Jag måste säga…(varning för lite äckliga foton)

nappar

Caspians napp den store och den lille är klart Michelles…

Hej finaste, kära du…

Idag måste jag få säga, att det är inte roligt längre. Jag vill ha tillbaka mina ben…NU!!! Alltså, jag pallar inte mer. Ända sedan igår så har tanken funnits hos mig. Hur det kändes att gå i gräset, barfota, precis när solen gått upp och daggen ligger tung över grässtråna. Eller känna kylan under foten när de första morgontrötta stegen tas. Köra ner tårna i sanden, vid havet, för att sedan försiktigt känna på vattnet med tårna. Jag saknar allt det här. Jag saknar till och med smärtan över ett skavsår. Tänk att få sätta på sig en snygg klänning, fixa håret, sminka sig och till sist, pricken över i:et, skorna. De vackraste du kan tänka dig….Det känns som ingen riktigt tar mig på allvar längre. Jag kan inte klä mig snyggt för inget blir snyggt i denna förbannade rullstolen. Det finns ju ingen mening. Sen är det precis som att bara för jag sitter i rullstol, så måste jag dessutom vara dum i huvudet. Det är faktiskt så illa att det finns personer som pratar babyspråk med mig. Det händer, som tur är inte så ofta Det är så förbannat tråkigt att sitta, sitta, sitta, kanske ligga ner i sängen en stund, sen sitta igen….Usch, usch och fy!!! Det värsta är att detta är inget som jag innan har tänkt på, utan detta är något nytt. Tanken att inte få lov att göra dessa sakerna, någonsin, är läskigt. Tanken att aldrig kunna bada i sjö eller hav mer, det är outhärdligt!! Nu kommer sorgen över så otroligt mycket. Det är jättesvårt att över huvudet taget ta sig ut i naturen, plocka svamp kan jag glömma. Jag som älskar naturen och framför allt skogen. En halvljummen vårdag, det luktar så gott och speciellt. Det enda du hör är dina egna steg och fåglar som kvittrar. Finns det något underbarare, jag vet inte. Fan, fan, fan….vad mycket jag kommer gå miste om i mitt fortsatta liv. Jag vet att det finns personer som är amputerade som fortfarande kan göra det mesta, men de har inga kärlproblem. Jag har mina kvar så det räcker jag tar några steg med mina proteser så somnar det hela vägen upp i svanken, att försöka stå utan känsel är en omöjlighet. Till viss del kan jag ta mig ut i skogen med Lovisa (det är min permobil, för er som inte vet). Men det går ju inte att avvika från stigen, det klarar hon inte av. Sedan finns det inte skog mitt i centrala Kristianstad precis, och då måste jag åka bil, därmed försvinner den chansen att köra med Lovisa, för det går inte stoppa in permobilen. Visst, det kan hända att jag är negativ just nu, men jag brukar alltid vara positiv. Ofta kan jag skratta åt mitt handikapp, men nu är det dödligt allvar. De förbannade tårarna vill inte stanna kvar, de rinner över. Jag vill inte tycka synd om mig själv, jag avskyr självömkan. Fast just nu så orkar jag inte bry mig, det får vara vad som helst, det är ändå JAG som har problemet, ingen annan!! Jag skulle kunna skriva ner hur mycket som helst som jag inte kommer kunna göra mer, men vad hjälper det? Vem hjälper det? Inte mig i alla fall och jag dumförklarar inte dig, du kan tänka själv, det vet jag…Nej nu ska jag lämna detta, förbannade, jävla, skit, deppiga och tråkiga ämne. Nu är det nya tag som gäller..

Jag skrev inget inlägg igår och du har förklaringen ovanför…och nu känns det som jag bara är gnällig, så nu får vi hitta på något roligt istället. Vad är då roligt, jo, handarbeta är skoj.Jag fick äran att lägga till en ny medlem idag och hon frågade om ett mönster, ifall det går att göra till en pojke, och då kom jag på att jag har inte lagt ut något mönster till pojke. Skäms på mig.. Så nu har jag letat i några gömmor och hittat ett jättekärt set som fungerar både på pojkar och flickor…Du hittar mönstret som vanligt under fliken gratis mönster, fast nu har jag börjat samla dem på nya bloggen och den hittar du här Kampen för livet (nya) och om du håller pilen på Gratis mönster så kommer du se alla mönster där som egna sidor, välj och vraka. Vill du sedan vara med och diskutera olika saker som har med hobby att göra, har du en bild att visa, vill du lära ut något, lära dig själv något, träffas och fika…ja, möjligheterna i gruppen Dela Skaparglädjen har inga begränsningar. Bara fantasin sätter gränser. Gruppen hittar du här Dela Skaparglädjen

blått babyset

Så gulligt…

Jaha, det finns inte så mycket att uppdatera när det gäller lilltösen. Hon är stabil igen och hon påvisade en infektion när de hade tagit odlingen och förmodligen var det därför hon la av i söndags. Hon började få antibiotika redan då, så dagen efter så var sänkan som vanligt igen…Hon kämpar på…

Igår var det fullt hus från förmiddagen till kväll. Sandra och Paddy var här, sen var Caroline och prinsen här, senare kom hennes boyfriend också….Så det fanns att göra precis hela dagen om jag hade velat. Jag hjälpte till med vad jag kunde, men kände mig fortfarande sjuk…så förbannat jobbigt. Jag har två gigantiska sår på bröstet som förmodligen är inflammerade..

såren

De är lite äckliga och jag har grymt ont på det ena…men varför inte? Nästa vecka är det dags att kolla upp vad som fattas mig..det ska faktiskt bli ganska skönt att veta, sen kanske jag dessutom kan få medicin mot det och då kan ju håret växa tillbaka och en mängd andra saker kan också bli bättre…Ja, jag ber en stilla bön, och det är anledningen till att jag har den bilden med i collaget..Så är det med det.

Nästa…jo, Caspian var ju här igår och såklart var jag tvungen att fotografera. Nu är morfar med på bilderna, men vad gör väl de? Han är min underbaraste…bara min…Nej då, jag kan dela med mig av honom. På en av bilderna så har jag fotograferat för att visa Hedda. Hon följer den lille överallt och är så intresserad. Det är annat än innan det. När Caspian var nyfödd så var hon extremt rädd för honom, hon vågade inte ens komma närma, men det är helt bortblåst nu. Vi får ofta säga till henne för hon vill pussas och det gillar han inte. Hon vill ju bara visa att hon älskar honom också. Men hennes favorit är fortfarande Kent. Varje gång han går utanför dörren så gråter hon och blir precis lika glad varje gång han kommer hem igen. Det kan ha tagit 3 minuter och hon hoppar, tjuter och studsar som att han varit iväg flera dagar. Hon är för mysig vår hund. Jag älskar henne massor. Ja, just det. Nu kommer fotografierna…

morfar och caspian

Och här är dem…ser du Hedda…haha. Hon ser så glad ut. Fast det är hon alltid. Det är gånger vi blir stoppade på stan för att få höra att hon ser så glad ut. Ja, hon är nog glad, hoppas jag i alla fall.

Så där..nu är det dags att avsluta inlägget för idag. Skriv gärna en rad i gästboken som finns på den nya bloggen Kampen för livet (nya) Jag älskar kommentarer. Det är ok att bara skriva hej,,,jag hade blivit glad.. Kramar i massor skickar jag iväg till dig, jag har ju missat någon dag här och där, så därför är de extra fyllda av värme, kärlek, vänskap. Det är energibollarna också, det är superenergi i dem, så använd de med försiktighet, ok? Du och jag, vi hörs snart igen. Jag behöver dig och därför måste jag återvända hit, så är det. Du är unik, du är viktig, du betyder mycket och därför ber jag snällt att su ska vara rädd om dig själv och de dina…<3 ❤ ❤

 

 

Kampen för livet….

sorry

*******************************************************************

A-person-who-truly-loves

Det lär vara Kent som ser…

Hej, du finaste i min värld…..

Idag har varit en tuff och jobbig dag..Det känns som jag inte orkar en timme till, inte en minut. Så förbaskat trött på allt just nu. När jag hade ett ben var det jobbigt, nu är jag utan två och det säger nog sig själv att allt är dubbelt så jobbigt. Jag har i färskt minne hur jag resonerade innan jag miste mitt första ben. Det var att först blev jag amputerad, fick protes och sen skulle jag kunna gå med kryckor och allt detta trodde jag skulle ta ungefär tre veckor…Snacka om skrattretande, vad naiv jag var..Det skulle ta ett år innan jag var hemma igen. Sen nu när jag har tagit båda benen, så beter sig folk som det inte har hänt, nästan. De behandlar mig som de gjorde innan när jag hade ett ben kvar. Jag kan förstå det också, men det är tufft. Jag borde ha accepterat det nu. Fast det finns dagar då jag inte vill förstå, jag vill inte hantera det över huvudet taget. Det är inte så enkelt att behöva be om hjälp varje dag. Det är inte så lätt att leva i nutid och samtidigt se framtiden. Det går inte att planera något, för det är ju ingen som vet om jag är hemma eller på sjukhuset. Det är fruktansvärt att leva med ständig smärta. Det är jobbigt att må dåligt psykiskt, samtidigt som jag ska må bra fysiskt. Sen går det inte en enda dag utan att jag tänker på döden. Det skrämmer mig från vettet. Jag är jätterädd för döden. Tanken på att allt en dag ska bli svart. Vem ska leva som Mia då? Ska jag inte få finnas mer då? Då måste jag bli väldigt ledsen, för då kommer jag sakna mig själv ju….Alltså så konstiga tankar och känslor som dyker upp. Jag kan liksom inte tänka mig att jag plötsligt inte ska finnas mer…det är så stort!!! Det går inte att greppa eftersom jag inte kan tänka förbi det…annars kan jag göra det. På något vis så kan man alltid se över krönet, men inte om man är död. Är det verkligen så här rädd man ska vara. Jag får en enorm ångest till slut, när jag vänder och vrider på det. Den ångesten gör att jag inte får luft, till slut sitter jag bara och flämtar. Det kan ta timmar innan jag hämtar mig igen. Jag vet inte vad det är med mig, ärligt talat. Nu när det nya har dykt upp så är jag rädd för att ta proverna, jag är så rädd att det ska vara något allvarligt. Det tror jag inte att jag skulle kunna hantera. Tänk att veta att man ska dö, så fruktansvärt. Inte för att jag tror att det är någon dödlig sjukdom som byggt bo hos mig. Det är säkert något ämne jag saknar. Ofrivillig viktnedgång och håravfall, det låter som vitaminbrist…Nej, jag har inte en aning. Det är i alla fall dags att kolla nästa vecka. Sen kommer jag gå som på nålar tills de har ringt om provsvaren. Men det får bli nästa veckas bekymmer. Jag har fullt upp med att leva, fullt upp med kampen för livet.

Amigurumi

Detta kollaget har jag gjort så att du ska se vad man kan göra med en virknål. Dockorna har ett annat namn, amigurumi, och de är jätteroliga att göra. De är väldigt lätta att bli av med. Alla vill ha en. Perfekta presenter. Mönstret jag delar idag är en amigurumi, och den är jättesöt. Den virkade ponchon ska jag göra till Michelle när jag är klar med allt annat som jag borde göra först….Så tråkigt. Vill du vara med på våra träffar med god mat, handarbete och framför allt trevligt sällskap? Kanske vill du delta i en tävling, sälja något eget alster, vara med på en auktion, visa vad du kan, lära dig något nytt, dela med dig av dina erfarenheter, dela ett mönster….då ska du gå med i gruppen Dela skaparglädjen…Tryck här. Jag hoppas att gruppen ska växa och att det finns mycket nytt….

Vi är fattigare än fattigast och jag avskyr att leva hand ur mun…varje dag vaknar jag med en stor klump i magen. Hur ska vi fixa mat till idag? Det är för fasiken inte klokt att det ska vara så här. Det dök upp en faktura vi inte hade räknat med ännu, men den måste ju betalas. När allt var betalt så hade vi inte ens femhundra kronor kvar. Sen behövde jag hämta medicin, som skulle kosta 640 kronor…Jaha, hur skulle det gå till? Jag har så ont i min mage. Aldrig någonsin har någon behövt gå hungrig här hemma, men nu undrar jag om detta blir första gången. Jag kan inte lösa det, jag har inte en aning om hur jag ska lösa det heller. Varenda, vaket ögonblick går ut på att försöka komma på en lösning. Denna gången finns ingen lösning. Är det undra på att jag inte blir frisk? Det är en otroligt pressad situation. Jag har inte en aning om mina kärl ovanför midjan någonsin kommer bli sjuka, men är det så, är jag säker på att mitt hjärta är det första som tar stryk…Visst vi lever, men vilket liv är det vi lever? Är det så här det ska vara? Varför får vi ta mer stryk än andra? Det finns inga svar och det är jag medveten om. Det finns heller ingen lösning på vår matfråga. Jag är så rädd, så fruktansvärt rädd och jag känner mig så ensam. Visst är problemet inte bara mitt men det brukar vara jag som löser det….

Peyote

Med detta kollaget så tänkte jag visa vad man kan göra när man behärskar Peyote. Det är inte alls så svårt som du tror. Jag ska lära ut det när vi är fler medlemmar. Det finns mängder med saker man kan hitta på, men smycken är det vanligaste. Jag har sålt mest örhängen av någon anledning. Jag har alltid någon beställning att arbeta med, så jag vet av erfarenhet hur populärt det är med dessa handgjorda ting…Än en gång så behöver du bli medlem för att lära dig peyote, eller ta del av de mönster jag delar..

Vad har jag mer gjort idag då? Tja, suttit vid datorn, diskat, suttit vi datorn…sen kom prinsen och Caroline förbi en runda. Caspian passade på att bada när han var här. Du måste titta på fotografierna av honom när han badar i vår vask…Då skrattade jag i allt elände. Nu ikväll så kom Stephanie hit. Paddy åkte vidare till Näsum för att lämna grejor de har haft i Lund. För nu, nu är det dags…Vår lilla Michelle flyttar imorgon. Då kommer hon till Kristianstad. Gissa om jag ska hälsa på? Ja, inte imorgon. Hon ska få landa först. Jag kommer inte ihåg om Sandra har nämnt vad hon väger idag, har hon gjort det så har jag glömt det igen. Det är alldeles för spännande att hon kommer hit imorgon. Sen måste Sandra och Paddy göra lite förändringar, de kan inte bo där båda två. Det får vi se, hur det blir sen.

Nej minsann,du fina, nu orkar jag inte mer. Många kramar kommer din väg och bollarna också. Sköt nu om dig så hörs vi imorgon. Jag lägger ut fotona här nedanför så att du kan kika på dem. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

Ny grupp skapad….

Caspian

Prins Caspian..Härlig bild, han vill försöka äta själv.

Hejsan, finaste…

Vilken underbar bild på Caspian! Naturligtvis var jag tvungen att använda lite fina figurer…Han försöker äta själv. Jag kan lugnt säga att jag har nog aldrig sett ett barn som är ett sådant matvrak. Han äter allt, och mycket. Det är verkligen kanon, för vem vill väl ha ett barn som matvägrar…Det syns verkligen att han älskar mat, han växer så att det knakar. Det är så roligt om han får syn på bara en sked, då börjar han skaka i hela kroppen. Ja, han är för härlig. Jag älskar honom till stjärnorna och tillbaka. Han blir stjärnan idag, mormors finaste…

Vad har jag gjort idag då?? Tja, inte mycket måste jag säga. Lite matnyttigt har det blivit då jag ringt de samtal som behövs. Kent har varit och fått kopior på mitt läkarintyg, så idag ska jag skriva i en del blanketter och skicka dem. Äntligen!! Så idag skickas den nya ansökan till personlig assistans in. Sen får tiden utvisa igen vad det blir för beslut. Jag tänker inte nöja mig med ett avslag, då går jag vidare. Behövs det så tänker jag försöka få media med mig. Sen ska jag skicka in bilstödet till Försäkringskassan. Nu när jag har rehabiliteringsersättning så ska det bli godkänt. Fast säker är jag inte, det kan man inte vara när det gäller sådana beslut. Så lite nytta har jag gjort. Sen har jag startat en ny grupp på Facebook och den är för alla som älskar att skapa. Det spelar ingen roll vad man gillar att göra. Jag tänkte även försöka hålla små kurser i olika tekniker. Numera är det inte svårt att hålla kurs via datorn. Till exempel, funderade jag på att lära ut både peyote och grönländskt pärlbroderi. Det är inte så många som kan de teknikerna och jag älskar ju att göra det. Sen är det meningen att det ska delas kostnadsfria mönster. Både från mig och från andra. Det ska även gå bra att sälja eller auktionera ut något som man själv har gjort. Själv kommer jag också lägga upp till försäljning då och då, men pengarna som jag får in där kommer gå helt och hållet till välgörenhet. Det finns en del välgörare som behöver bidrag. Det lilla jag kan bidra med är bara en liten del, men det är något i alla fall. Så den gruppen hoppas jag ska växa. Det skulle även vara roligt att anordna någon träff, för de som bor i närheten då, där vi skulle äta något gott, handarbeta, snacka skit och dricka massa kaffe…Det hade varit skitroligt. Ja, jag får väl se vart det bär vägen. Jag kan med stolthet säga i alla fall, att denna gruppen har jag velat starta länge och jag vet vad jag pratar om, utan att skryta….Har du något mer förslag eller någon idé, så får du gärna skicka till mig…Men till slut för att sluta prata om gruppen så kommer här länken till gruppen…Sen måste jag ju säga att det finns redan mönster under fliken gratis mönster..håll till godo ❤

Dela Skaparglädjen

virkad klänning

Detta mönstret finns under fliken

Jag glömde säga att du behöver bli medlem för att se inläggen där. Fast det är ju kostnadsfritt såklart…

Just nu så håller jag med dockan Hello Kitty med en full garderob. Den är redan såld. Fast jag tänkte att kanske dela med mig av mönstret till dockan. Du kan hitta bilden i tidigare inlägg. Är du intresserad av det mönstret? Finns det inget intresse så är det inte lönt att lägga ut det..

Det har varit skönt att inte ha några måsten idag. Fast en sak som inte känns bra är att när jag har suttit framför datorn en bra stund, så börjar jag känna mig stressad. Det finns ingen egentlig orsak till varför. Jag klurar själv på det. Antagligen är det för att innerst inne så anser jag att tiden jag lägger ner på att sitta här är för mycket. Sen samtidigt, har jag inget annat att göra så drabbar det ju ingen. Visst skulle jag kunna städa en massa istället, men jag har ju prioriterat om och då är det inte vidare bra att börja lägga ner mängder med tid på det, för då är jag snart tillbaka där jag inte vill vara. Det finns så mycket saker som är viktigare. Det är sant att det är bättre med lite skit i hörnorna än ett rent helvete

Hade jag fortsatt med städningen så hade jag ångrat det förr eller senare. Tänk när vi sitter här hemma själva och det är tyst. Då kanske jag önskar att det skulle finnas lite leksaker här och var. Det måste ju vara ett levande hem. Innan vågade knappt någon röra sig hos oss, för om en mugg eller ett glas landade fel så flög jag i luften. Det låter jättelöjligt, men det är full sanning. Jag var fullkomligt galen!! Det är jag fortfarande i och för sig, men det är mer CRAZY!!!! Det är den galna sidan barnen skrattar åt. Varför ska jag vara som alla andra? Det är inte min stil…

crazy

 

galen

Lite smått galen är bra att vara, visst är det så?

Jag har även väldigt livlig fantasi och det är därför jag älskar att skriva…men jag vill inte skriva verklighetsbaserat, utan det måste få lov att vara påhittat. Det kan jag lova att Slaget om Fibbla är. Saknar du Slaget om Fibbla så får du hojta till så ordnar jag det. Jag har skrivit en bra bit på den boken. Därför har jag lovat mig själv att den ska jag banne mig göra klar. Sen när den är klar så kommer det säkert visa sig att jag har skrivit den i onödan. Det är säkert inte en jävel som vill läsa den…Jaja, den dagen, det bekymret..

Herregud, jag höll på att glömma den dagligen uppdateringen ju. Michelle väger 630 gram idag och de har börjat plocka bort saker som de anser inte behövs längre. Sedan har de minskat motståndet på syrgasen. De tror att hon kanske kan få flytta till Kristianstad i helgen….Jippi, jippi!! Det skulle vara  roligt att få se henne, jag längtar så mycket att det inte är klokt. Nu tror jag inte att det är något jag glömt. Skulle det vara det så får jag väl skriva igen. När det gäller Anton, så är han kvar. Jag frågade honom innan om han ville åka till Lund, men det ville han inte….

Nu är det dags för mig att lägga på locket….Jag måste göra något annat nu. Vad det blir har jag inte en aning om. Garanterat är dock att det blir något jag skapar. Jag kramar om dig hårt och tackar för att du har hälsat på mig. Känner du att det har runnit ut energi i onödan idag, sno åt dig en energiboll, så kommer du må bättre. Du och jag hörs snart igen, det kan jag lova. Sköt nu om dig. ❤ ❤ ❤