Från sol till mörker

Hej finaste 💖

Solen har gått ner, och kvällens mörker har sänkt sig. I vanlig ordning har dagen sprungit iväg, jag hinner knappt med. Vi var en snabb runda på stan, lite ärenden på apoteket. Vidare in på Coop, handlade det som behövdes, plus lite som inte behövdes. Efter det som skulle göras så mötte vi upp Cornelia, hon ville stanna hos mormor och morfar, en natt. Alltid mysigt med barnbarnen ❤️ Lite bilder, tagna ifrån Hästtorget. Den delen av gallerian som står tom. Sedan byggs det ett höghus. Jag tycker det är skitfult

När mörkret sänker sig, så gör smärtan sig påmind. Tårarna är nära, till slut rinner det över. De droppar ner i mitt knä och försvinner. Vad ska jag göra för att få lyckan, och glädjen att stanna kvar? Hur ska jag göra för att slippa mitt monster. Det känns, ibland, som jag sitter i fängelse. Jag är förvisso fri men ändå inte. Var positiv….var glad… le och skratta. Sätta upp en mask är enkelt, desto svårare att behålla den. Masken faller för eller senare. Vem blir gladare över en falsk personlighet? De som inte vet, de vet inte. Försöker verkligen, och ibland hittar jag små lyckostunder, där jag lever i en bubbla. Där finns enbart lycka, glädje… endast sol, inget mörker och framför allt inget monster. I bubblan finns bara jag, jag får vara självisk, jag bestämmer… det går bra att vara där en stund men till sist spricker den, fasaden rämnar. Det kan vara ett bråk, en kommentar. Jag vet att jag är känslig, men det är den jag är. Jag vill bara vända, försvinna en stund till. Få vara som andra om så bara för en kort sekund. Tiden stannar inte, så jag får fortsätta, hänga med i tiden 😢

Det blev kotlett till middag och det var riktigt gott. Det andra kortet är på Hayley. När Kent sticker iväg och tränar, så springer hon in och hoppar upp i fåtöljen med förhoppningen att få en glimt av honom ♥️

Nu ska jag käka lite godis…..hrm… får väl ta lite extra insulin ❤️

Vi hörs 💖😘 Kram kram 💖

Regn och rusk

Godkväll finaste 💖

Se där.. idag blir det bara ett inlägg 😊 Efter att ha sovit relativt länge, skulle jag bara vakna till innan fåtöljen väntade. I vanlig ordning satte jag på en serie, Dplay…. fick mitt kaffe, och vaknade av mitt eget skrik, jag hade somnat, spillt ut kaffet i sängen och på mig själv. Kan säga, det brände en del 😂 Vilken start på dagen…

Efter en stund i fåtöljen och lite planering så bestämde vi oss för att köra ut till Jysk, och köpa ett nytt lakan till min säng…hrm.. jag på permobil och Kent på cykeln. Det var hyfsat väder när vi startade och det är en bra bit dit. Väl där tog vi mitt lakan och ett bäddset till Emil. Sedan hittade Kent en stol och skrivbord till Emil. Vi bokade det och Jocke skulle hjälpa oss få hem det. Vi stannade på Willys på vägen hem och när vi var färdiga så öppnade himlen sig… det gjorde till och med ont när regndropparna träffade huden. Kent mötte upp Jocke ute på Willys medan jag körde hem. Väl hemma så tände jag ljus när jag hade skalat av mig kläderna.

Så gissa om jag har fått pina för den rundan. Fast det är ju så att leva livet, med risk för smärta, är ibland värt det. Jag älskar vara aktiv men får oftast igen det, som en spark i baken. Jag kunde sitta en stund ikväll, sedan var det dags. Kylan kommer då inifrån. Det känns som is innanför huden och hur mycket jag än försöker så går det inte få upp värmen i stumparna och numera i vänstra handen och armen. Jag körde ändå med vantar.

Smärtan är som ett barn som behöver omsorg. För min del, innebär det att lägga en filt, på det äckliga, fula och elaka monstret. Få det bli så varmt så det försvinner. Jag kan riktigt se de fula ögonen sticka fram i ändan på filten. Jag hatar, hatar det… finns inget fulare än smärtan, som verkligen är ett monster. Med sina vidriga ögon, vassa klor och fula kropp. Jag tror inte, för en minut, att det finns någon som kan älska sin smärta.. allt det leder till, allt man får avstå, alla man sårar… Ja det kan fortsätta i det oändliga. Vill verkligen inte vara bitter och försöker leva som vanligt. Enligt många paragrafer, så ska jag kunna leva ett normalt liv, som en person, i samma ålder och utan funktionshinder. Det är faktiskt, helt omöjligt, trots att viljan finns. De har bland annat, dragit in trappklättrare här i Kristianstad, så vi kan inte besöka våra vänner, som bor några trappor upp. Jag kan inte besöka alla krogar, för de har inte handikappanpassade toaletter. Jag kan inte besöka alla butiker för de har inte ramper. Det finns gånger då jag verkligen känner mig diskriminerad. Idag, på Willys, kom jag inte fram överallt och då kan jag tappa humöret. Kent kan då bli irriterad på mig, men om igen, det är svårt att förstå.

Jag började dagen bra och avslutade den också bra. Det blev ostbricka, visserligen inte så stor, men….ack, så gott. Jag hoppas att dagen imorgon blir bra och smärtfri. Jag måste tro det för annars hade jag, på riktigt, blivit bitter. Till slut, jag mixtrade med en app, med ett foto av mig själv…tänk vad man kan göra. Jag brukar inte dela foton på mig själv men när resultatet blev så bra så är det inga problem, då behöver jag ju inte skämmas.

Tack för idag. Förmodligen hörs vi imorgon 💖 Godnatt kära vän ❤️

Ensam…

Hej finaste 💖

Ensam är ett stort och starkt ord. Vara ensam, eller känna sig ensam, är stor skillnad. Jag är gift, vi har en son kvar hemma, Emil. Vi har ju tre barn till som har flyttat hemifrån, 8 barnbarn och 4 bonus barnbarn. Så jag har en stor familj. Vi har varit gifta i 31 år.

Jag har mist båda mina ben, sitter ständigt på häcken. Innan jag blev sjuk så var jag väldigt aktiv, otroligt pedantisk och på lediga dagar, helger osv så hittade vi alltid på något. Från det till detta, har varit extremt tufft. Det är fortfarande tufft ibland. Det är här jag ofta känner mig ensam. Många gånger försöker jag förklara hur jag känner, hur jag mår, varför jag är arg och ledsen… det är såklart inte lätt för någon, som inte varit där, att förstå. Det gör att jag ofta stänger ner, låter känslorna rasa inombords. Ibland blir jag irriterad på städningen, eftersom jag var så pedantisk själv, och då kan Kent tycka att här är städat, och att jag är gnällig.. När jag försöker berätta hur ledsen jag är över att jag inte kan bada, så kan han säga, det kan du om du bara vill….suck…det fungerar ju inte utan ramp och badstol. Han säger ofta att jag kan göra allt jag vill, men det är inte riktigt sant. Jag kan inte vara impulsiv, sticka till någon och fika. Jag måste ju kunna gå på toaletten. Det är så enkelt att säga, jag förstår, men det är inte hela sanningen.

Allt det här gör att jag ofta känner mig ensam. Väldigt ledsen….och svårt att hitta glädjen ibland…

Vad gör dig ensam?

Här kommer lite foton igen ♥️

Då har jag fått gnälla lite. Tack för att du lyssnar 😘

Kram kram 💖