Förlåt..men nu är jag tillbaka

tipi

Barnbarnen i Tivoliparken

Förlåt för detta uppehållet på några dagar. Jag har inte orkat, helt enkelt. Jag har behövt dessa dagarna för att tänka över saker och ting. Jag började fundera över vem jag är? Var är jag på väg? Något annat mer än att sitta i rullstol måste jag göra. Det går ju inte så här…Grejen är att jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag skrivit sista tiden känns negativt laddat, men det har egentligen inte varit negativt hela tiden. Jag har skrivit om positiva saker men för dig som läser så har det säkert inte varit en känsla av optimism. Det har gjort mig ledsen och fundersam. Jag vill verkligen inte att allt ni läser ska vara av negativ art för så är det inte. Sedan jag föll, så har jag själv lyckats hitta tillbaka igen. Det är fortfarande upp och ner. Vissa dagar saknar jag mina ben mer än någonsin, nästa dag känns det som jag har accepterat min situation. Innerst inne så har jag inte det och därför är det också svårt att planera, fortsätta framåt. Saken är att jag inte har en aning om hur lång tid själen tänker ta på sig innan den har accepterat det fullt ut. Den dagen kommer jag kunna se framåt igen och planera för fortsättningen. Jag har tid till en kurator på Östra läkargruppen i denna veckan och det hoppas jag ska ge mig den medicinen jag behöver. Lugnande har jag inte behövt på ett tag, ångesten klarar jag av att hantera. Det är mycket av mina dagar som går åt att fundera ut vem jag är. För en sak är säker, jag har förändrats. Det är många saker som jag märker är annorlunda. Jag har helt enkelt ett annat tänk. Som jag har nämnt innan så har jag satt städningen åt sidan men det bär med sig att när det inte är som jag hade det innan så mår jag dåligt över det. Fast jag kan inte påstå att jag har varken lust eller ork att förändra det. Stackars Kent får ta den mesta städningen. Ibland tvingar jag mig själv till saker, som att diska. Variationen över vad jag kan göra har minskat markant och då känner jag mig värdelös. Trots att jag vet att den tanken är felaktig så kommer den ändå. Varenda gång jag inte lyckas med det jag försöker göra, så tappar jag lite av mig själv. Många gånger sliter och kämpar jag med en sak, sen hör Kent det och då kommer han och säger samma sak varje gång, Varför ber du inte om hjälp? Ja, varför gör jag inte det? Jo för att jag har inte accepterat fakta. Jag är handikappad och behöver mängder med hjälp. Strax kommer beslutet om ifall jag är tillräckligt sjuk för personlig assistent, enligt det jag har läst i brevet som kom ifrån biståndshandläggare så kommer jag tillhöra personkrets 3, enligt LSS och det lutar mer åt hållet att jag skulle bli beviljad assistans än inte. Jag kan inte säga om det känns bra eller inte. Det kommer kännas bra för då vet jag att Kent får avlastning. Det är inga tunga saker jag behöver hjälp med men det är många saker. Jag räknar till att jag ofta går 16 gånger på toaletten och varje gång måste det finnas någon som kan hjälpa mig. Sen är det hjälp i sängen och upp. Resten av tiden är det småsaker, koka kaffe, hjälpa mig laga lunch, städning o.s.v  Vi får väl se vart det bär hän.

På senare tid märker har jag märkt att mitt tålamod inte är lika stort som innan och det hoppas jag också kan förändras med samtal. Blir jag kanske den personen jag var innan med samtalshjälp? Ärligt? Jag tror inte det, jag tror inte att det går att fixa. Samtidigt vet jag inte om jag vill bli den Mia som jag var innan. Inbunden, mer rädd för vara ute, rädd för att få besök och sen helt fixerad på städning. Från morgon till kväll, ibland dammsög jag två gånger om dagen. Helt manisk. Stackars min familj, säger jag bara. Vad är det jag har utsatt dem för egentligen? Har inte en aning om det är så mycket bättre i nuläget. Jag vet i alla fall att varenda dag så känner jag mig i vägen, har ont i min mage för att någon ska tycka jag är jobbig. Därför ber jag om hjälp så lite jag bara kan. Varje gång jag tar orden, kan du hjälpa mig, så hugger det till i magen. Ibland är jag i vägen för rullstolen tar upp sån jäkla plats. Sen gör min rullstol så att Kent får dammsuga och torka golven mycket oftare, alltså mitt fel igen. Jag har tanken på värdelös hela tiden och därför kändes det viktigt att ta ett par dagar och fundera över om det är något jag själv kan förändra här och nu. Ledsen, men jag kan inte det.

Vi har Sandra, Paddy och deras barn här hemma för de vill hitta på lite saker med barnen. Igår så var vi en lång stund i Tivoliparken och sen gick vi ut till Naturum. När vi kom ut till Naturum så blev jag kissnödig och då var vi tvungna att gå hem. Vems fel var det? Mitt, som vanligt. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv för det gör jag inte. Det har jag slutat med för det är inte lönt. Det är bara ett klart konstaterande. Idag så gick vi till museum och tittade bland annat en utställning som heter Rymdresan och det gillade både ungarna och jag. Men som vanligt behövde jag hem efter två timmar och då fick de andra också avbryta. Detta livet som det är nu är jobbigt, påfrestande och fruktansvärt smärtsamt. Jag försöker hålla mitt humör uppe vad som än händer men det pågår så mycket inom och utom mig själv att det inte alltid fungerar. Jag kan inte fokusera längre, jag vet inte vad som har hänt. Det är nu en förändring måste ske. Jag tycker inte det är roligt att alltid behöva avbryta något vi håller på med för att jag behöver sticka hem för att gå på toaletten. Jag har inte kunnat hitta någon lösning och vet inte hur det ska lösas. Eller är det också en sak som jag måste acceptera, jag vet inte. Jag får fortsätta fundera över det.

Än en gång ber jag om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen som vanligt. Men nu vet ni varför. Jag kramar om er alla och hoppas att ni fortsätter att läsa den. Jag sänder ut energibollar om det är någon som behöver. Sköt om er och varandra så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

Fotografierna som finns med i galleriet är tagna i Tivoliparken eller Naturum här i Kristianstad. Sen är det ett fotografi på en kanon och de har vi bakom oss. Det är ju ganska vanligt att bli hemblind som de kallar det.

Godnatt önskar jag er alla och tack för att ni finns

pictures-of-flowers16

Ni är unika, glöm inte det!

Då var det dags att dra sig vidare in i sängen. Jocke körde precis, han har varit här och roat Emil och käkat middag. Såklart var det roligt att träffa honom också, det är det alltid. Nyss kom en av Kents gamla arbetskamrater och ska stanna i natt. Jag tycker det är roligt med folk och att träffa personer över huvudet taget. Fast nu när jag har blivit handikappad så är det inte med samma entusiasm utan det finns mycket som jag gör som känns väldigt intimt och pinsamt. Jag kan till exempel inte låsa toalettdörren själv, jag måste ha hjälp överallt och det är jobbigt att visa hur hjälplös jag egentligen är. Precis som med honom, så har vi inte setts på väldigt länge och hoppsan, plötsligt är jag utan ben. Jag skäms över mig själv, det är pinsamt att visa hur jag ser ut och hur mycket hjälp som krävs.

Idag när vi satt därute och tog en kopp kaffe, så hade jag hylsorna på mig enligt doktorns ordination, den är så fruktansvärt svullen. Helt plötsligt dök det upp en brännande känsla som steg till det värsta jag någonsin upplevt. Jag var så chockad att jag kunde inte be om hjälp, inte heller kunde jag skrika. Jag blev totalförlamad, men till sist fick jag av hylsan. Alltså, jag vet banne mig inte hur jag ska kunna fortsätta med denna smärtan. Vad ska jag gör när min egen läkare inte tror mig. Den andre stumpen är ju normal, så skulle det vara kroppen som samlade vätska, vilket den gör, då hade den andra stumpen också varit lika svullen, eller? Sen tar jag vätskedrivande ändå och det borde tillsammans med hylsan tagit svullnaden. Innan denna smärtan började så hade jag proteserna på mig hela dagen, så det går inte att skylla på att jag inte har använt dem som jag ska, för det har jag verkligen gjort. Dessutom så är jag ju rädd för allting och då är det klart att jag undrar vad som egentligen pågår där inne. Jag kan flytta vätskan, sätta ner en tumme och avtrycket blir kvar, så vätska är där. Det kan faktiskt vara rent var som inte kommer ut och det är en infektion. Det slutar väl med att det blir blodförgiftning eller något. Det brukar sluta med en smäll när det är så här. Hade det varit min läkare som sköter mina kärl så hade han vänt upp och ner på allt för att ta reda på vad anledningen var. Visst förstår jag att det gör ont delvis för svullnaden, men var kommer svullnaden ifrån?? Det måste jag få reda på innan det går att åtgärda. Jag ber snart att de drar ut vätskan för då försvinner i alla fall smärtan lite grann. Annars är chansen stor att jag inte pallar vidare. Men nu är det först helg.

Glöm nu inte att sprida inlägget vidare som finns på En liten önskan och ni som inte kan hjälpa, kan hjälpa oss med att dela sidan och inlägget så når vi fler.

Godnatt och sov så gott. Jag kramar dig så hårt jag kan. Vi hörs av imorgon igen. ❤ ❤ ❤

Svart eller vitt, allt eller inget!

början

En glad och en dålig nyhet. Alltså en vit och en svart….

Hallå allra finaste ni…Då var det fredag idag och jag undrar som vanligt vart tiden tog vägen. Det finns då två saker som sänkte mig igår och den ena var att jag och syrrans planerade tur till Österlen blev inte av och det för att jag inte kunde få på mig protesen på vänstra stumpen, så då gick resan till Österlen åt helvete. Sen blev jag beviljad anhörigstödet och det är ju skönt att vi får 4000 mer i månaden att röra oss med men det är också ett bevis på hur gravt handikappad jag egentligen är. Jag vet ju det också egentligen men ibland blir det så definitivt och då gör det så ont. Just när det gäller detta bidraget så blir man indelad i någon av de 4 olika stegen beroende på hur handikappad du är, jag landade i steg 3. Den sista är att man inte kan vara ensam i 30 min, så det klarar jag. Så jag är ganska svårt handikappad och det visste jag egentligen också men fortfarande så känns det hårt. Nu tänker ni att jag aldrig är nöjd men det är jag. Jag är jätteglad över dessa extra pengarna. Men för varje gång jag får ett sådant här besked så blir jag påmind över att jag faktiskt saknar mina ben och då gör det ont ända in i själen. Sen kan det ta en dag eller två så är jag glad igen.

Jag slänger in en påminnelse till  sjubarnsmamman tog andra pris och Tussan blev trea. Jag måste ha era adresser. Skicka antingen här via kommentarer eller via min mejl, som är miaseget@gmail.com. Så kan jag skicka era priser.

Jag låg i sängen i stort sett hela dagen igår, trots att här var folk så kunde jag bara inte glädja mig åt något alls. Smärtan i vänster är nu så hög att jag har svårt att ha den på stumpstödet alls och sen ledsamheten. Jag kände mig väldigt svart igår och gör så även idag. Ina var här med ett fint möblemang till uteplatsen, det fick mig att må bra en stund. Johan var här hela dagen och underhöll Kent. Lite senare kom Carro med Cornelia och Caspian. Jag borde vara så tacksam, jag blir så förbannad på mig själv. Ska det vara så jäkla svårt att slänga fram ett leende, känna en positiv känsla….Tyvärr är det så det är. Det går bara inte.

Sen var det dags att hämta ut min medicin och tror ni inte att den var slut i hela stan, så Kent fick nu promenera ut till sjukhuset. Precis som det ska vara. Vem skulle drabbas av det om inte vi??

Jag försöker tänka positivt nu angående vi faktiskt får så mycket mer pengar att röra oss med, vi kommer känna oss som miljonärer, men som jag sagt innan. Vad är det värt när jag inte får må bra. Jag blir tokig på mig själv. Idag fick jag läkarintygen som behövs för att söka bilstödet och handikappersättningen också. Nu ska jag bara fylla i papperna…JIPPI!!! Nej vänner, ingenting är skoj idag. Jag har fått ganska många gilla på sidan En liten önskan men ingen som vill hjälpa. Nu är det inte akuta saker det söks om så det kommer nog ta lite längre tid men jag SKA göra armbanden. Jag ska bara hitta ut ut sovrummet först. Det är inte det enklaste. Det är som en stor ond cirkel som jag inte kommer ut. Jag måste bryta mönstret, men hur gör jag det? Varenda förbannade dag blir smärtan i vänster värre och den högra stumpen säger ifrån när jag suttit uppe ett tag, Då lägger kärlen ner i den. Dessa saker orkar jag leva med, till och med må bra med för det har jag ju gjort några dagar här innan, så jag vet att det fungerar. Var humöret verkligen tvunget att vända igen. Nu är jag så oerhört rädd att det ska stanna här och flippa över till ångest. Jag orkar inte, jag vill inte…..När det blir som värst brukar jag göra upp en lista i huvudet över saker som jag har att vara tacksam för, och det är mängder. Men nu när jag gör listan så fattas det saker och det skrämmer mig. Har jag glömt vad jag tänkte på innan? Eller har jag fått mindre saker att vara tacksam för? Nej, det finns inte. Det måste vara jag som har glömt. Skulle ni kunna hjälpa mig med en sak och det är att ni skriver i kommentarerna ungefär hur länge ni följt mig. Ni som är inne tillfälligt, kan väl bara skriva att ni är här på besök. Det skulle ge mig lite framåtanda, kanske kunde jag plocka fram lite stolthet också, så snälla, om ni orkar kan ni väl hjälpa mig med det.

Det är här uttrycket what goes around come arounds, det stämmer nog väldigt mycket och därför anser jag att det är min plikt att ge tillbaka lite av det vi har fått. Därför har jag skapat En liten önskan…Ni som vill hjälpa, snälla sätt in om det så är bara 5 kronor. Många bäckar små blir till en stor å. Finns det verkligen ingen som vill sälja något armband som är gjort på egen design, eller sälja vad som helst. Ni är välkomna vad ni än vill göra. Kom med förslag på insamlingar. Jag lovar att jag är lyhörd. Så vill ni hjälpa så finns information hur ni kan göra på sidan. Vill ni själv leverera sakerna så hör av er så ordnar vi det. Tryck på bilden nedanför så kommer ni till En liten önskan. Ni får gärna gilla och dela sidan också.

önskan

Tryck för att komma till en liten önskan

Då tycker jag att jag har upptagit er tid tillräckligt mycket. Så jag avslutar inlägget här. Glöm inte En liten önskan. Kramar er så hårt jag kan. Sköt nu om er och var rädda om varandra. Vi hörs snart igen.

❤ ❤ ❤