Ja, varför inte…

familjerummet

Hej, finaste…..

Då var det första gången du får se henne i kläder. Stora flickan….Nu har de flyttat in till vårdrummet, en mycket stor dag för hela familjen. Nu får de bo tillsammans med sin dotter och nu måste någon av dem vara där hos henne. Det blir lite omställning för oss här hemma också. Ungarna ska nämligen bo där också och åka till Näsum för att gå i skola och dagis. Sen kan jag tänka mig att barnen vill vara hos hos lite då och då även nu. Det löser sig såklart. De sover över här inatt för att första natten är väl lite nervös. Det kommer bli ganska skönt även för vår del. Jag har känt att de sista dagarna har jag gått på sparlåga. Det blev ju genast intensivare när Kent också blev så sjuk att han var tvungen att stanna i sängen. Det är ju inte så att jag kan klara mig helt själv, men det ordnade sig. Tror du inte att det är min tur nu. Febern har börjat stiga ikväll och det vet i gudarna hur jag mår imorgon. Jag ber, och ber, sen ber jag igen för att detta bara är en tillfällighet och att jag mår bra igen imorgon. Förra gången jag hade en influensa så fick jag åka in med ambulans och blåljus. Jag hoppas att jag slipper denna gången. Det kan faktiskt vara så att det helt enkelt har blivit för mycket för mig, för så här har min kropp reagerat innan just när något har varit riktigt jobbigt och det börjar lätta. Min kropp visar klart och tydligt vad den gillar och inte. Ena gången svimmade jag, men det är i och för sig helt ok, för då blev jag ju inte sjuk mer sedan. Jag vill inte, vill inte, absolut inte, bli sjuk. Jag har nog med saker omkring mig ändå. Hur det än är så har jag också oroat mig över den lilla tösen och det gör jag ju fortfarande. Sedan har jag oroat mig över de andra två, hur det ska bli senare. Det är ju jättekonstigt för dem också. Inga vanliga rutiner, mamma och pappa på sjukhuset med lillasyster. Sen har vi haft våra regler och ibland tjatat, ja de har inte haft det allt för enkelt. Jag är rädd för att det kommer en dag när någon av dem reagerar på det som har hänt. Sen har vi de andra barnen. Det har inte varit jättemycket att oroa sig för, men lite här och lite där, så plötsligt har du en hel härva. Så håll nu tummarna och era tår för att jag faktiskt är friskt i morgon.

Emil är mycket bättre nu så för honom väntar skola imorgon och det gör de även för de två andra, sen blir här tyst…det kommer nog kännas väldigt konstigt. Men jag kommer gilla det i alla fall. Jag har för tillfället ont i exakt hela kroppen, även i mina fötter, som jag ju inte har kvar. Jag har haft några fruktansvärda fantomsmärtor hela dagen och det är irriterande. För när man lider av någon smärta så vill man gärna ta på det onda, kanske massera så det ska bli bättre. Vad ska jag göra? Ta i luften. Det är precis lika jobbigt när jag har klåda på mina fötter, det kan göra mig fullständigt galen. Så om du någon gång hittar mig slitande i mitt hår så är det därför…Det är nog inte värt förresten, då kanske jag blir skallig, till råga på allt. Jag bara väntar på det. Då ska jag banne mig ha en peruk med långt, lockigt hår…Det är det enda som skulle vara roligt med att bli skallig. Nej, skämt åsido, jag måste ta tag i det också, men inte just nu.

Igår var jag på platsbanken och kollade in företag, egentligen skulle jag ha ringt idag men det blev lite andra planer. Det är inte så mycket som har blivit som det ska idag. Det gör ingenting, men jag måste försöka imorgon. Jag hittade ändå några företag som kan vara intressanta. Sen är det ju inte säkert att de vill ha mig där. Trots att det inte kostar något så är det ändå ett ansvar som de måste ta. Sedan måste ju någon ta emot mig, visa mig saker o.s.v och den arbetskraften försvinner ju ifrån sin vanliga roll på företaget och tid är ju pengar, så har jag hört i alla fall. Jag ser fram emot det enormt mycket. Jag tror att det kommer påverka mitt mående till det bättre ganska så snart. Jag är inte van vid att vara stilla, som du vet, och det tar också på mitt psyke. Det är viktigt med den sociala kontakten och att man får känna sig nyttig i samhället. Jag vill verkligen inte ligga samhället till last. Det är inte min sak, riktigt.

Jag ställde några frågor igår och jag måste säga tack, ni fina, som svarade mig. Det betydde jättemycket för mig. Även om det inte var många. Jag måste nog ärligt säga att jag tror inte att det hade varit så lätt att lägga ner bloggen. Jag hade saknat den för mycket. Bloggen är ju en del av mig nu. Nu i veckan så ska jag till banken och fixa min internetdosa och då kan jag läsa mina journaler. Så där har jag att göra  i något år framåt….hahha…nej då, men det ska bli riktigt roligt att läsa vad som är skrivet. Såklart delar jag med mig, som vanligt.

Nu tänker jag säga godnatt, för nu orkar jag banne inte mer. Håll nu era tummar för mig, lova det. Kramar i massor skickar jag iväg till dig, energibollar kommer också, men jag behåller några, det känns som jag kommer att behöva dem. Sköt nu om dig, så hörs vi snart igen. ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

Det kan bara inte vara sant…men jo, det verkar så.

wpid-20150821_224145.jpg
Detta var min senaste beställning…Det ska vara rasen Fransk Bulldog och jag hoppas att ni ser det.

Godkväll du finaste. Jaha då var det redan lördag. När jag vaknade imorse och skulle rulla på toaletten så kände jag en smärta som var fruktansvärd i den vänstra stumpen. Jag försökte flytta den men då var jag tvungen att skrika, vad i ….. var det frågan om? Jag försökte kisa i mörkret för att se ifall jag kunde se något, det enda jag kunde se var att kompresserna hade blivit dubbla så stora. Jag tyckte det var lite konstigt men tänkte att jag skulle lägga om det när jag hade varit på toan. Jag flyttade över till den andra stolen och rullade in. Samtidigt ojade jag mig när det rörde sig det minsta. Smärtan var djävulsk, jag det är den fortfarande. När jag hade satt mig i sängen igen så tog jag av kompresserna och så att sårbacten som skulle vara inne i såret nu låg på kompressen och sen fick jag en chock när jag tittade på såret. Huden runtom var röd, det var dubbelt så stort runtom såret och huden hade feber. Vad fasen!! Det är jätteinfekterat igen, detta trots att jag har antibiotika och det ska inte kunna hända. Så idag har jag legat massor för jag mår inget vidare alls. Detta var inte vad jag hade tänkt mig. Utan jag hade nog mer i tankarna att det skulle bli bättre, inte sämre. Det kan ha med besöket i Hässleholm att göra. Hon petade ju in sårbacten i såret med en lång pinne, det räcker att där var den minsta bakterien, för nu när jag går på antibiotika så är kroppen mycket känsligare. Detta känns inte rättvist alls. Alla såren på den stumpen läkte ju jättefint och det var helt läkt när jag blev utskriven, så blir det så här. Till saken hör att jag vet precis hur min kropp fungerar och när antibiotikan inte vill ta det så brukar jag få ta det intravenöst för att det ska hjälpa. Det fattas ju bara att jag är tvungen att bli inlagd för att bli av med infektionen. Så just nu är jag så besviken och förbannad, för varför ska detta hända mig? Har jag inte haft tillräckligt med bekymmer? Nej, men det är lugnt, kasta mer på Mia, hon fixar det nog. Vad tycker du? Har jag inte gjort mitt? Som vanligt finns det inget mer att göra än att stå ut. Jag avskyr att ha feber, det är banne mig inte roligt alls och nu vet jag inte när det går över till det bättre. Annars när man behöver ta antibiotika så vet man att det blir bättre efter ett par dagar när medicinen kickar in. Spännande att se hur detta går?

För övrigt så har jag mått toppen den senaste tiden. Det har varit en leende Mia ifrån morgon till kväll och det har också varit ganska många sena kvällar och det har jag inte fixat innan, det har varit skönt att få känna sig ”normal” igen. Jag har haft mer energi än på mycket länge och börjat se fram emot saker som händer senare. Det har jag inte gjort på över ett år sen. Ska nu detta raseras för att min kropp inte pallar trycket. Jag trodde att min motståndskraft var bättre än så,men nej, kroppen orkade inte med en liten bakterie till, eller var den som ett monster. Vad vet jag? Det får bli som det blir, inget jag gör kan ändå förändra situationen.

Vi har fått äran att passa en krabat som har namnet Alice. Hon är hårig och svart. Det är Jocke och Linneas lilla baby, ja fast jag vet i katten om jag kan säga att hon är liten längre. Alice är ju deras vovve. Själv har de passat på att fly Sverige, är det inte för jäkligt. Så är det i alla fall, de är i Turkiet. Rättare sagt är att de är alldeles strax i Turkiet. Då passar de på att lämna hunden hos oss. Nej då, lite skämt och lite allvar. Det är skojigt att passa henne, hon är bara lite ouppfostrad och det är inte vi vana vid. Vi är vana vid vår fina Hedda och hon lyder minsta vink. Hedda anser just nu att vi är de värsta människor som finns, komma dragandes med något så stort, som dessutom har mage att tro att hon skulle leka. Skulle hon, som är så fin och vår prinsessa, leka. Nej, inte en chans i världen. Det ser så roligt ut när Alice sträcker fram sin rumpa till Hedda, så lukta nu så vi kan leka någon gång….haha. Hedda blir rent upprörd över detta påhopp. Sen i kväll så vågade Hedda fram till Alice, med svansen högt och lyfta öron trippade hon fram till Alice. Vi hade precis platsat henne på filten. Hon sticker fram fort som fasen och sen under bordet igen, detta upprepar hon mängder med gånger, så det ser ut som hon vill leka. Förmodligen vill hon det också, men Alice använder sina tassar väldigt mycket när hon leker och det gillar Hedda inte alls. Så hon vet precis hur hon ska göra för att få igång Alice och sen sticker hon under bordet för där når Alice inte henne. Hahahaha, ja det har varit kvällens höjdpunkt, kan jag lugnt säga. Så vi får väl se hur det blir i slutändan, kanske de kan leka fint då.

Vad hittar ni på i helgen då? Det har varit ett enastående väder de sista veckorna och det gäller att passa på när det finns tillfälle till njutning. Jag kan säga att mina tankar har gått väldigt mycket åt det blöta hållet. Jag håller på att bli tokig av det, jag vill bada. Tankarna på att slänga sig i en avsvalkande sjö och simma, håller på att göra mig knäpp. Känna vattnet omsluta kroppen, samtidigt som man tar några simtag framåt. Det svalkar av din kropp precis lagom, inte så att man fryser utan det är behagligt. Det enda man hör är sin egen andetag och simtag. Världen utanför har man stängt av för att njutningen över att vara tyngdlös är så stor. Så du kan tro att detta är något jag längtar efter så grymt mycket och det går inte att genomföra. Så egentligen våre det bäst att strunta i att tänka på det men det är inte så lätt.

Nu så fina du, vet du hur min dag har varit på ett ungefär. Jag avslutar mitt inlägg här för ikväll. Många, massor av kramar skickar jag till dig. Du får gärna fortsätta dela dem vidare. Finns det någon som mår dåligt som jag och behöver lite extra energi, så vet ni att det är bara att sträcka ut era armar och ta emot de energibollar jag skickar. Ha nu en fortsatt trevlig lördag. ❤ ❤ ❤

En gåva, en gosse och mitt barnbarn

image

Då var han kommen, lille Caspian. Jag blev mormor till den här söta, gosiga och underbara gossen i morse. Förutom den glädjen så har dagen mest bjudit på det vanliga. En lång träff med mr.Monster tidigt på morgonen och monster hade med sig en vän, mr. Feber och tillsammans torterade de mig i nästan en timme och jag var öm i hela kroppen plus något chockad. Det pågick längre än vanligt och feber brukar inte hänga med monster, så jag hoppas att det inte blir en ful ovana för det är nog mer än jag orkar med. Mina stumpar känns såriga och ömma. Det kan också bero på att jag har haft proteserna på mig nästan hela dagen. Hela eftermiddagen och halva kvällen i alla fall.
Efter tortyren så var jag tröttare än tröttast så jag vilade halva förmiddagen och jag ringde de två samtal jag skulle. Jag kan säga att det gjorde mig inte ett dugg gladare, snarare mer orolig. Precis som det inte räckte med det som var innan, oron var liksom redan hög. Nu har jag inte den blekaste aning, hur vi ska överleva fram till månadens slut. Visst har det varit jobbigt men tack vare mina underbara läsare och andra vänner så har vi klarat det. Jag vet inte om beslutet på vårdbidraget tas på måndag, och om det blir beviljat. Blir det beviljat så får vi det retroaktivt från vi sökte och förhoppningsvis betalas det ut så fort som möjligt. Jag hoppas det blir beviljat, för då kan vi överleva för egen maskin och det skulle vara värt hur mycket som helst.
När förmiddagen var slut så piggnade jag till igen. Då skulle jag ringa och boka resan till imorgon när vi ska till släktträffen. Då får jag besked på att min färdtjänst har upphört och att jag måste lämna in en ny ansökan. VA!!!! Inte ett enda besked om det. Jag hade inte en aning om att det skulle sökas om och det hade varit trevligt att få reda på det. Men som vanligt, klart att det skulle hända mig, vem annars!!! Så nu har jag fått fråga svägerskan om vi kan låna deras bil imorgon. Annars vet jag inte hur vi ska komma dit. Efter detta söta och mindre bakslag så kallade Emil på mig och han visade mig att Hedda var ute och lekte med en annan liten vovve. Chip heter han och de blev bästa kompisar, de sprang rundor och lekte. Efter en stund blev Chip trött och orkade inte leka, Hedda hade banne mig mer ork kvar. Hon är fantastiskt, vår Hedda. Hon har vunnit våra hjärtan och jag älskar henne som bara den. Det bästa är att den kärleken är det inte bara jag som känner. Så hon är mycket älskad av oss alla och det kan lugnt sägas att hon blir bortskämd med kärlek.
Efter hennes lek och stoj käkade vi mellanmål. Sen var det dags för oss att gå upp till Caroline och Caspian för att möta upp Cornelia, för hon får sova hos oss inatt. Jag fick chansen att mysa med liten bebis också. Det var längesen jag gjorde det. Det är så mysigt med bebisar. Det bästa med att vara mormor är att när jag är trött och inte orkar mer så är det bara till att lämna tillbaka bebisen. Sen har jag rättigheter att skämma bort de hur mycket som helst. Jag är ju mormor. Det är fantastiskt att få ett nytt barnbarn. Hon fixade det hur bra som helst. Du är jätteduktig och jag är stolt över dig, Caroline. Grattis till en underbar gosse När vi kom hem från sjukhuset, så slängde Kent på maten och jag kastade av mig proteserna, ja, jag nästan kastade av dem för snacka om smärta! Jag var gråtfärdig när vi kom hem. Cornelia var trött i sina små ben också så hon fick åka på mina ben hem. Jag tog mina smärtstillande samtidigt som det räliga monstret glodde på mig. Ja, bläng du, din äckliga sak! Samtidigt som jag sa de orden tyst för mig själv så såg jag att monstret spärrade upp sina tassar, för att spärra upp sina klor ännu mer. Det gnistrade på toppen av klorna, förmodligen alldeles nyvässade, och efter visat sig på styva linan, var monstret tvungen att göra slag i saken. Med ett enda stort hopp, slår klorna ner i stumparna och jag kan lätt avgöra att de är nyvässade. Jag grimaserar av smärtan och vill helst skrika när monstret som vanligt masserar mina stumpar med sina fula, håriga och pansaraktiga tassar. Klorna glider in och ut i benen, tills de krampar. När musklerna blir hårda som sten, sluter monstret sina tassar runt om dem och drar. Jag tror att mina muskelfästen är på väg att släppa ett i taget men de håller och till sist ger monstret upp mina muskler och låter de vara i fred. Nästa steg blir att strypa blodet så det inte kan cirkulera och det somnar hela vägen upp till svanken. Monstret blänger på mig och hånflinar. Plötsligt förlorar hen balansen och jag förstår att det är en tidsfråga nu. Snart så hjälper min medicin och efter en stund av kallsvettande smärta så är stunden förbi. Nu kan jag andas igen och just för tillfället är jag nöjd. Det brukar tyvärr inte vara för evigt, så det gäller att passa på när jag mår bra. Passa på att vara Mia, den jag var innan monstret flyttade in. En glad och sorgfri tös. Det är tur att jag inte visste hur framtiden skulle levas för jag kan inte svara på hur jag hade handskas med den informationen. Det är inte säkert att jag hade gjort annorlunda för när jag är smärtfri och vår ekonomi är något så när, så lever jag det bästa livet som finns.

Efter vi hade ätit så duschade och stylade vi Hedda. Nu är hon finare än finast. Dessutom är hon trött, riktigt trött. Det har varit en innehållsrik dag för henne. Ja även för mig. Det har fötts en ny person till jorden idag. Inte vilken som helst. Utan mitt barnbarn, ytterligare ett band mellan oss. Det tänker jag på ibland. Tänk vad vi har åstadkommit egentligen, jag och Kent. Så många personer som fått liv för att vi en gång förälskade oss i varandra. Det är ett mirakel gånger många. En oerhört viktig och fenomenal historia.
Nu min sköna, lägger jag ner för ikväll. Kramarna jag ger dig är sprängfyllda av värme och kärlek. Energibollarna behöver jag nog inte berätta om. Sköt om dig själv och de du älskar, så hörs vi strax igen.  .