Snart ett nytt ben….

image

Gomiddag, finaste du.

Då har jag fått tid för att fixa hylsan även på vänstra benet och det är detta jag har väntat på. Äntligen ska jag få nya ben! Det är ju inte så enkelt att det bara är att sätta på dem och gå, nej, det blir lite träning innan. Imorgon stängs pumpen och jag hoppas innerligt att det är för gott. Är det inte för gott så ska det dröja länge innan den används igen. Även om något skulle inträffa och jag är tvungen att amputera högre upp, kommer jag slåss med näbbar och klor innan den kopplas in igen. Men jag ska inte ta ut något i förskott.
Efter den är stängd finns det bara en väg och det är hem!!!! Det ska bli så skönt att få komma hem. Mina älskade pärlor har väntat på mig. Jag ska få mysa med Emil, Hedda och älsklingen. Jag längtar så otroligt mycket.  Jag har dock bestämt att jag stannar tills på onsdag och åker hem efter vi har gjutit hylsan så får jag båda benen med mig hem. Åhh, du kan inte ana vad jag har längtat efter att båda proteserna ska passa. Plus att det inte finns något sår som kan göra ont i proteserna. Det är stort!!!! Jag har haft problem ända sedan jag blev amputerad första gången. Först det långdragna såret på högra stumpen och sedan ny amputation precis efter den första revisionen. Jag kommer så väl ihåg glädjen när jag ställde mig upp första gången efter den operationen och såret var borta. Det var obeskrivligt, ingen smärta alls när jag stod upp och innan dess hade jag kämpat med infektioner hela tiden. Jag har många minnen ifrån Hässleholm där jag reser mig och tårarna rinner och jag kände en enorm hopplöshet. Jag har kommit långt sedan dess. Jag försöker att inte glömma vad jag har gått igenom, jag måste bearbeta det, men i min takt. Hjärnan är duktig på att hjälpa mig. Mina drömmar är nästan alltid fruktansvärda och därför avskyr jag ibland att gå och lägga mig, fast tyvärr är det ett måste med sömn.
Det ska som sagt bli underbart att få komma hem. Väl hemma så får jag arbeta upp min energi igen. Varenda operation tar energi ifrån kroppen och det tar ca ett halvår att återställa den energin, har jag fått lära mig. Så det blir till att skynda långsamt.
Jag kommer aldrig att bli fullt gående igen, det ser mina kärl till. Precis som när jag hade mina egna ben så smärtar kärlen när jag gått några steg och det kommer aldrig bli bättre, tyvärr. Den smärtan får jag leva med. Det har jag gjort i så många år nu och det kommer inte bli annorlunda nu heller.

image
Jag tar farväl av 2 änglar

Jag har ända sedan jag började blogga letat efter bloggar som jag själv är intresserad av att läsa. Jag har alltid, nästan, valt ut de som har någon erfarenhet av sjukdom. Dels för att jag känner igen mig själv i det och dels för att det är intressant att veta hur andra människor hanterar olika saker. Så idag när jag tittade genom min blogg, lite statistik och så vidare, så hittade jag en blogg jag har varit inne på då och då, och nu kom jag på att jag inte hade varit där på länge så jag klickade mig vidare för att se hur personen mådde och skriva någon uppmuntrande kommentarer. När jag väl var där inne så såg jag att det fanns ett svar på min förra kommentar. Det visar sig att det var den personens andra hälft som talade om att cancern tyvärr hade vunnit detta livet. Fy fasen vad orättvist….så jag skrev några rader ändå och skickade iväg. För jag vet hur det är när folk undviker en för att slippa säga något. Så det blev min första ängel att ta farväl av. Nästa är mer känd. David Bowie, såklart. En enastående artist har gått ur tiden. Jag säger därmed farväl till ängel nummer 2.
Då tror jag att det jag vill ha sagt idag är gjort. För tillfället. Jag önskar dig en trevlig kväll och jag sänder iväg kramar till dig. Tack för att du stannade och läste. Vi hörs säkert snart igen.  ❤

Då mina vänner var det dags…

Då var det dags för mig att ta farväl av Kristianstad och bege mig vidare till Hässleholm. Det är både med glädje och sorg jag ger mig av. Mest rädsla egentligen. Jag har fått reda på att det kan ta upp till 3 månader innan ansökan om personlig assistent är klar. Det innebär att jag vet inte när jag ser Kent och Emil igen. Jag orkar inte ens tänka tanken. Jag kan lova en sak och

söta ängeldet är att utan dem så går jag under. Vi har inga extra pengar att lägga på tågresor så är det bara. Det finns inte helt enkelt. Så om vi inte får ihop något, ska jag då vara utan min familj i 3 månader, det fixar jag inte.

Vi har gjutit min protes idag. Förra gången jag gjorde det till mitt högra ben så kändes det inte. Idag kändes det som mitt ben gick i sönder. Jag skrek under hela proceduren. Fy för vilken jävulsk smärta. De trodde det berodde på läktiden. Den andra stumpen fick ju läka mycket längre innan vi gjorde protes. Jag kände det som att något gick i sönder inuti. Benen eller något. Men efteråt verkade det som allt var helt. Jag åkte upp och trodde jag skulle vila en stund men det skulle jag inte. För nu skulle de byta en del undersköterskor och de som gick hem ville säga hej då. Det tog sin lilla tid och innan jag visste ordet av det så var det dags att packa ihop det sista och sen kom taxin.

Jag har ju varit här en gång innan men det var på avdelning 38 och där fick jag ju inte vara nu. Tårarna började ännu en gång att rinna nerför mina kinder. Här vill jag inte vara. Dessutom i en 3-sal. Ibland kan jag till exempel inte dra upp mina byxor, det beror på, och då får jag ibland åka bar ut i salen. Jamen så trevligt om det då ligger fler här. Så inte nog med att jag ska lära känna ny personal igen som dessutom också ska umgås med mig i situationer som jag tyckt varit otäckt i Kristianstad med personal jag känner. Det finns saker jag inte skulle vilja ha hjälp med men som jag tyvärr inte fixar ännu.

lejon

Jag ringde såklart Kent det första jag gjorde och grät så att det gick inte att prata ordentligt så jag får ringa han sen. Nu vet jag också att jag inte kommer hem till påsk. Så detta året blir det att missa påsken och vara på sjukhuset. Jag vantrivs redan, hur ska jag orka med detta. Jag vill inte träna här. Jag vill tillbaka igen. Nu kommer jag bli ensammare än någonsin för hit kommer ingen och hälsar på. Förra gången jag låg här så kom Kent då och då men nu har vi som sagt ingen bil. Nej alltså jag ger snart upp. Jag räckte ut mina händer och bad om hjälp. Det var en otrolig mängd som hörde av sig. Vi fick en del hjälp och det är jag tacksam för. Jag undrar bara var de tog vägen som undrade över storlekar och annat. Det känns som allt jag företar mig bara misslyckas. Hade det varit någon annan som hade bett om hjälp så hade det hänt massor med saker det vet jag. Jag har i alla fall fått väldigt personliga paket och dem är älskade. Skit samma får jag väl säga. Nu har jag provat och nu vet jag att det finns någon som vill hjälpa men långtifrån många. Nu är det bara någon dag kvar till påsk och

Livet

man kan tycka att jag inte borde bry mig eftersom jag ändå inte ska vara hemma. Men det gör jag. Tanken på att det inte ska finnas tillräckligt med mat gör mig fruktansvärt ledsen. Vi fick ett presentkort som vi har använt. Så just nu vet jag inte hur vi ska fixa det heller men jag orkar inte tänka på det.

Nu när jag är här så måste jag försöka koncentrera mig på träningen för annars blir det pannkaka av allt. Meningen är ju att jag så småningom ska bli självständig. Tänk att atmosfären kan vara så annorlunda från sjukhus till sjukhus. Damen som ligger på samma rum som jag ligger hela tiden och harklar upp en massa slem som hon spottar ut. Jag finner det lite småäckligt. Samtidigt är det inte så enkelt när man blir äldre heller. Det är tur att det finns sjukhus och det är tur att vi bor i Sverige. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat det om jag inte bodde här. Så det finns saker att vara tacksam för. Jag brukar inte vara otacksam heller.

änglabarn

Jag ber om ursäkt för att jag inte har kunnat erbjuda er fotografier idag men tyvärr hade jag inga foto ni inte redan hade sett. Jag gjorde små egna kort istället med texter som jag kände passade mig. Jag har inte stulit alla utan vissa är skrivna utav mig. Jag känner mig full panikslagen inför natten. Nu är det fullt i rummet så nu måste jag klara av att göra saker så ingen ser. Nu får det bara inte bli fel. En sak är säker och det är att jag kommer inte kunna äta en bit här inne. Jag mår så illa när hon harklar sig och spottar så det känns som jag ska kräka. Det kan ju inte hjälpas om jag behöver det. Sen har behandlingen av min stump inte blivit bortglömd för min stump klagar på smärta och vill inte ligga på något sätt alls. Det blir ytterligare en sömnlös natt att lägga till samlingen. Imorgon ska jag fylla mobilen med kort till er.Jag kan ju ut och speeda loss här för det finns ju inte så mycket mer att göra imorgon. Sen kommer hela långa påsken. Helt underbart! Jag brukar tänka att det får jag ta igen sen men jag hinner aldrig för oftast är jag inlagd året efter. Mina förhoppningar denna gången är att jag nästa påsk mår bättre än någonsin. Fina tänder och fin frisyr. Jag har tränat så mycket så jag är bara lite mullig. Jag har pengar så jag kan gå ut i affärerna och titta efter en ny och fin klänning till mig själv. När jag går ner för gatan ser jag Kent komma gående med ett leende på läpparna och när vi möts så säger han. Vad du är vacker, Mia. Jag tar åt mig den fina kommentaren och vi går hand i hand hem till Emil och ett nystädat och nypyntat hem som snart är fullt med våra barn och barnbarn och jag bara suckar av lycka. Äntligen har jag nått målet.

Ja mina fina vänner, Visst låter det underbart. Nu avslutar jag för ikväll för jag kan ändå inte se texten för mina tårar. Jag sänder ut påskkramar till er alla och jag fortsätter skicka ut energibollarna. Sköt nu om er och de ni älskar så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

Detta hade jag aldrig kunnat drömma om….

tack

Tack för den hjälpen vi har fått

Utan er hade det inte gått

Några änglar min väg korsa

Tårarna nedför kinden forsa

Ja det är så stort. Aldrig har jag upplevt något liknande. Igår satte Ingela in 300 kronor till oss och hennes dotter Josefin satte in 100 kronor. När Kent kom på eftermiddagen så hade han ett grönt paket med sig. Det var en paket från en av mina läsare som heter Lotta. Hon hade skickat en kanin som var mjukare än mjukast, en påse Twist, en korsordstidning, 2 dosor snus och en bok. Jag ägnade många timmar till tårar igår också men det var mest glädjetårar. Det är många fler som har tagit kontakt med mig hur de på bästa sätt kan hjälpa. Fantastiskt! Jag hade aldrig vågat om det inte var för en kvinna som är väldigt ödmjuk och tänker mycket på andra, Jenny, hon fick mig att våga göra det jag har gjort. Sedan är det en barndomsvän som jag inte sett sen jag var liten, Annica, startat en insamling på sin sida till min fördel.

Jag har som sagt aldrig upplevt något liknande och jag har inga ord att varken beskriva eller tacka för orden räcker inte till. Samtidigt som jag tycker det är jobbigt så gör det mig glad. Det blir lättare helt enkelt. Så än en gång, tack mina fina änglar. Det ni gör kommer aldrig glömmas, jag hoppas en dag återgälda det ni gör….

dop1Det här är farmor som jag pratar så mycket om i texten ibland. Bebisen är Joakim. Ibland kan jag säga att jag saknar henne så otroligt. Det finns ingen som hon var. Vi kunde ringa henne när som helst och hon ställde alltid upp. Visst skulle hon skälla lite först när hon tyckte det vi hade gjort var galet. Sen släppte hon det och gick vidare. Det var skönt att ha ett skyddsnät. När hon blev sjuk och gick bort fick vi lära oss att stå på egna ben. Ingen jag kunde ringa när jag fastnade i ett recept. Hon kunde allt och det hon inte visste var inte  värt att veta. Hon var också spindeln i nätet som höll ihop oss alla. Idag träffas vi knappt. Det är en enorm skillnad och fruktansvärt ledsamt. Alla middagar hon bjöd till, visst var det ibland jobbigt att gå dit när vi inte kände för det men väl där så var det alltid roligt. Tänk också vilken tid hon la ner för att ordna dessa middagar som vi tog för givna. Det är inte klokt när jag tänker efter. Sen var hon med på alla hennes barnbarns dagar och höjdpunkter, det var ofta hon som fixade maten till dem också. Ja hon var ett enormt energiknippe och jag saknar henne så otroligt mycket.

Jaha, var fasiken tog dessa dagarna vägen. Torsdag idag. På måndag händer det. På måndag tas den ut. Pumpen är nedtrappad då. Jag sa precis det till smärtläkaren när han frågade hur det var idag. Jo , det är bra tills ni har varit här, för då blir allt skit sen. Det är så det är, abstinensen är värdelös och gör att jag ena minuten svettas och andra minuten så har jag frossa. Det gör ont i hela kroppen. När jag svettas så rinner det och jag avskyr det. Blöt överallt och så får jag byta kläder hela tiden och det är inte så skoj.

Imorgon kanske jag dessutom blir av med både port a cathen i morgon och även katetern. Vilken lycka det skulle vara. Vilken frihet.

Jag har blivit mycket duktigare på att ta mig över ifrån säng till rullstol och nu kan jag ta mig tillbaka igen. Igår flyttade jag första gången över ifrån rullstol till toastolen och det var ett träningspass vill jag lova. Min tanke var, fy fan, ska jag göra detta varje gång jag ska gå på toaletten…usch. Jag antar dock att det är ett måste. Det blir ju lättare och lättare för varje gång men det kommer ta tid innan jag anser att det är enkelt.

Det här är Stefanie i sin fina spann. Det är Sandras dotter och Stefanie är alltid full av energi.Steffie

En mycket nätt tjej är det som kämpar för att gå upp i vikt. Nu har det börjat ta sig men hon är fortfarande så nätt och liten. Full av energi är hon dock. Än så länge är hon minst av barnen men där en liten till på väg så snart är hon inte det längre.

idag har jag superont i vänstra sidan av magen. Jag hoppas det inte är en ny bukspottskörtelinflammation som är på väg igen. Jag har haft det två gånger och det är en för mycket för jäklar vad det gör ont. Det är den värsta smärta jag har upplevt så om det håller sig ifrån mig är jag glad. I övrigt är det nye stumpen som protesterar hej vilt idag. Rodnaden har blivit större och värmeytan är också större så jag får väl se vad det leder till. Vi bytte säng igår också så nu har jag ingen luftmadrass längre. Hoppas att det fungerar för då behöver jag kanske inte en därhemma heller. Jag får se. Det kan vara bra med en sjukhussäng hemma också för jag använder till exempel grindarna när jag ska vända mig. Vi får se. Vad som behövs hemma vet jag inte riktigt ännu. Tur det finns utbildat folk som kan hjälpa mig.

Mitt humör idag är bättre, men har aldrig långt till tårarna. Speciellt inte när de har minskat pumpen. Just nu har jag en enorm frossa och det gör ont i kroppen. Det är inte roligt att göra något när jag mår så. Sen har jag märkt att jag inte gärna gör saker som första gången jag gjorde det var ansträngande och gjorde ont. Jag måste få bättre självförtroende helt enkelt. Annars kan jag inte bli självständig någon gång. Det är jobbigt att göra överflyttningarna när jag är lite rädd. Skulle jag ramla så har jag inget att ta emot med om jag skulle ramla och det är väl därför det är otäckt. Det är fortfarande så att det är mycket jag inte förstår hur jag ska kunna när jag kommer hem. Det får tiden utvisa.

Nu avslutar jag för idag. Hoppas ni har haft en trevlig stund här. Skickar kramar med glädje och även de fina energibollarna kommer er väg. Sköt om er nu och ha en fortsatt bra dag så hörs vi senare ❤ ❤ ❤