Fredag idag…yeaa!!

13023279_1351620774865087_1869017685_n

 

Hej och goddag, finaste….

Då var den efterlängtade helgen här och jag njuter i fulla drag redan..Sovmorgon imorgon då…Det gillar jag, massor…massor…Jag känner mig piggare idag och den känslan är värd så otroligt mycket. Att allt jag har kämpat för äntligen ger resultat, även om det är bebysteps. Det kvittar. En känsla av lättnad, innan har jag känt mig tung som sten, varje rörelse har gjort ont. Idag känner jag mig lite lättare och plötsligt ser jag en glimt av ljus där framme. Det kanske går vägen ändå? Kanske jag når ända fram. Det räcker med att se ljusets strålar för att jag ska kunna vända mina svarta tankar till något helt annat. Har du någonsin känt den känslan så vårdar du den ömt. Det är som jag håller något mycket ömtåligt i mina kupade händer. En känsla av kärlek, glädje och tacksamhet och när jag vänder blicken ner mot känslan så ler den mot mig och jag kan bara le tillbaka. Jag mår hyfsat, det finns glädje i mitt liv. Nu kan jag se mig själv sitta på uteplatsen och äta en god frukost. Att kunna se mig själv i olika situationer är något jag värdesätter extremt mycket, för då vet jag att livet är på väg tillbaka. Visst, livet händer, och det är inget jag kan påverka, men nu tänker jag leva med livet istället för mot. Att få uppleva en händelse som påverkar mig positivt är djupt och något jag eftersträvar. Det är ingen mening att se bakåt, det är framåt jag ska se, för det är dit jag är på väg….

12992134_1351380684889096_593133170_n

 

Kolla in denna skönheten, vilka vackra ögon. Hon är verkligen ett mirakel. Michelle, är en kämpe av guds nåde. Vilken livsvilja hon har och det har hon visat mer än en gång. Nu är hennes ögon opererade och hon har varit sövd, men nu är det också gjort och hon är tillbaka i Kristianstad. Jag älskar henne maxat…

Så idag är det lätt att säga vad jag är tacksam för, det är massor. Min familj framför allt, att de orkar när jag inte gör. Att de finns närhelst jag behöver en kram. De finns för att torka mina tårar när jag inte orkar. De skrattar med mig och åt mig. Den vackraste familjen i hela världen är det. Jag älskar er så kopiöst mycket, det finns inte ord att beskriva. Jag önskar att jag hade orden att på något vis få er att förstå hur mycket. Jag är tacksam för att det är kärlen i mina ben som är sjuka och att det inte är ovanför midjan. Jag är tacksam för att jag lever….Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Idag är dagen jag kommer minnas som den dagen jag fick tillbaka livet ❤ ❤ ❤

När jag har fått en så här bra dag, så är jag rädd för att gå att lägga mig. Tänk om det inte är så imorgon. Jag tror att du som lever med ständig smärta förstår vad jag menar. Det blir plötsligt viktigt att ta vara på varje minut, varje sekund. Att leva för fullt, blir prioritet nummer ett.

Idag har vi varit på barnkliniken eftersom Emil hade ett nytt krampanfall. Då blev det dags att höja medicinen. Nu är den dubblad och jag hoppas att han blir fri från anfall. Det har ändå dröjt lång tid mellan. Jag har även varit inne och beställt det officiella märket för epilepsi. Så det blir ett halsband och ett armband. Faktiskt snygga smycken och det är ju lättare att bära dem då. Sen är ju chansen större att det syns om han nu skulle få ett anfall ute. Det känns mycket tryggare nu. Jag eller rättare sagt vi, har haft svårt för att släppa honom var som helst eftersom rädslan för ett anfall har varit där.

Min diabetes är mycket stabilare, men jag blir inte kvitt mina svettningar och jag hatar dem så fruktansvärt mycket. Det är så väldigt otäckt och jag känner mig så smutsig när jag svettas så. Det lägger väl sig så småningom, hoppas jag….Annars känns det hanterbart. Nästa vecka när vi ska handla så är det mycket jag vill ha hem som passar till mellanmål och grönsaker i massor. Det är mumsigt med grönt och frukt. Dock får jag inte äta så mycket frukt jag vill utan det är också begränsat när man har diabetes. Jag har lovat mig själv glass i alla fall och det vet jag att det finns sockerfri, så det så..

Nu, finaste du, så är det dags att avsluta för nu. Vi hörs snart igen och till dess så skickar jag en mängd kramar till dig. Behöver du energi så vet du vad som ska göras…rätt, det är bara att fånga en energiboll. Kärlek ❤ ❤ ❤

 

 

Söndag, men imorgon…då!

image

Hej, finaste, sötaste…

Visst ser hon ut som en docka? Finaste, väger, äntligen, 2030 gram. Hon är hela 41cm lång. Den senaste undersökningen på hennes ögon visar att hon behöver behandlas om hon inte ska bli blind. Så hon ska ner till Lund och sövas. Det finns en pytteliten risk att behandlingen inte hjälper men den är väldigt liten. Hon klarar sig nästan helt utan syrgas nu och hon äter själv det som behövs. Jag funderar ibland på det, tänker tillbaka. Vilket mirakel hon är! Trots sin litenhet har hon visat alla var skåpet ska stå. Inte jättemånga bakslag ändå. Hon har skött detta med bravur. Jag är helt säker på att hon blir något stort. Med den livsglädjen och envisheten måste det vara så. Jag är så tacksam över att allt har gått så bra.

image

Igår tappade jag mina ögonbryn igen, där finns lite kvar. Så tröttsamt det är. Jag har fått en remiss till tandläkarna här på sjukhuset och jag behöver inte betala något. Det är medicinerna som har förstört mina tänder. Dessutom är det livsfarligt om jag skulle få en infektion i munnen för då kan den sprida sig till de saker jag har inopererat, bland annat till den som sitter i min ryggrad och det skulle inte vara så häftigt alls. Jag kan inte förklara hur skönt det ska bli att få fixat tänderna. Jag vågar inte ens le eller skratta längre. Det är så pinsamt, men för det första så har det inte varit lönt att fixa dem så länge som jag har haft de medicinerna kvar och sen har vi inte haft råd. Jag ser fram emot det extremt mycket. Tänk att få sminka sig, fixa håret, klä sig snyggt och kunna ta ett fotografi där jag faktiskt ler. Sen nu när jag har gått ner så är det ännu roligare att klä sig snyggt. Jag kan sätta på proteserna och sätta på snygga skor…som jag längtar.
Det är mycket tankar och funderingar som rör sig i huvudet och det är bra. Det känns som jag faktiskt bearbetar olika händelser i mitt liv.  Det är ofta jag låter tankarna flyga fritt när jag har musik i lurarna och det har jag för det mesta. Jag har inte tröttnat på Luke Bryans musik ännu, jag kommer nog aldrig göra det heller. Jag njuter i fulla drag när jag hör honom och det är lätt att koppla av till hans låtar. Så sakta, sakta läker jag. Som jag sa för ett tag sedan så är det dags att ta tillbaka mitt liv. Jag orkar inte hänga upp mig på småsaker mer, det räcker nu. Personer i vår omgivning som påverkar oss negativt får finna sig i att bli bortplockade. Jag tänker inte lägga mer energi på dem. Karma kommer bita dem i arslet. Mina värderingar har förändrats och då finns det inte plats för människor som sviker. De kanske tror att vi inte vet, men vi vet vilka de är.

Det känns ganska bra med det nya insulinet och blodsockret verkar till att stabilisera sig, tack och lov. Ska bli skönt att få komma hem imorgon. Kommunen kommer på eftermiddagen för att få en överblick över hur mycket jag behöver hjälp med och hur många minuter det tar för mig att gå på toaletten. Det är mycket jag behöver hjälp med. Det skulle vara den största händelsen på mycket länge om jag blev beviljad personlig assistent. Jag har fler och bättre läkarintyg denna gången. Men jag är förberedd på avslag. Då kan de få förklara hur de kan anse att jag har samma livskvalitet som en kvinna i samma ålder som har benen kvar. Det är inte mycket jag kan göra helt själv.

Vad har du gjort i helgen då? Har du grillat något? Jag längtar till värmen kommer och jag kan sitta därute och inta en god måltid med min älskade man och sötnosen Emil. Kunna skåla för livet och känna att jag har det bra. Jag har extremt mycket att vara tacksam för och det påminner jag mig själv om varje dag. Jag och Kent är verkligen välsignade, enastående barn som kommer hem ofta. Våra älskade barnbarn som sover över lika ofta. Vår familj är den finaste i hela universum. Vi kan be våra barn om nästan vad som helst. Så även om jag inte alltid visar eller säger det, så älskar jag hela högen och jag är tacksam för allt ni gör och för att vi får finnas i era liv.

Då var det snart dags för lunch och dags för att bråka med min kropp igen. Jag försöker få den att förstå hur viktig maten är. Med de höga doserna av insulin måste jag äta ordentligt för annars blir jag låg. Det är inte roligt alls. Jag avskyr att ha lågt blodsocker, det känns som en evighet innan det stiger. Samtidigt har jag hjärtklappning, svettas så det rinner och skakar som ett asplöv. Det är riktigt läskigt, känns nästan som jag är döende. Visst kan det bli farligt men jag känner det ganska tidigt och det är bra.

Nej nu ska jag släppa dig fri. Tack fina du för att du har varit här. Jag är sååå tacksam för att du finns här. Många kramar av kärlek sänder jag till dig. Vill du ha en energiboll är det bara att sno en. Vi, du och jag, fina, hörs snart igen. Njut av denna dagen… ❤ ❤ ❤

Äntligen är det morgon

image

Ett styck dockhuvud nästan klart

Nu kan jag skriva, godmorgon, allra finaste…..
Och tack gode gud för det. Natten har varit lång. Jag har bearbetat mycket men vill inte påstå att jag är ett dugg klokare. Synd. Jag vet och känner att jag är på väg in i en deppig period, jag vill inte. Det är svårt att hålla det ifrån mig men det ska gudarna veta att jag kommer göra allt för att slippa.
Innan jag fortsätter med något annat så tänkte jag be dig om lite hjälp. Dockhuvudet som du ser på fotot är snart klart, det fattas en mun och det ska sys dit lite hår till. Jag har tänkt mig att hon ska ha någon frisyr. Kan du ge mig några tips på uppsättningar som jag kan göra så blir jag ytterst tacksam. Jag vet redan vad för kläder jag ska göra, hon kommer få en aftonväska och även skorna har jag en idé om. Ibland står det bara stilla. Kortslutning. Vem vet, det kanske släpper rätt vad det är.
Mitt vita ark har börjat fyllas på så sakteliga men det mesta är tomt. Det är så jag känner mig nu på morgonen. Tom. Jag är inte glad men inte heller ledsen. Jag känner inget speciellt och det är fullt tillåtet. Det är snart dags för frukost och i vanlig ordning är jag inte hungrig. Jag avskyr att stoppa i mig mat för att jag måste. Diabetesen måste skötas. Aja baja, Maria….du vet hur viktigt det är att äta. Jag vet, jag vet. Fast jag tror ibland att de aldrig själva har råkat ut för att nästan kräkas bara de ser på maten. Det är i stort sett nästan omöjligt att få ner en bit när kroppen inte mår bra. Jag får försöka peta ner lite. Gröt går oftast bra.
Nu ska jag ta fram min blodsockermätare och göra min plikt. Vi hörs förmodligen igen senare idag. Jag ska göra mitt bästa då jag mår bättre av att sätta saker på pränt. Fylla det vita arket med ord och händelser. Även denna dagen är ju unik, hur dåligt jag än mår.
Kramar i massor till finaste du. Tack för att du har delat denna stunden med mig. ❤