Återblicken….Del 1

13023279_1351620774865087_1869017685_n

Hej, finaste…

Jag är tacksam för dig idag..

Jag har sovit väldigt dåligt inatt och det ser du nog om du läser förra inlägget. Mr.Monster och jag hade världens dust inatt. Men jag är vaken nu. Jag vaknade klockan fem och somnade till igen vid sju. Sedan gick jag upp klockan halv nio. Jag fick den höga äran att se den senaste av StarWars filmerna igår. Den var kanon…Jocke och Linnéa sov över och det innebar lite kaos när alla vaknat, som vanligt då.

Nu är det så att jag har fått en förfrågan från en läsare om jag kan sammanfatta för det ska bli lättare för nya läsare att hänga med och visst det känns som det är dags för det ändå. Det som är svårt vid en återblick är känslorna..för de känslorna jag hade när jag skrev inlägget kommer inte finnas med i återblicken men jag gör ett försök…Jag kom ganska snabbt på att jag är tvungen att dela upp sammanfattningen och det kommer jag göra i tre delar..Det är bara att hänga på..Vill du fördjupa dig i någon del så finns det mer i Nitlotten. Du kan också gå tillbaka i inläggen nästan två år..

album2Här är jag inte så gammal, kanske en 15 år..Jag växte upp med föräldrar som var alkoholister och min barndom är tyvärr något som inte finns…visst det finns men ändå inte, jag minns inget förrän jag är runt just denna åldern på fotografiet. Mina föräldrar har stulit ungefär 15 år av mitt liv. Du ska veta att det känns tungt många gånger, speciellt när mina barn frågar hur jag hade det när jag var liten. Det måste varit väldigt traumatiskt eftersom jag inte kommer ihåg de positiva stunderna heller. Det måste ju funnits bra stunder, eller? Jag har sett ett foto när jag fyller år och har fått en röd, blank dockvagn, en hund som kunde skälla och gå, jag var jättefint klädd och hade kompisar där, men det ögonblicket är också borta. Jag borde ju ha varit jättelycklig. Det finns saker som har berättats för mig som är helt horribla, overkliga och fruktansvärt grymma. Kan man verkligen behandla barn så?? En julafton som jag kommer ihåg är väl den när jag var runt just 15 år, min ena syster är där med sin familj och det urartar tidigt, redan när vi äter så börjar pappa kalla henne för massa fula saker och hon blir väldigt ledsen, de planerar redan då åka hem. Vi plockar ut maten och pappa ger inte upp, han fortsätter att bråka, nu ger han sig på mig dock. Han tar ett stadigt tag i håret, jag faller men han håller kvar. Han släpar mig bokstavligen genom alla rum…I HÅRET!! Han vill att jag ska be om ursäkt till alla, men jag vet inte varför och han säger inte varför heller, men tro mig, när jag blir släpad i håret och det gör obeskrivligt ont då ber jag om ursäkt för att bli av med min plågoande…Till sist så släpper han taget, jag rusar in på toa och kollar, det blöder i hårbotten..Jag försöker skölja ur blodet, men det är ganska svårt…Då hör jag skrik ifrån köket och rusar ut. Då har min systers man slagit ner pappa och jag förstår honom….Strax därpå så åker de hem i taxi, då plötsligt så hör jag mamma skrika på pappa och jag får gå ut i köket igen. Då står hon med en kniv i handen och ska sticka den i pappa som nu har vaknat till. Jag får efter många om och men kniven. Då tar min bror och jag hand om pappa, tar han till sängen och lägger honom, han somnar kvickt. Då tänker vi göra samma sak med mamma, men hittar inte henne. Hon är försvunnen…hon har stuckit. Det blir att sätta på sig skorna och gå ut och leta. Vi hittar henne i ett dike och får till slut hem henne. Vi lyckas till sist att få även henne att somna. Jag och min bror som också bor hemma, lägger oss i samma säng, för att vi är helt förstörda av skräck..Det sista jag säger till min bror är att aldrig mina barn ska få växa upp med ett sådant helvete!! Nu har jag berättat om den julen i stora drag. Det händer såå mycket mer, men detta är nog det värsta…

Jag har sett min mor nästan förblöda, sett henne bada i sina egna spyor. Min bror har tagit ner pappa från taket när han försökte hänga sig. Det har varit mycket blod, slag och konflikter..som liten så förstår man inte varför..Jag vet bara att jag har tagit stryk så ända in i helvete av min barndom. När jag sedan blir tonåring så bor jag de flesta helgerna hos mina syskon, eller min bästa vän. Jag gjorde allt för att fly ifrån det liv jag hatade så. Jag är glad idag att jag orkade stå ut ändå, att jag orkade leva vidare…

Jag flyttade så småningom hemifrån, då var jag 18 år. Mina tonår ägnade jag åt hästar i alla former. Tävlade och skötte om så många jag bara orkade. När jag bodde i min egen lägenhet träffade jag Kent, vi träffades jul och nyår 1988. Året därpå 1989 gifte vi oss och det var många som sa att det inte skulle hålla…Nu har vi varit gifta i 27 år..

Vi har tillsammans fyra barn…Caroline, 25 år, Sandra, 24 år,  Joakim, 22 år och sedan vår ”sladdis” Emil, 14 år. Vi har bott på ganska många ställen och vårt liv har varit långt ifrån problemfritt. När de tre största barnen var små så hade vi husvagn som vi satte ut varje år på Skateholm, så de är mer eller mindre uppväxta på en camping. De har sprungit i blomsterfält och plockat midsommarblommor, gått på spökjakter, varit med på alla vuxenfester där det ordnades speciella saker till barnen, de har badat från sommar till höst, de har haft mängder med vänner…Ja, det har fått uppleva mängder med härliga somrar. När vi inte hade husvagnen så var vi alltid på vift. Vi hittade på många otroliga saker med de tre…När Jocke var nyfödd så miste jag hastigt och lustigt pappa. Han fick en stroke och han blev hjärndöd inom någon minut. Vi donerade så mycket som var möjligt. Då hade han och mamma precis blivit nyktra, för samma år som jag fick Caroline fick hon en hjärtinfarkt så då slutade de att dricka..Det var ju så dags..Men då plötsligt så fick jag tillbaka pappa som han borde varit hela tiden. Då dör han..

När vi bor i Skivarp, i en marklägenhet, ungefär i ett år innan Emil kom så festade vi ganska häftigt. Det var många grillfester och det var alltid någon som höll någon tillställning. Jag började dricka oftare…men så blev jag gravid. Vi diskuterade om vi skulle behålla barnet eller inte, men både jag och Kent var enade om att abort var inte ok, så vi valde att behålla. Nu var det så att jag hade gjort tre kejsarsnitt innan och ett fjärde var inte att rekommendera. Så läkare och barnmorska sa att jag inte borde, det kunde gå riktigt illa, jag kunde tydligen förblöda, men jag lyssnade inte. Så redan tidigt i graviditeten började problemen. Han var alldeles för liten i min mage, så jag gick på ständiga flödesmätningar och till sist var han alldeles för liten, och hans hjärta gjorde dippar…Vi blev skickade till Lund och efter två dagar där så blev jag förlöst. Han föddes i vecka 32, vägde 1075 gram…Så det blev neonatal ett bra tag. Redan då så var min moderkaka kraftigt förkalkad, de skyllde det på rökning och då rökte jag en cigarett om dagen och det var på morgonen. När vi hade legat inne ett bra tag och var i stort sett på väg hem så började jag få ont i mitt högra ben. Det gjorde fruktansvärt ont när jag var uppe och gick. Jag hade så mycket annat att tänka på , så jag slog det ifrån mig. Till sist så blev vi utskrivna, vi fick mellanlanda på BB i Ystad. När vi blev utskrivna helt så började benet göra mer och mer ont. Till sist så sökte jag hjälp. Jag åkte till akuten i Ystad. Där skickades jag hem igen, med smärtstillande, han trodde det var min rygg. Jag åkte hem, benet och tårna blev ännu sämre. Tårna hade vid detta laget börjat ändra färg, ibland blå och ibland röda. Jag sökte gång på gång i Ystad, samma läkare varje gång, han skickade hem mig varje gång med olika diagnoser. Jag sa till honom många gånger att jag trodde att det var en propp i benet. Men då sa han att jag var alldeles för ung för att ha proppar. Han mätte aldrig med doppler ( det är en apparat som mäter trycket i benet, ju sämre tryck, desto sjukare kärl). Hade han gjort det så hade han skickat mig till Malmö på studs. Sista gången fick jag diagnos psykiskt sjuk…Dagen efter så sökte jag vård i Skurup på vårdcentralen och där såg läkaren allvaret med en gång, jag fick en remiss till Mas och dagen efter åkte jag dit med Jocke och Emil som inte var så gammal. Det var en enorm väntetid, inte förrän på eftermiddagen tog de emot mig. Läkaren mätte med doppler och sedan blev jag uppskickad till kärlmottagningen. Där gjordes ett ultraljud och läkaren fick fart, det vill jag lova. Det var en del kärl som inte hade någon försörjning alls. De la in mig på ett rum på studs, sedan hämtade en sköterska Jocke, för hon ville inte han skulle se vad de gjorde med mig. De satte en mängd nålar i armarna och en del av dem var jättegrova och det är för att när man väl ligger på IVA så kan de inte byta dem på grund av blödningsrisken. Kent kom och hämtade barnen, jag kördes ner till OP, där öppnade de först ena ljumsken, körde in slangarna och pumpade mig full med blodförtunnande. Det är därför man ligger på IVA. Det finns stora risker med en trombolys, som det heter, risken för inre blödningar är stor. Dagen efter så röntgar de igen, men det har inte hänt så mycket och då bestämmer de sig för att öppna andra ljumsken också. Den dagen och natten vill jag glömma, som jag skrek. Hela tiden, hur mycket smärtstillande de än pumpade i mig, så skrek jag. Smärtan är olidlig, det går inte att beskriva, det måste man uppleva. Läkaren kom och pratade med mig när det kändes något bättre. Jag hade haft en stor propp i magen, i stora aortan, och tack vare läkaren i Ystad så hade jag 22 proppar i benet…Tack för det. Men till sist så hade de löst upp dem och då stentade de i båda ljumskarna. En stent är som ett hönsnät, det placeras inuti kärlen och trycker utåt för att kärlet ska hållas öppet. Jag ligger inne någon vecka till.

I Skivarp blir nu min situation allt värre, jag dricker dagligen, men aldrig så att det märks. Jag skäms så över denna tiden, men du måste få veta sanningen. Jag dricker från morgon till kväll. Vi flyttar in till Trelleborg för att det fungerar inte att bo kvar i Skivarp. Det händer en sak till i Skivarp som jag inte gärna pratar om, så det tar jag inte med i återblicken. Men efter att svärfar har gått bort i lungcancer så flyttar svärmor till Trellborg och det är också en av anledningarna till att vi flyttar. När jag kommer in till Trelleborg så blir mitt drickande ännu värre, men fortfarande är det inte många som vet om hur illa det är. Jag var väldigt noga med att det inte skulle synas att jag drack. Jag drack till och med när jag skulle jobba…Ibland hatar jag att vara ärlig, hade jag kunnat så hade jag aldrig berättat för dig…Det gör så ont, varje gång jag skriver om denna tiden. Lova att inte hata mig, för det fixar jag inte…Ok?

Efter att ha druckit mycket i ungefär ett år så blir jag sjuk, riktigt sjuk.  Jag får bukspottskörtelinflammation och det smittar ner alla organ i magen. Jag går från 80 kilo till att väga 40 kilo. Läkaren säger åt mig att jag har 50% chans att överleva nu. Samtidigt tror jag att jag håller på att bli galen för jag hör röster, barnens röster oftast och jag tror att det är verkligt. Jag kan bland annat se Emil hoppa i grannens säng och då går jag upp för att ta honom, men där är ju ingen. För varje timme som går så blir detta värre och till sist så bryter det ut. Jag har fått ett delirium, en livshotande situation. De ringer hem till Kent och frågar om jag har druckit mycket. Det blir min räddning. De kan medicinera när de har fått veta sanningen. Jag kan lova att de fick springa den natten, jag stack in i andra rum och gick på toa, tog jackan för jag skulle ut och festa, det hände mängder med saker den natten men jag orkar inte berätta allt…Dagen efter är det som det aldrig hade hänt, men sköterskorna frågar mig, vad var det som hände igår? Det kusligaste med ett delirium är att man kommer ihåg allt, men det är som du lever i en drömvärld. Tack vare att Kent var ärlig och tack vare att jag låg inne så överlevde jag det också.

Då var jag klar med del ett och de andra delarna är också klara. Jag ska bara slänga in lite foton…Nu har jag inte skrivit under fotografierna, men du ser nog vilka de är. De flesta fotografierna är på barnen än så länge. De som dansar är mamma och pappa. På ett foto sitter mamma framför massa blommor. Vill du så får du gärna fråga…Glöm nu inte att kommentera, dela med dig av dina tankar…Många kramisar..

Vad var det som hände??….

13022384_1356140121079819_794069616_n.jpg

Hej, finaste….

Idag är sådan dag då jag tänker och funderar väldigt mycket. Jag kom på att nu behandlar jag rullstolen som en del av mig, utan att fundera mer på det. Det är både skrämmande och skönt. Det innebär att jag slutligen har accepterat att jag inte har några ben, eller?? Det kanske bara är så för att jag måste, det kanske inte är klart ändå, det finns kanske mer att bearbeta?? Jag blir så trött på mig själv ibland, varför inte sluta älta det. Det är ju kanon om jag kan släppa taget nu, då kan jag ju koncentrera mig på viktigare saker…Varför göra allt så jävla svårt? Det är så typiskt mig…Kaos runt hörnan, göra en höna av en fjäder, vara rädd för att något ska hända…Var kommer detta beteendet ifrån? Kan det vara från min barndom? Mycket stryk har jag tagit, det vet jag, men kan det ha gjort mig till en sådan orolig person? Många, många frågor men inga svar. Det värsta är att jag kan inte fråga någon heller.. Jag måste verkligen lägga mig under hypnos om jag vill veta…fast vill jag egentligen veta?? Nej, jag tror inte det. Kanske blir jag riktigt sjuk då? Min kropp har valt att glömma och då är det nog bäst att det stannar där…Jaha. Fotot däruppe är en, numera, välkänd tjej, eller hur? Vår allas Michelle…De kom redan i middags och ska stanna till ikväll. Mystid..i mängder. Nivån här hemma är hög för tillfället. Just nu så befinner sig Jocke, Linnea, Sandra, Paddy, Anton, Stephanie, Michelle, Alice och så vi som bor här i vår lägenhet och det går höga vågor ibland. Alla vill göra sin röst hörd och då, fina du, så känns det som att jag ska bli döv.

13045579_1356146067745891_1435636801_n

 

Lite mer samlat av de nya objekten…det har lett till en del beställningar, så det finns personer som gillar det jag gör…Jag känner mig lite nyttig då. Så nu är det dags att återgå till hobbyrummet och pärla…det gör jag så gärna. Jag älskar när någon blir nöjd och glad över det jag har tillverkat…Allt började när jag hittade en blogg som heter Monas universum och hon skrev att hon skulle in och kolla på mina smycken, då kom jag på att det fanns många smycken som jag hade gjort men inte fotograferat, så jag fixade det och la upp de bilderna. Då var det många som gillade smyckena och därmed kom det in beställningar. Jag har lite annat som ska göras klart först, men sen så är det dags igen..

13023489_1356111721082659_570523726_n

Hedda, älskade vovve…idag har hennes klor blivit klippta. Inte av mig, inte..nej då. Jag är alldeles för blödig, gnäller hon så släpper jag taget, så det fungerar inte….Så äran blev Jockes och Sandras. De fick stänga in sig i sovrummet, det gick inte annars, men nu är det gjort i alla fall. Tack och lov. Sedan fick hon följa med oss när vi skulle handla, hon åkte mest på permobilen. Det är märkligt, varenda gång jag ska köra ut med Lovisa så vill Hedda sitta därnere. Även om det är någon med som kan hålla henne, så ska hon ändå åka. Hon är för gosig vår Hedda. Idag har hon dessutom fått chans att leka med Alice. Hon är trött nu när de har åkt…

13023585_1356110694416095_1750298823_n

 

Mitt i köket står hon, Lovisa. Jag älskar henne massor, hon ger mig frihet. Hon är mina ben, som jag inte har längre. Hon tar mig dit jag vill utan att klaga. Det går inte så fort, men det kan kvitta. Dessutom sitter jag bekvämt. Precis som en fåtölj. Ja, hon är verkligen underbar. Jag vet inte hur jag klarade mig innan jag hade henne. Visst är det jobbigt att ta mig över till henne ifrån rullstolen, men det är värt mödan…

13081758_1356109061082925_1081521990_n

 

 

Känner du igen denna, Rubiks kub, kallas den. Jag kommer ihåg den och jag kommer ihåg när min bror sa att om jag löste den på en timme så skulle jag få en hundralapp. Jag gick ut och plockade samvetsgrant bort klisterlapparna och satte de i ordning. Fast såklart såg han det, för de satt väl lite snett…haha. Så jag fick aldrig pengarna, men det skulle jag ju inte ha, för jag fuskade ju…

13077116_1356234167737081_795967031_n
Finaste…

Så här söta är systrarna när de vilar. Visst är de fina? Jag har svårt för att greppa att det snart är dags för dem att åka hem…Visst känns det som en evighet sedan hon föddes men ändå inte. Det har gått över förväntan. Några bakslag har det varit men ändå inget överhängande. Helt fantastiskt. Hon är ett mirakel, verkligen. Jag kommer nog att sakna både barnbarnen och även Sandra och Paddy, för när de blir utskrivna och åker hem till Näsum, så kommer vi inte att träffas alls ofta, det är ju en bit att åka. Just nu så kommer det dock bli skönt att få en paus. Det gäller nog oss alla. Även Emil då, han är måttligt trött på småungarna nu. Han har varit duktig ändå, han har accepterat situationen som den har varit. Tagit hand om både Anton och Stephanie när det har behövts. Ibland när Anton sovit här så har han tagit honom på morgonen så att vi har fått sovmorgon…

Nu ska jag släppa dig fri. Många kramar skickar jag till dig, energibollarna också. Du och jag, fina, vi hörs snart igen…Kärlek ❤ ❤ ❤

Slutet…men precis i början…

image

Hej, finaste…

Söndag, vilodag och slutet på veckan. Denna dagen brukar vara den som skapar mest ångest, ogillas för att det är arbetsdag imorgon och många använder den till att städa och tvätta. Söndagen fyller många syften så riktigt dålig kan den inte vara. Helgen är fortfarande pågående och maten brukar planeras lite lyxigare. För min del är denna söndagen början på något alldeles extra. Jag mår fortfarande bättre, än så länge, har jag inte backat i mitt mående. Det har stannat, så det är inte ännu bättre men det är som igår och det räcker för mig. Att få vakna ännu en morgon och känna att huvudet är klart och att kroppen inte känns som ett gäng hösäckar är stort. Jag har varit så rädd för att backa. Sen att jag har riktigt ont i stumparna det struntar jag i. Den smärtan kommer alltid finnas där och jag lär mig bit för bit att leva med det. Acceptansen börjar också lägga sig. Viss, det är inte rättvist men vilken lever med ett rättvist liv. Det är bara så det är. Det gör ingen skillnad om jag är ledsen eller glad, jag kommer att ha ont ändå. Då är det bättre att försöka vara glad och ha en otrolig aptit på livet. Det är fortfarande stunder då jag har svårt för att inse att mitt handikapp och min sjukdom är för evigt. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka, när jag kan gå igen så ska jag…så idiotiskt, jag vet ju att det inte kommer hända. Det är precis som hjärnan inte har hängt med. Men jag kämpar på, framförallt med mitt monster, smärtan, som alltid kommer vara med mig. Att du är här, visar intresse och stöttar mig gör att det blir enklare och jag blir så glad när det finns en kommentar att läsa

image

Den här damen känner ni sedan innan. Hon är fortfarande utan syrgas och nu äter hon utan att sjunka. Så stolt över liten. Jag kan tänka tillbaka ibland på tiden som har gått, idag är hon 3 månader. Det har verkligen varit en berg-och dalbana. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan. De andra barnbarnen har haft det tufft. Alla har vi testats till våra yttersta gränser men tillsammans har vi fixat det. Vi har tröstat, gråtit, skrattat och glatt oss tillsammans, det är så en familj ska vara. Det har stundvis blivit för mycket och då har vi fått backa och sedan ta babysteps till vi har hittat tillbaka igen. En sådan här händelse ställer verkligen livet på sin kant. Jag tackar gudarna för att det har ett lyckligt slut. Det har varit en stor ära att få dela upplevelsen med dig.

image

En ny klänning som provas och hon ser ut att vara jättelång. Hon är i och för sig 43,5 centimeter lång.

Vad har du gjort i helgen? Har det lagats någon speciell mat, har du träffat någon särskild eller har du varit på något event? Berätta vad du vill. Det skulle vara så kul att lära känna dig som läser bloggen. Jag skulle dessutom be om en tjänst. Är det någon som läser bloggen som har något trevligt recept att dela med sig av? Det är svårt att hitta på något ibland.
Idag ska vi ha makaroner och köttfärssås. Det är gott…Det ska bli skönt att kunna handla imorgon. Jag har redan bestämt att jag ska ha sallad till lunch, jag har hittat ett recept där det bland annat finns vindruvor, fetaost och rostade valnötter. Sen kan man ju variera det som man vill. Till kvällsmat har Emil bestämt att vi ska ha kycklingwraps och det receptet har vi hittat i min bok för diabetiker och det är så fruktansvärt gott. Dessutom är det nyttigt. Kan inte bli mycket bättre än så.
Det blir en runda med Hedda och Emil efter maten. Jag älskar att han har börjat vilja gå ut och gå. Jag är bara rädd för att han ska ge upp och tröttna. Det är så nyttigt för honom. Han vill så mycket, men ibland tryter orken. Vi får väl se vad som händer. Jag hoppas bara att vädret ska bli stabilare för jag är ingen älskare av regn.

Nu tänker jag släppa dig fri. Tack för att du har varit här. Många kramar skickar jag till dig och energibollarna kommer efter. Du och jag, fina, hörs snart igen ❤ ❤ ❤