inte göra det. Att vi stöter på ett problem gör väl inte att jag älskar dig mindre, förstår du väl? Jag hade återfått rösten lite grann nu. Jag sa till Kent att jag älskade honom mer än livet. Sen kom jag att tänka på Emil. Hur är det med lilleman? Jodå det var bra, han var lika full av energi som vanligt. Denna dagen segade sig fram. Ont hade jag och orolig var jag. På kvällen hade jag så ont så jag kunde inte sova och jag fick smärtstillande så jag skulle slippa att ha ont. Jag sov då och då på natten. Dagen efter valde man att röntga magen och då visade det dig att gallan hade blivit smittad av infektionen och en bit av levern hade dött och jag hade mängder med vätska i magen. Då fick jag beskedet att de inte visste vilket håll det skulle gå på. Jaha var min enda tanken. Jag kunde alltså dö. Nej nej nej, det hade jag ingen tanke på. Då bestämde jag mig för att om jag bara överlevde det här så skulle jag aldrig dricka mer. Det blev en pärs av guds nåde. Jag fick kämpa för att behålla livet. Vätskan i kroppen togs ut med slangar och när det var färdigt så drog de ut slangen och det gjorde fruktansvärt ont. Dagarna gick och det blev bättre och vikten bara försvann så nu vägde jag runt 50 och det var läskigt att väga så lite. Plötsligt kunde jag ha Carolines kläder och det gjorde ont att bada för att kotorna stötte i badkarets botten och det var väldigt smärtsamt. Plötsligt en dag blev jag utskriven och jag visste var jag skulle. Jag tog vägen mot akuten för missbrukare. En sådan som jag.

När jag var där så gick jag igenom en dörr och en till och det undrade jag mycket över. Men jag satte mig på stolen som där stod och ringde på klockan. När hon kom så frågade hon vad hon kunde hjälpa mig med. Mitt svar var, jag är alkoholist. Sen pratade vi en stund om varför jag ansåg att jag var det. När vi var klara så hörde jag hur dörren bakom mig låstes. Sådär nu var jag en fånge. Så kände jag det. Första tiden fick man vara på övre våningen. Jag blev visad en på mitt rum och där stod två sängar. Jag tittade på personen som visade mig runt, som var en behandlare, och han svarade att hon som bodde där hade permission och skulle ha det ett tag. Jag pustade ut för jag var inte frisk ifrån det kirugiska och energin var bortblåst. Jag gick rundan med personen och sen frågade jag om jag kunde få låna telefonen. Det fick jag men de var tvungna att lyssna. Det var inga problem för min del för jag skulle ringa hem och be han komma med cigaretter. Men han jobbade ju det hade jag glömt. Nu kom jag inte åt min mobil så jag fick be honom att hämta den så jag kunde få mobilnumret till Kent. Han gick och hämtade den och jag ringde Kent och talade om vad jag var. Han blev nog lite besviken för han trodde nog att jag skulle komma hem i mellan. Men han förstod att detta var viktigare än något annat.

Han skulle komma när han hade slutat. Då fick jag vänta rätt länge. Jag fick inte gå ut och röka utan det fanns ett rum där jag fick gå in. När jag satt där inne kom det in en tjej som såg väldigt aggressiv ut och jag skyndade mig att röka för jag visste inte om hon skulle hoppa på mig. Jag var skiträdd. Jag tog en lättnadens suck när jag fick där ifrån. Här var det morgonmöte och mat på bestämda tider. Dess i mellan så var det lektioner om hur farligt det var att dricka. Detta var inget nytt för mig. Men några dagar så fick jag ny information som var väldigt nyttig. Jag började bli intresserad och gjorde det jag skulle. Nu fick jag gå ut och röka.

Sen blev det bestämt en dag att jag skulle få permission för det var min födelsedag och jag skulle få åka hem. Jag ringde hem och berättade att jag skulle få åka hem på min födelsedag och barnen blev eld och lågor. Dessutom skulle jag bjuda de på mc Donalds mat och det blev stort för barnen. När jag sken skulle åka hem så sa de att jag var tvungen att vänta för mina prover var inte bra. Men jag tjatade om att jag behövde komma hem. Vi väntade på kirurgens ord när han hade läst igenom min journal. När han hade gjort det så sa han att jag var tvungen att komma tillbaka senare på kvällen så det var så pass allvarligt. Vi tjatade oss till en natt genom att säga att Kent var ju hemma om något skulle hända och det gjorde susen. Som vi mös med Mc Donalds maten och av att vara tillsammans.

Nu ska ni veta att när detta drogs fram i dagsljuset så skämdes jag som en hund. Hur kunde jag ha gjort  detta? Hur i helvete kunde jag ha blivit en alkoholist?. Det var ju något jag hatade och nu var det ordet något jag stod för. Det var svårt att vara så blottad, känna sig så naken. För varje steg jag tog tittade jag mig runt omkring, var det någon som hatade mig? Det tog väldigt lång tid innan jag blev bättre på att inte känna mig hatad, det är fortfarande så att jag ibland känner mig hatad. Det är svårt. Svårt att läka själen när jag kände mig så hatad och skadad. En sak jag fick lära mig på en behandling som jag gör fortfarande. Det är när jag skriver en historia som nu till exempel, jag vill ofta skriva man istället för jag. Det kan ni fundera på, för det är ju min historia men skriver jag ordet man så kan jag gömma mig bakom det ordet för då är det inte jag som gör fel utan det kan vara vem som helst, man. Så om ni ser det i texten har jag missat det i redigeringen och då får ni gärna skicka en blänkare om det, men då har jag  velat gömma mig. Nu fortsätter jag den vanliga historien igen.

Dagen efter så åkte jag tillsammans med Kent in till beroendeenheten och jag kommer fortfarande ihåg mina känslor. Jag kommer ihåg hur Kent och bilen luktade. Eftersom han är stensättare så luktar både Kents arbetskläder och bilen den speciella lukten av sten. Jag hade så ont i magen när vi åkte in och jag mådde ju inte bra. Men det var väl mycket av skammen också. Kent är inte den typen som anklagar någon eller sätter sig på några höga hästar. Det enda han frågade under gårdagen när jag kom hem det var, Mia hur kunde du dricka när du jobbade? Jag kommer ihåg att det högg till i magen och jag tittade ner i golvet samtidigt som jag viskade fram, jag vet inte, jag kan inte svara på det. tårarna trängde fram som vanligt och jag kunde se ett par landa på golvet. Det blev ett väldigt starkt minne hos mig och jag kan fortfarande gråta när jag tänker på det. Jag kände mig så dum. Jag kände mig som en svikare och det var jag ju. En jävla svikare, så äckligt.

När jag kom tillbaka så gick jag in på mitt rum och bara grät, jag släppte ut allt som plågade mig och allt som gjorde ont. Jag grät i mängder, sen efter ett par timmar så var jag slutkörd och var tvungen att sova.

Jag fick dock inte sova så länge. Nu ville de att jag skulle tillbaka till kirurgen för läggas in där för mina prover var så dåliga. Jaha, jag hade då varit på beroendeenheten i en vecka och jag kom aldrig dit igen.

Jag las in på kirurgen igen och jag var jätteglad över det och jag kände mig som en vanlig människa och ingen alkoholist. Jag var kvar här ganska länge men jag kommer inte ihåg hur länge. Jag vet att jag åkte hem på permission ett par gånger och fick åka in igen för min galla hade blivit smittad och var infekterad så nu opererade de bort den och sen började samma sak igen med slangarna och smärtan när de skulle bort. Till sist när de ansåg mig ganska friskt så blev jag utskriven igen men denna gången fick jag åka hem. Jag mådde ganska hyfsat måste jag säga. Datorn blev min räddning, för jag tillbringade timmar framför den, det vill säga när jag kunde för barnen.Jag vet att det var julafton också någonstans när jag hade kommit hem. Det var hos Ina och Kay, farmor levde och hon älskade att vara elak mot mig. Oftast tog jag det som skoj men jag visste aldrig för att hon kunde vara riktigt jävla elak mot mig och det bad hon om ursäkt för på sin dödsbädd så jag hade inte inbillat mig. Först när jag kom så hade Ina inte sett mig på ett tag så jag lovar att det blev en chock, hon var van vid en mullig, glad liten prick men in kommer en smal och tilltäppt person som är likblek i ansiktet. Så de flesta gick omvägar omkring mig för de visste inte vad de skulle säga. När vi skulle äta så tog jag en prinskorv och en köttbulle för det gick verkligen inte tvinga ner mer än så. För er som varit sjuka någon gång  vet att det går inte att tvinga ner något. Ni andra som är friska och aldrig provat på att vara sjuk i magen ni inbillar er fortfarande att det går visst att tvinga ner mer. Men ni får fortsätta tro det för vi andra vet.

Så jag tvingade ner det lilla jag hade på tallriken och jag kände farmors blickar på mig och visste att hon skulle kommentera det och jag hade rätt. Först sa hon i en konstlad trevlig ton, men hjärtat ska du inte gå ut och smaka mer på julbordet? Jag tittade lite försiktigt på henne och sa, Nej, det går inte, jag får inte ner en bit till för då kommer det upp igen. Då säger hon, Du inbillar dig nog bara, det är väldigt oförskämt om du inte tar mer mat. Jag svarade bara med ett hummande ljud för jag hade lärt mig att om någon svarade emot så satte du igång henne och det var inte kul. Då blev man så nedskälld så man kände sig som ingenting, Det var fruktansvärt.. Jag kände mig så usel för att jag inte kunde äta men jag var ju sjuk och det var därför. Den kommentaren sitter också etsad i huvudet. Sen när hon fick cancer så sa hon till mig, att nu förstår jag vad du menar.

Ja det tog ett tag innan jag kunde börja jobba igen. Nu stod vi för ett annat problem. När jag var mitt i missbruket så sparades det inga pengar utan det gick pengar till spriten, och annat också såklart. Jag skötte ekonomin men det som nu händer anser jag inte enbart är mitt fel. Vi blir vräkta. Jag var hos socialen och de lovade hjälpa oss med hyresskulden, vi låg efter nästan 3 hyror, Mannen som vi hyrde av sa nej, han struntade i pengarna, nu var det en princip. Han var väldigt ful i munnen. Så han bad oss dra åt helvete. Jag har aldrig varit så ledsen. Jag grät så jag fick inte luft och de ringde ambulansen och när de kom så förstod de att det var för jag grät. Jag försökte lugna ner mig men det var nästan omöjligt. Då frågade ena ambulansmannen ifall han kanske skulle köra mig till psykakuten och då lugnade jag ner mig. Det var ett försök för honom att vara snäll men nej minsann. Jag hade legat inne vad jag skulle. (jag skulle bara vetat vad som kommer i framtiden). Jag lugnade ner mig och ambulansen körde sin väg. Sen satte jag mig och pratade med dem igen. Som hon sa så hade vi 3 månader på oss att flytta och under den tiden fick vi ju söka och det skulle också söka lägenheter. Ja tänkte jag för mig själv, inget var ju omöjligt. Det värsta var att jag skulle hem och berätta detta för Kent. Om igen så var jag boven i dramat, kändes det som i alla fall. Men jag hade inget val, jag var tvungen att berätta det ju.

Detta jag har skrivit om är för mig en fruktansvärd del i mitt liv och därför är den jättejobbig att skriva om. Det finns en sak till som är ännu svårare att skriva om och jag samlar mod för jag vet inte hur jag kommer må och känna över att dra upp det igen. Så fort jag är redo så kommer jag berätta om det för det har jag lovat. Men den händelsen är inte i denna tiden utan längre tillbaka. Eftersom jag har bestämt mig för att verkligen göra det, att skriva om den så måste jag förbereda er också. Jag varnade från början att jag helt plötsligt kunde sväva ut i det blå. Men nu fortsätter jag skriva historien.

Jag berättade det för Kent och han frågade varför jag inte sagt något innan? Jag hade inget bra svar mer än att jag hade handlat mer än jag skulle. Jag hade ju inte varit nykter men jag hade inte heller varit så berusad så att jag inte visste vad jag gjorde men jag struntade i det helt enkelt, jag skall väl inte heller säga struntade i för min familj vägde högst i mitt liv. Det blev helt enkelt inte av att jag betalde in och så gick det till annat. Min tanke var hela tiden att betala in så jag visste vad där var kvar på kontot att handla för. Men rätt som det var så hade någon övertrasserat den summan. Det kunde vara Kent eller jag och då kände jag…ah skit samma, då kan vi ta en hundralapp till, det ordnar sig. Snacka om att jag var dum i huvudet när jag drack. Det ordnade sig inte. Det var skönt att vara nykter och sen var jag supersmal, så nu var det roligt att både klä sig och sminka sig.

Men det var inget emot att förlora sitt boende. Jag var så naiv att jag trodde att socialen skulle hitta något oss fort så farmor inte skulle märka något. Jag menade att vi kunde säga till henne att vi inte trivdes i den förra lägenheten och därför bestämt oss för att flytta. Det skulle hon ju aldrig köpt. Sen vilket sjukt beteende att tänka på att farmor kommer bli arg, det borde inte ens finnas i mitt huvud, men det gjorde det. Hon var så speciell det kan jag lova. Alla hade en enorm respekt för henne, så även jag så klart. När hon blev arg så blev hon det på riktigt, jag kan inte riktigt förklara rädslan för henne. men i vilket fall som helst så lyckades vi inte hitta något boende utan vi var kvar där den morgonen de skulle byta lås. Då trodde nämligen jag att jag hade kommit på en snilleblixt, vi skulle åka till campingen i Trelleborg och hyra en stuga i ett par dagar och därefter hade vi nog en lägenhet. Att vara så korkad, det finns inte ord för hur dum en människa kan bli under press. Men jag fick min vilja igenom, vi åkte ut till campingen, men så klart även om det var en året runt camping så hade de inga stugor igång. Jag satt i bilen och kände pressen ifrån Kent och även barnen, de hade ju inget att frukta, att de ville åka till farmor nu. Vad hade jag för val? Jag kan fortfarande känna känslan av total maktlöshet och hur vidrigt jag tyckte det skulle bli att åka dig. Det fanns inte på skalan att jag ville det. Jag sa flera gånger till Kent att hon kommer ge sig på mig det vet du. Då sa Kent flera gånger att då skulle han säga till henne. Ja vi var ju tvungna att ha tak över huvudet så jag fick ge mig. Sagt och gjort, vi åkte dit.

När vi kom så trodde hon att det var ett av våra vanliga besök. Så från början var allt som vanligt. När vi hade fått barnen att hitta på saker så bad vi henne sätta sig i köket och när vi skulle berätta så var jag så nervös så att jag fick inte luft. Jag fick säga ett ord sen dra efter andan, så ett ord till o.s.v. Jag har aldrig upplevt det igen som jag upplevde den förmiddagen hos farmor. Jag vill aldrig uppleva det igen men jag har lärt mig min läxa, det vill jag lova. Aldrig någonsin skulle jag utsätta mig för att bli vräkt igen, aldrig. Vi har ont om pengar, vi är rent av fattiga men det spelar ingen roll, för när jag får min sjukpenning så betalar vi alltid in hyran först.

Jag satt tillsammans med Kent vid köksbordet när vi berättade. Hon frågade vart pengarna hade gått till och jag försökte så smått förklara vart jag tyckte de hade gått till. Då hände det jag trodde skulle hända. Då är ju allt ditt fel, Mia. Hur kan du göra så här mot din familj. Kent du måste ta pengarna ifrån henne. Du får ju sköta ekonomin så sådant här inte kan hända. Vill hon sen ha några pengar så får hon be dig. Tänk nu på vad jag hade sagt i bilen innan att jag skulle få all skulden, Kent sa att han skulle sköta det. Eller hur? Detta är enda gången ni kommer höra mig säga något illa om Kent. Men det kändes för jävligt att han inte tog mitt parti nu så jag kan säga att jag var minst sagt förbannad på honom. Sen hennes förnedrande jävla ord. Bara fortsätta prata om mig när jag satt kvar. Jag kan inte med ord beskriva hur dåligt jag mådde nu. Men det var väl mitt straff för att jag hade druckit. Inte en dag sen jag slutade dricka har jag haft något sug. Men tillbaka till storyn igen.

Vi fick klartecken att bo där och så sätt kändes det skönt inga mer lögner och det kändes bra att ha lagt korten på bordet. Jag och Kent fick hennes sovrum så flyttade hon ut i soffan. Vi fick ha tre barn hos oss. En i sängen och två stycken som skulle ligga skavfötter i en stor säng som vi satte nere vid fotändan.När vi gick in och fick vara ifred för första gången så det första jag sa till Kent var, Du jag behöver bindor så du får gå ner och köpa det, för jag får ju inte röra pengarna. Så du kan gå nu för jag behöver dem nu!! Lägg av, var hans svar. Det blir ju inte så fattar du väl, vi får ju hjälpas åt. Jag blev mer och mer aggressiv och sa till honom att varför sa du inte det därute då. Men det kunde han inte svara på. Sen började han leka med någon av barnen så nu var det inte lönt att prata med honom.

Det gick någon månad och vi hade fortfarande inte fått någon lägenhet. Så plötsligt ringer de ifrån socialen och säger att de har en trea som vi kan titta på. Jag blir eld och lågor så jag, Sandra och Emil åker ut för att titta på den. Jag har fått besked på att om vi vill ha den så får vi nycklar till den dagen efter. Jag är så glad och lycklig äntligen ska detta bli vår vändpunkt. Det hände ju en del under den månaden som vi bodde hos farmor. Jag blev tillsagd att jag själv var tvungen att berätta för alla att jag hade gjort av med pengarna och vi hade blivit vräkta. Sen när jag ringde dem så berättade jag för alla att jag hade farmor bakom mig, så jag berättade hur det var, varför vi hade blivit vräkta och det var aldrig några problem. Det visade sig sen också att farmor hade pratat med Kay, han är gift med Ina som är Kents syster, och det hon ville var att han skulle prata allvar med mig. Jaha förolämpningarna bara rasade över mig. Vi umgicks med Ina och Kay väldigt mycket och väldigt ofta. Vi hade roligt tillsammans men han hade ju lovat att prata allvar med mig så det han sa var att jag inte borde göra det igen och som sagt aldrig jag sätter mig i den situationen igen.Någon gång när Kent jobbade så passade hon också på att säga , farmor då alltså, att om Kent lämnade mig skulle jag inte vara någonting. Caroline stod bakom och hörde det och blev skitförbannad. Så hon sa till farmor att då skulle jag följa med mamma. Det var ett svar farmor inte hade väntat sig och hon blev förbannad, vad annars, hon tålde inte att någon gick emot henne inte ens barn. Själv blev jag glad över att hon vågade gå emot farmor. De bråkade en stund sen la det sig men tro mig det första Kent fick höra var att han borde prata med sin dotter och säga att hon skulle lära sig att uppföra sig. Ja ja, hon är fanimej inte klok, tänkte jag. Sådär som vanligt, utanför historien igen.

När vi tog bussen var jag så förväntansfull. Vi mötte upp han som skulle visa lägenheten. Den var fantastisk, underbar det kunde varit ett slott för min del. Jag älskade den. Så då visste jag att vi hade en lägenhet och vi kunde flytta imorgon. Min tanke var att jag hämtar madrasserna och så sover jag där. När vi gick ner så pratade jag hela tiden. Vi skulle gå till bussen men den blev inte riktig så. Det blev ambulans istället.

När jag kom ner där nere så svimmade jag bara. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv. Som tur är så hade jag älskade Sandra med mig, Hon vände på mig så hon skulle komma åt mobilen och när hon väl hade den så ringde hon 112 och de berättade hur hon skulle göra för att lägga mig i huvudstupa sidoläge. Sen kom han som hade visat lägenheten också och hjälpte till. Jag kan tänka hur otäckt det var för Sandra och Emil. Emil bara sprang runt och runt och skrek, mamma hon är död, mamma hon är död. Idag kan jag skratta åt det. När ambulansen kom så var jag vaken och hade varit en stund. Jag fick stanna på sjukhuset den natten och dagen efter så sa jag bara att jag ska hem. Jag visste ju att jag skulle få nycklarna den dagen och jag ville ju flytta in med en gång och det ville Kent också. Läkaren ville hålla kvar mig över natten men jag ville hem för att få nycklarna, jag ville ju flytta bums! Då klev min vanliga otur in och fixade med det. För läkaren kom inte förrän halv 4 och skrev ut mig. Kent hade varit och hämtat nycklarna och jag förstod att det var en omöjlighet att flytta något alls på kvällen. Allt var ju magasinerat så det var en omöjlighet att hitta sängarna först till exempel, de kunde ju ligga ibland det sista så det var en omöjlig uppgift, till och med jag fick erkänna det. En natt till hos farmor skulle jag klara..Dagen efter vaknade vi alla tidigt och jag var på ett strålande humör så klart. Kent hade tagit ledigt och det var bara att köra igång. Jag kunde inte hjälpa till så mycket för jag hade så ont i mina ben. De hade sagt de skulle operera men inte förrän det blev värre. Jag brukade tänka när jag skulle gå någonstans att det kunde nog inte bli så mycket värre. Jag var riktigt trött på att ha ont i mina ben. Men till sist var det uppe i vår lägenhet. Jag kände en så enorm lättnad över att äntligen ha något eget. Äntligen hade vi flyttat till Hallasvängen. Här hade vi det mycket bra. Några saker kom i mellan då och då. Mina ben var det som kom i vägen. De började med att stoppa när vi hade bott där en månad sen när jag var fixad så åkte jag in på service då och då som vi kallade det. En annan sak som kom i vägen var att farmor flyttade tillbaka till Trelleborg och fick ingen lägenhet så hon bodde hos oss ibland och hos Jens och Linda ibland. Jens är Kents bror och han var gift med Linda då. De valde nämligen att separera under denna tiden och behövde tiden för sig själva för att reda ut olika saker. Det förstår jag ju. Då fick farmor bo enbart hos oss men efter ett tag så fick hon en lägenhet och flyttade hem till sig. Livet var bra. Vi jobbade båda två. Kent som stensättare på kommunen och jag i Svedala som säljare. Det låter illa men det var det inte. Jag hade världens bästa arbetskamrater och vi hade skitroligt på jobbet. Ja livet var verkligen riktigt bra. Barnen hade kamrater och lilla Emil kunde numera leka med sina kusiner för Jens hade också flyttat dig efter deras skilsmässa. Vi tyckte det var kanon. Vi hade grillfester tillsammans på gården. Jag var sjukskriven då och då när jag hade varit inne och fixat benen. Alla barnen bodde hemma och hade sina respektive där. Sandras kille flyttade in hos oss, han heter Paddy. Ett tag har vi mängder med skadade fågelungar som vi kallar dem. Det är en del av barnens kamrater som behöver en paus ifrån sitt hem av olika anledningar. Vi tog hem dem och lät dem stanna ett tag sen stack de oftast hem igen. Ett tag hade vi däremot en kille som heter anonym och han kom hem till oss och sa att han blev inlåst hemma och var trött på det. Det förvånade mig väldigt för han var väldigt artig och välklädd. Du kunde se att han kom ifrån ett litet finare hem. Men jag lät han stanna och det ångrade jag lite i senare skede. Hans pappa kom någon dag senare och skulle hämta honom. Jag till och med bad honom att han skulle följa med hem. Han höll sig kvar med alla medel. Hans pappa blev till sist riktigt aggressiv och stormade fram till honom samtidigt som han skrek, NU FÖLJER DU MED MIG!!! Jag kan säga att vi i vår familj gick undan, det var för aggressivt för vår del. Inget vi var vana vid. Nu försökte jag igen säga, anonym det är kanske bättre du följer med hem. Men Nej, nej, nej var det enda svar vi fick. Jag fick inte honom att följa med hem så det var bara att låta han stanna, jag kunde ju inte slänga ut honom. Detta resulterade i en mängd samtal ifrån socialen. Han började kalla mig mamma och jag fick honom till att gå till skolan. Detta var en liten tuff tid för det kändes inte bra att gå emot socialen.Till sist efter många om och men så bestämde han sig för att bo på ett ungdomsboende. Men han träffade aldrig sina föräldrar mer, så sorgligt. Jag vet inte hur det är nu ifall han har någon kontakt med dem. Detta ansåg mamman vara mitt fel och det var det inte, det kan jag lugnt lova.

Under denna tiden när vi bodde på Hallasvängen fick Emil feberkramp och vi fick ringa ambulans för att få hjälp. Jag var så fruktansvärt rädd. Kent var med honom ute på balkongen och hela tiden så rullade hans ögon. Jag var så rädd för att han skulle dö. Så hela tiden sprang jag fram och tillbaka och hon från SOS ställde frågor nästan hela tiden. Det är kanon att de finns kvar i luren tills ambulansen kommer. När de kom så fick han febernedsättande och Kent bar ner honom till ambulansen. Vi blev utskrivna dagen efter. Sen fick han en remiss till en speciell undersökning som kallas för EEG där de kollade om han hade epilepsi för han var så gammal när han fick sitt första anfall. Han var antingen fem eller sex och det är ovanligt att få feberkramp då. Vid senare tillfälle så gjorde han undersökningen och den visade ingenting, tack och lov.

Vid ett annat tillfälle så ramlade han ner från vasken och slog huvudet i stenplattorna. Först gick det bra, han sa dock till mig att allt skakade och han var rädd. Han satte sig hos farmor och efter ett tag så kräktes han och då blev det fart på oss. Vi körde in till akuten och sprang in med honom. Vi gick förbi många i kön och han blev första prioritet.för ingen visste hur illa det hade tagit. Till slut sa läkaren att hon trodde det var hjärnskakning men att det var bäst att åka in till Malmö för de hade en barnavdelning där så det gjorde vi. Vi fick åka ambulans in till Malmö. Väl där stannade vi i 3 eller 4 dagar för han slutade inte kräkas. Inte så konstigt att vi är allergiska mot sjukhus.

Men annars stormtrivdes vi på Hallasvängen och det gjorde barnen också. Allt rullade på och det kändes skönt. Innan jag började jobba i Svedala så var jag tvungen att gå en behandling för min alkoholism och det kändes faktiskt skönt att göra det även om det var ett tag sedan jag var på kirurgen i Malmö. Men bättre sent än aldrig.

När vi hade bott där ett bra tag, jag kommer inte ihåg hur länge, så hittade Kent jobb hos en firma som var privat och eftersom han tjänade mer där då så tog han det jobbet och sa upp sig på kommunen. Det är lätt att vara efterklok men han skulle aldrig ha tagit det jobbet, för några månader senare blev han varslad för de hade inte råd med så många arbetare. Vår vanliga otur. Plötsligt var Kent arbetslös. Det hade inte hänt innan precis och hade han jobbat kvar hos kommunen så hade han haft jobbet kvar. Visserligen trivdes han inte där. Han hade klart a-kassa men jävlar vilken tid det tog att få ut den.

Innan detta så blir farmor riktigt sjuk, hon har varit sjuk i flera månader. Hon fick bukspottskörtelcancer och dagen hon dog hade hon haft det i 8 månader. Den dagen hon ringde mig eller rättare sagt jag ringde upp henne så sa hon att hon hade fått bukspottskörtelcancer och sen sa hon att jag inte fick gå ut på internet och kolla. Det var det sämsta hon kunde säga för det var klart som korvspad att jag skulle kolla. Jag blev orolig så jag ville veta vad det var för sjukdom hon hade fått. När jag gick ut och läste om denna form av cancer blev jag så ledsen så jag fick faktiskt gå hem. Det stod att endast 20 % överlevde den formen av cancer och det var om den blev upptäckt i sån tid att det gick att operera och det hade farmor sagt till mig att det inte gick att operera så jag förstod hur det låg till, jag förstod att hon inte skulle överleva. Trots att hon var så hård ibland så var hon den som alltid ställde upp och den som höll ihop släkten. Hon älskade sina barnbarn och skulle kunna gå genom eld och vatten för deras skull. Sen var hon en mycket aktiv kvinna som alltid gjorde något. Hon sände radio, var medlem i PRO, hon var ute och dansade, spelade bingo. Ja hon hittade på massor. Det var den saken som var jobbigast att se. Cancern förändrade henne totalt, den bröt ner henne fullständigt. Det var fruktansvärt. Hon gick ner så mycket i vikt så hon såg ut som ett vandrande skelett. Hon vägrade läggas in och hon ville absolut inte dö på sjukhuset. Så hon fick komma hem till Jens. Där satte han upp hennes säng mitt i vardagsrummet så hon skulle kunna titta på tv;n. Sen hade vi inte kunnat få henne att sluta röka men det fanns ju ingen mening med det. Där fick hon ligga i sängen att röka så hon mådde som en prinsessa. Samma kväll som hon kom och hade kommit på plats, så frågade jag om hon ville att jag skulle ta ut vård för anhörig och det ville hon. Så dagen efter var jag ensam med henne. Jag hjälpte henne in på toaletten så hon kunde tvätta sig och klä sig. Sen stöttade jag henne lite med medicinerna och fixa med blodsocker och insulin, Jag fick stötta henne med det mesta. För varje steg hon tog så led hon men hon var en mycket stolt kvinna, så hon försökte göra allt själv. Stackars farmor. När hon hade gjort vad hon skulle så pratade vi och pratade. Allt som inte blivit sagt innan blev sagt nu. Hon bad om ursäkt för att hon hade varit så hård mot mig. Hon delade upp sina ägodelar, inte alla men en del och det var så jobbigt att sitta och prata med henne om detta. Jag grät lika mycket som jag pratade. Fruktansvärt. När Jens kom hem ifrån jobbet så var jag helt slut. Jag drog benen efter mig in till vårt. Väl därinne var barnen hemma och Kent kom strax efter. Emil ville inte vara inne hos mig och farmor när han kom hem ifrån dagis, jag förstår honom. Han var 6 år gammal så han förstod mycket redan och det syntes att han var ledsen. Resten av kvällen blev också en prövning för när hon behövde gå på toaletten så fick Jens inte hjälpa henne och det förstår jag så klart. Jag gick in men hon orkade inte gå upp, så jag fick gå runt i lägenheten och leta efter ett substitut till ett bäcken. Till sist hittade jag en liten balja som var tillräckligt låg men det var så svårt för hon hade så ont i sin kropp. På ryggen hade hon ett stort svart hål och klart som fan att hon hade ont. Till sist lyckades vi. Jag gick in till vårt och grät, jag grät floder. Hur skulle jag fixa detta. Imorgon skulle hemsköterskorna komma så fick jag fråga dem vilken hjälp vi kunde få. Jag förstod att det skulle bli svårt med toalettbesöken även de andra dagarna. Jag hade tagit ledigt hela veckan. När vi gick och la oss var det skönt att ha Kent där som stöd. Såklart lilla Emil också, som låg i mitten av oss.

Morgonen startade tidigt. Kent skulle iväg till jobbet, barnen till skolan och Emil till dagis.  Jag skulle in till farmor och hjälpa till. När jag kom in så var hon vaken. Så vi startade morgonen, hon ville ha gröt till frukost. Jag fixade gröten sen var det dags för piller men det funkade inte alls idag. Hon ville inte ha gröten heller. Hon var vaken få korta stunder och hon var kissnödig. Vad fasiken skulle jag göra. Jag hade fått ett nummer som jag skulle ringa om det var något, jag undrade just om jag kunde använda det. Jag chansade och det var alldeles rätt. Det tog inte lång tid innan de kom och hjälpte mig. Då sa de också att det inte var meningen att jag skulle sköta om henne i livets sista skede. Så från och med nu så hjälpte de mig med den biten och ingen kunde vara gladare än jag. Jag hade varit så rädd för att skada henne. Jag satt ner och sen reste jag mig och gick. Jag hade ingen ro i kroppen och visste inte riktigt var jag skulle gör av mig själv. Ibland gick jag fram till sängen och klappade på henne och kände att hon levde. Jag tyckte det var fruktansvärt att igår var hon så levande och idag fick jag ingen kontakt med henne alls. Det var en massa känslor som bubblade fram. Jag var arg, jag var ledsen och jag kände massor. Jag pratade dock med henne för de säger att det sista som lämnar en är hörseln. Så jag lät ingen prata något omkring henne som inte var för hennes öron. När eftermiddagen började närma sig och de kom tillbaka, hemsköterskorna då, så frågade jag när de var färdiga med farmor hur jag skulle göra, om och när var det dags att ringa någon som skulle köra några mil. Jag kunde inte avgöra när det var dags. Då sa de till mig att jag kunde ringa de som skulle köra en bit nu och de andra om kanske fyra timmar. Så hemskt det var att ringa de och tala om att deras mamma var på väg att gå bort.

Sen fanns det en sak som jag än i dag bär på mitt samvete, som gör så att jag mår fruktansvärt dåligt ibland när jag tänker på det. Farmor sa till mig vid ett tillfälle att om hon hade ont och inte var vid medvetande så skulle jag inte låta de koppla in  pump på henne, så absolut ingen morfinpump. Nu när de var färdiga med henne så höll hon på att ligga och halvskrika av smärta och jag frågade om det var värdigt. Nej de tyckte inte det. utan de tyckte att det var mänskligare att koppla pumpen. Ja tänkte jag, vad ska jag göra. Jag vet att hon inte vill ha pumpen men samtidigt har hon så jäkla ont att det kan inte vara meningen att han ska må så dåligt. Precis innan de skulle sätta på henne den så öppnade hon ögonen och tittade på mig, och jag såg att hon inte gillade det vi gjorde. Sen slöt hon ögonen igen.När det blev kväll så tände vi ljus och vi gick alla och pratade med varandra. Behövde någon gråta så fanns det alltid någon axel att luta sig emot. De som var där var Ina, Jens, Therese, André, Jag, Kent, Lars, Annika och deras barn. Våra barn kom och gick. På natten eller morgonen till den elfte september somnade hon in, lugnt och stilla. Vi grät och det gjorde jätteont. Men samtidigt skönt att hon fick somna in som hon ville. Att hon slapp ligga på sjukhus var skönt för henne.

Sedan hjälptes vi alla åt att städa hennes lägenhet och det var jobbigt att städa ut farmor på något vis, för det var ju det vi gjorde. Tack och lov blev det aldrig något bråk om vem som skulle ha vad. Vi hade fått besked på en del saker som hon visste skulle gå var. Samtidigt som vi städade ut lägenheten så fixade vi med begravningsdetaljerna. När allt var kvar och det enbart var begravningen kvar så var jag helt slut som människa. Det kände Kent på sig.

För han hade några helger innan begravningen ordnat ett hotell i Trelleborg för att vi skulle vara nära barnen om det hände något. Jag struntade att det var i Trelleborg, det var lika mysigt ändå.Så jag fick vara prinsessa för en dag. Helt fantastiskt var det. Vi gick ut och åt sen gick vi och handlade kläder till hela familjen som vi kunde ha på oss på begravningen. Det var en fantastisk dag som alltid kommer ha en speciell dag i mitt hjärta.

Jag måste lägga in här att jag inte nämnt någon gång då jag har legat inne men det är en omöjlighet för jag vet inte när det har varit. Jag kommer ihåg ett par gånger då jag har fått väcka Kent på morgonen för det är oftast när jag har kommit upp på morgonen som jag har känt att det har stoppat. Då har jag fått åka in på trombolys och det har tagit ungefär en vecka. Sen kommer jag ihåg några gånger framför allt under påsk som det har stoppat när vi har varit hos Ina och Kay. Ganska skrattretande ändå. För jag blev ju transporterad till Malmö när det var något med mina ben. Så det blev några gånger där också och innan Hallasvängen blev det gjort trombolys någon gång. Jag var en välkänd patient på MAS:

Efter den fruktansvärda begravningen började jag längta hem till de mina. Jag och Kent hade inte så många i Trelleborg. Det var klart Jens men för övrigt hade vi inget umgänge utan det fanns i Kristianstad. Så jag ville flytta nu när Kent ändå var arbetslös och numera så var det Jocke som gick i högstadiet och Emil gick i första klass så han var flyttbar. Vi började leta på blocket och andra ställen.Samtidigt sålde jag hemmagjorda smycken via nätet och de var eftertraktade så vi bestämde att vi skulle försöka hitta en lokal i Knislinge så att jag kunde öppna en butik med mina pärlor. Efter inte så lång tid så hittade vi ett hus i Knislinge. Vi flyttade dit och jag kommer väl ihåg min första natt där. Det var svinkallt. Så när jag vaknade på morgonen så var allt så äckligt kallt och fuktigt, inget mysigt alls. Men efterhand som dagen gick så blev det varmare. Lokalen som jag skulle hyra var vår granne så det kunde inte bli bättre. Jag trodde det var ödet som hade gjort så jag hade lokalen så nära vårt hus. Hade jag bara tänkt efter så hade jag aldrig gjort det. Efter ett tag i Knislinge så längtade jag tillbaka till Trelleborg igen men så kunde jag inte hålla på så nu fick det bli här. Jag skulle nog vänja mig. Det gjorde jag aldrig men jag nämnde aldrig det för någon för då hade de nog trott jag hade varit galen.

Jag öppnade min lilla butik och fyllde den med både pärlor och second-hand prylar. Nu för tillfället var jag lyckligare än på mycket länge. Under den här tiden gick jag på väldigt mycket smärtstillande för mina ben var så dåliga. Jag hade varit inne igen om fixat till dem och denna gången var det värre än vanligt. Det var efter vi förnyade våra löften som det small till. Vi förnyade våra löften i vår trädgård den 1 juli 2009. Prästen som heter Fredrik var en gammal skolkamrat. Vädret var fantastiskt och jag bar farmors klänning. Det var inte så mycket folk men tillräckligt för vår trädgård som inte var så stor. Jag var så lycklig. Kent och jag har haft våra bekymmer precis som det ska vara. Det finns inga äktenskap som är lyckliga rakt igenom, det går upp och ner. Det vi har gjort rätt. Det jag tror vi har gjort rätt blir bättre är att vi har pratat vad det än har varit. Vi har förlåtit varandra när något har gått snett. Vi har stått vid varandras sida i sorg och glädje. Jag är så stolt över min man och jag älskar honom enormt mycket.

Några dagar efter så slammade stentarna igen på högra sidan som vanligt och jag åkte in. När de hade röntgat mig och gått igenom plåtarna så kom läkaren in och sa till mig att du får åka hem så länge och så får du söka i Malmö imorgon när de öppnar mottagningen…Jag tittade på läkaren och sen på Kent. Det finns inte en möjlighet att jag hade hört rätt. Jag kunde ju inte åka hem med den smärtan. Men det gick inte att övertala honom till något annat utan jag fick åka hem. Jag kunde inte gå i trappor alls så jag fick krypa istället för vi hade ju ingen toalett på det planet utan bara nere i källaren och sen där uppe. Caroline, hennes dåvarande pojkvän  och Cornelia var där hemma och vi hade grillat. Jag kommer till och med ihåg att vi hade pommes, kött och bearniesås till middag och jag satt i fåtöljen medan Carros pojkvän hjälpte mig att ta mat. Smärtorna blev värre och värre, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och bad om råd. Hon skickade en ambulans och frågade vilken idiot till läkare som hade skickat hem mig. Det vet jag än idag vem det var men jag har lärt känna honom på ett annat sätt så jag vet varför också. Det tänker jag inte ta upp här för jag skriver inte detta för att någon ska råka illa ut.

Ambulansen kom och jag fick morfin på plats och sen åkte jag in och denna gången blev jag inlagd i Kristianstad men blev som vanligt flyttad till Malmö efter någon dag. Denna gången valde de att inte åtgärda något utan nu fick jag leva med denna smärtan. Därför gick jag på mängder med smärtstillande. Jag blev beroende och tabletterna tog slut innan recepten förnyades ibland. Vissa gånger avslutade jag själv medicinerna. Ni som har haft dessa mediciner vet vilka fruktansvärda abstinens man får när det inte trappas ner innan utan man slutar tvärt. Inget att leka med. Så här höll jag på hela tiden i Knislinge känns det som men det var här jag fick jobbet på One Contact i Malmö så från början pendlade jag mellan Knislinge till Malmö.

Butiken jag hade öppnat förblev ganska så folktom. Det var inte många kunder vi hade per dag och till slut fick jag inse att det var inte lönt att hålla den öppen så med sorg i hjärtat stängde jag butiken och sålde mina pärlor. Det ångrar jag bittert idag. Men då kunde jag inte ens titta på dem. Det kändes som jag aldrig skulle kunna pärla igen men jag har börjat lite nu. Fast det har tagit några år.

Efter butiken var stängd så var jag tvungen att hitta på något annat och därför sökte jag jobbet i Malmö och var jättelycklig när jag hade gått det. Jag trivdes jättebra men det var benen som krånglade hela tiden och det innebar att jag fick vara sjukskriven då och då. Jag hade jobbat i ungefär två månader första gången det hände och då stängde kärlen när jag satt på tåget till jobbet. Jag kom med nöd och näppe till jobbet sen fick jag be min arbetsledare om hjälp. Han beställde en taxi och betalade den så jag kom in.

Nu kom jag ifrån ämnet igen. När jag hade börjat jobba på One så insåg vi ganska snabbt att om jag skulle kunna jobba där en längre period så var vi tvungna att flytta in till stan. Vi visste redan att jag var duktig på det jobbet jag hade och det var provanställning som skulle ge ett fast jobb. Fast jobb är lika med guld. Det fanns många utbildningar som jag skulle gå också inom yrket så jag ville satsa på detta jobbet. Jag jobbade inom kundtjänst där jag efter utbildningen tog samtal för Comhem. Det var kundservice, support och faktura. Efterhand så fick jag många andra uppdrag och jag stormtrivdes på jobbet. Mina arbetskamrater var fantastiska och det är många blombuketter med krya på dig som har kommit därifrån.

Vi umgicks väldigt mycket med Ina och Kay då. Tillsammans så bestämde vi att huset skulle sägas upp och vi kunde bo hos dem så länge för de hade en hel ovanvåning där det fanns plats. Meningen var att vi under uppsägningen på 3 månader skulle hitta en lägenhet i stan. Det tog sex månader. Vi hade det bra hos dem och det var nära och bra till allt. Emil började på Centralskolan och till att börja med så stormtrivdes han både där och på fritids. Det tärde dock på vår vänskap tack vare det blev så långvarigt. Det hände några saker i slutet som innebär att vi inte umgås mer men jag skulle önska att det inte var så. Vad som hände håller jag för mig själv. Hade jag vetat så hade vi bott kvar i huset fram till vi hade hittat något annat. Det hade varit det bästa men det är lätt att vara efterklok. Emil trivdes som sagt i början men även han började vantrivas och ville inte gå i skolan något mer. Det blev krig varje morgon han skulle iväg. Ibland mer och ibland mindre. Efter sex månader så hittade vi vår drömlägenhet. En lägenhet ifrån sekelskiftet med kakelugn på nedre plan och vanligt öppen spis på andra våningen. Det var en etagelägenhet. Vi har aldrig bott så flott någon gång. Samtidigt som vi flyttade in fick jag tiden till att göra den stora operationen. Den skulle göras den 28:e augusti 2012 och det var min drömmars operation. Äntligen var det dags att få nya kärl.

Vi trivdes kanon i den nya lägenheten. Det jobbiga var trapporna nu innan jag blev opererad. De fick sätta en stol precis innanför dörren och när jag kom upp så satt jag där och grät för det gjorde så ont. Det blev dags för att åka till Malmö. Jag var rädd och nervös men ändå glad. Jocke och Emil följde mig till stationen och vinkade av mig. Operationen gjordes dagen efter jag blev inlagd. Det tog några timmar att genomföra den och det kan jag förstå. Jag sov och min familj var smått oroade. Det gick bra förutom att jag vaknade i respiratorn för min kropp pallade inte riktigt hela vägen. Det hade varit bra om någon hade talat om för mig att det kunde hända för jag fick panik. Jag försökte dra ut slangen och det är en självklarhet för det känns som man ska kvävas. Då var det någon sköterska som irriterat slängde av sig, ja dra ut den så mår du säkert bättre…Idiot!!! Jag lugnade ner mig till sist och sen blev det samma panik när de drog ut den. Obehagligt till tusen. Jag hämtade mig snabbt efter denna operationen så jag fick komma hem. Den höll i ett halvår sen stängde den sig. Då försökte man öppna upp den i Kristianstad, den stängde igen dagen efter. Då gjorde de en ny bypass. Ljumske till ljumske. Den höll inte heller. Det var då de bestämde sig för att inte operera fler gånger. Det fanns inget mer att göra. Det kunde gått bra i många år men det gjorde det inte. Nu är vi vid den första amputationen

25 thoughts on “Jag har dragit livets nitlott

  1. Jag har läst och läst. Helt inne i din berättelse, eller rättare sagt, ditt liv, min man försökte prata med mig men jag var så inne i det jag läste så jag reagerade inte. Det här är väldigt bra skrivit. Jag tycker att du ska skriva klart, bara låta tankarna flöda. Sedan börjar du om, skriver mer detaljerat, lägger till så mycket bilder du kan. Sedan ger du ditt liv i bokform. Den boken kommer sälja det är jag säker på Du är duktig du! Kram Lena

    Liked by 1 person

    • Tack så mycket Lena. Det var en mycket värmande kommentar..Jag är blygsam men det är fler som har sagt att jag ska skriva en bok…Har du varit inne och läst på Kartan om Evigheten. Där håller jag på att ladda ner en bok som jag började med innan jag blev amputerad första gången. Det är många som har fått läsa den, Inte hela utan vissa kapitel. När jag är färdig med den och har alla kapitel färdiga så ska jag säga till dig så kan du läsa den om du vill. Många många kramar fina Lena. ❤ ❤ ❤

      Gilla

  2. Det är en så otroligt stark berättelse om livet! Ser fram emot att boken kommer ut 🙂 Massa styrkekramar och kärlek till dig! Du är stark som kämpar vidare trots alla motgångar och hinder som slängs i din väg ❤

    Gilla

  3. Jag håller också med om att din blogg är väldigt bra skriven. Man vill bara läsa mer. Jag sitter i en jobbig sits på grund av sjukdom men när jag läser om ditt liv och om din sjukdom så känns det som att jag inte har några problem. Har tipsat mina Facebookvänner om din blogg. Jag kommer att fortsätta att följa din blogg. Fick tips av en twittervän. Kram

    Liked by 1 person

    • Så roligt att höra att det hjälper dig. Nu när du skriver till mig så är det du som hjälper mig. Dina vackra och värmande ord gör att jag mår så mycket bättre. Det är healing på högsta nivå. Tack allra finaste du. ❤ ❤

      Gilla

  4. Hejsan, jag är ny läsare och kan relatera till en del saker, sitter själv i elstol men har personlig assistans och driver den i mitt eget bolag för att kunna få styra mitt liv så mycket det bara går. Jag tycker du ska läsa bloggen http://dagboksanteckningar.skuggan.se för Carina har precis som du ett fint språk och erfarenhet av hälsoproblem som diabetes.

    Liked by 1 person

    • Hej Lena. Vad roligt att du har hittat hit till mig. Jag har ansökt om personlig assistent, har fått ett avslag innan men hoppas på att det denna gången blir beviljat. Är det ett medfött funktionshinder du har. Så klart att jag måste kolla den bloggen. Tack för tipset. Kram fina du ♥

      Gilla

  5. Vilken oerhört gripande historia du berättar, spännande, intressant och smärtsamt sorglig samtidigt som det är så tydligt att det funnits massor med fina och ljusa stunder också. Ett väldigt innehållsrikt liv så här långt, och du har mycket kvar, tack för att du berättar. Jag har precis hittat till din blogg, har du skrivit fortsättningen på din historia i ett annat inlägg? Du skirver också om att du hoppas över vissa saker i berättelsen som du ska komma till senare, finns det nertecknat? Du skriver så fängslande att jag vill läsa mer och få reda på hur det gick med allt.
    Charlotta

    Liked by 1 person

    • Hej Charlotta…Jag har den delen på gång och den kommer alldeles strax….Än så länge så finns det bara nerskrivet i bloggen. Jag blir så glad av sådana här kommentarer, alldeles lyrisk. Tack så hemskt hemskt mycket…Håll utkik så kommer uppdateringen snart. Många många kramar ❤

      Gilla

  6. Du borde verkligen skriva en bok, eller kanske rentav du och Kent tillsammans? Du har fantastiskt mycket historia att dela med dig av, och jag hoppas att du någon gång får möjligheten att förmedla den till en större publik.
    Livet är inte större än mandra gör det till, och det är ytterst berikat!
    Jag hejar på dig (:
    /Ida

    Gilla

    • Åh, tack fina du. Det finns funderingar på en bok. Jag har inte bestämt vilken jag ska skriva. Jag älskar ju fantasin så där håller jag med en bok som heter Slaget om Fibbla. När det gäller mitt liv är det så mycket att ta med så det blir svårt att sortera bort. Dessutom minns jag inte min barndom heller. Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Tack än en gång för din fina kommentar, det betyder så mycket. Många kramar till dig ❤

      Gilla

  7. Hej! Ja , jag har läst nu mycket om hur ditt liv, har sett ut, gällande också din mamma o Pappa, du har inte haft någon lätt barndom, inte undra på att det har präglat mycket i ditt liv. Vet du vad
    som var det roligaste…var att ” min ”man” heter också Kent, och vi har varit ihop i 38 år.
    Men det var intressant att läsa om dig, och jag undrar hur det kom sig detta kring att du fick gå
    igenom operationer, som gör att du ej fick behålla ” förlåt benen” alltså jag hittar inga ord för att
    gnälla , när jag läser hur du fått utstå..Kram

    Liked by 1 person

  8. Mia. Jag känner igen mig i din berättelse. Alkohol i barndomen, bråk o elände. Alkoholist är en sjukdom o den är ärftlig. Jag har året den efter min mor. Campat på Dalabadet på 80 talet o även nu med husbil. Men, Mia, vi kämpar på😰😰😰😄😊

    Liked by 1 person

    • Jag vet precis hur det är. Det är en mycket lömsk sjukdom och det är inte bara alkohol. Det kan vara spel, jobb, träning…ja hur mycket som helst, men det är inte lika fullt med skam. Det är enkelt att byta ett beroende mot något annat och sedan tro att man är frisk. Kram fina vän ❤

      Gilla

  9. Din historia berör mig mycket. Speciellt när du säger att du varit med om så mycket att folk tror att du ljuger. Jag har själv varit med om mer än någon ska behöva uppleva under hela son livstid så jag tror inte att du ljuger. Vill du ha någon att bolla erfarenhet med så finns jag här

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s