Först blir jag glad och vill att tiden ska stå still…..

flicka på bänk, bra att skriv på
Först glad sen ensam och ledsen

Först glad och därefter ledsen och ensam igen. Helst av allt vill jag stanna tiden. Låta de stanna kvar så länge de vill. Aldrig lämna mig eller kunde jag få följa med hem igen. Det värsta är att inte ha ett slutdatum, hade jag bara vetat när jag skulle åka hem så hade allt varit mycket enklare. Så är det med allting. Igår fick jag schema fram till onsdag när det gäller träning och terapi, genast blir allt mycket enklare. Jag avskyr att inte veta vad som ska hända och när. När jag kom så kom sjukgymnasten dagen efter klockan 10 och tyckte jag skulle ner och träna. Visst jag var färdig och påklädd men jag var inte där i tankarna och det är så jag menar med att veta om saker och ting innan det är dags. Sen spelar det ingen roll hur dags det är. Klart inte klockan sex på morgonen om det inte är nödvändigt. Nej jag vet inte vad jag ska säga, när det gäller min hemgång. Jag kan inte mer än hoppas att det blir snart för det hade varit så bra.

ljus3
Mys….

Det är så här det var förr. Kanske inte så fint men ljusen vid badkaret och vinglas fast med läsk stämmer. Det här var något som Kent gjorde ofta till mig. Jag saknar det, jag saknar det såå fruktansvärt….Det är nu när jag jag sörjer så här som jag tycker att allt är så orättvist, så jävulskt orättvist. Vem bad om detta, inte jag. När jag ser på dessa bilderna så känner jag en enorm sorg över det blev så här. Jag skulle så gärna vilja ha tillbaka mina ben och jag skulle så gärna vilja ha tillbaka den tiden då allt var så här mysigt ibland när jag kom hem ifrån jobbet eller ibland när jag bara var trött. Men nej, nu är det dags för mig att leva ett annat liv. Det livet vet jag inte riktigt hur jag ska leva. Det livet som jag ser det nu är inget liv jag vill leva. Att inte kunna vara självständig och att ständigt behöva be om hjälp är inget liv jag vill ha. Mitt liv ska vara fullt av impulsiva handlingar som ingen kan styra, det ska vara fullt av fest och livsglädje. Det ska vara ett liv där jag orkar hålla barnkalas för mina barnbarn, där jag orkar gå i stan med barn och även barnbarn. Det är första gången jag sörjer det på detta viset och jag har aldrig påstått att det som har hänt passar mig. Jag kan ju inte ens ha mina proteser på mig utan att det gör ont. Så fruktansvärt patetiskt. att inte ens kunna ha de på sig innebär att mitt liv blir i en förbannad rullstol och jag är ledsen men jag tror inte jag vill det. Jag vill leva.

ledsen poj
Sorgen

Varenda tår ikväll är fylld med sorg. Hur kunde det gå så fel? Hur trodde jag att det plötsligt skulle bli accepterat? Ibland kan jag se att det fungerar. När jag ser mig själv därhemma och jag tänker, det ordnar sig, men gör det? Hur ska jag kunna veta att jag får mitt liv tillbaka, hur skulle jag kunna få det, mitt liv som innan, hur skulle det gå till. Nej jag fattar. Jag måste lära mig att leva igen. Men hur?  Jäkla skit också. Förbannade tårar som inte kan stanna innanför mina ögon, men nej de måste klart rinna så det inte finns något stopp på dem. För jäkligt är vad det är. Jag hatar att gråta, jag hatar att känna sorg. Jag hatar att må så här. Inget roligt alls kan jag säga När jag hade duschat idag kunde jag inte själv torka mig färdigt. Smärtan blev för intensiv. Herregud så löjligt att inte kunna ta hand om sig själv efter en dusch, vad är det?  Det kan bara inte bli bra. Eller blir det bra? Jag vett ingenting mer känns det som. vad ska jag göra?

nyckelpiga
Mysig bild

Emil hade ett par teckningar med sig idag och den ena var föreställande en drake. Den var enastående vacker och han hade verkligen ansträngt sig. Den andre föreställde en gubbe utan ben, de låg bredvid och en såg…..Sen fanns det ett hus där det fanns en skylt där det stod donation på. Sen hade han skrivit: I Will do it for you mum because I love You and it´s only fair. Kan ni tänka er en mer fantastisk son. Samtidigt som jag tyckte det var en fin tanke så fick bilden mig att gråta våldsamt. Det var teckningen i sig. den var så brutal. och sen grät jag för att han var villig till att amputera sina ben för att jag skulle få dem och bli normal igen. Helt otroligt i mina ögon. Underbart. Men jag kan inte låta bli att undra. Varför? Han skriver att han älskar mig och det vet jag att han har gör. Men skäms han för mig eller är det så att han verkligen älskar mig. Jag hoppas det för om han skäms för mig vet jag inte vad jag gör. Nu har jag inte varit hemma igen på evigheter och det är alltid jobbigt för min familj. Hur ska de orka? Det finns inget val men ändå. Det här skadar oss allihopa, frågan är bara hur mycket?

Då så jag orkar inte mer ikväll, jag har för mycket känslor utanpå och jag är helt matt. Jag önskar er en trevlig lördagskväll. Skickar ut kramar till er och energibollar om det behövs. Sköt om er så hörs vi imorgon. ❤ ❤ ❤

Kampen inombords

ensam nalle
Ensam nalle

Denna bilden talar nog väldigt mycket för hur jag känner det. Ensam, ensam och så ensam igen. Jag vet att jag kan åka ut i stora salen. Där sitter ett par gamla människor som det gjorde igår. Förstå mig nu rätt, jag har inget emot gamla människor men jag har inte heller någon lust att prata med dem. Den ena har en stor filt över sig och sover, den andre damen harklar sen spottar hon slem i en påse. Det är äckligt. Så jag fortsätter in på mitt rum och är ensam. Datorn är en stor hjälp och min blogg är min bästa vän för där kan jag vara mig själv och jag kan skriva precis vad jag vill och det älskar jag. Är jag ledsen, arg eller glad så får jag vara det. Ingen säger till mig något. Annars kan folk trampa hur som helst på mig. Ni som läser nitlotten vet det.

ros
Omslag till Jag drog livets nitlott

Jag vet att det är ganska många som läser nitlotten för det ser jag på statistiken och nu skulle jag vilja veta vad ni tycker. Jag vet jag är tjatig. Jag skriver mycket för min egen del men om jag skulle ge ut något liknande i bok så måste jag veta vad ni tycker om det jag skriver. Det är kanske svårt att bedöma det jag skriver om eftersom det är mitt liv. Men tycker ni att det är lättläst eller är det svårt. Hittar ni många fel. Men det som är viktigast är ifall ni känner att ni får ett sammanhang och som sagt ifall det är jobbigt att läsa eller enkelt. Jag gör också en del stopp där jag går närmare in på något eller skriver något som skulle funnits med tidigare. Retar ni er på stoppen eller känns det ok. Så jag bryr mig inte om vilken sorts feedback jag får men nu vill jag att alla som läser den sidan, skriver någon kommentar. För finns det inget intresse så ser jag ingen anledning till att må som jag gör när jag skriver. För jag väntar nog med det projektet då. Detta ni läser nu kommer ni få läsa några dagar då det finns de som inte läser det idag men kanske imorgon. Jag ber er nu, glöm inte att skicka med en kommentar.

ledsen pojke
Ledsen gosse, fint foto men jag blir ledsen av det.

Jag blir ledsen av detta fotot men samtidigt så älskar jag det för det är så fint. Idag fick jag sätta en tid för mig själv för att annars plockar jag på mig alldeles för många bilder och det går inte. Jag har så svårt för att begränsa. Men idag när jag satte en tid så var jag noggrannare när jag valde bilderna. Jag avskyr mig själv för att jag inte har bättre självdisciplin. Idag har det varit en jobbig dag hitintills för jag har så ont. Jag gnällde nu för en stund sen att det är inte klokt att jag inte har fått träffa en läkare mer än en gång sedan jag kom in. De vet att jag samlar på mig vätska, varför är inte det åtgärdat. Ska något av organen paja först innan det fixar det. Mina kärl mår piss av någon anledning och de gör riktigt ont. Sen gör det ont av det som är fel på vänstra stumpen som jag inte vet vad det är. Kan vara en infektion men de verkar inte bry sig så mycket. Nej, jag blir arg. Det är ju inte meningen att nu när jag funkade så bra medicinskt så ska de förstöra det. Nej det blir ju inte bra. Sen måste jag få veta varför jag har sådana ryckningar i ben och fingrar som jag har. Numer kan jag inte skriva på mobilen när jag har vaknat, Jag rycker så det blir helt fel och ibland riktigt galet. Ni vet när man skickar meddelandet innan det är färdigt, det är så retfullt, visst går det att redigera men det tar ju tid.

Det här är det andra inlägget i bloggen som jag skrev och det jag hela tiden bloggar om som heter Fibbla är en bok som heter Slaget om Fibbla. Jag pratar om att leva i fantasivärlden och det gör jag också när jag skriver den….Jag tänker att jag har inte skrivit så långt som jag brukar så jag tar in ett inlägg till idag.

Lite till av de gamla inläggen

Det blev städning idag. Jag har varit riktigt duktig och dammsugat, torkat golven och just nu håller jag på med maten. Emil var jättenöjd med sin dag och det känns ju kanon. Han är så klart svintrött, precis som det ska vara. Det finns en anledning till min städning och det är att jag kan ägna resten av kvällen till slaget om Fibbla….jag längtar alltid dit till min fantasivärld, just nu är det en sorglig bit jag skriver och det är lite jobbigt när jag lever mig in i boken som jag gör. Så jag är tvungen att lämna det ibland…ha en bra kväll

Godnatt alla vänner

Här börjar det bli jobbigt med smärtan

Lite jobbigt ikväll, har jätteont i mina ben så jag är trött men kan inte sova, inte ännu iallafall.
Har skrivit ganska mycket på boken. Håller på att skriva i kapitel 2 trots att där är 5 kapitel gjorda. Jag tyckte det var mycket som fattades i den mörka hemligheten.
Det som kanske är ofattbart för er är att jag lever mig in i karaktärerna. Just nu är det en väldigt sorglig bit som jag skriver. När jag skriver så rinner tårarna, så löjligt egentligen när det är jag själv som skapar den. Men min tanke är att om jag blir berörd så hoppas jag ni också blir det. Ha en bra natt nu..så hörs vi imorgon. Godnattkramar till er alla

Det är här jag börjar märka av smärtan, tydligen. Nu när jag sitter och läser den gamla bloggen så får jag ont i magen och jag blir ledsen. Tänk att jag pallade vara hemma så länge. Att jag inte gav upp och åkte in. Kärlsmärtor är fruktansvärda och det går inte vara hemma utan har man det så söker man sig till sjukhus eller vårdcentral ganska snart. Nu är det dags för mig att avsluta och kom nu ihåg vad jag skrev. Hur viktigt det är med feedback. Jag skickar kramar till er alla med kärlek och mina energibollar hänger på. Sköt nu om er och era nära och kära. Så hörs vi snart igen ❤ ❤ ❤

Dag nummer två i Hässleholm

happy easter
Glad Påsk

Glad Påsk alla mina läsare. Tacksam för att ni är här och läser min blogg. Dagen idag är sådär. Den är bättre än igår men inte helt bra idag. Jag börjar fundera på när det ska komma ett helt lyckligt inlägg. Ni funderar säkert också. Jag är rädd för att ni ska tänka att jag är gnällig och att jag borde rycka upp mig. Jag hoppas inte ni gör det men jag vet inte. Det är inte helt enkelt med känslor som far omkring och gör lite som de själva vill. Jag saknar min familj så det är helt enormt. Jag ska prata med Kent ikväll för jag har fått ett erbjudande om de vill åka med hit imorgon. Det hade varit jätteroligt om de kunde gjort det. Jag avskyr att vara ensam.

Idag när jag var ute och letade efter påskhälsningar och kaniner o.s.v. så gick jag vidare för att ta en titt på häxor i vintage och jag höll på att bli galen. Den tar jag, och den tar jag, den också den. Sen började jag tänka….Nej så många har jag ingen användning av…men jag vill ha alla och några till. Jaja jag börjar med en och den kommer här.

häxa
Så söt och skrämmande häxa, va?

Den här häxan är bedårande. Mycket skrämmande, eller inte. Nej det är en fantastisk bild som jag blir glad av att titta på. Det är så det är med bilder, de är bra om jag blir glad, så kan jag säga. Vad tycker ni? Visst är det roligare med foton men ibland tar de slut som nu och då blir det så här i stället.

Jag har börjat kopiera mina inlägg ifrån min gamla blogg. Jag började blogga i juni 2013 men sen har jag gjort lite uppehåll här och där. När jag har fixat alla inlägg ifrån juni så lägger jag upp en sida med juni och en egen sida för juli o.s.v för det blir enklast så för annars blir det att scrolla en massa och det är inget roligt, det tycker inte jag heller.

Jag är ute och läser bloggar nu för jag älskar som sagt att läsa. Så har ni några förslag på någon blogg, som är aktiv, så får ni jättegärna skriva en rad till mig för jag behöver fler att läsa.Ni som bloggar, hur gör ni när ni läser en blogg. Känner ni det som er plikt att kommentera inlägget ni precis har läst eller tänker ni att det inte är så många som kommenterar er blogg så att ni skiter i det. Jag är den första sorten. Jag skulle aldrig lämna en blogg utan att ha kommenterat den.

häxa1
Söt sötare sötast

Underbar bild, eller hur? Jag fattar inte vad det är för fel på mig som älskar bilder så mycket. Det är likadant med hemsidor och bloggar, jag håller på att pyssla om dem så jag håller på att bli gråhårig. Sen när jag är nöjd och har skrivit några inlägg så tröttnar jag på den och lägger ner eller byter. Det är bara denna och Fibbla som jag verkligen har fortsatt på.

Inatt drömde jag om en otäck skog. Vi körde dit och parkerade och hela familjen var med. Vi hade tagit fikakorg med oss och planerade att stanna där hela dagen. Vi gick in i skogen och följde stigen. Längs med stigen låg fallna löv i alla de färger som hör till när det är höst. Det var väldigt vackert och det luktade sådär lite unket som det kan göra i en skog. Några ekorrar kilade förbi oss på stammarna. Jag hade mina ögon på ekorrarna och jag tyckte att den ena stannade och tittade på mig samtidigt som den pekade mot bilarna som stod på parkeringen. Det var precis som den ville säga mig något, nästan som om den ville att vi skulle vända oss om och gå mot bilarna istället.

häxa3
Finaste häxan

Jag kände kalla kårar längs ryggen. Jag tog tag i Kents jacka och försökte få hans uppmärksamhet. Han i sin tur gick tyst med våra barn i mellan oss. Kent frågade vad det var och jag berättade. Han skrattade lite och sa att jag alltid var så lättskrämd. Han menar på varför skulle en ekorre prata med dig mitt på dagen? Nu när han sa det då lät det faktiskt lite korkat. Jag log och vi gick vidare. Dagen blev helt underbar och alla var lagom trötta när vi skulle åka hem. När stigen nästan var slut så sa Caroline att hon skulle bara springa tillbaka lite snabbt för hon hade glömt sin mössa där vi fikade. Hon kutade iväg och Jocke ville också följa med så det gjorde han. Resten av oss gick in i bilen för att vänta. Vi satt och småpratade om dagen. Till sist tyckte vi att det dröjde onödigt lång tid så jag gick ur bilen för att gå efter dem. När jag kom fram till själva ingången av skogen så vände sig stigen och plötsligt såg stigen och skogen helt annorlunda ut. Jag kände hur jag började andas häftigare och att jag började svettas. Jag ropade på hjälp men ingen hörde det såklart…..jag försökte en gång till, jag följde stigen lite längre in i skogen denna gången för att jag trodde jag hade inbillat mig. En skog kan ju inte vända sig och gömma saker som finns. Men jag hade hade haft rätt. Våra barn var inte där och stigen de hade gått var bort. Jag sprang bort till bilen och försökte förklara för Kent som trodde jag hade blivit tokig. När han hade följt samma stig som jag insåg han också det jag hade gjort. Vi sprang emot bilen och körde för att be om hjälp. Sen tittade vi på varandra. Det fanns ju inte en chans att någon skulle tro på vår historia utan de hade nog ringt psyket. Vi körde tillbaka igen för vi kunde ju inte köra hem under dessa omständigheterna. Vi gick in i skogen och följde stigen längre in och vi pratade inte med varandra utom när vi tyckte att vi hade gått i en cirkel. Gläntan vi gick på såg ut som den vi korsade för en stund sedan Nej det är inte sant

häxa2
Häxa igen

Det kan ju inte finnas en möjlighet. Har skogen förändrats igen…Herregud!!  Var är barnen? Emil är ju alldeles för liten för att springa runt själv. Nu hör vi någon ropa. Det är Jocke och Caroline. De var på väg tillbaka när de såg att skogen höll på att förändras så de sprang för allt vad de var värda och därmed så hann de över till denna stigen innan det var stängt. Problemet nu var att de andra barnen var på andra sidan av skogen. Jag hoppades att Sandra fixade att ta hand om Emil tills vi hittade ut ifrån skogen. Resten av drömmen är lite suddigare men vi går från by till by och varenda gång vi går utanför byns gränser så ändras skogen. Vi har i alla fall inte hittad de ännu.

Nu är mina ögon sömniga så nu tänker jag krypa till kojs. Jag skickar iväg mängder med påskkramar till er och hoppas ni får en mycket trevlig påsk. Sköt om er nu så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤