Om jag bara kunde…

Kent50

 

Hej, finaste…

Jag orkade inte skriva igår, hela dagen gick åt att svettas, vara trött och vara allmänt krasslig. Blodsockret hoppar ifrån 8- 24 på ingenting och min kropp slår bakut såklart. Det är inte mycket bättre idag och det gör så ont att inte kunna vara hemma och krama min man när han fyller år. Visst ska vi fira honom senare men ändå. Han har alltid funnits där för mig och nu kan jag inte finnas där för honom när han fyller jämt. Med sorg i hjärtat sitter jag här och kan se de framför mig. Han och Emil. Ensamma och han fyller år…men det är bättre att bli bra nu, så jag får vara hemma. Nu har jag bestämt att de jag har fått för depression ska ut…jag vill inte ha mediciner som inte är livsnödiga längre…Får jag bara rätsida på diabetesen så är jag redo att åka hem…

Det fina collaget är såklart tillägnat min älskade man som finns där närhelst jag än behöver honom. Jag har funderat mycket på vårt liv och jag har kommit fram till att vårt liv är världens finaste film eller bok. Från början innehåller den kärlek, otrohet och intriger. Sen går livet vidare i vad som kunde varit en vanlig vardag, men inte vårt liv inte, det finns traumatiska händelser, sorg, glädje, men det är inte många veckor som har gått utan något mycket intressant har inträffat och slutet bör ju vara lyckligt eftersom vi har helt underbara barnbarn. Det hade blivit en kanon bok, men det är inte den boken jag skriver, utan min bok är min flykt till fantasins värld, precis som bloggen. En dag kanske mitt och vårt liv blir en bok, men inte än…

När jag kommer hem så blir det till att planera och fixa med Kents kalas. Det är så mycket jag skulle vilja göra för honom, så att han ska förstå hur mycket han egentligen betyder för mig. Han är verkligen min värld. Inte en enda gång, vad jag än behöver hjälp med skulle han tveka. Alltid en ängels tålamod, klart världens bästa pappa. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Det var kärlek vid första ögonkastet och det fick mig att vara otrogen mot en annan kille, något jag verkligen avskyr, det är inget jag är stolt över, men Kent var viktigare än någon annan. Jag visste redan att det var mannen jag skulle dela mitt liv med. Det valet har jag aldrig ångrat. Det var många som sa när vi gifte oss att det aldrig kommer hålla eftersom vi inte hade känt varandra så länge…tji fick dem. Varje sak som livet har kastat på oss, har vi fixat tillsammans. Vi har blivit starka tillsammans. Älskar dig så otroligt mycket fina du, det är du och jag, alltid. Många grattis kyssar, pussar och kramar Kent..<3 ❤ ❤

Här har varit många läkare idag och det är så när man är multisjuk, men denna gången har de en vettig plan. Fixa diabetesen, sätta ut mediciner som inte är livsviktiga, det är ju min plan som har blivit deras. Sen när de är borta och jag landar, hittar mig själv är det dags för en samtalskontakt för att bearbeta det som hänt dessa 14 åren. Som läkaren sa, du har varit med om otroligt mycket. Det vet jag och jag vet också att det kommer ifatt mig, men nu är det dags att göra det rätt. Göra om och göra rätt…. Visst hade jag kunnat åka hem nu men det hade inte gynnat någon, för då hade jag fått åka in igen när jag blir sjuk av diabetesen. Som jag har sagt innan, det är dags att ta tillbaka mitt liv…

Michelle närmar sig 2ooo gram med stormsteg och det ska bli skönt för dem när det är dags att lämna sjukhuset. De har det tufft och det är jobbigt för de alla. Sandra mår inget vidare. Jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta, krypa under hennes skinn och förskona henne från allt skit runtomkring. Tyvärr så går det inte. Som mamma vill jag gömma de alla under mina vingar, varenda något gör dem illa så önskar jag att det fanns ett sätt att skydda dem på. Varje gång de lider, lider jag lika mycket. Jag avskyr att se dem må dåligt. som en fräsande katt blir jag när hör att något eller någon berör, rör dem, de är liksom mina..LÅT BLI!! Det fungerar ju inte så eftersom de är vuxna. Aldrig som mamma, att jag kommer släppa taget helt. Det är min uppgift att få dem må bra, min roll som mamma tar inte slut för att de växer upp…Om jag bara kunde, skulle jag skydda de från allt livet kastar åt dem

Nu är det dags att avsluta detta inlägget. Ha en underbar kväll. Kramar i massor till dig, energibollarna rullar också. Sköt nu om dig, så hörs vi, du och jag, fina igen alldeles strax… ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

Drömmar och nu jäklar…..

söndag

Hej, finaste….

Då var det plötsligt söndag och slutet på påsklovet är här. Imorgon börjar Emil i skolan igen, och jag tror ändå att han tycker det ska bli ganska så skönt. Han blir så rastlöst av att vara hemma. Sen har det varit mycket för honom också. Mycket sjukdomar….

Idag är jag helt slut. De tre dygnen utan nästan ingen sömn alls har nog gjort sitt och antagligen är det dags för kroppen att säga ifrån idag. Det får bli det sista nu….jag är en drömmare, jag har fortfarande mål att nå, jag har inte slutat drömma. Så nu jäklar ska jag ta tillbaka mitt liv, nu får det vara nog….Någonstans därunder finns hon, Mia, och det är dags för henne att ta över nu. Jag har alltid tagit livet med en klackspark och positiv anda, det är dags för mig att hitta gnistan igen….MITT LIV ÄR INTE SLUT!!

Jag ska bara bli lite piggare sen ska proteserna på, snygga kläder och smink. Sen så är det dags att för varje dag som går, bli bättre på att gå. Här ska kämpas…

Som ni ser på fotografierna så har Stephanie fått hålla sin lillasyster, med hjälp, för första gången. Mäkta stolt såklart. Sen är det ett fin foto på Michelle med sin nalle. Stora flickan är hon nu, väger över 1800 gram nu. De tar ut henne i vagn nu, med syrgas fortfarande. Det blir snart dags för sonden också att dras. Lycka !!

bryan-624-1389989287

Den här mannen, introducerade Caroline för mig för någon dag sedan. Redan första gången jag hörde honom sjunga var jag fast…Hans namn är Luke Bryan och jag är totalt knockad av hans musik. Så jag lyssnar på hans låtar hela tiden….mys….

Jag började skriva på boken igen igår när jag fick hit datorn, men det är precis som jag inte riktigt orkar. Det går inte att fokusera på texten och jag blir förbannad på mig själv. Nu är det dags att skriva klart boken, det har jag gett mig fasiken på men vad ska jag göra för att hitta lusten igen…Säg det…

Nu har jag börjat se Jocke och Linnea när de går fram till altaret och han är så stilig. Varenda gång jag hör en viss låt, så börjar det och du tror väl inte att jag gråter, väl?? Jo, då…mina tårar ramlar i massor. Min gosse har blivit en man och det är så förbaskat svårt att förstå. Likaväl som att Emil har börjat få mustasch…min lilla gosse!! Nej, ibland önskar jag att det fanns en knapp att trycka på så tiden fick stå stilla ett tag. Sen är jag medveten om att jag blev mamma och mormor väldigt tidigt. Det är därför jag har bestämt mig….HÄR SKA LEVAS LIVET!!

Det finns så mycket kvar som jag inte har gjort ännu. Jag har aldrig varit ute och rest, det ska ändras på. Det är dags nu…

Jag ska sluta vara så jäkla feg, ramlar jag så gör jag, när jag ska gå. Det är bara att hoppa upp igen…Det gäller ju ta vara på att jag har tappat så mycket i vikt. Det är ju lättare att gå nu…Nej, ingen tvekan mer…nu kör jag…

Jag önskar dig, fina du en underbar söndag. Ta hand om dig själv, det är du värd. Kramar i massor kommer din väg…ta för dig, så många du kan. Energibollarna får du på köpet om du behöver. Till min underbara familj, mina syskon inräknat….JAG ÄLSKAR ER, TILL MÅNEN OCH TILLBAKA…Speciellt för dig, Kent. Jag kommer aldrig sluta älska dig, jag älskar dig mer än någonsin…vi, du och jag, vi är ett och kommer alltid vara det. Det finns ingen som du, kommer aldrig finnas heller….Jag älskar, älskar dig meeeessttt och det är inte lönt du försöker vinna den tävlingen, för nu är jag inte i telefonen så att du kan säga jag älskar dig mest för att sedan lägga på luren.

Du och jag, fina, vi hörs snart igen. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

Sorry…..

Kärlek

Hej, du fina…

Sorry och förlåt, jag vet att det inte har varit något inlägg på ett par dagar. Jag har under den tiden hållit på med min andra sida. Jag håller på att bygga upp den bloggen och som jag beskrivit innan beror det inte på att jag inte gillar att ha min blogg här, för det gör jag…Rättare sagt så älskar jag att ha min blogg här. Därmed har jag lite funderingar på att köpa in mig här istället. Det är ju egentligen bara funktionerna som jag vill åt…Asch, jag får se hur jag gör.

Jaha, kollaget du ser ovanför mig förstår du säkert. Japp, det är alla hjärtans dag idag och det är en hyllning till min älskade man. Han är verkligen värd allt för mig. Inte en dag skulle jag klara utan honom. Nu menar jag inte bara för att jag sitter i rullstol. Min kärlek är lika stark nu som när jag träffade honom, det är bara en annan kärlek. Den är mycket starkare nu och djupare. Vi har gått igenom så otroligt mycket, han och jag. Jag hade önskat att vi hade fått ett lite enklare liv än det vi har gått igenom, men samtidigt så blir vi starkare tillsammans för varje dag. Vi hade inte varit samma personer som nu om vi inte hade gått igenom det vi har gjort. Som sagt, jag älskar dig så mycket, Kent Ekdahl.

Alltså jag kan inte fatta att det helt plötsligt är söndag igen..helt otroligt. Ibland skulle jag vilja rycka bort visarna för att stoppa tiden, men tyvärr så går ju inte det. Det är rätt lustigt ändå, att ju äldre jag blir, desto fortare verkar tiden att gå. Märkligt…

Michelle

 

Då har vi lilltösen här, Michelle. Hon vägdes igår och väger nu 758 gram, så det rör minsann på sig. De väger henne varannan dag här i Kristianstad…Hon har klarat flytten kanon, och mår jättebra. Stabilt är bra…Jag har fått några saker som jag ska fotografera sedan för att du ska förstå hur liten hon är, bland annat så har jag fått en blöja och jag har aldrig sett något så litet…Helt fantastiskt. Vi har inte varit uppe och hälsat på ännu. Det är svårt att finna tid på helgerna eftersom vi har barnbarnen. Jag tänkte att vi skulle ta det nu i veckan, när alla barnen är i skolan….Tänk det inga barn på dagarna…det kommer väl bli för tyst. Fast nu i början kommer det bli skönt. Jag är faktiskt ganska trött i huvudet. Så en paus är av behov.

Caspian

 

Här ser ni en liten grabb som sitter…Helt plötsligt så händer det…Visst är han fin, vår prins.. Han är alltid så glad och är jag inte på humör när jag träffar honom, så går det inte låta bli att le och skratta…han är mormors solstråle.

Vad har du hittat på i helgen då?? Som sagt så har jag mest suttit framför datorn och slitit i mitt hår. Inte för att det behövs, det ramlar ju av ändå. Men ärligt så har jag ibland velat slänga datorn i väggen. Det är mycket svårare att bygga bloggen på egen domän. Jag var helt övertygad om att det var WordPress jag måste använda, men det var ingen som sa att det skulle bli så mycket svårare än vad det var innan…Jag brukar, utan att skryta, fatta de här sakerna ganska så lätt. Jag har till och med byggt hemsidor med HTML och det är egentligen inte svårt om man håller sig uppdaterad. Lägger du ner i ett par månader så är du novis igen. Så det är minsann inte helt enkelt..

Nästa vecka är det dags för arbetsförmedlingen igen, tack och lov. Jag måste komma ute och börja jobba för annars blir jag snart knäpp i huvudet. Fast jag kan ärligt säga, att jag har hela tiden haft saker att hitta på, jag får aldrig tiden att räcka till. Det är så fruktansvärt mycket jag vill göra, men det finns inte tid till allt.

Kommer du ihåg denna artikeln? Jag måste bara berätta att jag dansade inte på min 45 års dag. Jag firade knappt den. Det gör mig lite ont idag att jag inte ens försökte….

Mias kamp för att kunna gå och för att få livet att gå ihop

Det här är inget jämmer över livets och samhällets orättvisor. Det är ingen som ska ställas till svars. Det här är bara ett möte med en kvinna som har dragit vissa av livets nitlotter och som inte slutar kämpa för det. Det är för att sammanfatta det Mias kamp.

Familj som har det besvärligt, mamman har fått båda benen amupterade, sonen har adhd och har fått gå om två klasser, bland annat för att han hade 75 procenst frånvaro under höstterminen 2014. Familjen lever på enbart mammans sjukbidrag och det är svårt att gå det att gå ihop. Pappan kan inte söka jobb eller få socialbidrag eftersom han inte kan vara tillgänglig för arbetsförmedlingen. Han är tvungen att lämna och hämta sonen i skolan varje dag eftersom sonen har rymt flera gånger från fritids och pappan måste medverka vid regelbundna veckomöten om sonen. Mamman finns på telefonnumret 0721-674721.
Foto: Peter Åklundh
Vid 45 års ålder får Maria Ekdahl lära sig att gå på nytt. Till en början behöver hon hjälp av en person på varje sida och kryckor och rullator. Så småningom ska hon kunna gå själv.

Hon kavlar långsamt och mödosamt upp strumporna över stumparna. Sen sätter hon på protesen på det högra benet, därefter på det vänstra benet. Med en sjukgymnast på ena sidan och en arbetsterapeut på andra sidan och med kryckor under armarna reser hon sig sakta upp ur rullstolen och… nej, det gör för ont. Såret efter operationen där det vänstra benet amputerades smärtar för mycket. Det blir bara ett par steg den här gången.

– Det är fruktansvärt svårt att gå med proteser. Det är svårt att förklara, men man känner inte av marken utan går liksom i luften med fötterna. Det tar en stund innan du fattar att du står, säger hon när hon har hämtat andan.

Maria Ekdahl befinner sig på en rehabavdelning på Hässleholms sjukhus efter att ha fått båda benen amputerade på kort tid och när Kristianstadsbladet träffar henne där i slutet av april är det den andra dagen som hon tränar på att gå i avdelningens gymnastiksal. Vid 45 års ålder är det dags att lära sig gå på nytt. Svårdiagnosticerade problem med kärlen i benen som började för 13 år sedan har gjort att hon för två år sedan tvingades amputera först det ena benet och för två månader sedan det andra.

– Det finns ingen diagnos. Det började med en stor propp i magen, som negligerades av Ystads lasarett, efter att jag hade gjort kejsarsnitt. Vi bodde i Trelleborg då. Läkaren skickade hem mig gång på gång och skrev till sist att jag var psykiskt sjuk i journalen.

– Dagen efter sista gången jag skickades hem kom jag in till vårdcentralen och var allvarligt sjuk. Jag hade 22 proppar i benet och en stor propp i magen. De öppnade upp propparna med trombolys, vilket innebär massor med blodförtunnande medel men allvarlig risk för blödning. Sen satte de in så kallade stentar, som små hönsnät, i ådrorna för att hålla dem öppna.

– Sen fick jag göra ett par operationer per år och efter det en stor bypassoperation hela vägen uppifrån bröstkorgen ner till midjan. Efter det ytterligare en bypassoperation.

– Men det höll inte. Efter ett halvår stängde kärlen igen så att foten dog i högra benet. Det fanns inte mer att göra än att amputera det. Den dagen såret hade läkt i stumpen, så dog den andra foten. Då fick jag amputera det benet också. På den vägen är det. Jag vet inte var det ska stoppa. Jag hoppas inte det går högre upp, men det finns alltid en risk.

Att kunna gå igen är en oerhörd kamp och ändå bara en av kamperna i Marias liv.

Under tiden hon lär sig att gå med proteserna och väntar på att lägenheten i Kristianstad har anpassats till det nya livet som benlös, kämpar maken Kent hemmavid för den trettonåriga sonen med diagnosen adhd och problem med skolgången. Pappan behöver hjälpa sonen till och från skolan varje dag och behöver vara med på de regelbundna mötena om sonens skolgång varje vecka med skolan och arbete- och välfärdsförvaltningen.

– Vi har prövat fritis, men han har rymt flera gånger därifrån. Han har fått flytta ner två årskurser efter att ha missat mycket, han hade 75 procents frånvaro förra terminen. Vi fick veta att han måste gå till skolan, annars kan de bli tvungna att placera honom i en annan familj. Vi måste helt enkelt finnas till hands för hans del, säger Maria.

Hela den nuvarande situationen har försatt familjen i en ekonomisk kamp där de får vrida och vända på varenda krona.

– Det står i hans läkarintyg att han behöver ha tillsyn till skolan och han behöver tillsyn när han kommer hem. Det finns inte möjlighet att maken kan ta ett jobb med de premisserna, men det innebär att vi inte får socialbidrag eftersom han inte kan skriva upp sig som sökande på Arbetsförmedlingen. Så vi lever på min sjukpenning på 10 000 till 11 000 i månaden. Det går inte i längden.

– Vi har inte råd att ha dator eller internet hemma längre. Vår son är i stort behov av en dator med sin adhd. Vi har ingen bil och min man får gå överallt var han än ska. Det har varit svårt att träffas nu när jag har varit i Hässleholm. Min man har inte haft råd att fylla på Jojokortet, man måste ha minst tvåhundra kronor. Det är livsviktigt att betala hyran och elen, sen får vi välja och prioritera. Det blir aldrig någonting över eller att man kan unna sig något extra.

Men det finns hopp om ljusning. Paret har lämnat in en ansökan om att maken ska få jobba som personlig assistent åt Mia.

– Den ansökan tar tre månader så det är jobbigt att vänta på besked. När jag blir mer självständig ska han kunna söka ett annat jobb.

Under de många och långa besöken på sjukhus har Maria hållit sig sysselsatt med en blogg där hon öppet delar med sig av livets vedermödor. Utöver mer eller mindre dagliga uppdateringar finns där en berättelse om sitt liv och sin uppväxt med alkoholiserade föräldrar som hon har kallat ”Jag har dragit livets nitlott”.

– Jag har inte uteslutit någonting, även om det är obehagligt. Det är ingen rolig läsning. Jag kommer inte ihåg min uppväxt förrän jag var 15-16 år, mer än vissa detaljer. Då och då dyker det upp något i minnet och då skriver jag ned det i Nitlotten.

Hon har fått stort gensvar på bloggen, vilket betyder mycket och ger hennes styrka. I bloggen delar hon själv gärna ut vad hon kallar energibollar till andra som har det tufft som hon har fått kontakt med via bloggen och från andras kommentarer hämtar hon själv energi.

– Alla andra brukar säga att jag är duktig, men det är svårt att säga det om sig själv.

Ett par veckor efter Kristianstadsbladets besök på rehabavdelningen är det slutligen bestämt. Mia ska få komma hem.

– Det är skönt men lite nervöst. Jag är uppe och använder proteserna, men jag kan inte gå längre sträckor, då får jag använda rollatorn. Sen kommer jag att åka till rehabiliteringen en gång i veckan i fortsättningen.

Kan du lämna och hämta sonen i skolan nu?

– Nej, inte ännu. Det orkar jag inte riktigt. Kent får stanna hemma lite till. När han kan söka jobb kanske vi kommer på fötter igen, så småningom.

Fotnot: Marias blogg finns på mialek.wordpress.com