Då var det dags

katt på gitarr

Det menar jag verkligen. Du är bäst…

Hej min älskade vän. Då var det dags för mig att börja dela med mig av min text. Som sagt så har det blivit en mängd redigering och jag är långt ifrån klar med det. Jag hade banne mig skrivit ganska långt på Slaget om Fibbla. Nu säger jag till er som har läst delar av den innan. Läs igen….för jag har ändrat och redigerat så att det är mycket som är annorlunda. Det är nästan bättre för er att börja om igen. Som vanligt så njuter jag samtidigt som jag skriver. Fingrarna flyger över tangenterna och fantasin finns kvar, tack och lov. Jag ska skriva denna boken klart, så är det bara. Jag ska bevisa för mig själv att jag kan slutföra ett projekt även om det är ett långvarigt sådant. Så håll till godo nu alla som vill läsa den. Jag har såklart gjort en ny sida som heter Slaget om Fibbla. Det blir enklare så för alla. Skriv gärna en rad när du har läst, även om du hatade varje sekund, ok?

Ikväll så lämnade vi tillbaka Cornelia och nu är det bara vi tre igen, precis som det ska vara. Jag måste börja tänka mer så, att det är helt ok, vi ska inte vara fler. Just nu så sitter Emil och Kent och spelar kort, Emil är lyckligare än lyckligast, han älskar att spela kort. Han gillar i och för sig att göra det mesta, bara han får tid tillsammans med någon av oss eller av sina syskon. Vi har infört spelkväll på onsdagar och det ser han fram emot jättemycket. Det blev lite fel igår bara, men jag sa till honom att vi får ta det imorgon istället, fredag och spelkväll, blir en perfekt start på helgen. Jag vet fortfarande inte vad det är jag lider av ännu, mina känslor spelar mig det ena sprattet efter det andra och jag vet inte vilket humör jag ska vara på, så är det bara. Ena minuten är jag hur lycklig som helst, för att andra minuten känna världens obehag. Varför? Inte en susning. Ju mer jag funderar på det, desto värre blir det. Jag har sagt till mig själv att inte lägga så mycket vikt på det så kanske det försvinner av sig själv. Dock tror jag inte ens på det själv. Det skulle inte förvåna mig om jag faktiskt behöver proffs hjälp. Det är egentligen inte så underligt det heller. Det är bara det att jag inte vill ha det, jag vill klara ut det själv. Fast denna gången har jag nog kört fast. Det kan till och med hända att det blir ännu värre och då kommer jag avsky mig själv för att jag inte sökte någon hjälp. Varför i helvete ska det vara så svårt att bara vara lycklig….Varför får jag inte vara ifred? Få lov att stanna i hemmet, strunta i sjukvården som vilken människa som helst. Varför ska allt bli så krångligt? Jag avskyr ju att gå till läkaren, jag har inte tid, inte lust och framför allt så har jag ingen ork. Jag vill lägga all min energi på något som är positivt, jag avskyr att läcka energi på fel saker. Det är inte rättvist. Men nu är det så och då får jag ta det därifrån.

Nu är det snart dax för mat här hemma och jag håller på att svälta ihjäl, känns det som. Nej, då riktigt så allvarligt är det inte. Idag längtar jag tills maten är klar och det brukar jag inte göra….Se något riktigt positivt, jag känner hunger ikväll.

Jag tänker avsluta inlägget här, lite kortare än vad jag brukar, men min tanke är att du ska läsa om Slaget om Fibbla och då har du en del text till att gå igenom. Jag önskar dig en riktigt bra lässtund, en underbar kväll och en bra natt. Vi hörs förmodligen imorgon igen. Sänder kramar i din väg och energibollarna skickar jag också. Passa på att fylla på nu, och läck inte ut energi i onödan nu, den behövs till annat. Over and out ❤ ❤ ❤

Monster, leva för stunden och tacksamhet

wpid-20150526_181945.jpg

Söt piller ask

Jaha..ska jag säga godmorgon eller ska jag säga dåliga morgon?? Eftersom jag pratar med dig och dig gillar jag, så säger jag godmorgon. Mitt förhatliga monster är vaket. Det morrar, anfaller, skäller och beter sig allmänt illa. Klorna sitter redan i den vänstra stumpen och högra stumpen har monstret satt eld på. Det brinner fortfarande lite längst ner i stumpen och smärtan är oändligt, mycket, massor, äckligt mer än vanligt. Varför?? Även vänstra stumpen är mer drabbad än vanligt och det har den i och för sig varit nu i ett par dagar. Monstret har tagit för vana att massera den stumpen noggrant. Inget ska missas, inte ett ögonblick får gå till spillo. Den river, sliter och stirrar med sina otäcka gluggar till ögon. Jag kan se näsborrarna fladdra när monstret blir mer och mer exalterat och jag känner en rädsla som drar igenom kroppen och jag börjar så smått kallsvettas. Andningen blir häftigare och det känns som jag är på väg att svimma. Monstret stirrar på mig samtidigt som det tar sats för en ny omgång eld på högra stumpen. Jag ser i ögonvrån hur monstret koncentrerar sig för att göra mig illa och hade jag kunnat, så hade jag stuckit ner det äckliga, fruktansvärda väsen som det är. Jag hade gjort slut på fasonerna som det har att leva på min kropp. Som en igel hänger det kvar och vägrar släppa taget. Tabletterna får agera svärd. Jag stoppar i mig mina mediciner och väntar, tyst, stilla och jag vågar knappt andas. Monstret lägger till sist sig till ro, rullar ihop sig, darrar och pustar till sist ut. Sessionen är över för denna gången. Smärtan har lagt sig till ro, för nu, stunden som jag får pusta ut, stunden jag får känna att det är skönt att leva, stunden av lycka och jag önskar att stunden kunde vara för evigt.

Men riktigt så bra är det inte. Den riktigt lyckliga stunden kommer att ta slut. Jag vet aldrig precis när stunden tar slut, enbart att den tar slut någonstans. Därför måste jag lära mig att leva för stunden och det har jag blivit mycket bättre på. Det kan bli bättre och det kommer jag fortsätta sträva efter. Det finns ingen mening att leva i det förflutna för det gör inga lyckliga stunder. Inte heller finns det någon poäng med att blicka framåt, det vet jag inget om och ordspråket säger att det du inte vet, har du inte ont av, så det är egentligen en självklarhet att inte sia om framtiden. Lev för stunden, är ett annat ordspråk. Det är så sant. Leva för stunden. Det rimmar bra på min tunga, så det kommer jag försöka göra hela denna dagen, leva för stunden, Carpe Diem, fånga dagen. Godmorgon kära du.

 

24387

En ros till dig

Jag har inte fler fotografier så här på morgonkvisten så du får en ros av mig istället. Det är du värd, en ros, för att du är unik. Du hjälper mig genom svåra stunder. Du tar emot vad jag än ger dig, Du står stark när jag inte orkar. Du är min vän. Därför får du dagen ros.

Jag ska påminna om Susanne Hammarkvists auktioner på Tradera. Hennes smycken är fantastiska, tidlösa och speciella. Gå in och titta, bjud på en auktion och du blir ägare till ett smycke som är unikt. Här är länken. http://www.tradera.com/item/341089/233161635/auktion-for-mias-kamp-bersa- och på den länken hittar du ett smycke som hon har tillägnat till Mias Kamp men det finns fler än det. Gå in och titta.

Nu när jag har gjort reklam för Susanne så måste jag klart slå ett slag för sonen min också, Emil. Han har gjort det finaste armband i glaspärlor. Ni har sett fotografiet på det för något inlägg sedan. Jag gjorde en liten kampanj till honom på Facebook så hans armband ska bli sålt. De pengarna ska han få göra något extra för. Extra för oss betyder inte exklusivt utan det betyder kanske enbart någon extra glass eller godis. Vi har inte så höga krav. Jag la ut hans armband för 80 kronor och det är inte mycket pengar för det armbandet men det ska inte vara ockerpriser heller, det gör ingen glad. Så om du är intresserad av att köpa hans armband så skriv en rad till mig. Bor du långväga omkring så skickar jag det till dig utan någon extra kostnad för det väger inte så mycket. Det skulle glädja Emil jättemycket och hans självförtroende skulle gå i topp, det kan jag lova.

Dagen idag får komma och gå som den vill. Inget är planerat. Jag har fått mina mediciner, Hedda är här, Emil gillar skolan och jag är något så när frisk. Det finns mängder med saker att vara tacksam för. Det är jag också, tacksam för allt. Jag älskar min man och det säger jag nog inte tillräckligt ofta, ibland går man in i en slentrian och då är det viktigt att bryta den och försöka hitta på något tillsammans som inte hör till det vanliga. Det är lite svårare nu att hitta på något men det finns faktiskt saker som vi kan göra hemma utan pengar. Det gäller bara att ha lite fantasi och det är något jag absolut inte saknar. Det är så jag överlever, min fantasi, min blogg och du som läser min blogg. Ni tillsammans utgör min livlina. Nu känner jag att det bara babblas, så nu får det vara nog.

Jag avslutar inlägget här så du slipper mitt babbel ett tag, en stund. Kramar till dig så här på morgonkvisten. Energibollar finns om du söker. Sköt om dig nu min vän, mitt hjärta och tänk på dig själv, så hörs vi förhoppningsvis senare idag.

Rädslorna och maten

one-for-the-weekend-l1

Liten sötnos

Godmorgon får jag säga nu och kan samtidigt skaka av mig nattens mardröm. Den var mer av det vanliga slaget, om det kan sägas angående en dröm. Det finns ändå inget vanligt när det gäller mig så varför skulle en dröm som skapats utav mina tankar, minnen och galna värld vara vanlig. Vi bodde i ett höghus och till sist efter många om och men hade det blivit bestämt att jag skulle åka med en ambulans in till akuten för att min kropp orkade inte hålla sig upprätt och luften i lungorna tog slut hela tiden. Efter att ambulansen hade lastat mig på båren började det störtregna utomhus, det slog intensivt mot fönsterrutorna och det gick inte att höra något annat än dånet ifrån regnet. Jag hör att det är någon som skriker vid ytterdörren och tydligen så har det börjat läcka in vatten genom taket. Regnet eskalerar hela tiden till det värre och läckan tenderar att göra detsamma. Plötsligt så är det fullt med vatten på golvet och det öser ner inomhus. Sandra står på sitt rum och slår på rutan samtidigt som hon skriker sluta gång på gång. Rädslan byggs upp inom mig och plötsligt så gungar det till i golvet. Höghuset håller på att rasa och jag hinner börja tänka på att det snart ska bli svart och att det inte finns någon som helst chans till överlevnad. Precis när jag faller så vaknar jag och kan konstatera att det var ytterligare en dröm. Härlig början på dagen idag också.

Tro inte att jag inte försöker behålla glädjen jag ibland hittar fram till. Efter att jag hade vaknat till idag så var jag på ett strålande humör men efterhand som tiden sakta tickade fram kom mer och mer tillbaka igen. Medicinerna, hemtjänst, personlig assistent o.s.v och allt eftersom så sänktes humöret mer och mer. Sen ringde jag hem till Kent för att kolla ifall han hade någon möjlighet att titta in till mig idag och det var en omöjlighet. Där med är jag tillbaka där jag slutade igår. Det blir inte roligt att försöka ta sig igenom denna fredagen om inte något förändras. Inget roligt alls.

cute-animals4

Naaww…så förbaskat söt den är

Som denna söta varelse ser ut känner jag mig. Tänk att få hålla det lilla livet i sin famn, smått gnyende kanske eller nafsande efter fingrarna, jag kan nästan känna värmen och dess lilla hjärta ticka i hög hastighet. Hade jag varit frisk och haft plats så hade nog mitt hem varit fullt av djur. De är fantastiska.

Jaha, vad ska ni göra i helgen då? Någon som ska grilla om vädret tillåter? Det tar jag för givet att det är. Något som jag längtar efter är att sätta tänderna i en god, saftig, grillad och kryddad köttbit, sen till det ska det vara en god sommarsallad med tillhörande dressing. Vill jag sen festa till det ännu mer så får det bli vitlöksbröd till det och någon god dricka. Det skulle jag vilja göra i helgen men det går bra att fortsätta att drömma om det så kan det förverkligas när dagen för hemfärd har dykt upp. Nu har jag åtminstone fått ner frukosten och det är godast enligt min uppfattning. Det går väldigt enkelt att äta den medan det är när på omöjligt att få ner lunchen. Har man ätit en rejäl frukost så står man sig väldigt länge och timmarna är för få mellan dessa två måltider. Diabetesen har dock en annan åsikt, enligt den måste jag äta regelbundet. Det mår i och för sig alla människor bäst av men det är inte helt enkelt att stoppa i sig mat när magen säger nej. Träning träning träning. Allt går att träna så jag har, nästan, lärt mig att äta på tiderna när det serveras och jag anser att kommer det en dag då det inte fungerar alls så gör det inget. Då får jag stoppa i mig flingor med cornflakes eller något annat som jag gillar.

Solen lyser utanför mina persienner och värmen börjar sakta stiga i rummet. Det är tur att det finns persienner för annars hade jag kokat härinne. Sen när solen har försvunnit så är det dags att rulla upp dem igen. Jag är ganska glad för att rummet ligger på denna sidan  eftersom de som har rummen på andra sidan korridoren har sol i stort sett hela dagen. Visst är det skönt med värme men lagom är bäst och jag avskyr att svettas inomhus, det är äckligt och jag tappar exakt allt humör. Det är inte lätt att klä av sig när jag inte har så mycket på mig, numera är det linne och ett par knälånga byxor som är standard så det finns inte utrymme för att plocka bort något.

Cute Animal series wallpapers 480x360 (17)

Det går inte att motstå den blicken…

Idag har jag terapi klockan elva och träning i eftermiddag efter lunchen. Det vill säga om jag kan använda proteserna som jag vill för annars är det inte lönt att träna heller. Jag har svårt för att böja mina fingrar idag och det tyder på att det är mer vätska i kroppen än igår, trots att medicinen är ökad så samlar jag. Sköterskan skulle skicka in läkaren här så får vi se vad han kan hjälpa till med. Det är svårt med vätskan eftersom om den finns kvar och påverkar så kan jag inte sätta på mig proteserna heller och då blir allt en ond spegel. Fortfarande svårt att tänka på toalettbesöken när jag har kommit hem. Tanken på att jag inte kommer kunna göra det självständigt gör ont. Det är så tråkigt att behöva be om hjälp varje gång det är dags för toabesök. Visst förstår jag att det krävs mer hjälp än innan men att förstå är en annan sak än att göra. Nu när jag tänker på hemgången så är det med glädje och det är tacksamt. Rädslan kanske backar tillbaka lite ju mer jag funderar. Lite rädsla får det vara, bara jag inte är vettskrämd så går det bra och det är jag inte. Min tillit till Kent finns också där och att han hjälper mig utan att tveka är jag helt övertygad om. Helst av allt skulle jag vilja komma hem hel både fysiskt och psykiskt men det fungerar inte så jag får nöja mig med det som går. Nu mina vänner måste jag avsluta inlägget för att hitta på annat. Kram på er alla och vill ni ha en energiboll så tar ni en sådan. Sköt om er och var rädda om varandra ❤ ❤ ❤