Det var inte mycket som krävdes…

13081941_1358600957500402_447614237_n

Innan gästerna..

13046173_1358600427500455_449436995_n

En nöjd prinsessa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Godkväll finaste…..

Kalaset blev lyckat, Stephanie var jättenöjd. Tyvärr hann jag inte bli klar med hennes fina armband, men jag har lovat henne att det ska vara färdigt innan de ska hem till Näsum på tisdag…Så slipper jag stressa också. Ja, angående stress…innan gästerna skulle komma så var det bestämt att här behövdes städas. Sagt och gjort, nu är det inte lika lätt för mig att springa runt och plocka, så det blev bestämt att jag skulle fortsätta med hennes armband. Sen kom vi på att det var någon som skulle behöva gå och handla. Vem tror ni lotten föll på?? Just det, jag…Det gjorde inget för när nu alla skulle hjälpa till att städa så blev det genast stressigt, det börjades skrika här hemma och det gnabbades, så typiskt, direkt du säger ordet hjälpa till så börjar barnen, oavsett hur gamla de är, att tjafsa…Till slut, långt om länge blev det bestämt att jag och Paddy skulle handla. Pust, säger jag bara. En lättnadens suck..Det var underbart väder ute och riktigt varmt. Först tog vi en runda på Willys, sedan vidare för att handla hylsor hos tobakshandlaren. När vi kommer dit så är det stängt. Jag säger till Paddy att han kan ta Hedda och gå hem, så fixar jag resten själv. Skönt med egentid, det är inte så ofta det händer. Jag tog det lugnt. Jag tog mig in till tobaksaffären och handlade hylsor, 200 stycken för 10 kronor, det tycker jag är billigt. Så nu kan det rullas cigaretter igen. Sen rullade jag in på COOP och handlade brödet och mjölken som vi behövde. När jag kom hem var det färdigstädat och muffinsen var bakade, det återstod bara att vispa grädden och riva choklad. Perfekt, nu var stämningen mycket bättre här hemma också.

Jag måste bara sticka mellan med en sak, jo, vår fina Hedda…hon lider av guldfiskminne och det är riktigt jobbigt ibland. Som när vi ska till Willys så går de en väg och jag kör en annan med Lovisa (permobilen) och när vi möts nere i parken så har hon inte sett mig på ett par minuter och då beter hon sig som vi inte har setts på flera dagar….Liksom…JIPPI!!! Där kommer matte…Nu blir jag GLAD!! Jag blir ÖVERLYCKLIG!! Alltså jag kan inte för mitt liv begripa hur hon kan glömma mig så fort. Det är samma sak när vi kör ifrån Willys och de går i förväg, runt hörnan och när jag kommer runt hörnan, precis samma sak….studsa, snurra, studsa, gnälla…ja, min vän, hon är komplett crazy!! Det gör inget, för hon bjuder till skratt, hon är för go, vår Hedda..Ja det var en avstickare..förlåt..

13081586_1358590824168082_1112385919_n

Det är inte så ofta jag delar med mig av bilder på vår minsta son, men här är han, Emil. Han leker med just Hedda, hon älskar den bollen. Det spelar ingen roll hur många andra bollar eller leksaker vi ger henne, för det ska vara den bollen eller inget alls. Jag har triggat henne i dragkamp. När hon kom så ville hon inte dra alls, men nu jäklar, drar hon…Sen ska man kasta iväg den, hon hämtar och sedan samma sak igen. Hon slutar inte förrän hon nästan inte får luft mer. Det gäller att ha tålamod. Det har Emil. Min finaste, lilla gosse…som inte är så liten mer..

Jag tänkte berätta lite kort om en annan proffsbloggare jag följer. Den heter MONASUNIVERSUM och hon skriver mycket roligt men mycket allvarligt också. Hon är en kvinna med hjärtat på rätt ställe och hon stöttar det hon tycker är rätt. Hon skulle aldrig stötta något för enbart pengarna och det ska hon ha en stor eloge för. Hon har skinn på näsan, men som sagt så bryr hon sig om…och hon är rolig, bjuder enormt mycket på sig själv. Det är många goda skratt när jag läser hennes blogginlägg. Vill du ta dig en titt så är länken här http://www.monasuniversum.se

13059664_1358600390833792_498596671_n

Ser ni glädjen i deras ögon. Även i Sandras ögon. Det lyser av glädje och det syns, klart och tydligt att de älskar varandra. Det är en underbar bild. Stephanie är så stolt när hon får hålla lillasyster. Men hon vill inte hålla så länge, utan bara en stund. Lagom för att jag ska hinna hämta kameran och sno åt mig en bild.

 

Hon har längtat så mycket efter denna dagen, då hon blir 5 år. Skulle vi mot förmodan glömma det, så har hon påmint oss. Var femte minut ungefär…hahaha…hon är en sötnos. Som sagt så var hon nöjd med sin dag. Jag också, jag tog slut efter kalaset. Det fick bli sängen en stund. Jag lider verkligen av det. Jag hatar att behöva gå och lägga mig mitt på dagen. Men den förbannade kroppen orkar inte. Hur mycket jag än försöker så lägger den ner. Skulle jag försöka sitta uppe så somnar jag i rullstolen och det hatar Kent. Han är så rädd att jag ska ramla ur den, jag har försökt förklara att jag inte gör det, men han tror inte på mig.

Efter min vilopaus så var maten klar. Kött med pommes, sås och sallad såklart. Nu äter vi riktigt mycket grönt, precis som det ska vara. Jag sköter min diabetes exemplariskt för annars landar jag väl på hospitalet igen och dit ska jag inte…

Jag fick frågan från en läsare, var hon kunde hitta resten av berättelsen, hon menar Nitlotten då. Jag gav henne beskedet att jag har börjat skriva den, men som vanligt så tar det lite tid, för att skriva om det är att uppleva det igen och då mår jag inget vidare ibland. Men den kommer, det har jag lovat och jag brukar hålla vad jag lovar.

Nu, fina du så slipper du mig…Tack kära du för att du har varit här och läst. Kramar av vänskap skickar jag iväg. Behöver du energi så vet du vad du ska göra. Vi, du och jag, fina, hörs snart igen…Kärlek ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

 

 

Då säger jag äntligen!!!

13077237_1357760244251140_1259356007_n

 

Hej, hej..finaste…

Förlåt för att jag inte skrev igår, men jag var så fruktansvärt trött. Utan anledning egentligen…Men bättre sent än aldrig. Jag var på arbetsförmedlingen igår. Det blev bestämt att jag ska vara på ett ställe i 5 veckor, och där finns bara arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Där ska jag testa olika arbetsmoment. Det kan nog vara en bra idé för då får jag veta hur mycket jag kan och orkar…Sen passade vi Anton och Stephanie en stund, sedan kom en vän till Sandra och hämtade Stephanie. Anton ville stanna hos oss och det fick han såklart…Vi fick undanstädat en del och Kent fixade uteplatsen. Vi hade ju kanonväder hela dagen igår. Hedda hade nog vårkänslor, för när vi släppte ut henne på vår lilla gräsplätt på baksidan, så kutade hon runt, runt, runt och till sist fick vi kalla in henne igen och stänga grinden, för hon kutade in och sedan ut igen, tog bollen och kastade iväg, sen sprang hon igen….hahaha. Jag skrattade så att jag grät, det såg så roligt ut. Ja, herregud, vår älskade Hedda, vilken fart hon fick. När hon hade kommit in så hostade hon till och med, som hon hade sprungit. Hon vet hur hon ska roa sig i alla fall.

13077240_1357674280926403_1410212969_n

 

Visst är bilden häftig? Sandra och Paddy kom och käkade mat här hemma. Kent gjorde kålpudding. Det älskar jag ju inte eller så…Jo, massor…och det var evigheter sedan vi åt det. Jag kan säga att jag njöt i fulla drag…Det gjorde alla som åt här. Sedan ringde jag Caroline och retades med henne, för jag tror att kålpudding är det bästa hon vet. De stannade en bra stund med Michelle. Jag fick tid att mysa.

13046063_1357762907584207_1325460936_n

 

Så här blev det på ena sidan när Kent hade fixat. Det syns inte så tydligt på denna bilden, men det blev riktigt fint. Jag älskar att jag kunde sitta ute och njuta av solen igår. Underbart!

Jag kröp i säng tidigt igår, helt slut. Det kan vara att jag var ute så mycket som gjorde att jag blev trött…Men men..nu till dagen…

Idag..Jag vaknade vid fyra då väckte Mr, Monster mig..Jag avskyr det svinet. Klorna åt sig in ändå in till skelettet idag och det gör fortfarande ont. Idag när jag skulle upp på Lovisa så skrek jag. Det är något knas med den vänstra stumpen. Den är stenhård och jag har känt mig febrig i några dagar, men jag orkar inte..orkar inte åka in. Det får vara vad som helst, för jag blir hemma. Skulle det vara en infektion så går det inte över av sig själv utan då lär det bli värre och då vet jag ju då. Fast smärtan är banne mig inte att leka med. Det gör riktigt ont och det gör också att jag blir trött. Det tömmer energi snabbare än något annat. Om du bara visste hur trött jag är på mina stumpar. Varför kan det inte bara bli bra? Allt jag vill är att få stanna hemma, slippa ligga inne. Nu har sockret legat högt i någon dag och det kan också vara ett tecken på att något är fel. Jag ber och bönar, till en högre makt, snälla låt mig få vara frisk nu…

Sandra, Paddy och Michelle kom ganska tidigt idag och ÄNTLIGEN!!….De är utskrivna. Min prinsessa är hemma…min kämpe, min idol, min hjälte….hon är hemma hos mormor nu…Älskade tös, vad hon har kämpat, vilken livsgnista…Äntligen säger jag bara, denna dagen har vi väntat på…Dagen då hon har bevisat att hon heter Michelle. Ekdahl….

13046138_1357684710925360_377918083_n

Idag är en bra dag, säger Sandra…Jag får hålla med Jocke, den 23:e april är en bra dag. Varför tycker då Jocke att den är bra….Jo, min lilla gosse fyller år idag. Älskade hjärtat. Grattis..jag sänder iväg mängder med kramar till dig. Du är inte här så jag kan krama dig idag. Det känns i mammahjärtat varje gång någon av barnen fyller år, de finns ju inte här hos mig, de är på andra platser. Ingen jag kan sjunga för, ingen jag kan göra varm choklad åt. Men det är precis så livet ska vara, eller hur Jocke? Snart ska du gifta dig, och det är sååå svårt att förstå. Det vet du redan att jag tycker. Du vet att jag vill att du ska vara min gosse för alltid. Varenda gång jag ser er vandra i kyrkan, i huvudet då, så kommer tårarna. Som jag kommer gråta när du blir Linneas man. Det går inte att tänka på det ens för då blir jag ledsen igen. Fast egentligen är det inte sorg utan glädje som får mig att gråta. Så är det nog, barnen är för alltid barn. De stannar för evigt i ens hjärtan. Det spelar ingen roll hur gammal man blir, barnen är ändå barn. Så jag älskar dig till stjärnorna och tillbaka…Jag hoppas du har en underbar dag och jag saknar dig i mängder…Grattis, fina du..

13059910_1357675524259612_1278834142_n

 

Då så fina du…Jag har inte så mycket mer att säga just nu…Jag ska pärla ihop ett armband med tillhörande halsband till Stephanie som fyller år imorgon. När det är barnstorlek så går det tack och lov fort. Ja, just det, hon är ju här imorgon. Då har jag någon att bjuda på chokladmjölk med vispad grädde..Japp, Michelle ska sova sin första natt från sjukhuset och hon ska sova hos mormor och morfar..

Kramar i massor sänder jag till dig, tillhörande energibollar kommer också. Ha en underbar kväll, fina..Vi hörs snart igen…Kärlek ❤ ❤ ❤

 

 

 

 

 

Vad var det som hände??….

13022384_1356140121079819_794069616_n.jpg

Hej, finaste….

Idag är sådan dag då jag tänker och funderar väldigt mycket. Jag kom på att nu behandlar jag rullstolen som en del av mig, utan att fundera mer på det. Det är både skrämmande och skönt. Det innebär att jag slutligen har accepterat att jag inte har några ben, eller?? Det kanske bara är så för att jag måste, det kanske inte är klart ändå, det finns kanske mer att bearbeta?? Jag blir så trött på mig själv ibland, varför inte sluta älta det. Det är ju kanon om jag kan släppa taget nu, då kan jag ju koncentrera mig på viktigare saker…Varför göra allt så jävla svårt? Det är så typiskt mig…Kaos runt hörnan, göra en höna av en fjäder, vara rädd för att något ska hända…Var kommer detta beteendet ifrån? Kan det vara från min barndom? Mycket stryk har jag tagit, det vet jag, men kan det ha gjort mig till en sådan orolig person? Många, många frågor men inga svar. Det värsta är att jag kan inte fråga någon heller.. Jag måste verkligen lägga mig under hypnos om jag vill veta…fast vill jag egentligen veta?? Nej, jag tror inte det. Kanske blir jag riktigt sjuk då? Min kropp har valt att glömma och då är det nog bäst att det stannar där…Jaha. Fotot däruppe är en, numera, välkänd tjej, eller hur? Vår allas Michelle…De kom redan i middags och ska stanna till ikväll. Mystid..i mängder. Nivån här hemma är hög för tillfället. Just nu så befinner sig Jocke, Linnea, Sandra, Paddy, Anton, Stephanie, Michelle, Alice och så vi som bor här i vår lägenhet och det går höga vågor ibland. Alla vill göra sin röst hörd och då, fina du, så känns det som att jag ska bli döv.

13045579_1356146067745891_1435636801_n

 

Lite mer samlat av de nya objekten…det har lett till en del beställningar, så det finns personer som gillar det jag gör…Jag känner mig lite nyttig då. Så nu är det dags att återgå till hobbyrummet och pärla…det gör jag så gärna. Jag älskar när någon blir nöjd och glad över det jag har tillverkat…Allt började när jag hittade en blogg som heter Monas universum och hon skrev att hon skulle in och kolla på mina smycken, då kom jag på att det fanns många smycken som jag hade gjort men inte fotograferat, så jag fixade det och la upp de bilderna. Då var det många som gillade smyckena och därmed kom det in beställningar. Jag har lite annat som ska göras klart först, men sen så är det dags igen..

13023489_1356111721082659_570523726_n

Hedda, älskade vovve…idag har hennes klor blivit klippta. Inte av mig, inte..nej då. Jag är alldeles för blödig, gnäller hon så släpper jag taget, så det fungerar inte….Så äran blev Jockes och Sandras. De fick stänga in sig i sovrummet, det gick inte annars, men nu är det gjort i alla fall. Tack och lov. Sedan fick hon följa med oss när vi skulle handla, hon åkte mest på permobilen. Det är märkligt, varenda gång jag ska köra ut med Lovisa så vill Hedda sitta därnere. Även om det är någon med som kan hålla henne, så ska hon ändå åka. Hon är för gosig vår Hedda. Idag har hon dessutom fått chans att leka med Alice. Hon är trött nu när de har åkt…

13023585_1356110694416095_1750298823_n

 

Mitt i köket står hon, Lovisa. Jag älskar henne massor, hon ger mig frihet. Hon är mina ben, som jag inte har längre. Hon tar mig dit jag vill utan att klaga. Det går inte så fort, men det kan kvitta. Dessutom sitter jag bekvämt. Precis som en fåtölj. Ja, hon är verkligen underbar. Jag vet inte hur jag klarade mig innan jag hade henne. Visst är det jobbigt att ta mig över till henne ifrån rullstolen, men det är värt mödan…

13081758_1356109061082925_1081521990_n

 

 

Känner du igen denna, Rubiks kub, kallas den. Jag kommer ihåg den och jag kommer ihåg när min bror sa att om jag löste den på en timme så skulle jag få en hundralapp. Jag gick ut och plockade samvetsgrant bort klisterlapparna och satte de i ordning. Fast såklart såg han det, för de satt väl lite snett…haha. Så jag fick aldrig pengarna, men det skulle jag ju inte ha, för jag fuskade ju…

13077116_1356234167737081_795967031_n

Finaste…

Så här söta är systrarna när de vilar. Visst är de fina? Jag har svårt för att greppa att det snart är dags för dem att åka hem…Visst känns det som en evighet sedan hon föddes men ändå inte. Det har gått över förväntan. Några bakslag har det varit men ändå inget överhängande. Helt fantastiskt. Hon är ett mirakel, verkligen. Jag kommer nog att sakna både barnbarnen och även Sandra och Paddy, för när de blir utskrivna och åker hem till Näsum, så kommer vi inte att träffas alls ofta, det är ju en bit att åka. Just nu så kommer det dock bli skönt att få en paus. Det gäller nog oss alla. Även Emil då, han är måttligt trött på småungarna nu. Han har varit duktig ändå, han har accepterat situationen som den har varit. Tagit hand om både Anton och Stephanie när det har behövts. Ibland när Anton sovit här så har han tagit honom på morgonen så att vi har fått sovmorgon…

Nu ska jag släppa dig fri. Många kramar skickar jag till dig, energibollarna också. Du och jag, fina, vi hörs snart igen…Kärlek ❤ ❤ ❤