Nitlotten del 2

catsJaha, då var det dags för andra delen av Nitlotten. Det är inget lätt att skriva denna delen heller. För om du följer min blogg, så vet du att det aldrig finns en lugn stund i vårt liv. Det händer hela tiden saker som vi inte trodde skulle kunna hända.

Förra nitlotten slutade jag skriva när jag var framme vid första amputationen. Det är svårt att komma ihåg alla händelser, men jag ska försöka beskriva allt så gott det går. Fotografierna känner ni igen från bloggen också. Jag har bloggat väldigt länge, men jag kan köpa tanken på att det bör finnas en del 2 av mitt fortsatta liv. Just nu, idag, det är den 28 juni, 2016, sitter jag i sängen för att vi har trappat ur mitt smärtstillande. Det känns som hela mitt liv har gått åt till andra. De första 15 åren tog mor och far, de är ju som du vet, borta. Sedan hann jag leva livet för mig själv, Kent och barnen ett tag. Sedan snodde alkoholen och smärtstillande resten av mitt liv. Är det undra på att jag inte vet vem jag är?

Jag måste börja med att berätta att jag kommer gå tillbaka till i augusti 2012, så det blir att jag går tillbaka lite i tiden. Jag har berättat om den stora operationen och så vidare, men nu har jag mer information och det blir personligare. Du ska veta, att när du läser detta, så sitter jag vid andra sidan och gråter mängder. Det är så jobbigt att se tillbaka, se hur jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sista gången jag någonsin sprang osv, men du kommer få veta det mesta, det jag kommer ihåg. Jag har inte gråtit så mycket på länge, men det var ju det jag visste. Att skriva om det är att uppleva det igen. Jag kommer ta med många statusuppdateringar på Facebook, kommentarer från andra. Många var det som hejade på, nu känns det som jag kämpar själv, trots att det är nu jag behöver de som var där då. Men men…är du redo, det är jag inte….men nu kör vi, här kommer Nitlotten del 2

Operationen

Jag börjar min historia den 26:e augusti. Vi har precis flyttat upp till lägenheten på Österlånggatan, vi har väl bott där i nästan en månad, vi flyttade in den 1.e augusti, 2012. Då ska du veta att jag för tillfället gick med rullator, när vi skulle titta på lägenheten fick jag vila i trapporna inne i lägenheten, för att orka med hela visningen. Du måste också veta att operationen var inplanerad, jag visste bara inte när. Annars hade vi aldrig tagit den lägenheten, för det var ett rent helvete att komma upp för trapporna. Den 26 augusti så la jag upp dessa bilderna för att visa hur det såg ut i lägenheten för tillfälle.1

Jag hade vid detta laget fått tid till operationen och jag skulle läggas in dagen efter, alltså den 27 augusti. Så här skrev jag på Facebook…Då var det tisdag. Dags att läggas in i dag. Igår började rädslan komma krypande. Men det finns egentligen inget val. Jag vill ju kunna gå utan smärta, jag vill gå ner i vikt. Allt jag drömt om i 10 år står framför mig nu, så nu kör jag. Ha en bra dag alla

Samma dag så följer Jocke och Emil mig till tåget, efter att de har vinkat av mig så ska de lämna in lite spel, och köpa något nytt. Tack gode gud för att Jocke hade flyttat hem igen en runda. Någonstans mellan den förste augusti och till den 26:e så hade han och hans flickvän separerat, och han hade bott i Karlshamn. När jag åkte iväg och satt själv på tåget, kom tårarna igen, jag var rädd…Rädd för en operation som kunde kosta mig livet, men jag försökte hålla mig positiv och så här skrev jag på tåget…Dåså påbörjat resan. Sitter på tåget nu. Nu börjar resan mot bättre ben❤… Som vanligt när man ska opereras så behöver man duscha ett antal gånger, efter sista duschen så skrev jag ytterligare ett inlägg och detta gör ont, jag tar på något vis farväl, om operationen tar livet av mig…Sista duschen gjord. Schampoot har verkligen gjort under med mitt hår. Det känns som en sopkvast. Jaha och nu spökar det i huvudet kan jag säga. Tydligen först ner imorgon
för min operation tar så lång tid. Så ni som vill skänk mig en tanke vid halv 8 imorgon. Tack till alla er som visat ert stöd, det värmer och det är dom tankarna jag ska ha i huvudet när narkosläkaren räknar ner. Vi hörs mina vänner när jag orkar skriva en rad igen och till er som får samtal eller SMS ni pratar med Kent nästa gång, stackars er haha. Nej då hjärtat mitt du är mitt allt. Jag älskar dig. Älskar er andra också så klartMånga kramar till er alla tills vi hörs igen.

Detta skrev Joakim till mig…

Mamma du är bara bäst! Du är så stark och orkar med så mycket. Du tål så mycket du har stått ut med smärta i 10 år och nu denna operation. Hoppas verkligen det är över nu så du slipper den smärta du haft vet verkligen hur jobbigt du haft de men nu är de över. du är en av de starkaste jag vet och jag är glad av att du är min mamma! Jag älskar dig så otroligt mycket mamma

Maria Lagergren Ekdahl
Maria Lagergren Ekdahl Jocke du är för underbar. Om du bara visste vad dom orden värmer mitt mammahjärtaDu är alltid så mjuk,man vill alltid krama dig och det är därför jag ser dig som min nallebjörn. Fast ensam är inte stark vet du. Det är ni som gör mig stark och dina ord har just förvandlat mig till mirakelkvinnan! Jag älskar dig massor, Jocke
Joakim Ekdahl
Joakim EkdahlVille bara att du skulle veta att jag är så otroligt glad att du slipper de nu 🙂
Dagen efter operationen skriver jag ytterligare en uppdatering, men jag nämner inget om hur det gick till innan. För det första så vaknade jag upp i en respirator, kroppen hade inte orkat hela vägen. Snacka om panik! Jag försökte febrilt att få luft, men det gick ju inte att andas, för det gjorde respiratorn åt mig. Jag kommer ihåg att en sköterska sa till mig, ja, dra du ut den så blir det säkert mycket bättre! Vilken jävla kommentar att fälla när jag hade fullständig panik, varför inte bara säga som det var, så hade jag kanske lugnat ner mig, istället fick de ge mig lugnande. Till sist så fattade jag att det inte var lönt att försöka andas själv. Har du någon gång provat att ligga i respirator, så vet du hur jag mådde. Sedan när de skulle dra den, så glömde de att berätta att det är jättesvårt när man ska börja andas själv, det är fruktansvärt. Denna upplevelsen hör till de värsta jag någonsin varit med om. Sen hade de klara direktiv att jag inte fick upp och gå, för såret kunde spricka upp. Jag hade fått en extra gördel just för den sakens skull. När jag vaknade till något så när, så behövde jag gå på toaletten, och de hjälpte mig ditt, så det var rena rama turen att inget hände. Jag hade ju precis bytt alla kärlen från midjan ner till knäna, Trots allt så ville jag att alla skulle veta att jag levde, så här skrev jag…..Jag är mörbultad men lever. Känns skönt att ha det gjort. Gudarna ska veta att detta gör ont. Smärtan går ju över och då menar jag över. Mina ben kommer kunna springa, så stort! Jag kommer kunna gå i trappor. Helt fantastiskt! En bamsekram och massor av kärlek till er som stöttat mig och det gäller även här på Facebook, till er som skrev eller gilladeMånga kramar
Vilken jävla ironi..jag sätter hela min tro till den operationen…Nu följer det många jobbiga dagar, med smärta, med feber och så vidare…Det är lättare att du får läsa mina uppdateringar som jag gjorde:

Jaha idag har jag tagit kommandot och bestämt att nu ska jag upp och gå,gå och gå. Det gör så jävla ont, ont och ont. Febern ligger inte över 39 idag utan faktiskt under 38. Det känns skönt att det förmodligen går på rätt håll. Hoppet är det sista som lämnar mig. Kram

Godmorgon..jag är vaken iallafall. Väger 10 kilo mer än vad jag brukar och jag hatar det. Mina ben är som 2 korvar, svullet och jäkligt, fy! Nu är jag bara gnällig. Tänkte börja med att säga godmorgon sen när jag har tid så ska jag berätta något annat. Tills dess

Här kommer en jättelång statusuppdatering som är väldigt passande just nu, Jag skickar iväg med kommentaren från min älskade syster också. Jag kan nämna att denna sköterskan träffade jag i den vevan innan jag blev amputerad. Då var min stortå svart, varig och väldigt, väldigt öm. Då trampade hon på mig med tofflor, så nageln i stort sett ramlade av, kan du tänka dig vilken smärta. Allt hon sa, var förlåt, sedan vände hon mig ryggen och gick. Underbart, men det berättar jag mer om senare:

Tänkte se ifall någon har upplevt det som jag skulle vara roligt att prata med någon om det iså fall. Jag har verkligen ingen att prata med när det gäller detta. Min familj är underbara och försöker förstå men det går inte om man inte varit där.
För ca 10 år sedan blev jag kärlsjuk, är 41 år, det var i samma veva som vår son föddes, det började med proppar i benen. Redan här fick jag utkämpa en kamp för att få dom förstå att jag faktiskt var jättesjuk. Krävdes ca 6 besök på akuten med en enorm smärta så klart. Till slut åkte jag till en vårdcentral där dom efter alla mina besök på akuten bara tittade på mitt ben för att se allvaret. Den läkaren skickade mig vidare till Malmös sjukhus och där blev jag för första gången inlagd på intensiven för sk trombolys, då hade jag 22 mindre proppar i benet och en stor i magen. Läkaren på akuten hade gissat på ryggbesvär och psykisk ohälsa bland annat, för jag var för ung för att ha proppar. Jag gjorde en anmälan och allt som hände med den var att läkaren fick en varning. Jag träffade honom några år senare och då bad han om ursäkt, skrattretande, han fick förstöra mitt liv och jag fick en ursäkt. Jag vet att läkare är människor och kan begå misstag men 6 stycken??? Det som hände under min tid på IVA var att dom löste upp propparna och sen satte in ”stentar” det är små nät dom sätter in i kärlen för att dom inte ska kunna ”slamma” igen. Mitt problem efter den behandlingen blev mina stentar istället, det kunde om jag hade tur hålla i ett år ibland längre men det hände att det blev stopp i mina stentar eller iallafall en av dom redan efter 3 månader och då blev det ett nytt besök i Malmö på IVA för att lösa upp stoppet och sen stenta igen. Under dom här 10 åren så har det 2 gånger blivit så illa att läkarna har ansett att jag får lära mig leva med stopp i mina kärl och jag kan tala om att det gör ont och man blir handikappad, kan inte göra något i stort sett. Första gången blev det vårdplanering osv. När jag kom hem så tog det ca 7 månader sen la det vänstra benet också av och nu var dom tvungna att åtgärda för nu blev jag förlamad en bra bit upp i ryggen. Sen fortsatte skiten tills jag för 1 och 1/2 år se fick beskedet igen att läkarna kunde inte åtgärda mer, jag fick en rollator och fick fortsätta kämpa med smärtor som nu nästan var ouuthärdliga, många nätter på sjukhus för hjälp med smärtlindring. Det ska också sägas att vi flyttade ifrån Trelleborg till Kristianstad så jag pendlar mellan Kristianstad- Malmö, enkel resa ca 1 h och 10 min. Jobbar heltid. Jag har under denna tiden bönat och bett läkarna om hjälp men fått avslag fram till nu. Nu har jag genomgått en jättestor operation en sk. Bypass och den ska ge mig ett normalt liv. Äntligen!
Det jag verkligen vill veta är om någon mer än jag har problem med vårdpersonal? För när man har levt med smärta i 10 år så har jag med säkerhet provat allt smärstillande som finns, blivit beroende så klart och därmed fått problem med recept eftersom att läkarna då anser att jag inte skulle ta just den medicinen mer. Naturligtvis har jag nu kontakt med smärtmottagningen och just nu fungerar det. Men tex nu när jag ligger inne så måste jag ta det starkaste dom har i smärtväg för min tollerans är jättehög efter 10 år och då fick jag kastat till mig av en sköterska att nu borde jag minsann sova gått för det jag fick var starka mediciner och dom användes inom cancervården och där behövde dom minsann dom. Sen knyckte hon på nacken och sa nu måste jag ringa doktorn för din rumskompis måste ha hjälp för han är iallafall sjuk! What!! Jag har precis öppnats upp i magen hela vägen uppifrån och ner och bytt kärl ifrån midjan ner till benen. Det var då jag kände; jag orkar inte kriga mer. Kan ni inte kommentera om ni har upplevt några liknande problem, jag skulle tycka det var skönt att prata med någon som kanske känner igen det.
Många kramar Mia

Louise Persson Älskade syster, jag kan givetvis aldrig förstå vilken smärta du har haft under alla dessa år!!! Men jag har ofta skänkt dig en tanke och hoppats att det till sist ska ordna sig. Blir oerhört förbannad när jag hör hur du blir bemött av sjukhuspersonal. Får bara hoppas att de är lätt räknade som beter sig på det viset!!! SKÄMS!. Men du är en kämpe så kämpa på så blir allting bra. Styrkekramar åt dig………….

Maria Lagergren Ekdahl Tack så mycket kära syster. Kan säga att det går framåt en dag i taget. Ska förmodligen flyttas till K-stad i helgen, blir lite lättare för folk att komma och hälsa på. Nu går jag utan att ha ont i benen, kan du förstå, det är så stort. Älskar dig syster yster
Som jag kämpar för att komma tillbaka. Jag kommer fortsätta skriva lite här varje dag, men jag kan nog redan nu förvarna för att den delen kommer bli lång också. Ha tålamod med mig. Det är så jobbigt att dela med sig av dessa ögonblicken. Jag känner mig helt tom nu, jag har gråtit sååå mycket. Hoppas ändå att du ska få en bättre bild av vem jag är…Tills vi nu hörs igen..Kram ❤
Då är jag tillbaka igen..Vi fortsätter väl på sjukhuset efter den stora operationen. Jag kom på igår, när jag sa att det var dags för att göra den operationen, så sa min dåvarande läkare på MAS, att om vi gjorde den, så var det toppen på flaggtoppen, efter det så fanns det inget mer att göra. Vem trodde väl att den inte skulle hålla? Det fanns inte heller några svar på hur länge den höll som längst, för den gjordes i regel på mycket äldre människor än jag, och oftast gick de bort innan det blev problem, men vem hade gissat på att den skulle hålla i 3 månader…Helt sjukt Men, men…Jag kämpade på för att försöka komma upp ur sängen, det var enda chansen att bli av med vätskan jag samlade på mig. Jag ringde på klockan och bad att få prata med min läkare, och när han kom in så gjorde jag en deal med honom, om han tog bort min feber så skulle jag upp och gå. Det gjorde jag också…Den 8 september, så var jag redo för att åka till Kristianstad, inte hem, men ändå…Jag skrev så här:
I Kristianstad nu..yes så skönt. Ser ljuset i tunneln nu. Äntligen! Där åkte jag på ytterligare ett bakslag, jag fick lunginflammation. Där sa läkaren också till mig att det skulle ta åtminstone 6 månader för kroppen att hämta sig efter den stora operation. Så jäkla synd då, att den inte ens höll i 6 månader. Den 10:e september, så har jag svarat på en kommentar att jag har varit uppe och gått i en kvart i ett sträck, utan kärlsmärta..Så stort! Den 12:e september blir jag utskriven och fortsätter min kamp hemma. Det finns många uppdateringar på hur jag pendlar mellan att må riktigt dåligt till att må bra. Du som kände mig innan, att sitta ner vara inte min grej. Jag ville att allt skulle hända med en gång, men det orkade inte kroppen utan jag blev tvungen att vila och det var inte min grej. Till sist kommer den dagen då jag kan ta ut vår hund alldeles själv. Den 15 september så skrev jag så här…Åhh vad detta är jobbigt. Känner mig fortfarande inte alls pigg någonting. Har ont i hela kroppen, trött sover massor. Orkar knappt diska ens. Undra hur länge det ska vara så här?
En av kommentarerna var så här, jag har plockat bort namnet, för jag vet ju inte om den personen vill vara med här, det kommer jag göra i fortsättningen också, om det inte är en av min familj….Men snällaa du – precis gått igenom en stor operation o du tror att du ska springa maraton imorgon? Ta det lugnt, disken väntar. Vila o träna långsamt. Tänker på dig.
Så redan där börjar jag klaga på att jag inte orkar, men det förändrar sig som sagt och den 30 september så skrev jag så här…Nu har jag städat både uppe och nere. Dammsugat, dammtorkat och moppat golv. Har även tagit båda toaletterna. Utan att få ONT!! Vilken seger! Yippiii!!
Så den 1 oktober kommer äntligen vinsten, då har jag varit ute med vår dåvarande hund Zlatan, lyckan går inte att missa…Haha, jag vågade. Tog vår hund
på en runda på 20 min. Jag ville inte gå in, så jävla härligt! Så bra jag mår, nu jäklar så ska jag ut och gå!❤  1
Jag fortsätter göra positiva framsteg, men här kommer ett litet bakslag, det är den 3 oktober och jag har inte kunnat somna alls på natten. Förmodligen så blir det kortslutning i hjärnan, inte så konstigt när jag tänker efter. Jag satt igår kväll, när jag hade skrivit första biten. Jag undrar när kroppen la av och jag kopplades till respirator. Jag frågade aldrig, allt jag vet är kroppen inte orkade hela vägen. Men men, så här lät det den 3 oktober…Försöker sortera i hjärnan. Har varit vaken precis HELA natten, när Kent gick upp halv 6 så gick jag och la mig och försov mig lite så Emil blev lite sen idag. Men vad fan, jag har nog aldrig så vitt jag vet varit vaken en hel jäkla natt. Vad är det som händer? Kram på er i alla fall
Den 4 oktober, var det dags igen..Vaknade av att halva tungan var dubbelt så stor och feber så efter samtal med sjukvårdsupplysningen så blir det akuten. Så jävla trött på att aldrig få vara frisk en hel vecka. But anyway ha en underbar torsdagAnledningen är fortfarande okänd, jag kom hem igen och dagen efter så var det bättre igen. Den 15 oktober så skriver jag så här: Nu bakar jag frallebullar. Innan idag har jag städat uppe och nere, plockat upp lite saker som min käre vän Ina körde hit igår, sen har jag gjort middag. Blev bara spagetti och köttfärssås idag förvisso. Sen var det lite disk efter det så idag har lilla jag varit riktigt duktig. Sjukskriven helt i 14 dagar till sen är det dags att bli supersocial med arbetsvänner…skönt. Ha en under kväll alla vänner
Jag får som vanligt en del kommentarer, men där är ett par som jag vill att du ska se…
Tror inte du vet hur  det värmer mitt hjärta att läsa, min Mia ❤
Jag svarade på den kommentaren..Så roligt Annika. Jag njuter i fulla drag själv också. Såna här dagar när jag mår så här bra är värda så otroligt mycket, det är då jag är rik på livet.
Då skriver en av mina arbetskamrater, passa då på att vila..Sluta vara sååå duktig!
Den 29:e oktober går jag tillbaka till jobbet, snacka om snabbt marscherat, men det var precis så jag var. Det skulle hända saker exakt hela tiden. Det gick inte att gå hemma och jag har gjort många uppdateringar om städning, bakning, tvätta och gå och handla, inte en stilla minut. Jag fortsätter kämpa med jobbet och där finns någon uppdatering om att jag har en smärta, som känns precis som kärlsmärta, men det slår jag ifrån mig. Jag har ju precis bytt mina kärl. Så kommer då den dagen så jag fick springa för första gången på ungefär 10 år, och också den sista gången jag någonsin fått chansen. Vi hade tillbringat hela dagen på Andys lekland. Här är ett par fotografier från då..1

 

 1

.

 

 

 

 

 

 

Ödesdagen

Det är den 1 december, som jag känner kärlsmärta..och så här skriver jag då…Kärlsmärta i höger benet. Kan inte röra mig nästan. Hur glad är jag på en skala…fan fan fan. Orkar inte mer nu.

Så kommer då ödesdagen, den 6 december. Då är det slut, sedan dess har jag inte sluppit smärta och sedan dess blev jag aldrig bra igen, men så här skrev jag..Ligger på sjukhuset i Kristianstad. Blev röntgad igår och där är stopp i en koppling i magen. Jag trodde verkligen inte det var möjligt men jodå det var det, så nu blir det operation imorgon. Jag mår ärligt skit nu…

Den 7 december så får jag beskedet att de inte kan gå in som vanligt i ljumskarna, utan måste göra stora snitt i ljumskarna och operationen blir framflyttad…

Blev ingen operation idag. Dom får inte gå in genom ljumsken som dom vill så dom får göra ett snitt istället så operationen blir större och är därför är det framflyttat till måndag. Jag hatar att vara här och jag hatar att det är stopp i kärlen igen. Tycker att jag har haft tillräckligt. Men men. Kram på er alla

Den 10 december så går läkarna in och öppnar kopplingen, det verkade som den hade vridit sig och dagen efter så hade kroppen stängt den igen. Jag fick gå långa rundor i korridoren, för läkaren trodde mig inte..men så var det.De röntgade och bestämde sig för att göra ytterligare en bypass, denna gången mellan högra och vänstra ljumsken. Nere på IVA efter operationen så höll jag på att förblöda, de hade ju öppnat upp såren igen.

Den 16 december har jag fortfarande inte gjort bypassen och jag skriver så här:

En av dom längsta dagarna någonsin känns det som…Jag vill heeeemmm!! Fan fan fan, varför ska alltid jag drabbas, jag som var så glad när operationen var gjord för 3 månader sen. trodde inte detta kunde hända. men så klart det är ju mig vi pratar om. Så orättvist. Ser flera som pyntar och myser och förbereder för julen men inte jag, vet inte ens om jag är hemma då. Underbart!

Den 17.e december så verkar det som operationen ska bli av…..

Då har jag precis duschat med Hibiscrub, jag har undvikit kontakt med hjärna, hjärnhinna och mellanöra precis som det står. Det ser ut som dom planerar den operationen där man gör en bypass ifrån vänstra ljumsken till högra. Inget riktigt bestämt ännu som det ser ut men nu är jag iallafall duschad och har fått min säng renbäddad så nu är det bara att hålla tummarna för att det blir av idag för då finns det god chans att jag får komma hem till jul. Kram på er alla

Men den blev framskjuten till den 18:e istället och den 19:e skriver jag igen, trött men vid liv..

Nu börjar jag vakna till ifrån operationen. Den blev klar igår kväll och denna gången verkar det som det har gått bra. Förlorade dock en mängd blod igen och har därför varit sovande tills nu, då jag har fått en påse blod. När jag sen får nästa så blir jag nog riktigt pigg…Kram

Jag fortsätter kämpa för att komma hem till julen och den 20 december så skriver jag….jaha jag är uppe och går…varenda gång jag går på toa eller gör något annat så sätter det igång att blöda. Jag är nådigt trött på det nu,dom måste byta förband varje gång. Jag har blåsor hela vägen därnere nu och dom spricker varje gång. Jag känner mig för fasiken som ett stort öppet sår, så det kunde varit bättre…men men. Kramis

Den 21:e december så börjar jag bli desperat, för det har inte slutat blöda. De lägger om tryckförband hela tiden. Men så kommer beskedet att jag får permission över julen..Lycka…Trodde jag, jag följde med och handlade vad jag orkade. När julen kom så gick jag och lag mig redan klockan tre, dagen efter skulle jag in på kontroll, men jag var så trött och slut, att de la in mig igen…Lycka, va! Efter det så kämpade jag för att få komma hem till nyår. Vi skulle åka till Trelleborg och fira…och det gör vi 1

Vi grillar också dagen innan nyårsafton. Redan på nyårsafton, mår jag riktigt dåligt, men jag vet inte varför. Dagen efter ligger jag hela dagen, och nej, jag drack inget. Den 2 januari, 2013, så ber jag Kent kolla i ljumsken för jag har feber. Hans reaktion var, fy fan…det är proppat med gult var. Jaha då var det dags igen..Så här skrev jag..Jaha bra början på året. Ska roa mig med att åka till akuten i Trelleborg mitt ena operationssår är jätteinfekterat. Har feber och mår allmänt skit

Vi åker in till akuten, men de anser inte att det verkar så farligt, så de ska bara be sköterskan titta på det, trots att jag förklarar vad jag har gått igenom. Vi väntar en stund, sedan bestämmer jag att det är lika bra att åka till Kristianstad, så vi åker hem och Kent kutar upp till Jens, packar snabbt och tar Emil med sig. Väl där blev jag inlagd ögonblickligen och kom inte hem förrän den 11 januari..Den 29 januari, så börjar jag jobba igen. Någonstans i februari, så strejkar kroppen, den är helt enkelt slut och jag får gå hemma igen och ska börja jobba den 4 mars. Det gör jag, men döm om min förvåning när det åter stoppar i kärlen den 7 mars, på jobbet och dagen efter åker jag in till akuten, det finns liksom inget val, för det gör så jävla ont…Så här skrev jag..

Jag orkar egentligen inte förklara men jag är inlagd igen. Det är stopp i bypassen och denna gången går det inte åtgärda som det ser ut just nu. Det känns som hela min kropp håller på att brista, mitt psyke orkar inte mer JAG orkar inte mer, vet inte om jag orkar ta mig igenom detta. Har gråtit exakt hela dagen och känner mig helt tom. Leva med smärta dagligen igen var inget jag hade tänkt mig, dom pratar till och med om korttidsboende och att jag ska bli sjukpensionär, jag kan inte beskriva med ord min ilska, besvikelse och min frustration.Det finns nog ingen gång jag känt att livet är så orättvist jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta någon högre makt måste hata mig. Det finns inte stor chans att jag orkar kämpa mer nu….

Snacka om att vara uppgiven. Jag kan fortfarande känna den smärtan. Inte en enda aning om hur det skulle lösas. Tanken var trapporna…vad och hur skulle jag ens komma upp. Detta är en av mina värsta upplevelser. Caroline skrev till mig…

Mamma du är bland dom starkaste personerna jag vet! Du har redan gått igenom så mycket men det här kommer du fixa! Det här är bara en av alla motgångar du haft! Du har hela din familj vid din sida som kommer hjälpa dig! Vet att det inte alltid är lätt och att vi inte alltid kommer överens men tillsammans så ska vi klara detta med! MAMMA DU ÄR STARK, glöm aldrig det! ÄLSKAR DIG! Maria Lagergren Ekdahl

Den dagen, alltså den 9 mars, så skrev jag att jag hade vaknat och trott det var en mardröm, men det var det inte…Tack du underbara värld…

Tänkte sluta här idag…och som du förstår så närmar jag mig den dagen då jag blir inlagd igen…Sedan blir det ungefär 3 månader på sjukhuset både här i Kristianstad och i Malmö och där höll jag på att bli, rena rama turen att jag överlevde. Men dit kommer vi sen, det är långt kvar. Samma sak igen, jag mår skit av att skriva detta men det är viktigt att du förstår vilket helvete det har varit. Jag tror att du kommer förstå mig bättre, när du läser bloggen och så. Jag sitter här och gråter floder. Det gör så jävla ont. Jag hade så många planer och framtidstro…den raserades totalt när det stoppade sista gången, då jag fick beskedet, att nu finns inget mer att göra…

Jag skriver några rader imorgon också..Kram så länge..

Hej igen, då var det dags att skriva lite igen. Idag har varit en skitdag. Jag mår verkligen inget vidare, men om igen så vill jag bli frisk NU! Jag orkar inte vänta. det är bara 6 dagar sen jag släppte det helt, det tar en vecka för det att ens försvinna ur kroppen och jag förväntar mig vara stålkvinnan någon dag efter…Ser du en röd tråd..Jag mår lite bättre nu framåt kvällen dock och det brukar vara tvärt om, fast jag sitter i sängen nu, kroppen pallar inte riktigt hela dagen ännu. Jag tror att det är lite jobbigt att bearbeta det jag gör nu, för att skriva detta till dig, men det är nog nyttigt. Jag kan fortfarande inte greppa hur mycket jag går igenom 2012-2013, men kom ihåg att jag är så stark som jag måste. Idag kom jag på en annan sak, på nyårsafton när vi står på balkongen, så kysser jag Kent, säger att jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år, det kan ju inte bli värre…Ha! Det kommer jag aldrig säga igen. Detta nyåret fick jag inte ens äran att vara hemma, så jag har slutat att hoppas. Då så då kör vi…Jag börjar den 11 mars och då gjorde jag en ny uppdatering och jag har inte hittat livsgnistan ännu…konstigt? Nej inte ett enda jävla dugg..men så här skrev jag:

Då var det måndag, hade jag varit frisk så hade jag varit på väg till jobbet, det svider! Undrar vad som händer idag, vad finns det mer att säga och göra. Känns som det inte finns något alls, har funderat och gråtit mycket i helgen, jag vill inte vara handikappad! Varenda morgon vaknar jag och tänker-det var bara en mardröm-ända tills jag vaknar riktigt, då vet jag att det är min verklighet, livet ÄR så grymt! Finns inget mer att göra……

Naturligtvis så är det många som kommenterar…Jag delar bara med mig av en..

lilla vän ,lider med dig .försök iaf att tänka positivt ,dina barn behöver dig och barnbarn .lev för dom .kämpa kramar i masssor

Den 12 mars är jag fortfarande väldigt uppgiven och otröstlig.Många tankar på, varför? Var är rättvisan? Jag skrev så här:

Jag tänker försöka sova nu, det är inte lika enkelt som innan, det snurrar en hel del tankar. Jag ska på vårdplanering nu i veckan så får jag veta hur mycket kommunen kan göra för mig när jag kommer hem. Vet fortfarande inte hur jag ska komma upp i lägenheten när jag kommer hem. Mycket till som ska hända men orkar inte ta det nu..Godnatt alla vänner

Den 13 mars redan är det dags för vårdplanering…Jag kunde inte fatta att det faktiskt gällde mig. Jag skulle åka hem med den enorma smärtan och försöka skapa mig ett liv. Som handikappad, jag blev lite inlåst för jag kunde inte gå i trapporna, inte utan att ha stålsatt mig, för rätt vad det var så orkade inte benen mer, för eftersom de inte får något blod, så försvinner känslan i benen och smärtan ökar tredubbelt. Så här skrev jag den 13:

Vårdplanering idag….. jag har ingen lust alls idag. Idag är en jobbig dag, livgnistan lyser med sin närvaro. Hur fasiken ska jag klara av detta, dom andre gångerna har jag ändå haft någon aning om hur jag ska fortsätta men denna gången vet jag inte.

 Den 18:e mars är jag hemma och nu har jag insett att alla operationer har varit helt i onödan och nu är det svart:
Jaha då var jag hemma igen. Fast denna gången utan någon åtgärd, ska lära mig att leva med smärtan med andra ord så är jag nu handikappad. Arbetsterapeut och sjukgymnast ska komma hem för att se vad jag behöver hjälp med. Det känns mest som jag skulle vilja gräva ner mig, vilken mardröm detta blev. Alla säger att jag ska fortsätta kämpa, jag kommer nog göra det när jag har kommit över första tröskeln och fått tillbaka livsgnistan. Just nu är allt svart. Jag är ju tillbaka på ruta 1 igen, alla operationer har varit helt i onödan… Men men jag är hemma i allafall
Här är en av kommentarerna…
Förstår att det är svårt …måste kännas jävligt .men jag tro du klarar det bra .finns så många fina hjälpmedel nu för tiden ….trist att sånt händer när du är så ung ..men du ska se ….ljuset kommer tillbaka kram
1

Denna underbara bukett fick jag av mina arbetskamrater. Inte hade jag då en aning om att det faktiskt var så att jag aldrig skulle få återse mitt jobb…

Redan den 22 mars hade jag hittat gnistan igen och så här lät det då:

Idag tog jag ett allvarligt snack med mig själv och sen gick jag till bibblan och jävlar vad ont jag fick… det visste jag ju om i och för sig…. men jag gjorde det i allafall så lite stolt är jag… Ha en bra kväll mina vänner

Jag fortsätter med att hitta tillbaka och framförallt min identitet igen. Så kommer ett bakslag igen den 24 april:

Jaha.. Det är nu dom andra tankarna kommer.. Vad ska jag göra resten av mitt liv. Orkar inte städa som jag gjorde innan, jag kan inte gå ut och gå. Jag är
handikappad, vad händer nu? Jag har svårt att hitta en mening med livet. Så jävla jobbigt detta är. Totalt mörker !

Jag får jättemånga fina kommentarer som att jag borde börja skriva, virka och allt det där andra som jag kan…

Samtidigt så måste jag kriga för Emil i skolan, för de tror inte på att han är mobbad. Det dröjer väldigt länge innan de får det klar för sig. Men det har ju gjort att han hatar skolan..

Jag är ledsen, men jag orkar inte mer än så här ikväll. Det är jobbigt och jag måste få lite tid på mig för att fundera…Jag gör ett nytt försök imorgon..Kram till alla er som läser här..