Trött, trött och trött…

wp-1455912699369.jpeg
Jocke, Alice och Stephanie i en fåtölj..Lite trångt kanske

Jaha, säger jag igen, då var det fredag. Veckan har i vanlig ordning bara flugit iväg. Vart vet jag banne mig inte, men fort har det gått. Jag tittar i bakspegeln och funderar, vad har jag egentligen gjort i veckan? Ingenting är svaret, absolut ingenting. Jag blir så trött på mig själv ibland. Varför har jag låtit en hel vecka smita förbi utan att göra något vettigt. Alltså, jag vet inte vad det är med mig längre. Jag har ingen lust till någonting, inte ens att handarbeta. Jag måste göra vissa saker klara men jag finner ingen glädje i det alls. Jag som brukar bli glad varje gång jag rör en virknål eller sticka. Jag har inte ens vågat röra pärlorna eftersom jag vet hur beroende jag blir. När jag väl har börjat, så kan jag liksom inte sluta. Fast nu tror jag inte det skulle vara några problem alls, för jag vill ändå inte. Det är kanske så att jag är orolig över mitt tillstånd, men jag tycker ändå inte att jag känner det så. I så fall är jag orolig utan att veta om det själv och det skulle ju vara märkligt. Nej, inte en aning har jag. Jag städar och hjälper till med det jag kan, sen sitter jag mest framför datorn eller eventuellt TV:n. Men jag känner ingen glädje. Jag brukar vara ganska glad och positiv, men nu får jag verkligen anstränga mig för att vara glad och trevlig. Jag vet om att jag fräser mer åt alla också, det är ett klart varningstecken. Men jag vet inte vad varningen gäller…Är det inte konstigt?

Säkert har en del hunnit ifatt mig och det är jobbigt. Jag har många tankar och känslor som inte är bra, det vet jag. Det är ändå inte likt mig att bara lägga ner, liksom. Alltid har jag hittat något litet glädjeämne som kan göra mig lycklig. Nu har jag inga glädjeämnen heller. Jag kan sitta och fundera över varför jag känner mig så konstig och kanske jag bör gå och lägga mig och vila. Sova är inte heller skojigt. Drömmarna är så konstiga och läskiga. Är jag kanske deprimerad? Borde jag inte veta det? Vad tror du?

Jag tänker inte bli så långrandig ikväll, för jag är trött…det sa jag nog innan. Vi har gäster ikväll, Jocke, Linnea och Alice. De ska nanna över här och sen har jag barnbarnen också här, Anton och Stephanie då. Kent hade gjort en så god räkröra till oss som vi la på rostat kondisbröd. Det var så underbart gott, en evighet sedan jag käkade räkor. Det smakar ännu bättre då. Medan jag satt och njöt av delikatessen så började jag fundera över om min blogg som är ännu äldre än denna fanns kvar. Såklart att den gjorde. Jag loggade in och där var den. Alla mina inlägg som jag gjorde på sjukhuset innan jag blev amputerad. Varenda liten känsla och tanke har jag präntat ner. Där fanns också mina noveller som jag skrev för att fördriva tiden. Det är någon av dem som jag var med och tävlade med, så där finns recensioner ifrån andra läsare också. Plus att där finns med en del material från boken Slaget om Fibbla, för det vär då när jag började på boken. Jag påbörjade faktiskt den innan jag blev inlagd. Min tå började att dö och det har jag skrivit allt om och till sist gick det inte att vara hemma utan att jag fick uppsöka vård såklart. Det dröjde ju ganska länge innan beslutet blev taget, att det var dags att amputera. När jag var där inne och kikade så kändes det som att komma hem. Det är väl märkligt med internet, att du kan känna dig hemma på en sida. Det är ju bara bilder och text. Men saken är den att texten är skriven i en stund där jag kanske var ledsen, glad, sorgsen..det är liksom jag. Det kändes bra…Så nu tänker jag dela med mig av den till dig också, om du vill förstås. Här är länken Välkommen till mitt hjärta. Kika rundor och vill du kommentera något så gör det, men det hade varit bra om du hade kommenterat detta inlägget här, för jag vet inte om jag kommer vara så mycket mer på Fibbla. Jag har skrivit en helt ny text där och lagt till en bild av mig, så att du vet att det är min blogg och att du har kommit rätt.

Det är inte så mycket bilder idag och anledningen är att jag har inte fotograferat så mycket dessa dagarna, om igen, jag vet inte varför. Det är bara så. Du får nöja dig med text idag.

I morgon så kommer Caroline, Cornelia, Caspian hit på mellomys, och så ska de vara mormorvakt, för att Kent ska ut med vänner och umgås. De är lite rädda för att jag inte ska klara mig själv. Jag hade gjort det, men nu har jag inte sett Cornelia på evigheter så därför gör det ingenting att de är här och håller mig sällskap. Det kan också kännas lite tryggt eftersom jag har båda barnbarnen kvar här då också. De kommer tillbringa helgen här så att Sandra och Paddy kan vara tillsammans på sjukhuset med Michelle. Idag vägde den lilla donnan 870 gram, så hon tar sig. Den lilla kämpen. Hon ska börja få vätskedrivande varje dag nu så att förhoppningsvis ska vätskan i hennes lilla kropp försvinna. För så fort de ska bara byta blöja, så dippar hon och det kan vara det som är problemet. Inget är lätt och enkelt när man är så liten, såklart. Det känns ändå bra att hon väger dubbelt så mycket nu som när hon föddes. Nu är hon ju stabilare också än vad hon var innan. Jag trodde inte heller att det skulle gå helt smärtfritt, det hade varit lustigt. Några bakslag, hade vi nog räknat med. Hon är mormors lilla kämpartös…

Nu finaste du så orkar jag banne mig inte skriva mer…trött..men det visste du ju sen innan. Kramar fyllda med kärlek och vänskap, sänder jag din väg. Energibollarna likaså. Jag hoppas återkomma med friska nya tag i morgon och även fler foton. Så länge får du roa dig med att läsa min äldsta blogg…haha. Sköt nu om dig och tack för att du har funnits vid min sida här idag…Vi, du och jag, hörs imorgon igen. ❤ ❤ ❤

Att känna sig jagad…

Black-And-White-Wallpaper-HD
Visst är det så…

 

Hejsan, du finaste i världen….

Tack för att du kikar in, jag behöver dig. Jag börjar med det som måste komma ut, och det är viktigt för mig.

Jag står i en korsning, gömd bakom en husknut. Jag andas tungt och det känns som hjärtat ska hoppa ur bröstet. Rösten säger hela tiden….det är han, det är han. Plötsligt så tystnar den och när jag hör den igen så viskar den…se upp, han kommer…fly, se upp, han kommer. Jag försöker försiktigt kika runt knuten för att se om rösten har rätt igen..Jag försöker skönja någon figur i mörkret. Fasen vad jag hatar att vara närsynt. Mitt mörkerseende är urkasst, jag försöker lyssna men jag hör inget. Kanske har rösten fel denna gången…Det känns lugnare nu, jag har övertygat mig själv att rösten har fel. Precis då, i det ögonblicket, känner jag någon bakom mig..Helvete!! Var ska jag ta vägen??? Jag inser snabbt att här kan jag inte stanna och när vålnadens hand når min axel, håller jag på att frysa till is…det får bara inte hända. Som skjuten ur en kanon, sticker jag iväg samtidigt som jag får luft igen och kan skrika på hjälp…Hjälp, HJÄLP!!! Ingen hör mig…ingen kommer till undsättning. Det är i och för sig inte så märkligt för om de skulle höra mig, så skulle de bara se en figur i mörkret som sprang för sitt liv. Vålnaden är det bara jag som ser..Rösten är tillbaka…Göm dig, göm dig. Vad fasen tror rösten att jag försöker göra egentligen?? Det kanske krävs en liten förklaring till vad rösten är…

Rösten kommer ifrån mina drömmar, men det är en i allra högsta grad levande figur. Den lever enbart i vissas drömmar och de är till för att skydda mot ondska. Blir man överfallen och inte vet vem det är, så vet rösten…Den kommer att hjälpa till att hitta den ansvariga. Alla kan inte höra den, det beror på hur mottaglig man är. Du måste helt enkelt tro på både spöken, demoner, troll och så vidare. Gör du det så är du skyddad. Anledningen att jag nu är jagad av en vålnad är att rösten plötsligt har spått framtiden. Den talade till mig när jag låg och sov. Visade var jag skulle bli överfallen och även vem det var. Saken var bara att jag inte trodde det var sant. Eftersom jag inte varit med om att den har sett in i framtiden så trodde jag alltså att det var felaktig information jag fick. Därför lyssnade jag inte heller. Jag har varit hos en god vän som behövde tröst i en svår stund. Hon har förlorat sin man. Jag vet vem det är som begick mordet. Det fick jag se i drömmen och tanken var att när jag gick därifrån skulle jag gå upp till polishuset och försöka förklara. Antagligen skulle de klassa mig som galen och strunta i det. Därför gick jag den vägen som rösten hade visat mig att jag inte skulle gå, och jag var nästan framme vid polisen när den anföll. Det är mördaren som är ute efter mig, så då vet jag med andra ord att även mördaren har en röst. Det är en demon…de som kan höra demonerna är födda onda och kan inte räddas…

Då så förstår du varför, jag är ute och springer i Kristianstad mitt i natten. Antagligen så kommer jag inte överleva eftersom mördaren hör demoner. Fast jag springer i mörkret ivrigt påhejad av rösten.  Till sist är jag hemma och lyckas ta mig in och låsa dörren….Du är fri..du är fri. Vad menar rösten nu? Jag ställer mig dubbelvikt i vardagsrummet och försöker hämta andan. Antagligen menar rösten att jag har kommit undan. Jag tar upp mobilen och ska slå 112 när jag hör rösten, klart och tydligt. Du är ensam, du är ensam…Vadå ensam? Min familj finns ju på ovanvåningen. Jag går så tyst jag kan upp för trappan och redan när jag tar sista steget så ser jag min familj. De ligger så fint invid varandra, de andas inte….mördaren har tagit dem istället…Nu vaknar jag och det första jag gör att kolla så att både Kent och Emil andas. De mår alldeles utmärkt..Så nu vet jag hur det känns att bli jagad av en mördare genom gatorna i Kristianstad…usch och fy, säger jag bara.

Fast jag kan säga att det var skönt att springa, det skulle gärna få vara verklighet, men allt det andra kan vi skippa tycker jag.

Matlagare
Vi blir bjudna på mat…Jocke och Linnea är det som står för matlagningen. Kent står och tittar på, Hedda med.

Idag eller jag kanske ska säga ikväll, är vi fullt hus. De ni ser på bilden är här och sen kom Anton tillbaka ifrån Caroline idag. Sen tyckte Stephanie att det var orättvist, så nu är hon också här…sist men absolut inte minst är Alice. Hon är också med såklart. Så idag fick jag äntligen klart städningen…Då får vi se hur länge det håller. Jag kan lova att imorgon måste vi dammsuga igen, för den svarte vovven fäller alltid som fasiken. Men det gör ju inget, då blir det kanske ännu bättre städat…Planering är viktigt.

 

 

Idag har jag mått väldigt bra, inga sura miner eller gråt…Jag hoppas att jag får behålla denna känslan av lycka som ligger som ett skimmer över mig nu. En stilla bön, ber jag i alla fall.

Uppdatering i från Lund…Hon väger 625 gram idag men det beror på att hon fortfarande får vätskedrivande, men hon har ju inte sjunkit så mycket. Idag tog de ur henne från respiratorn och nu har hon enbart syrgas. Jag hoppas så innerligt att det fungerar nu…Annars så är det inga fler nyheter för idag. Hon kämpar vidare och vi står vid sidan och hejar på.

När Sandra och Paddy skulle åka tillbaka till Lund så blev Anton väldigt ledsen. Det skar i mitt hjärta, så jag frågade om det inte var bättre att han följde med dem till Lund men det ville han absolut inte. Så han fick stanna. Sandra ringde när de var tillbaka i Lund och frågade så han hade lugnat ner sig och det hade han klart gjort. Jag sa till Sandra att jag tycker de är jätteduktiga som sätter sina egna behov åt sidan och låter honom vara här, för det känns jättetufft för dem också. Jag vet faktiskt inte om jag själv hade fixat det. Antagligen så hade jag tagit mitt barn med mig och låtit det sura en stund…Men där tänker Sandra och Paddy annorlunda, det tycker jag är fantastiskt och det ska de veta om.

Egentligen så har jag inte så mycket mer att dela för tillfället, så jag släpper dig fri här…Tack så jättemycket för att du finns här för mig. Det betyder hela världen för mig, ska du veta. Kramar i massor kommer din väg. Ta så många du vill. Energibollarna kommer efter, samma sak gäller där. Roffa åt dig så många du vill. Vi hörs med säkerhet snart igen ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu var det kväll…igen.

sunny
Då börjar hösten närma sig…..

Godkväll min fina vän….Då var kvällen kommen och som vanligt så har smärtan gjort sig påmind och det otäcka monstret säger åt mig att det är dags att gå i sängen. Fast nu är det ju så att det vill jag egentligen inte, men det går inte att ignorera smärtan till sist. Så nu tänkte jag skaka av mig mina tankar lite snabbt innan det är dags för bingen. Jag känner mig väldigt irriterad för små saker och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Visst brukar jag både vara sur och irriterad ibland men då vet jag oftast varför. Nu har jag inte en aning. Emil behöver inte säga så mycket innan jag flyger i luften. Han prövar verkligen mitt tålamod. Det är den ena saken efter den andra, ständigt hittar han på saker som triggar igång mig. Sen nu när jag har ont så kallsvettas jag och då är det mycket enklare att bli förbannad. Jag är innerligt trött på att svettas. Ibland svettas jag så mycket att det inte går att avgöra om jag har duschat, det känns inte helt friskt vill jag lova. Samtidigt så tror jag inte att det är något fel på mig, för det har och är ganska kvalmigt ute och då behövs inte mycket innan jag blir totalt genomblöt. Ikväll var det lite kyligare ute och det ska konstateras att vi trampar stadigt mot hösten. Det gör inte mig något, för hösten är en av mina favoriter. Jag älskar att tända ljusen, ta en bra bok tillsammans med en god kopp te och krypa ihop under en pläd. Helst ska vinden vina runt knutarna, då är jag lyckligare än någonsin. Det kommer många fina dagar på hösten också. Jag sa det till Kent igår att jag saknar skogen. Det är inte lika enkelt nu när jag sitter i rullstol. Fast sen jag var i Hässleholm igår är jag fast besluten över att jag ska fasiken gå igen. Jag ger mig inte!! Det skulle vara så skönt, kunna gå runt i lägenheten och damma lite. Bara saken att kunna ta en mugg i skåpet utan hjälp skulle vara en högvinst. Jag kräver inte så mycket, för det mesta brukar jag ju vara på gott humör men nu vet i katten varför det inte vill sig riktigt. Det blir kanske bättre tills imorgon. Hoppas gör jag ju.

Imorgon måste vi ut till Maxi och göra lite inköp, sen är det dags att städa. Det känns redan som om dagen imorgon kommer innebära slit och släp. Min kondition är urusel, så det räcker att jag diskar för svettningarna ska komma igång. Det enda som hjälper är att fortsätta så blir konditionen bättre och bättre. Samma sak gäller nu när jag ska börja använda proteserna igen, sakta men säkert. Mina muskler är inte så starka nedanför svanken längre, däremot så har jag aldrig varit så stark i mina armar som nu. Inget konstigt med det, egentligen, jag lyfter mig själv mängder med gånger på en dag. Vill du prova hur jag har det så prova att ta av dig byxor och underkläder när du sitter på toa utan att sätta ner fötterna. Sen när du gjort det så kan du prova att sätta på dem igen. Det tog väldigt lång tid för mig innan det satt klockrent, nu tänker jag inte på det längre utan nu bara gör jag. Sen varje överflyttning måste jag använda min kraft till att lyfta över mig själv ifrån rullstol till säng, eller ifrån rullstol till toastol. Numera gör jag inte de överflyttningarna när jag är själv, eftersom jag har ramlat en gång. Det är inget roligt alls och inget roligt för de som ska hjälpa mig upp heller, det är en del vikt som ska tas upp ifrån golvet. Det är så retfullt att jag inte kan hjälpa till alls utan jag känner mig verkligen som en säck potatis.

Nu är det snart dags att lämna tillbaka Alice och det ska bli skönt. Det har varit mycket för stackars Kent som har varit tvungen att ta dem en och en. Alice gillar absolut ingenting som finns utomhus. Det går inte att ta ut henne utan munkorg och sen studsar hon upp och ner, ibland även fram och tillbaka. Nej, hon är ingen ängel när hon är ute och går. Hedda brukar förvisso dra lite när vi är ute och går, men jämfört mot Alice så är hon skitlätt. Ikväll hjälpte jag faktiskt Kent och tog Hedda. Vi hade lite problem, Hedda och jag, i början, men vi lärde oss lite knep på vägen, så nu kan jag ta ut henne på en kort runda om det behövs. När Alice har åkt hem så är nog Kent den som kommer vara gladast. Fast när hon är inomhus så är hon en mycket härlig och glad vovve. Hon älskar att mysa. Det gör ju klart Hedda också. Nu är det mest Hedda som sätter igång Alice, det är precis som hon inte kan låta bli. Ibland blir det bara för mycket och då får de ta en time-out precis som små barn. Det är till och med så illa att de faktiskt hoppar i våra sängar och då får de en skarp tillsägelse och åker ner. Då brukar de tjura en stund, men sen är det full fart igen. Hedda har fått för sig att hon måste skydda mig när jag har gått och lagt mig och då hoppar hon upp på min mage och lägger sig över min hals. Det är inte ett bra sätt att skydda mig på, kan jag säga, för risken är att hon kväver mig istället….haha. Hon är för go, vår Hedda. Jag älskar henne mer och mer för varje dag som går. Hon har inneburit så mycket glädje redan i mitt liv, jag skulle aldrig vilja vara utan henne, det är en sak som är säker.

Nu fina du så är det dags att avsluta detta, lite sena inlägg. Godnatt önskar jag dig och kramar sänder jag iväg, så du får så många du vill ha. Sänd gärna en tillbaka. Energibollarna har jag slängt ut och du vet vad som krävs för att fånga en. Sköt nu om dig och titta gärna in igen när du har tid, lust och ork. Jag finns här för dig och du finns här för mig. Vi hörs alldeles strax igen. ❤ ❤ ❤