Inte riktigt ännu….

image

Godkväll du finaste i världen…
Visst är det en söt bild. Jag ska påbörja kaninen snart, kanske i natt, vad vet jag. Jag vet att Caspian ska få en liknande av mormor, alltså jag. Det ska bli roligt att göra ett djur. Jag hoppas att prinsen kommer gilla den och förhoppningsvis kommer den få äran att trösta honom när han behöver. Jag kommer som vanligt lägga ner både en bit av min själ och mängder med kärlek, så att han aldrig kan glömma hur mycket jag älskar honom.
Igår när jag ringde hem en runda så var jag extremt ledsen över att jag har faktiskt inte fått se granen i år. Jag hade inte pyntat klart heller. Jag måste hitta något annat att se framemot för annars går jag väl under. Något jag faktiskt har börjat tänka lite på är de små turerna som vi tre ska göra tillsammans när vi har en bil som funkar för oss. Det är det första jag ska göra när jag kommer hem. Fylla i bilstödet för nu har jag ju rehabersättning och det räknas, så nu finns det en god chans att det till och med blir beviljat. Det skulle vara stort för vår del. Jag behöver se mer än bara staden nu. Vi behöver komma iväg alla tre. Just nu är jag så bunden man kan bli och jag är evinnerligt trött på det. Jag sa det till Kent för ett tag sedan att det känns som att jag sitter i fängelse. Alltså, det vet jag ju inte, men jag sa att det måste vara så här det känns. I vanliga fall kan man ju vägra vård och hade det bara varit en infektion och hål i stumpen så hade jag utan betänkligheter åkt hem så det hade visslat om det. Jag kunde haft hög feber och ett sår som läckte både var och blod. Det enda kriteriet jag hade haft var att jag kunde sitta upp den stunden det tog i taxin. Hemma hade det ordnat sig på något vis. Nu hade jag inte den möjligheten. Nej, istället blev jag fast vid en smärtpump som gjorde att jag mådde hur bra som helst men jag fick inte åka hem. Jag vet att det hade gått om de bara hade velat hjälpa mig. Jag kunde fått åka hem några timmar med pumpen. Det hade inte skadat någon överhuvudtaget. Hade det blir något problem med pumpen så har vi ju inte långt in. Det hade bara tagit ett par minuter så hade jag varit inne igen. Istället ska jag nu gå och fundera på hur det kunde varit, för sådan är jag. Jag har svårt för att släppa taget, så är det bara. Det tar lång tid innan jag glömmer bort något. Ja, glömmer gör jag ju aldrig men jag kan lära mig leva med vissa saker. Du ska veta att jag avskyr själv att vara på detta viset. Jag önskar så innerligt att jag hade lätt för att kapitulera, jag ser andra släppa taget som en het potatis och sen ser det inte ut som de ens funderar över det mer. Det skulle jag vilja kunna, så hur gör man?
Jag inser ju att tiden har gått förbi och inget eller ingen kan någonsin ändra på det. Jag måste acceptera det jag inte kan förändra….för er som känner till sinnesrobönen, så är det en del av bönen och tro mig, jag ber den många gånger på en dag.
Det är mycket jag skulle förändra med mig själv om jag bara kunde. Vissa förändringar kan jag nog göra men vissa är omöjliga. Det värsta är att eftersom jag inte har en aning om hur jag är uppfostrad så är det ännu svårare. Jag har inte heller någon förälder i livet som kan förklara. Gud, tänk så skönt det skulle vara att få vara liten och ligga i sin mors knä, samtidigt som hon förklarar något viktigt som är ett måste att veta i det vuxna livet. Jag är så jävla vilsen ibland. Vilket håll jag än vänder huvudet åt så känns det felaktigt, det är jättesvårt att göra en sak emot sin egen vilja. Det krävs enorm styrka och självdisciplin, det är något jag inte har alltid. Jag måste först vara fruktansvärt motiverad till förändringen, sen måste jag må bra, inga konstigheter alls.  Då har jag en chans att förändra, men fortfarande inte säkert. Så nu kan du kanske förstår varför det blir så jobbigt när det inträffar en sak som kullkastar en del av min tid. Är det inga stora saker så släpper jag taget utan en enda fundering, men att missa både jul och nyår är stort.
Jag tror att jag har ältat det färdigt, dock inte säker. Det kommer utan tvekan komma upp därhemma, det är jag hundra procent säker på. Det är inte så att jag tänker bråka, utan det kommer pratas om det ändå för jag måste nog det för min egen skull.
Tror du att terapi är något jag bör fundera över? ? I så fall är du inte den enda. Det är bara att ställa sig i kö…nej,skämt åsido….jag vet att jag borde men det är inte bara att göra. Det måste vara någon jag känner tilltro till, någon jag känner som jag vågar öppna mig för. Kemin mellan oss måste vara klockren. Sen undrar jag, var, vad, när, hur börjar jag?  Vad ska jag ta först?  Vill jag ens bearbeta min barndom? Jag tror faktiskt inte det. Det har kroppen gjort sig besvär med att glömma, och förmodligen av en anledning. Det blir nog inte bra att riva upp det. Jag tror mer på att bearbeta de snart 14 år, som jag har varit sjuk. Jag har kommit så långt att jag har börjat fundera på att söka samtalsterapi och det är ett steg i rätt riktning. Nu ska jag bara ta resten också. Men först utav allt måste jag ju komma hem.
Nu, allra finaste, har vi en ny dag. Nu är det söndag. Jag avslutar här för tillfället. Vi hörs alla gånger igen. Tack för att du har varit här och delat mina tankar. Många kramar till dig ❤
.

Det trodde du inte, eller hur?

Höst i Kristianstad

Nu är det höst. Trädens färger är underbara….

Hej min fina vän…det trodde du inte, va? Två dagar i rad…Skämt åsido. Jag behöver dig så väl. Tårarna rasar ner för mina kinder, jag sitter och lyssnar på musik. Jag är både lycklig och ledsen…hur det går ihop. Jag är så välsignad som har en man som Kent. Han gör allt för mig och jag älskar honom så otroligt mycket. Sen är jag så ledsen över hur det har blivit. Hur kunde det bli så fel? När jag inte var så gammal så hade jag inte en aning, då hade vi andra planer. Det känns som allt är förstört. Jag vet, jag har barn och barnbarn. Jag är fruktansvärt tacksam över det, men inte ens det kan få mig att släppa tankarna på tiden som har varit. Det är ju bara så dumt. Jag har verkligen inget att hämta där bak, men ändå så är jag där och rotar. Hela tiden tanken…men tänk om… det kunde varit så här…varför jag? Hade det inte hänt, så hade jag…Hela tiden så hittar jag dit. Sen blir jag förbannad på mig själv, för livet är inte slut. Det finns mycket jag fortfarande kan göra. Fast jag har verkligen fastnat. Vad fasiken gör jag för att komma vidare härifrån?? Jag har banne mig inte en aning. Jag sitter här med mina pärlor och kan inte tänka längre fram än till kvällen. Morgondagen kommer inte förrän imorgon. Jag ser inte framåt…Fast där är en känsla som glädjer mig och det är julpyntet. Så lite glädjedroppar finns det.

Vad är det då som har format mig??Det är barndomen såklart, det måste det vara. Vad har hänt då?? Fick jag pryl? Jag tror inte det..jag vet inte. Var jag med om övergrepp…nej, det var det nog inte..men jag vet inte. Vad är det som var så hemskt att det var värt att lägga i glömska?? Jag vet inte. Jag tycker att jag känner mig själv så väl, att hade det bara varit att de var alkoholister så hade det inte varit så farligt, inte så att jag inte vill minnas. Det måste vara något värre. Asch, jag vet  inte. Jag måste övertala mig själv att se framåt. Jag kan ju inte stanna här, det går bara inte. Jag vill inte leva resten av mitt liv som en slokande blomma, vissen och trött. Nej, det finns inte. Det räcker med de glädjedroppar som finns i vardagen för att jag ska må bra. Så om jag strör de dropparna över den vissnande blomman så lever den upp igen, tror du inte det? Jag måste hitta tillbaka till den tro. Tron på en högre makt, en makt som är visare och större än jag. Den finns, det är jag övertygad om, eller? Sluta nu att vara så sorgsen, torka tårarna lilla Mia, så ska du se att världen ler mot dig….Jag ska, jag lovar…

Tänk om allt hade varit lika enkelt som i sagor…Perfekt..då hade jag varit så lycklig. Fast jag måste säga att när jag hade bloggat igår så var jag lycklig. Du vet så där att det känns som det pyser över, man får liksom dra efter andan och då känns det som man ska spricka av lycka och glädje. När den känslan börjar försvinna så gör jag precis allt för att få tillbaka den, så vill jag leva. Sprickfärdig av lycka..det är min tur nu, tycker du inte det? Allt jag har fått kämpa för, med näbbar och klor för att vara där jag är nu. Det har verkligen varit kampen för livet, som bloggen heter. Det har funnits dagar när jag inte har trott att jag ska överleva men jag har trotsat allt och alla. Jag lever verkligen…Det är det viktigaste av allt, att leva. Så nu måste jag göra resten också…fortsätta leva och det ska jag göra med glädje.

Jag måste ju fortsätta kämpa, jag kan ju inte ge upp nu. Inte efter allt jag har varit med om. Nu bestämmer vi det tillsammans, eller hur?

Stefanie är fortfarande kvar hemma hos oss, det är stort. Hon har inte varit hemifrån så länge någon gång, hon är bara 4 år, så det är inte jättekonstigt. Hon har blivit lite bortskämd, förståss. Lite extra godis, någon småsak, massa kärlek och tid, bara hon här ju…Hon har verkligen haft det mysigt, fått göra lite som hon vill. Jag frågade henne igår, ifall hon hade haft det bra hos mormor och morfar. Hennes svar….det har varit jäättteeebraaa….Då blir man som mormor lycklig, eller hur??

Nu måste jag tyvärr avsluta inlägget. Vi ska ta Steffie till torget och handla pumpa. Sen ska vi karva dem och tända ljus. Bilder kommer nog imorgon. Lika bra att skriva nog. Tack allra finaste du för att du har orkat läsa min delvis ledsna text. Massor av höstkramar sänder jag dig. Lite energibollar får du också ta över. Jag tror att vi hörs imorgon….sköt om dig nu. ❤ ❤ ❤

steffi

En trött Stefanie. Detta är taget igår när hon var så trött. Det är hennes julmust och hon håller hårt i den

Förlåt..men nu är jag tillbaka

tipi

Barnbarnen i Tivoliparken

Förlåt för detta uppehållet på några dagar. Jag har inte orkat, helt enkelt. Jag har behövt dessa dagarna för att tänka över saker och ting. Jag började fundera över vem jag är? Var är jag på väg? Något annat mer än att sitta i rullstol måste jag göra. Det går ju inte så här…Grejen är att jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag skrivit sista tiden känns negativt laddat, men det har egentligen inte varit negativt hela tiden. Jag har skrivit om positiva saker men för dig som läser så har det säkert inte varit en känsla av optimism. Det har gjort mig ledsen och fundersam. Jag vill verkligen inte att allt ni läser ska vara av negativ art för så är det inte. Sedan jag föll, så har jag själv lyckats hitta tillbaka igen. Det är fortfarande upp och ner. Vissa dagar saknar jag mina ben mer än någonsin, nästa dag känns det som jag har accepterat min situation. Innerst inne så har jag inte det och därför är det också svårt att planera, fortsätta framåt. Saken är att jag inte har en aning om hur lång tid själen tänker ta på sig innan den har accepterat det fullt ut. Den dagen kommer jag kunna se framåt igen och planera för fortsättningen. Jag har tid till en kurator på Östra läkargruppen i denna veckan och det hoppas jag ska ge mig den medicinen jag behöver. Lugnande har jag inte behövt på ett tag, ångesten klarar jag av att hantera. Det är mycket av mina dagar som går åt att fundera ut vem jag är. För en sak är säker, jag har förändrats. Det är många saker som jag märker är annorlunda. Jag har helt enkelt ett annat tänk. Som jag har nämnt innan så har jag satt städningen åt sidan men det bär med sig att när det inte är som jag hade det innan så mår jag dåligt över det. Fast jag kan inte påstå att jag har varken lust eller ork att förändra det. Stackars Kent får ta den mesta städningen. Ibland tvingar jag mig själv till saker, som att diska. Variationen över vad jag kan göra har minskat markant och då känner jag mig värdelös. Trots att jag vet att den tanken är felaktig så kommer den ändå. Varenda gång jag inte lyckas med det jag försöker göra, så tappar jag lite av mig själv. Många gånger sliter och kämpar jag med en sak, sen hör Kent det och då kommer han och säger samma sak varje gång, Varför ber du inte om hjälp? Ja, varför gör jag inte det? Jo för att jag har inte accepterat fakta. Jag är handikappad och behöver mängder med hjälp. Strax kommer beslutet om ifall jag är tillräckligt sjuk för personlig assistent, enligt det jag har läst i brevet som kom ifrån biståndshandläggare så kommer jag tillhöra personkrets 3, enligt LSS och det lutar mer åt hållet att jag skulle bli beviljad assistans än inte. Jag kan inte säga om det känns bra eller inte. Det kommer kännas bra för då vet jag att Kent får avlastning. Det är inga tunga saker jag behöver hjälp med men det är många saker. Jag räknar till att jag ofta går 16 gånger på toaletten och varje gång måste det finnas någon som kan hjälpa mig. Sen är det hjälp i sängen och upp. Resten av tiden är det småsaker, koka kaffe, hjälpa mig laga lunch, städning o.s.v  Vi får väl se vart det bär hän.

På senare tid märker har jag märkt att mitt tålamod inte är lika stort som innan och det hoppas jag också kan förändras med samtal. Blir jag kanske den personen jag var innan med samtalshjälp? Ärligt? Jag tror inte det, jag tror inte att det går att fixa. Samtidigt vet jag inte om jag vill bli den Mia som jag var innan. Inbunden, mer rädd för vara ute, rädd för att få besök och sen helt fixerad på städning. Från morgon till kväll, ibland dammsög jag två gånger om dagen. Helt manisk. Stackars min familj, säger jag bara. Vad är det jag har utsatt dem för egentligen? Har inte en aning om det är så mycket bättre i nuläget. Jag vet i alla fall att varenda dag så känner jag mig i vägen, har ont i min mage för att någon ska tycka jag är jobbig. Därför ber jag om hjälp så lite jag bara kan. Varje gång jag tar orden, kan du hjälpa mig, så hugger det till i magen. Ibland är jag i vägen för rullstolen tar upp sån jäkla plats. Sen gör min rullstol så att Kent får dammsuga och torka golven mycket oftare, alltså mitt fel igen. Jag har tanken på värdelös hela tiden och därför kändes det viktigt att ta ett par dagar och fundera över om det är något jag själv kan förändra här och nu. Ledsen, men jag kan inte det.

Vi har Sandra, Paddy och deras barn här hemma för de vill hitta på lite saker med barnen. Igår så var vi en lång stund i Tivoliparken och sen gick vi ut till Naturum. När vi kom ut till Naturum så blev jag kissnödig och då var vi tvungna att gå hem. Vems fel var det? Mitt, som vanligt. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv för det gör jag inte. Det har jag slutat med för det är inte lönt. Det är bara ett klart konstaterande. Idag så gick vi till museum och tittade bland annat en utställning som heter Rymdresan och det gillade både ungarna och jag. Men som vanligt behövde jag hem efter två timmar och då fick de andra också avbryta. Detta livet som det är nu är jobbigt, påfrestande och fruktansvärt smärtsamt. Jag försöker hålla mitt humör uppe vad som än händer men det pågår så mycket inom och utom mig själv att det inte alltid fungerar. Jag kan inte fokusera längre, jag vet inte vad som har hänt. Det är nu en förändring måste ske. Jag tycker inte det är roligt att alltid behöva avbryta något vi håller på med för att jag behöver sticka hem för att gå på toaletten. Jag har inte kunnat hitta någon lösning och vet inte hur det ska lösas. Eller är det också en sak som jag måste acceptera, jag vet inte. Jag får fortsätta fundera över det.

Än en gång ber jag om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen som vanligt. Men nu vet ni varför. Jag kramar om er alla och hoppas att ni fortsätter att läsa den. Jag sänder ut energibollar om det är någon som behöver. Sköt om er och varandra så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

Fotografierna som finns med i galleriet är tagna i Tivoliparken eller Naturum här i Kristianstad. Sen är det ett fotografi på en kanon och de har vi bakom oss. Det är ju ganska vanligt att bli hemblind som de kallar det.