Det är mycket nu..

Smärta

Det behöver nog ingen närmare förklaring…

Hej, finaste…

Jag har inte en aning vad det är jag går igenom. Mina tankar är ibland så mörka att jag faktiskt blir rädd för mig själv. Drömmarna är likaså. Nu två nätter i rad så har jag drömt att Kent har supit sig så full att jag inte känner igen honom längre. Plötsligt så är våra barn små och jag skickar iväg dem, för jag vill inte att de ska se honom så. Han är aggressiv och väldigt otrevlig. Jag ber till och med om skilsmässa. Vi är hos en annan man, som jag inte känner igen alls. Mannen har en flickvän som jag pratar väldigt mycket med eftersom hon inte heller gillar drickandet. Helt plötsligt så ska de renovera ett rum, pissfulla. Naturligtvis så skadar sig den andra killen och jag tar en cykel och ska hämta hjälp. Ibland har jag ben och ibland inte. Drömmen är hur märklig som helst. Varför drömmer jag nu att Kent dricker så…Det gör mig så fruktansvärt illa. Han skulle aldrig göra så. Sen när jag vaknar så tar det väldigt lång tid innan jag kommer över det. Känslorna försvinner inte riktigt på hela dagen, utan de hänger kvar. Sorgsenheten, ledsamheten är enorm. Vad fan är det jag bär med mig? Kan det vara så äckligt att det är barndomen knackar på dörren. Jag vill verkligen inte veta. Att kroppen har lagt det åt sidan, har en förklaring och jag vill inte veta. Sen kan jag inte påstå att jag inte funderar över det ibland, det vore konstigt annars. Såklart undrar jag. Har jag blivit slagen? Nej, jag tror inte det. Jag tror mer att det handlar om ett barns syn på alkohol. För om jag frågar till exempel Emil om han tycker det är roligt när pappa dricker eller om jag skulle dricka? Svaret är direkt nej, det är inget roligt alls. När vi dricker så känner barnen inte igen personen som helt plötsligt blir totalt förändrad. Jag har sett det så många gånger. och jag kan säga att jag avskyr det också. En person som man tycker väldigt mycket om, kan skrämmas ganska så rejält när spriten ersätter vettet. Det är många gånger som jag har sagt att vissa personer kan inte hantera det och borde verkligen sluta dricka. Därför är jag en av de tråkiga personerna som tycker att Systembolaget är bra. Då kan vi inte köpa det dygnet runt, och förhoppningsvis så har några barn haft nytta av det. Jag lider så med barn som behöver gå igenom den skiten. Själv hade jag ingen vuxen att anförtro mig till. Jag försökte en gång med skolans kurator, men gick därifrån med mina bördor igen. Det var en enorm börda att bära. Jag vågade aldrig ta hem en kompis när det var helg, eller lov. Rädslan var för stor. Jag kunde ju inte ha en aning om de var fulla eller nyktra. För mina föräldrar fanns inget mellanting. Det var antingen eller. De slog upp vodkan i snapsglas, sen drack de det så. Efteråt tog de en klunk läsk. Det var inte så konstigt att de då blev aspackade. Jag hatade mina föräldrar när de hade druckit. Aldrig fick jag vara ifred om jag var hemma…Detta är vad jag kommer ihåg när minnet är tillbaka….Så det jag berättar om är minnen ifrån när jag var runt 16 år och då kunde jag hantera mina föräldrar på ett annat vis, men jag avskydde det såklart fortfarande. En gång när det hade varit för jävligt därhemma, jag kommer inte ihåg vad det var som hade hänt, men de försökte muta mig med ett par skor. Jag kan fortfarande se de framför mig, skinande och röda. Jag hatade dem. De var jättefina, men anledningen till att jag hade fått dem gjorde att jag avskydde dem…Det är svårt att förstå att någon medvetet kan skada sina barn. Fast jag tror ändå att det inte var meningen. Jag måste tro det, för att kunna förlåta. Det är egentligen inte ett medvetet val. Förmodligen är det inget varje människa som dricker funderar så mycket på. Barn tar skada när vuxna dricker, så är det bara. Det går inte att bortse ifrån och det finns inga undantag. Nu menar jag inte när man sitter tillsammans och dricker något glas vin till maten, drinkar i sällskap, öl till det grillade köttet, utan jag menar när konsekvenserna blir för höga. Så pass höga att de skapar ångest dagen efter. För jag har fått lära mig att det inte spelar någon roll hur mycket man dricker, utan det är vilka konsekvenser det blir av drickandet. Så, se dig omkring. Du kommer säkert känna igen någon i det. Till exempel, någon som alltid står ut på en bjudning, dansar på bordet, blir aggressiv, ja det finns mängder med saker, det är ju klart olika från person till person. Det är också ett problem om man ständigt hittar på saker att fira för att dricka. Börjar man skydda sitt drickande är man ute på riktigt farliga vägar. Sen när man börjar ljuga eller gömma sprit då är man där. Det är inte det enklaste att försöka bli frisk sen. Det man har gjort, även om man inte vill, är att skaffat sig en vän. När man är inne i skiten så är spriten en bästa vän. När det sen tas ifrån en, så sörjer man. Man går igenom sorgens alla stadier. Vet du vilka de är? Den första fasen är chock, när något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra. Andra fasen är reaktionsfasen, nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan ”Varför?” upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till ”vardags” och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande – man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression – återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse – en typ av bortträngning – ”det här har inte hänt”.

Projicering – någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor – separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Tredje fasen är bearbetningsfasen och där accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Sista och fjärde fasen är nyorienteringen. Där klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Dessa faserna går man igenom när man ska leva som nykter och det är jobbigt. Själv kände jag inte igen mig själv. Det var precis som jag stod utanför och såg på mig själv.

Nej, nu ska jag släppa det ämnet och gå vidare…

Morgonmys

Här är min dag i stort sett. Jag bytte omslagsbild på Facebook idag och det blev mitt liv i bilder, väldigt kort då. Men jag är nöjd i alla fall…

Var du inne och kikade på den gamla bloggen? Hit ska du gå om du vill dit Välkommen till mitt hjärta.

Vill du bli medlem i gruppen Dela skaparglädjen så är det hit du ska Dela Skaparglädjen

Vill du ta dig en titt på bloggen som är under konstruktion, ja då ska du hit Kampen för livet (nya)

Idag så känns det som jag skulle kunna sitta här evigheter och skriva. Det är då jag egentligen skulle skriva på min bok, fast nu har jag ju folk här, så då måste jag avsluta. Så nu tänkte jag inte skriva mer i detta inlägget. Jag får umgås med familjen lite nu. Jag sänder iväg massa kramar till dig som har tittat in och energibollarna känner du till vid detta laget. Du vet säkert också hur du ska använda dem. Sköt nu om dig denna underbara lördag. Du och jag hörs imorgon igen…<3 ❤ ❤

 

 

 

Jag måste säga…(varning för lite äckliga foton)

nappar

Caspians napp den store och den lille är klart Michelles…

Hej finaste, kära du…

Idag måste jag få säga, att det är inte roligt längre. Jag vill ha tillbaka mina ben…NU!!! Alltså, jag pallar inte mer. Ända sedan igår så har tanken funnits hos mig. Hur det kändes att gå i gräset, barfota, precis när solen gått upp och daggen ligger tung över grässtråna. Eller känna kylan under foten när de första morgontrötta stegen tas. Köra ner tårna i sanden, vid havet, för att sedan försiktigt känna på vattnet med tårna. Jag saknar allt det här. Jag saknar till och med smärtan över ett skavsår. Tänk att få sätta på sig en snygg klänning, fixa håret, sminka sig och till sist, pricken över i:et, skorna. De vackraste du kan tänka dig….Det känns som ingen riktigt tar mig på allvar längre. Jag kan inte klä mig snyggt för inget blir snyggt i denna förbannade rullstolen. Det finns ju ingen mening. Sen är det precis som att bara för jag sitter i rullstol, så måste jag dessutom vara dum i huvudet. Det är faktiskt så illa att det finns personer som pratar babyspråk med mig. Det händer, som tur är inte så ofta Det är så förbannat tråkigt att sitta, sitta, sitta, kanske ligga ner i sängen en stund, sen sitta igen….Usch, usch och fy!!! Det värsta är att detta är inget som jag innan har tänkt på, utan detta är något nytt. Tanken att inte få lov att göra dessa sakerna, någonsin, är läskigt. Tanken att aldrig kunna bada i sjö eller hav mer, det är outhärdligt!! Nu kommer sorgen över så otroligt mycket. Det är jättesvårt att över huvudet taget ta sig ut i naturen, plocka svamp kan jag glömma. Jag som älskar naturen och framför allt skogen. En halvljummen vårdag, det luktar så gott och speciellt. Det enda du hör är dina egna steg och fåglar som kvittrar. Finns det något underbarare, jag vet inte. Fan, fan, fan….vad mycket jag kommer gå miste om i mitt fortsatta liv. Jag vet att det finns personer som är amputerade som fortfarande kan göra det mesta, men de har inga kärlproblem. Jag har mina kvar så det räcker jag tar några steg med mina proteser så somnar det hela vägen upp i svanken, att försöka stå utan känsel är en omöjlighet. Till viss del kan jag ta mig ut i skogen med Lovisa (det är min permobil, för er som inte vet). Men det går ju inte att avvika från stigen, det klarar hon inte av. Sedan finns det inte skog mitt i centrala Kristianstad precis, och då måste jag åka bil, därmed försvinner den chansen att köra med Lovisa, för det går inte stoppa in permobilen. Visst, det kan hända att jag är negativ just nu, men jag brukar alltid vara positiv. Ofta kan jag skratta åt mitt handikapp, men nu är det dödligt allvar. De förbannade tårarna vill inte stanna kvar, de rinner över. Jag vill inte tycka synd om mig själv, jag avskyr självömkan. Fast just nu så orkar jag inte bry mig, det får vara vad som helst, det är ändå JAG som har problemet, ingen annan!! Jag skulle kunna skriva ner hur mycket som helst som jag inte kommer kunna göra mer, men vad hjälper det? Vem hjälper det? Inte mig i alla fall och jag dumförklarar inte dig, du kan tänka själv, det vet jag…Nej nu ska jag lämna detta, förbannade, jävla, skit, deppiga och tråkiga ämne. Nu är det nya tag som gäller..

Jag skrev inget inlägg igår och du har förklaringen ovanför…och nu känns det som jag bara är gnällig, så nu får vi hitta på något roligt istället. Vad är då roligt, jo, handarbeta är skoj.Jag fick äran att lägga till en ny medlem idag och hon frågade om ett mönster, ifall det går att göra till en pojke, och då kom jag på att jag har inte lagt ut något mönster till pojke. Skäms på mig.. Så nu har jag letat i några gömmor och hittat ett jättekärt set som fungerar både på pojkar och flickor…Du hittar mönstret som vanligt under fliken gratis mönster, fast nu har jag börjat samla dem på nya bloggen och den hittar du här Kampen för livet (nya) och om du håller pilen på Gratis mönster så kommer du se alla mönster där som egna sidor, välj och vraka. Vill du sedan vara med och diskutera olika saker som har med hobby att göra, har du en bild att visa, vill du lära ut något, lära dig själv något, träffas och fika…ja, möjligheterna i gruppen Dela Skaparglädjen har inga begränsningar. Bara fantasin sätter gränser. Gruppen hittar du här Dela Skaparglädjen

blått babyset

Så gulligt…

Jaha, det finns inte så mycket att uppdatera när det gäller lilltösen. Hon är stabil igen och hon påvisade en infektion när de hade tagit odlingen och förmodligen var det därför hon la av i söndags. Hon började få antibiotika redan då, så dagen efter så var sänkan som vanligt igen…Hon kämpar på…

Igår var det fullt hus från förmiddagen till kväll. Sandra och Paddy var här, sen var Caroline och prinsen här, senare kom hennes boyfriend också….Så det fanns att göra precis hela dagen om jag hade velat. Jag hjälpte till med vad jag kunde, men kände mig fortfarande sjuk…så förbannat jobbigt. Jag har två gigantiska sår på bröstet som förmodligen är inflammerade..

såren

De är lite äckliga och jag har grymt ont på det ena…men varför inte? Nästa vecka är det dags att kolla upp vad som fattas mig..det ska faktiskt bli ganska skönt att veta, sen kanske jag dessutom kan få medicin mot det och då kan ju håret växa tillbaka och en mängd andra saker kan också bli bättre…Ja, jag ber en stilla bön, och det är anledningen till att jag har den bilden med i collaget..Så är det med det.

Nästa…jo, Caspian var ju här igår och såklart var jag tvungen att fotografera. Nu är morfar med på bilderna, men vad gör väl de? Han är min underbaraste…bara min…Nej då, jag kan dela med mig av honom. På en av bilderna så har jag fotograferat för att visa Hedda. Hon följer den lille överallt och är så intresserad. Det är annat än innan det. När Caspian var nyfödd så var hon extremt rädd för honom, hon vågade inte ens komma närma, men det är helt bortblåst nu. Vi får ofta säga till henne för hon vill pussas och det gillar han inte. Hon vill ju bara visa att hon älskar honom också. Men hennes favorit är fortfarande Kent. Varje gång han går utanför dörren så gråter hon och blir precis lika glad varje gång han kommer hem igen. Det kan ha tagit 3 minuter och hon hoppar, tjuter och studsar som att han varit iväg flera dagar. Hon är för mysig vår hund. Jag älskar henne massor. Ja, just det. Nu kommer fotografierna…

morfar och caspian

Och här är dem…ser du Hedda…haha. Hon ser så glad ut. Fast det är hon alltid. Det är gånger vi blir stoppade på stan för att få höra att hon ser så glad ut. Ja, hon är nog glad, hoppas jag i alla fall.

Så där..nu är det dags att avsluta inlägget för idag. Skriv gärna en rad i gästboken som finns på den nya bloggen Kampen för livet (nya) Jag älskar kommentarer. Det är ok att bara skriva hej,,,jag hade blivit glad.. Kramar i massor skickar jag iväg till dig, jag har ju missat någon dag här och där, så därför är de extra fyllda av värme, kärlek, vänskap. Det är energibollarna också, det är superenergi i dem, så använd de med försiktighet, ok? Du och jag, vi hörs snart igen. Jag behöver dig och därför måste jag återvända hit, så är det. Du är unik, du är viktig, du betyder mycket och därför ber jag snällt att su ska vara rädd om dig själv och de dina…<3 ❤ ❤

 

 

Sorry…..

Kärlek

Hej, du fina…

Sorry och förlåt, jag vet att det inte har varit något inlägg på ett par dagar. Jag har under den tiden hållit på med min andra sida. Jag håller på att bygga upp den bloggen och som jag beskrivit innan beror det inte på att jag inte gillar att ha min blogg här, för det gör jag…Rättare sagt så älskar jag att ha min blogg här. Därmed har jag lite funderingar på att köpa in mig här istället. Det är ju egentligen bara funktionerna som jag vill åt…Asch, jag får se hur jag gör.

Jaha, kollaget du ser ovanför mig förstår du säkert. Japp, det är alla hjärtans dag idag och det är en hyllning till min älskade man. Han är verkligen värd allt för mig. Inte en dag skulle jag klara utan honom. Nu menar jag inte bara för att jag sitter i rullstol. Min kärlek är lika stark nu som när jag träffade honom, det är bara en annan kärlek. Den är mycket starkare nu och djupare. Vi har gått igenom så otroligt mycket, han och jag. Jag hade önskat att vi hade fått ett lite enklare liv än det vi har gått igenom, men samtidigt så blir vi starkare tillsammans för varje dag. Vi hade inte varit samma personer som nu om vi inte hade gått igenom det vi har gjort. Som sagt, jag älskar dig så mycket, Kent Ekdahl.

Alltså jag kan inte fatta att det helt plötsligt är söndag igen..helt otroligt. Ibland skulle jag vilja rycka bort visarna för att stoppa tiden, men tyvärr så går ju inte det. Det är rätt lustigt ändå, att ju äldre jag blir, desto fortare verkar tiden att gå. Märkligt…

Michelle

 

Då har vi lilltösen här, Michelle. Hon vägdes igår och väger nu 758 gram, så det rör minsann på sig. De väger henne varannan dag här i Kristianstad…Hon har klarat flytten kanon, och mår jättebra. Stabilt är bra…Jag har fått några saker som jag ska fotografera sedan för att du ska förstå hur liten hon är, bland annat så har jag fått en blöja och jag har aldrig sett något så litet…Helt fantastiskt. Vi har inte varit uppe och hälsat på ännu. Det är svårt att finna tid på helgerna eftersom vi har barnbarnen. Jag tänkte att vi skulle ta det nu i veckan, när alla barnen är i skolan….Tänk det inga barn på dagarna…det kommer väl bli för tyst. Fast nu i början kommer det bli skönt. Jag är faktiskt ganska trött i huvudet. Så en paus är av behov.

Caspian

 

Här ser ni en liten grabb som sitter…Helt plötsligt så händer det…Visst är han fin, vår prins.. Han är alltid så glad och är jag inte på humör när jag träffar honom, så går det inte låta bli att le och skratta…han är mormors solstråle.

Vad har du hittat på i helgen då?? Som sagt så har jag mest suttit framför datorn och slitit i mitt hår. Inte för att det behövs, det ramlar ju av ändå. Men ärligt så har jag ibland velat slänga datorn i väggen. Det är mycket svårare att bygga bloggen på egen domän. Jag var helt övertygad om att det var WordPress jag måste använda, men det var ingen som sa att det skulle bli så mycket svårare än vad det var innan…Jag brukar, utan att skryta, fatta de här sakerna ganska så lätt. Jag har till och med byggt hemsidor med HTML och det är egentligen inte svårt om man håller sig uppdaterad. Lägger du ner i ett par månader så är du novis igen. Så det är minsann inte helt enkelt..

Nästa vecka är det dags för arbetsförmedlingen igen, tack och lov. Jag måste komma ute och börja jobba för annars blir jag snart knäpp i huvudet. Fast jag kan ärligt säga, att jag har hela tiden haft saker att hitta på, jag får aldrig tiden att räcka till. Det är så fruktansvärt mycket jag vill göra, men det finns inte tid till allt.

Kommer du ihåg denna artikeln? Jag måste bara berätta att jag dansade inte på min 45 års dag. Jag firade knappt den. Det gör mig lite ont idag att jag inte ens försökte….

Mias kamp för att kunna gå och för att få livet att gå ihop

Det här är inget jämmer över livets och samhällets orättvisor. Det är ingen som ska ställas till svars. Det här är bara ett möte med en kvinna som har dragit vissa av livets nitlotter och som inte slutar kämpa för det. Det är för att sammanfatta det Mias kamp.

Familj som har det besvärligt, mamman har fått båda benen amupterade, sonen har adhd och har fått gå om två klasser, bland annat för att han hade 75 procenst frånvaro under höstterminen 2014. Familjen lever på enbart mammans sjukbidrag och det är svårt att gå det att gå ihop. Pappan kan inte söka jobb eller få socialbidrag eftersom han inte kan vara tillgänglig för arbetsförmedlingen. Han är tvungen att lämna och hämta sonen i skolan varje dag eftersom sonen har rymt flera gånger från fritids och pappan måste medverka vid regelbundna veckomöten om sonen. Mamman finns på telefonnumret 0721-674721.
Foto: Peter Åklundh
Vid 45 års ålder får Maria Ekdahl lära sig att gå på nytt. Till en början behöver hon hjälp av en person på varje sida och kryckor och rullator. Så småningom ska hon kunna gå själv.

Hon kavlar långsamt och mödosamt upp strumporna över stumparna. Sen sätter hon på protesen på det högra benet, därefter på det vänstra benet. Med en sjukgymnast på ena sidan och en arbetsterapeut på andra sidan och med kryckor under armarna reser hon sig sakta upp ur rullstolen och… nej, det gör för ont. Såret efter operationen där det vänstra benet amputerades smärtar för mycket. Det blir bara ett par steg den här gången.

– Det är fruktansvärt svårt att gå med proteser. Det är svårt att förklara, men man känner inte av marken utan går liksom i luften med fötterna. Det tar en stund innan du fattar att du står, säger hon när hon har hämtat andan.

Maria Ekdahl befinner sig på en rehabavdelning på Hässleholms sjukhus efter att ha fått båda benen amputerade på kort tid och när Kristianstadsbladet träffar henne där i slutet av april är det den andra dagen som hon tränar på att gå i avdelningens gymnastiksal. Vid 45 års ålder är det dags att lära sig gå på nytt. Svårdiagnosticerade problem med kärlen i benen som började för 13 år sedan har gjort att hon för två år sedan tvingades amputera först det ena benet och för två månader sedan det andra.

– Det finns ingen diagnos. Det började med en stor propp i magen, som negligerades av Ystads lasarett, efter att jag hade gjort kejsarsnitt. Vi bodde i Trelleborg då. Läkaren skickade hem mig gång på gång och skrev till sist att jag var psykiskt sjuk i journalen.

– Dagen efter sista gången jag skickades hem kom jag in till vårdcentralen och var allvarligt sjuk. Jag hade 22 proppar i benet och en stor propp i magen. De öppnade upp propparna med trombolys, vilket innebär massor med blodförtunnande medel men allvarlig risk för blödning. Sen satte de in så kallade stentar, som små hönsnät, i ådrorna för att hålla dem öppna.

– Sen fick jag göra ett par operationer per år och efter det en stor bypassoperation hela vägen uppifrån bröstkorgen ner till midjan. Efter det ytterligare en bypassoperation.

– Men det höll inte. Efter ett halvår stängde kärlen igen så att foten dog i högra benet. Det fanns inte mer att göra än att amputera det. Den dagen såret hade läkt i stumpen, så dog den andra foten. Då fick jag amputera det benet också. På den vägen är det. Jag vet inte var det ska stoppa. Jag hoppas inte det går högre upp, men det finns alltid en risk.

Att kunna gå igen är en oerhörd kamp och ändå bara en av kamperna i Marias liv.

Under tiden hon lär sig att gå med proteserna och väntar på att lägenheten i Kristianstad har anpassats till det nya livet som benlös, kämpar maken Kent hemmavid för den trettonåriga sonen med diagnosen adhd och problem med skolgången. Pappan behöver hjälpa sonen till och från skolan varje dag och behöver vara med på de regelbundna mötena om sonens skolgång varje vecka med skolan och arbete- och välfärdsförvaltningen.

– Vi har prövat fritis, men han har rymt flera gånger därifrån. Han har fått flytta ner två årskurser efter att ha missat mycket, han hade 75 procents frånvaro förra terminen. Vi fick veta att han måste gå till skolan, annars kan de bli tvungna att placera honom i en annan familj. Vi måste helt enkelt finnas till hands för hans del, säger Maria.

Hela den nuvarande situationen har försatt familjen i en ekonomisk kamp där de får vrida och vända på varenda krona.

– Det står i hans läkarintyg att han behöver ha tillsyn till skolan och han behöver tillsyn när han kommer hem. Det finns inte möjlighet att maken kan ta ett jobb med de premisserna, men det innebär att vi inte får socialbidrag eftersom han inte kan skriva upp sig som sökande på Arbetsförmedlingen. Så vi lever på min sjukpenning på 10 000 till 11 000 i månaden. Det går inte i längden.

– Vi har inte råd att ha dator eller internet hemma längre. Vår son är i stort behov av en dator med sin adhd. Vi har ingen bil och min man får gå överallt var han än ska. Det har varit svårt att träffas nu när jag har varit i Hässleholm. Min man har inte haft råd att fylla på Jojokortet, man måste ha minst tvåhundra kronor. Det är livsviktigt att betala hyran och elen, sen får vi välja och prioritera. Det blir aldrig någonting över eller att man kan unna sig något extra.

Men det finns hopp om ljusning. Paret har lämnat in en ansökan om att maken ska få jobba som personlig assistent åt Mia.

– Den ansökan tar tre månader så det är jobbigt att vänta på besked. När jag blir mer självständig ska han kunna söka ett annat jobb.

Under de många och långa besöken på sjukhus har Maria hållit sig sysselsatt med en blogg där hon öppet delar med sig av livets vedermödor. Utöver mer eller mindre dagliga uppdateringar finns där en berättelse om sitt liv och sin uppväxt med alkoholiserade föräldrar som hon har kallat ”Jag har dragit livets nitlott”.

– Jag har inte uteslutit någonting, även om det är obehagligt. Det är ingen rolig läsning. Jag kommer inte ihåg min uppväxt förrän jag var 15-16 år, mer än vissa detaljer. Då och då dyker det upp något i minnet och då skriver jag ned det i Nitlotten.

Hon har fått stort gensvar på bloggen, vilket betyder mycket och ger hennes styrka. I bloggen delar hon själv gärna ut vad hon kallar energibollar till andra som har det tufft som hon har fått kontakt med via bloggen och från andras kommentarer hämtar hon själv energi.

– Alla andra brukar säga att jag är duktig, men det är svårt att säga det om sig själv.

Ett par veckor efter Kristianstadsbladets besök på rehabavdelningen är det slutligen bestämt. Mia ska få komma hem.

– Det är skönt men lite nervöst. Jag är uppe och använder proteserna, men jag kan inte gå längre sträckor, då får jag använda rollatorn. Sen kommer jag att åka till rehabiliteringen en gång i veckan i fortsättningen.

Kan du lämna och hämta sonen i skolan nu?

– Nej, inte ännu. Det orkar jag inte riktigt. Kent får stanna hemma lite till. När han kan söka jobb kanske vi kommer på fötter igen, så småningom.

Fotnot: Marias blogg finns på mialek.wordpress.com