Slutet…men precis i början…

image

Hej, finaste…

Söndag, vilodag och slutet på veckan. Denna dagen brukar vara den som skapar mest ångest, ogillas för att det är arbetsdag imorgon och många använder den till att städa och tvätta. Söndagen fyller många syften så riktigt dålig kan den inte vara. Helgen är fortfarande pågående och maten brukar planeras lite lyxigare. För min del är denna söndagen början på något alldeles extra. Jag mår fortfarande bättre, än så länge, har jag inte backat i mitt mående. Det har stannat, så det är inte ännu bättre men det är som igår och det räcker för mig. Att få vakna ännu en morgon och känna att huvudet är klart och att kroppen inte känns som ett gäng hösäckar är stort. Jag har varit så rädd för att backa. Sen att jag har riktigt ont i stumparna det struntar jag i. Den smärtan kommer alltid finnas där och jag lär mig bit för bit att leva med det. Acceptansen börjar också lägga sig. Viss, det är inte rättvist men vilken lever med ett rättvist liv. Det är bara så det är. Det gör ingen skillnad om jag är ledsen eller glad, jag kommer att ha ont ändå. Då är det bättre att försöka vara glad och ha en otrolig aptit på livet. Det är fortfarande stunder då jag har svårt för att inse att mitt handikapp och min sjukdom är för evigt. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka, när jag kan gå igen så ska jag…så idiotiskt, jag vet ju att det inte kommer hända. Det är precis som hjärnan inte har hängt med. Men jag kämpar på, framförallt med mitt monster, smärtan, som alltid kommer vara med mig. Att du är här, visar intresse och stöttar mig gör att det blir enklare och jag blir så glad när det finns en kommentar att läsa

image

Den här damen känner ni sedan innan. Hon är fortfarande utan syrgas och nu äter hon utan att sjunka. Så stolt över liten. Jag kan tänka tillbaka ibland på tiden som har gått, idag är hon 3 månader. Det har verkligen varit en berg-och dalbana. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan. De andra barnbarnen har haft det tufft. Alla har vi testats till våra yttersta gränser men tillsammans har vi fixat det. Vi har tröstat, gråtit, skrattat och glatt oss tillsammans, det är så en familj ska vara. Det har stundvis blivit för mycket och då har vi fått backa och sedan ta babysteps till vi har hittat tillbaka igen. En sådan här händelse ställer verkligen livet på sin kant. Jag tackar gudarna för att det har ett lyckligt slut. Det har varit en stor ära att få dela upplevelsen med dig.

image

En ny klänning som provas och hon ser ut att vara jättelång. Hon är i och för sig 43,5 centimeter lång.

Vad har du gjort i helgen? Har det lagats någon speciell mat, har du träffat någon särskild eller har du varit på något event? Berätta vad du vill. Det skulle vara så kul att lära känna dig som läser bloggen. Jag skulle dessutom be om en tjänst. Är det någon som läser bloggen som har något trevligt recept att dela med sig av? Det är svårt att hitta på något ibland.
Idag ska vi ha makaroner och köttfärssås. Det är gott…Det ska bli skönt att kunna handla imorgon. Jag har redan bestämt att jag ska ha sallad till lunch, jag har hittat ett recept där det bland annat finns vindruvor, fetaost och rostade valnötter. Sen kan man ju variera det som man vill. Till kvällsmat har Emil bestämt att vi ska ha kycklingwraps och det receptet har vi hittat i min bok för diabetiker och det är så fruktansvärt gott. Dessutom är det nyttigt. Kan inte bli mycket bättre än så.
Det blir en runda med Hedda och Emil efter maten. Jag älskar att han har börjat vilja gå ut och gå. Jag är bara rädd för att han ska ge upp och tröttna. Det är så nyttigt för honom. Han vill så mycket, men ibland tryter orken. Vi får väl se vad som händer. Jag hoppas bara att vädret ska bli stabilare för jag är ingen älskare av regn.

Nu tänker jag släppa dig fri. Tack för att du har varit här. Många kramar skickar jag till dig och energibollarna kommer efter. Du och jag, fina, hörs snart igen ❤ ❤ ❤

Fy fasen för okunskap. Blir bjuden på en fantastisk överraskning

image

Hej finaste…
Idag har smärtan ändrat karaktär och det känns något bättre. Långt ifrån bra, men jag ska vara glad för det lilla, eller?
Säger jag att det är orättvist,  säger många, det kunde varit värre och att jag ska vara tacksam över det. Säger jag att jag är tacksam för det kunde varit värre, säger många, att det inte är rättvist och att det måste finnas en mening med det som hänt. Gråter jag av besvikelse över att ha mist mina ben,   då är det risk för att folk börjar prata med mig som ett barn. Blir jag arg och frusterad, säger många att jag ska lugna ner mig för det finns värre saker här i livet. Jag kan med gott samvete säga, att jag har inte en aning om vad folk förväntar sig om mig. Jag struntar högaktningsfullt i vilket, i alla fall idag. Vem vet hur jag är imorgon, jag kanske är lycklig, för då kan ju folk få titta snett på mig och tänka, hon är ju inte klok, vem är lycklig över att ha mist sina ben!

Jag är på stridshumör idag och jag tänker inte ge med mig en tum. För idag vill läkarna röntga om mig med kontrast.  Så långt är allt väl, ända till  en syster dyker upp och säger att hon ska försöka sätta en nål i min arm. Min första fråga eller rättare sagt mitt konstaterande är att det behövs inte för jag har en port. Jag tappar både hakan och humör, när hon fortsätter berätta att röntgen kräver en nål för att kunna spruta in kontrasten. Jag kommer ihåg dessa krig sedan innan. Jag säger ännu en gång att min port går att använda till just kontrast. Hon går ut och ringer röntgen,  kommer in igen och säger att då kan de inte göra undersökningen, trots att det står svart på vitt i mina journaler att förra gången jag gjorde en CT så använde de porten till kontrasten.  Är det någon som kan förklara skillnaden för mig? Gången innan dess var narkos hos mig för att sätta nål och gav upp med förklaringen att det var omöjligt att sätta en rosa nål. Sedan kan jag säga att jag har varit med om när kärlen spricker när kontrasten sprutas in och tro mig när jag säger att det glömmer man inte bort. Så nu har jag inte en aning om vad som händer. Det är för tragiskt  när sådant här händer.

image

Nu till saken som räddar hela min dag, hela min vecka. Helt underbart.. de tog upp Michelle till mig och för första gången fick jag den höga äran att hålla henne, lukta på henne, få känna tyngden av henne. Att få klappa hennes kinder och röra hennes händer. Vilken lycka. Det kändes genast bättre. Det blev en höjdpunkt. Sen följde Anton med som den stolta storebror han är. Mäkta stolt över att få köra lillasyster i vagnen. Jag kan berätta att det lilla miraklet numera väger 1710 gram. Hon har blivit av med i stort sett alla slangar. Det är bara syrgas och sond kvar,  ja sedan måste de klart ha övervakning kvar över hennes syresättning och puls. De har kunnat sätta ut vätskedrivande och nu behöver hon inte blod mer utan det fixar hon också själv.

Nu,  fina du är det dags att avsluta inlägget för denna gång. Kramar i massor får du utav mig. Vi hörs snart igen  ❤ ❤ ❤

Tösen Michelle, barnbarn och mående

barnbarnen

Hej igen, finaste….

Jag kom på vad jag hade glömt. Jag har ju inte skrivit om lilla tösen. Hon väger nu tunga 1500 gram och banne mig om hon inte har fått lite mage…Sötnosen mår jättebra. Hon ligger i vanlig syrgasgrimma nu för tiden, det kommer lite dippar då och då, men inget större. Sen är hon 38,5 cm lång, så visst växer hon. På dessa foton är hon nymatad och nöjd….Längtar så tills vi är friska igen och kan hälsa på henne, röra henne lite…Jag längtar massor.

Förutom Michelle så ser du hennes större syskon, som för tillfället också är där mor och far är. Idag när de hämtade mat så blev Anton jätteledsen när han skulle åka ifrån oss. Det skar i mitt hjärta, så jag lovade att mormor och morfar är nog friska om ett par dagar och då ska han få stanna…Därför gjorde det mig extra glad när jag fick fotografiet av de båda. Anton såg precis ut som han ska, inga tårar eller så, och då kunde jag lugna mitt mormorhjärta….

Sedan var jag tvungen att skicka med en bild på Hedda när hon äter ett sådant ”ben” som är bra för deras tänder. Jag vet inte om du riktigt kan se det, men hon håller den mellan tassarna som en ekorre. Det såg för roligt ut…Tyvärr är de inte hennes favoriter, så jag kan lugnt rulla över dem ett par gånger innan hon äter dem. Sen gäller det hålla undan de för Caspian också, märkte jag i lördags. Den lille grabben ligger inte kvar där man lägger honom längre. Nej, han är på allt, precis som det ska vara även om han har en viss försmak för sladdar…Tråkigt att vi blev sängliggande igår. Men så kan det vara ibland. Det har varit ett par tuffa månader för oss, både med Michelle, Anton, Stephanie och deras föräldrar. Vi har gått på nålar många gånger här hemma och många tårar har runnit för tösen. När hon föddes i januari, så trodde jag ärligt inte att hon skulle överleva, så liten som 450 gram. Men det var första dagen, sen fick inget hända, men vi har fått några oroliga samtal. Då har vi som mormor och morfar inte fått visa de andra små att vi är oroliga. Ibland flyr jag in i hobbyrummet för att gråta och då har någon gång Stephanie kommit, försökt klappa om mig och sen är det precis som hon har förstått, för hon har aldrig frågat. Sen har det varit oro för dem när de blev sjuka. De åkte in en gång med Stephanie och jag trodde ett tag att hon var allvarligt sjuk eftersom hon inte gick upp, men det gick också bra. Innan henne var det Anton. Sen har hela den tiden varit en övervägning ifall det kan smitta Michelle. När var det läge för föräldrarna också att stanna här…Sen nu jag och Kent. Plus då oron över det vanliga, min hälsa. Hur länge ska kärlen palla? Nu idag blev det oro i lägret på grund av Emils medicin som vi efter tredje försöket äntligen fick uthämtat. Stackars Kent fick springa fram och tillbaka, nu när han mår så dåligt. Nej, ja sa ikväll att nu får det stoppa, för nu ORKAR jag inte mer….Jag fixar inte mer..

Sen har jag skrivit att jag är orolig för min syn. Ikväll fick jag för första gången lägga glasögonen och luta mig fram över datorn, för annars ser jag inget. Så på ett par dagar har min syn påverkats märkbart. Det är lite läskigt. Jag har inte vågat kolla ifall det finns fall där diabetes har lett till totalt mörker…Jag får väl snart ringa och säga att jag inte kan vänta 3-4 månader på en undersökning. Något är på gång, så mycket vet jag. Men när har det varit totalt smärtfritt egentligen???? Det är så många år att jag inte ens kommer ihåg det. Skulle jag känna efter, så skulle jag braka ihop. Utan jag får köra så länge jag orkar…Det brukar bli längre än vad som är bra..men så är det. Likadant om jag blir allvarligt sjuk, det krävs nästan en ambulans innan jag åker in….men är det så konstigt egentligen. Jag hoppas ju varje gång att det ska gå över igen även om jag innerst inne vet att det inte kommer gå över av sig själv. Många åthutningar av läkare har det blivit. Fast nu när jag hade en inflammerad bukspottkörtel så ringde jag själv ambulans. Det gör så ont att då går det inte att avvakta. Det är smärta om något!!!

Nej, jag antar att jag har fått med allt nu denna gången..Det enda jag inte skrivit är att jag är extremt tacksam för livet, också för att det har gått så bra för tösen. Äntligen kan jag se på framtiden med tillförsikt. Försiktigt, men ändå. Sen är jag sååå tacksam för både min älskade man och våra barn och deras familjer. Älskar er till månen och tillbaka. Jag sänder iväg så många kramar du kan ta emot. Jag puttar försiktigt iväg några energibollar också, om du behöver. Jag behåller några för eget bruk om i fall att….Jag viskar det sista. …Sköt nu om dig, så hörs vi strax igen ❤ ❤ ❤