Suck…

Hej hjärtat mitt ♥️

Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som är skrivna men du kan börja på ett nytt kapitel

Lite så är ju livet. Det är sant att det som redan är gjort, förblir ogjort. Fast det går ändra vägen som leder framåt.

Fick ett glädjande samtal imorse, Sandra ringde och sa att de kom hit. Glädje, glädje och glädje…. det är inte så ofta jag får chansen att träffa dem. De stannade, bjöd på middag så det blev några timmar. När de skulle åka så blev Michelle ledsen igen. Mitt hjärta höll på att brista. När hon blir ledsen så blir hon verkligen ledsen. Hon är svår att övertyga, om att vi ses snart igen. Till sist så var det okej att åka hem, tur är ju det, då mitt hjärta hade gått itu om hon hade lämnat oss så uppgiven ❤️

Anton, gående med spelet ♥️

Smärtor idag då….suck… det har klart varit bättre. Febern är borta. Orkade till och med en, liten, inköpsrunda. Jag hade ett allvarligt snack med mitt monster vid 6-tiden imorse. Vi kom överens, om att vi inte är överens. Smärtan i stumparna, har stegrat under dagen och nu är det som sagt sängläge.

Svårt för vissa att förstå vad smärta gör med en. Har jag ont i stumparna så kommer jag sitta konstigt i fåtöljen, vilket påverkar ryggen och nacken. Vad det gör för psyket och humöret är ändå det värsta. Jag slänger blickar ut på gården där barnen leker sorgfritt. Kommer ihåg, hur det kändes att komma hem från jobbet, slänga på middagen på spisen, äta, fixa med läxor och annat. Eventuellt, sticka iväg och handla också. Kommer ihåg, hur trött man ibland var och hur man ibland klagade över dagen. Kanske gnällde lite över barnens upptåg….om du bara visste, hur mycket jag skulle vilja ha tillbaka den tiden. Både tröttheten och, faktiskt, även stressen. Tänk att en sådan liten blick, kan skapa något så stort. Känslan av längtan. Längtan efter en svunnen tid. Med dessa tankar, kommer även känslan av ensamhet. Det är svårt att förstå, förstå längtan över att kunna gå ut och promenera. Längtan efter att känna sig nyttig…. ibland känner jag mig som ingen…

Du som vet, du vet ❤️ Maken kom hem ifrån träningen så ska väl ta ett par ord med honom. Om lusten och orken vill så hörs vi snart 😊

Kram kära vän ❤️

En trött Hayley ❤️

Slutet…men precis i början…

image

Hej, finaste…

Söndag, vilodag och slutet på veckan. Denna dagen brukar vara den som skapar mest ångest, ogillas för att det är arbetsdag imorgon och många använder den till att städa och tvätta. Söndagen fyller många syften så riktigt dålig kan den inte vara. Helgen är fortfarande pågående och maten brukar planeras lite lyxigare. För min del är denna söndagen början på något alldeles extra. Jag mår fortfarande bättre, än så länge, har jag inte backat i mitt mående. Det har stannat, så det är inte ännu bättre men det är som igår och det räcker för mig. Att få vakna ännu en morgon och känna att huvudet är klart och att kroppen inte känns som ett gäng hösäckar är stort. Jag har varit så rädd för att backa. Sen att jag har riktigt ont i stumparna det struntar jag i. Den smärtan kommer alltid finnas där och jag lär mig bit för bit att leva med det. Acceptansen börjar också lägga sig. Viss, det är inte rättvist men vilken lever med ett rättvist liv. Det är bara så det är. Det gör ingen skillnad om jag är ledsen eller glad, jag kommer att ha ont ändå. Då är det bättre att försöka vara glad och ha en otrolig aptit på livet. Det är fortfarande stunder då jag har svårt för att inse att mitt handikapp och min sjukdom är för evigt. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka, när jag kan gå igen så ska jag…så idiotiskt, jag vet ju att det inte kommer hända. Det är precis som hjärnan inte har hängt med. Men jag kämpar på, framförallt med mitt monster, smärtan, som alltid kommer vara med mig. Att du är här, visar intresse och stöttar mig gör att det blir enklare och jag blir så glad när det finns en kommentar att läsa

image

Den här damen känner ni sedan innan. Hon är fortfarande utan syrgas och nu äter hon utan att sjunka. Så stolt över liten. Jag kan tänka tillbaka ibland på tiden som har gått, idag är hon 3 månader. Det har verkligen varit en berg-och dalbana. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan. De andra barnbarnen har haft det tufft. Alla har vi testats till våra yttersta gränser men tillsammans har vi fixat det. Vi har tröstat, gråtit, skrattat och glatt oss tillsammans, det är så en familj ska vara. Det har stundvis blivit för mycket och då har vi fått backa och sedan ta babysteps till vi har hittat tillbaka igen. En sådan här händelse ställer verkligen livet på sin kant. Jag tackar gudarna för att det har ett lyckligt slut. Det har varit en stor ära att få dela upplevelsen med dig.

image

En ny klänning som provas och hon ser ut att vara jättelång. Hon är i och för sig 43,5 centimeter lång.

Vad har du gjort i helgen? Har det lagats någon speciell mat, har du träffat någon särskild eller har du varit på något event? Berätta vad du vill. Det skulle vara så kul att lära känna dig som läser bloggen. Jag skulle dessutom be om en tjänst. Är det någon som läser bloggen som har något trevligt recept att dela med sig av? Det är svårt att hitta på något ibland.
Idag ska vi ha makaroner och köttfärssås. Det är gott…Det ska bli skönt att kunna handla imorgon. Jag har redan bestämt att jag ska ha sallad till lunch, jag har hittat ett recept där det bland annat finns vindruvor, fetaost och rostade valnötter. Sen kan man ju variera det som man vill. Till kvällsmat har Emil bestämt att vi ska ha kycklingwraps och det receptet har vi hittat i min bok för diabetiker och det är så fruktansvärt gott. Dessutom är det nyttigt. Kan inte bli mycket bättre än så.
Det blir en runda med Hedda och Emil efter maten. Jag älskar att han har börjat vilja gå ut och gå. Jag är bara rädd för att han ska ge upp och tröttna. Det är så nyttigt för honom. Han vill så mycket, men ibland tryter orken. Vi får väl se vad som händer. Jag hoppas bara att vädret ska bli stabilare för jag är ingen älskare av regn.

Nu tänker jag släppa dig fri. Tack för att du har varit här. Många kramar skickar jag till dig och energibollarna kommer efter. Du och jag, fina, hörs snart igen ❤ ❤ ❤

Fy fasen för okunskap. Blir bjuden på en fantastisk överraskning

image

Hej finaste…
Idag har smärtan ändrat karaktär och det känns något bättre. Långt ifrån bra, men jag ska vara glad för det lilla, eller?
Säger jag att det är orättvist,  säger många, det kunde varit värre och att jag ska vara tacksam över det. Säger jag att jag är tacksam för det kunde varit värre, säger många, att det inte är rättvist och att det måste finnas en mening med det som hänt. Gråter jag av besvikelse över att ha mist mina ben,   då är det risk för att folk börjar prata med mig som ett barn. Blir jag arg och frusterad, säger många att jag ska lugna ner mig för det finns värre saker här i livet. Jag kan med gott samvete säga, att jag har inte en aning om vad folk förväntar sig om mig. Jag struntar högaktningsfullt i vilket, i alla fall idag. Vem vet hur jag är imorgon, jag kanske är lycklig, för då kan ju folk få titta snett på mig och tänka, hon är ju inte klok, vem är lycklig över att ha mist sina ben!

Jag är på stridshumör idag och jag tänker inte ge med mig en tum. För idag vill läkarna röntga om mig med kontrast.  Så långt är allt väl, ända till  en syster dyker upp och säger att hon ska försöka sätta en nål i min arm. Min första fråga eller rättare sagt mitt konstaterande är att det behövs inte för jag har en port. Jag tappar både hakan och humör, när hon fortsätter berätta att röntgen kräver en nål för att kunna spruta in kontrasten. Jag kommer ihåg dessa krig sedan innan. Jag säger ännu en gång att min port går att använda till just kontrast. Hon går ut och ringer röntgen,  kommer in igen och säger att då kan de inte göra undersökningen, trots att det står svart på vitt i mina journaler att förra gången jag gjorde en CT så använde de porten till kontrasten.  Är det någon som kan förklara skillnaden för mig? Gången innan dess var narkos hos mig för att sätta nål och gav upp med förklaringen att det var omöjligt att sätta en rosa nål. Sedan kan jag säga att jag har varit med om när kärlen spricker när kontrasten sprutas in och tro mig när jag säger att det glömmer man inte bort. Så nu har jag inte en aning om vad som händer. Det är för tragiskt  när sådant här händer.

image

Nu till saken som räddar hela min dag, hela min vecka. Helt underbart.. de tog upp Michelle till mig och för första gången fick jag den höga äran att hålla henne, lukta på henne, få känna tyngden av henne. Att få klappa hennes kinder och röra hennes händer. Vilken lycka. Det kändes genast bättre. Det blev en höjdpunkt. Sen följde Anton med som den stolta storebror han är. Mäkta stolt över att få köra lillasyster i vagnen. Jag kan berätta att det lilla miraklet numera väger 1710 gram. Hon har blivit av med i stort sett alla slangar. Det är bara syrgas och sond kvar,  ja sedan måste de klart ha övervakning kvar över hennes syresättning och puls. De har kunnat sätta ut vätskedrivande och nu behöver hon inte blod mer utan det fixar hon också själv.

Nu,  fina du är det dags att avsluta inlägget för denna gång. Kramar i massor får du utav mig. Vi hörs snart igen  ❤ ❤ ❤