Tankarna för mig bakåt i tiden

söt katt
Gulligare än gulligast

Hallå allra sötaste du. Idag valde jag att bli hemma på utflykten, kände att kroppen började säga ifrån och då är det bäst att lyssna. I mitt sökande efter mig själv, så gick jag tillbaka tills dagen jag blev amputerad. Det känns som evigheter sen men det är egentligen inte det. Det var i mars och när jag läser inlägget så är det precis som jag bara gjort ett pyttelitet ingrepp, men jag har ju fasiken plockat bort ett ben. Sen trodde jag att det skulle bli enklare än vad det blev. Plötsligt så blev allt svårare och tuffare än någonsin. Jag stod inför hinder som var invecklade och svåra att lösa. Dessutom krävdes det både styrka och mod. Inför fullbordat fakta stod jag mig slätt. Allting östes över mig och plötsligt skulle jag åka hem ifrån Hässleholm för att fortsätta hemma. Jag säger bara, inget kunde förbereda mig på vad jag mötte när jag kom hem. Hinder efter hinder stötte jag på och till sist tappade jag sugen. Hur skulle jag orka ta mig igenom denna röran, allt kändes kaosartat. Tills sist så föll jag. Då föll jag hårt. Det fanns liksom inte någonstans jag kunde greppa tag och stanna upp. Jag försökte göra det mesta själv. Proteserna satt på från morgon till kväll. Tårarna sprutade ibland när jag skulle resa mig och gå på toaletten. Tårarna som någon aldrig såg eller hörde, men som fanns där. Ilskan som byggdes upp inom mig över orättvisan i det som hade hänt mig, blev enbart värre och varenda gång någon frågade hur jag mådde, så svarade jag, att det är bra. Fast det var långt ifrån bra. Det märkliga är att jag lät det hända, jag orkade inte utreda varför ilskan pockade på, det fick hända helt enkelt. Sen kom det andra känslor ovanpå det, oro, ledsamhet över att nu var jag handikappad på riktigt, det fanns mängder med känslor som trängde sig på. Det kokade över helt enkelt, jag kunde inte hantera det längre. Att falla så hårt som jag gjorde var fruktansvärt otäckt och bara mörkret i sig skapade rädsla som blev ångest. Jag fick inte luft längre, det kändes som jag skulle dö. Nu tror jag att det har vänt men nu vågar jag inte lova något längre. Jag är ute varje dag, om det så bara är att följa med och köpa mjölk, gå ut med Hedda men något händer varje dag. Det måste jag fortsätta med om inte det ska vända igen. För tillfället ser jag mer positivt än negativt och det är jättestort för mig. Det finns inga tankar på att, asch, vad då? Jag har ju bara plockat bort ett ben. Numera försöker jag se verkligheten i ögonen och inte ljuga för mig själv. Allt blir enklare då, vissa saker är svåra men det får jag acceptera det och jag kämpa med just det hindret. Får jag nu personlig assistent så kommer det att underlätta massor, framför allt för Kent. Jag vet att de flesta som har amputerat båda sina ben inte behöver den hjälpen men i mitt fall så är kärlen precis lika sjuka som de var innan och gör precis lika ont som innan. Skillnaden är att jag slipper smärtan ifrån döende delar, för den går inte att klara av själv. Så de som är amputerade och kan använda proteser, behöver kanske inte lika mycket hjälp. För hade jag kunnat använda mina proteser så hade jag inte behövt personlig assistent. Sen har jag fler än mig själv att tänka på också. Nu när jag börjat följa med på lite upptåg så mår Emil klart bättre än innan. Visst har jag dagar då det inte fungerar att jag hänger på, men eftersom jag är med på det mesta så tycker han det är okej. Så min medicin är inte bara att se framåt utan även se bakåt, tänka på vad som hänt, vad jag har gått igenom…..Det kommer ta tid och det får vara så.

Från allt till inget så har Emil börjat träna parcour utomhus självmant, vi stöttar honom helhjärtat såklart. Paddy har hängt med honom och tränat kondition med honom. Nu har jag ringt till en ledare och den riktiga träningen startar i september. Jag hoppas intresset håller i sig såklart, för han behöver en aktivitet och han behöver det för sin balans och motorik. Så jag hänger med när han tränar, bara som stöd då, för nog skulle det vara roligt om jag började träna parcour jag också. Nej jag sitter säkert i min rullstol och njuter av att vara utomhus.

Jag har peppat mig själv hela veckan. Nu ska det hända. Jag ska börja tillverka armbanden. De pengarna jag får in på dem ska gå helt till En liten önskan, så hoppas jag att där finns någon som ska önska något så jag kan få hjälpa till. Sen ska jag göra ett snöre/halsband till min mobil. Eftersom jag sitter med den i knät så är det ofta den åker i golvet och därför har jag börjat lägga den ifrån mig. Sen ringer den och då kan det vara ett viktigt samtal ifrån någon myndighet och då missar jag samtalet, höjdaren är när det då är hemligt nummer för då kan jag inte ringa tillbaka, så nu får det bli ett fegissnöre så den kan hänga med mig. Saken är bara att den måste vara något snygg för jag vill inte känna mig tantig, det är viktigt. Fotografi utlovas, såklart. Jag hade bjudit på många fler foton om jag hade haft snöret innan, men det är aldrig försent.

Nu fina du, så är det dags att sluta detta inlägget. Jag vill inte du ska tröttna på mig. Jag kramar om er allihopa hårt och känner en så enorm tacksamhet för att ni har haft tålamod med mig. De vanliga energibollarna rullar iväg och ni vet hur det fungerar. Sköt nu om er denna fantastiska torsdag, så hörs vi strax igen. ❤ ❤ ❤

Tidens förbannelse

mormors
Jag och lilla Caspian

Goddag kära, fina du. Idag har jag mycket funderingar på tiden. Hur ofta man hör jag har inte tid?? Många gånger så är det klart så, men faktiskt många gånger är det en undanflykt för att man helt enkelt inte vill. Som idag när jag steg upp, käkade frukost och lät dagen starta långsamt. Sen hjälpte jag Kent med det jag kunde. Så klart, kan vi gå och lägga oss nu?? Vad ska jag nu ägna min tid åt? Det är detta jag menar, jag har mängder med tid. Det är synd man inte kan sälja sin tid för då hade jag blivit rik, men då hade jag fått något att göra.

Ska jag vara ärlig så hade jag nog hellre haft något som jag tycker är roligt att göra än att ha massa pengar i plånboken. Vad skulle jag göra med de pengarna?? Skulle jag börja göra inköp så skulle min tid försvinna och till sist kanske jag inte hade tid till att göra det jag ville. Krångligt, va? Nej inte så. Jag har hellre min tid och gör något roligt än att sälja min tid för att äga pengar och saker, det är inte lika viktigt.

Fast det värsta jag vet är att sitta inne och inte komma på något man vill göra, samtidigt som jag är rastlös. Då tar det inte så lång tid innan ja tappar mitt humör och blir en riktig bitch och börjar spela martyr. Det vet jag inte heller varför jag gör. Det är ju inte någon annans fel att inte jag har något att göra. Men jag avskyr att vara sysslolös och det är väl antagligen därför jag vilar som jag gör också. Det blir jag trött av, ingenting att göra. Tänk så mycket jag skulle kunna göra under den tiden som jag hade fri…..Men nästan allt kostar pengar. Sen finns det ju en del begränsningar som också gör att jag inte kan göra vad som helst. De säger att att man ska leva livet medan man kan. Det vill jag göra, men pengarna räcker inte till och det finns som sagt var en massa hinder som är till för att lösas men dock.. Jag är så trött på att vara hemma och inte göra något. Kanske skulle jag börja pärla??? Kanske idag, eller kanske imorgon. Kanske inte alls. Jo, då det ska jag. Jag inhandlade lite nya saker igår för jag köpte så jag kan göra ett fint band där jag kan ha mobilen.. Så det borde jag göra så fort som möjligt för varje gång vi är ute så tappar jag mobilen någonstans och den håller ju inte i all evighet så nu måste jag ha ett fegissnöre. Sen har jag köpt så jag kan göra armband som ska säljas till förmån för En liten önskan. Så pärla måste jag ju.

isdrink
Mitt sommarglas

Vad gör ni som går hemma?? Vad hittar ni på?? Något måste finnas?? Jag kan ju inte gå ut och fika varje dag på stan heller, jag kan inte heller sitta och glo på TV hela dagen…..Jag skulle kunna blogga hela dagen, eller? Nej, fy så tråkigt det skulle bli, varenda gång ni såg Mias Kamp så skulle ni kräkas, jag lovar. Så jag får väl gå tillbaka till att fundera över vad jag ska göra av min tid, då får jag i alla fall tiden att gå, sarkastiskt skämt.

Nej jag blir väl en sådan där gammal och gaggig tant som bara gnäller på allt och på alla som är där. Jag ska verkligen kämpa för att inte bli en sådan person som gör livet surt för alla. Det är väl klart att jag måste fundera över vad framtiden har i sitt sköte. Jag vet ju inte det och kan inte veta eftersom jag inte har någon planering. Jag befinner mig i ingemansland, där inget händer.

Jag får se till att Emil kommer hem snart för annars slutar det väl med att jag blir tokig. Ibland brukar jag tänka att det är så här det kommer vara när Emil också flyttar. Usch, jag orkar inte tänka på det, för det är negativt om något. Det ska jag hålla ifrån mig. Ångesten ligger på jämn basis och det är skönt, inga jätteutbrott, och jag hoppas det stannar så. Jag har hellre tråkigt och inget att göra än att få den ångesten igen. Vad som helst utom det. Det har jag provat och det vill jag inte uppleva igen. För här i denna staden får jag ingen hjälp, det är jag medveten om. Det skrämmer mig som sjutton ska jag säga. Minnet när jag sitter med lurarna i öronen och det gjorde så ont i min kropp, det kändes som jag skulle gå i sönder. Jag trodde att jag skulle dö, jag var helt säker på det. Det ska du veta att, jag är så glad över att jag lever. Eftersom jag var övertygad om annat.

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag kunde bli så sjuk. Jag kan säga att jag beundrar er som genomgår en psykisk sjukdom. När det är fysiskt så går det liksom att ta på men när det gäller det psykiska så kan jag inte ta på det som gör ont. Nej ni är väldigt starka, ni är fantastiska och jag ger er alla styrkekramar jag kan. För nu förstår jag ju mer.

Nu tänker jag avsluta inlägget här för att se ifall det finns något gott jag kan göra att äta. Glöm inte En liten önskan. Kramar om dig hårt och skänker massor av kärlek,  och till dig som behöver skänker jag styrka. Sköt om dig nu och framförallt, var rädd om dig och de dina. Vi hörs när vi hörs ❤ ❤ ❤

Annorlunda men bra

wpid-20150513_1330071
Kristianstad

Godmiddag allra käraste ni. Jag lever och mår bra. Det kan bara skrivas med ett ord och det är fantastiskt!!! Jag mår så bra och det är svårt att sudda ut leendet på mina läppar….jag kan prata med Emil när jag vill, titta på TV när jag vill, dricka kaffe när det passar mig och när jag vill och har lust så diskuterar Kent och jag livets väsentliga ting. Riktigt bra och skönt att vara hemma med andra ord. Jag bjuder på ett foto från vår promenad innan idag.
Förra gången jag kom hem så blev jag som sagt var sittandes inne i lägenheten och vägrade gå ut. Vi har redan varit ute och gått idag samt gjort inköp som behövdes. Så denna gången kommer det att fungera bättre.

Då så kommer frågan igen, är det någon som har lust att träffas?  Vi kan ta en fika här hemma eller gå ut på stan och hitta något trevligt ställe där. Jag mår som bäst när jag har saker att göra. Imorgon tänkte jag riva upp farmors duk. Pärlorna kommer bli nya smycken. Jag tänkte börja på en tiara eller brudkrona. När de sen är klara kommer jag försöka sälja dem och kanske få en lite extra pengar.  Jaha, tillbaka till grundfrågan igen. Det hade varit värt hur mycket som helst för mig om någon hade tid och ork till att följa med mig.  Slå mig en  signal eller skriv en signal

Vi var hos farbror blå idag och anledningen var att jag har faktiskt gjort av med min legitimation. Jag har inte varit hemma heller så att jag har kunnat fixa det innan. Kändes skönt att få det gjort. Det är mycket svårt att klara av det någon längre tid utan id.
När jag satt och tog samtal för Twins så tog jag både norska och svenska samtal. När de sedan ville ha en vara på avbetalning så var jag tvungen att göra en kreditupplysning och frågade jag den svenske medborgaren om personnummer var det inga problem men däremot när jag frågade en norsk medborgare så kunde det leda till att de avstod från varan enbart för de inte ville lämna ut sitt personnummer. De är väldigt försiktiga med de uppgifterna. Vi svenskar är så vana vid att använda det att vi reflekterar inte över det.

wpid-20150513_1328211
Ett regnigt Kristianstad

Ett foto från ett regnigt Kristianstad. Jag lovar att precis innan vi gick ut så lös solen och direkt när vi kom ut började det ösregna men vad gör det. Jag fick frisk luft i alla fall. Efter farbror blå blev det en runda med små inköp som var en nödvändighet. Det är inte så ofta man kan stoltsera med att det var jätteroligt i affären. Jag kommer inte ihåg när jag sist var ute och handlade men en evighet sedan var det i alla fall.

Imorgon är Emil ledig och jag tänkte ha sovmorgon men jag har en misstanke och att det kommer bli svårt. Jag vaknar varje morgon klockan fem. Har jag tur så somnar jag om annars gör jag som idag, struntar i det och dricker kaffe istället. Fast då är jag mer död än levande just nu. Smärtorna är inte alls roliga för tillfället och därmed är humöret inte heller med mig.
Husmanskosten är så gott. Idag fixade Kent pasta med pastasås och det var evigheter sedan jag åt det. Pasta serveras sällan på sjukhuset och därför är jag så grymt trött på potatis. Det är i stort sett det enda som serveras. Det är tur jag är hemma igen.
Nu ska jag gå och vila en stund. Kram till er alla. Sköt om er nu och var rädda om er så hörs vi snart igen.